Jag och Anders har pratat varje dag sen han åkte. Eller chattat på fb...

Det känns bättre nu, nu längtar jag bara efter honom.

I förrgår (tror jag...) skrev han att jag inte klarar mig utan honom, jag kommer inte ihåg vad jag sagt innan, men han hasplade ur sig "Du klarar dig inte utan mig"

Det lät ju väldigt kaxigt tyckte jag...och inte på ett charmigt sätt, så jag sa; "Eh, jo, det har gått hur bra som helst hittills"

"Jaha" svarade han då.... Och då slog det mig...

Han är nog mer osäker än vad jag är....Han vill också skydda sig själv, han har också blivit fruktansvärt sårad...

Så jag sa till honom; "Jag tror att det är så här Anders; att du faktiskt saknar mig mer än vad du vill erkänna, eller hur?"

Då fick jag bara "mmmm" som svar....

Visst har jag rätt...?

Säg att jag har rätt....!

Idag sa han att får komma och mysa med mig och Fluffy när han kommer hem, han är VÄLDIGT förtjust i min katt.... Jag frågade honom idag om jag skulle vara svartsjuk.. Som ett skämt, han skrattade och sa att han bara driver med mig och han saknar mig lite.

Jag tror att han saknar mig ganska mycket....

Vilket får mig att må dåligt för tillfället..för jag kan vara på väg att trassla till det...

Jag måste berätta om John...

Vi jobbade tillsammans en kort period när jag bodde utomlands, jag hade en liten liten "crush" på honom, men han hade flickvän och samtidigt träffade jag HAN med stora bokstäver..Så jag och John blev bara vänner, jag minns att jag brukade skratta tills hela jag gjorde ont när vi jobbade tillsammans.

Sen hände det tyvärr en del tråkiga saker i Johns liv så han slutade att jobba med mig och vi tappade kontakten vilket jag var jätteledsen över.

2009, precis när jag flyttade hem till Sverige igen hittade jag honom på fb och vi skrev ett par meddelande till varandra, men vi har inte hållt kontakten under dessa åren. Men i höstas såg jag att han skrev på sin status att han ville tacka sina vänner som har stått ut med honom, han är nu i en bättre fas i livet och har stängt dörren till en mörk del av sitt liv. Jag förstod att John hade börjat missbruka, alkohol eller droger. Jag tror att det var alkohol...

Jag skrev till honom, sa att jag ofta tänkt på honom och att jag var glad att han kommit ut "på andra sidan", jag önskade honom all lycka i livet och hoppades att han mår bra nu.

Sen dess har vi skickat lite mejl fram och tillbaka till varandra, mest artighetsfraser, som "hoppas allt är bra" "vilket fint foto på dig" etc...

Förra veckan frågade jag honom om han jobbar och hur han mår?

Han svarade att han mår bra, han har inget fast jobb för tillfället, men han skulle verkligen vilja flytta utomlands, träffa en fin tjej, stadga sig och få barn. 

Eftersom att jag är som jag är.... Så skrev jag tillbaka; Kom till Sverige, gift dig med mig, jag föder dina barn!!! Jag lade till en liten "blink-smiley" så att han skulle fatta att jag skämtade. (men det låg en liten liten sanning i det...)

Det tog nästan två dagar innan jag fick svar.... "Du är så fin, jag vill jättegärna komma till Sverige, börja om tillsammans med dig, vilken vacker bild det är"

Sen har vi fortsatt att prata på facebook...och igår gjorde jag något helt galet.... Jag bokade en resa dit i Februari... Jag och Petra åker dit en fredag-söndag.... Helt galet om jag ska vara ärlig... För jag tycker väldigt mycket om Anders...

Men, helgen där behöver inte betyda att något kommer att hända med John... Vi kommer säkert att träffas, ta en drink men vi kanske inte alls gillar varandra när allt kommer omkring.. och sen är det ju också det...att John bor i ett annat land...

Varför har jag överhuvudtaget dessa tankar??

Det är barnsligt, omoget och bara dumt!

Men jag kan inte sluta tänka på honom....Eller på Anders... De finns alltid i mina tankar...Båda två

Det här var ju definitivt INTE hur jag hade tänkt att detta skulle sluta. Jag skulle ju rida in i solnedgången med min prins... Inte sitta ensam eftersom att två killar jag tycker om har insett att jag varit otrogen mot dem och lämnat mig båda två.....

Men nu går jag händelserna lite i förväg....

Jag fortsätter att ta en dag i taget, det blir bäst så, det brukar min pappa säga.