Klockan är en bra bit efter midnatt, jag kan inte sova, mitt ben tar död på mig, ändå uppifrån höften och ner i lilltån...I knäområdet gör det extra ont. Så jag sitter upp i sängen, äter godis och tänkte skriva lite mer om Oliver. Han som är anledningen till att jag den senaste veckan har haft med ett löjligt leende på läpparna, det ser nog ut som att jag sovit med en galge i munnen... Det är härligt tyst runt mig, jag loggade precis in på Spotify, men efter ungeför åtta sekunder beslöt jag att tystnaden är vad jag suktar efter nu.

I söndags var jag bjuden till Oliver, han bor ca en timmes körning från mig, i en liten by med ett namn som inte låter som ett namn, bara som att någon tagit en näve bokstäver och slängt ihop och hoppats på det bästa... Som Korpilombilo...Det ligger i en annan del av vårt avlånga land... Här är dagens utmaning: Hitta Korpilombilo, men han bor inte där...

I allafall, det var vansinnigt varmt i söndags, jag hade AC:n på för fullt i bilen när jag körde och jag lyssnade på en pinsamt dålig låt som jag och Nelly brukade lyssna på när vi var nitton.

Någon annan som minns den...?

Nä, jag trodde inte det heller...

Jag svängde in på Olivers lilla gata strax efter två på eftermiddagen, det var minst sagt en idyllisk gata... Det kändes nästan som om husen tittade på mig och undrade "Vem är det??" "En främling på vår gata...." "Vart ska hon???"

Jag tyckte mig kunna se hur det rörde sig bakom köksgardinerna i några av fönstren och anade att Oliver skulle få en fråga om "Vad var det för bil som stod parkerad framför ditt hus igår" nästa dag....

Han öppnade dörren och log brett mot mig, vi kramades länge i hans hall innan han visade mig runt huset. "Jag rev en vägg där och där, och satte upp en vägg på den och den sidan, sen tog jag bort buskaget där och byggde den där muren, jag drog ner tapeten i köket direkt och satte upp den här istället. Här uppe på andra våningen ska jag göra två sovrum till barnen, ett allrum och ett badrum, med badkar, men då måste jag dra såna och såna rör och ledningar och så tänkte jag ha värmeslingor i golvet."

???  "Så inte särskilt mycket då eller...?"

Hans hus är jättefint, verkligen mysigt även om det behöver en "kvinnlig touch" (Vilket ju inte behöver bli några problem...)

Vi satt på hans altan och drack hemmagjord jordgubbsaft (gjord av hans mamma inte av honom) och åt vattenmelon. Gott och svalkande i värmen. Sen körde vi en runda för att titta på närmaste stad och omgivningen där han bor. Det är ett väldigt naturskönt område, det kändes...Ja..som hemma, som om jag bodde där...och jag och Oliver hade varit ett par ganka länge. Han höll mig i handen, ibland drog han mig till sig för att pussas lite, jag var bara lycklig och lugn inombords.

Vi pratade om lite allt möjligt och han sa, hur naturligt som helst, "Jag tänkte köra till dig på fredag efter jobbet, så kan vi hitta på något, om du vill?" Han sa det med en sån självklarhet men inte på något vis kaxigt som att han försöker kontrollera mig, utan bara att han vill träffa mig.. "Ja jättegärna, men på fredag ska min kompis Elisabeth ha lite fest för att fira att det var ett år sen hon blev opererad och fick tillbaka sitt liv, typ, det kanske är lite framfusigt men jag skulle bli jätteglad om du hängde med...Men jag förstår om du inte vill, vi har precis träffats och du kanske inte vill träffa mina vänner än.." Jag hörde hur jag pratade på och att det gick snabbare och snabbare, jag var nog lite nervös att jag skulle få en reaktion liknande Kevins (Uhm...Då kommer där att vara en hel drös av dina vänner..?) Men han log och sa att det lät jättekul och han blev glad att jag frågade honom. Jag blev lite varm inombords samtidigt som jag blev väldigt nervös..Tänk om han inte gillar mina vänner? Tänk om de inte gillar honom? Tänk om han gör något jättepinsamt, tänk om jag svimmar? Tänk om, tänk om tänk om något hemskt händer????? Oliver tog min hand och pussade den och log sitt vackra vackra leende. Efter ett par timmar körde vi hemmåt för att fixa mat, mitt hjärta sjönk lite när jag insåg att han tänkt göra spaghetti carbonara... Jag tycker varken om ägg eller ost och pasta och grädde är inte så bra för mig... Men jag kände att jag kunde inte säga till honom att jag inte kunde äta det..så jag tänkte att jag får äta lite ändå, bara svälja ner det och sen säga att jag inte var så hungrig. Men oj vad förvånad jag blev, det smakade ljuvligt. Så från och med nu, äter jag ibland spaghetti carbonara (när Oliver lagar det iallafall)

Vi parkerade oss sedan i soffan och tittade på Johan Glans World tour of Skåne. Han är så hysteriskt rolig den mannen, jag kissar nästan på mig när jag ser honom. Jag körde hem strax efter tio, jag hade ingen som tittade till Fluffy på kvällen, så jag kände att jag var tvungen att åka hem. Men innan jag körde så bestämde vi att vi nog ville träffas innan fredag... Det är ju ganska många dagar mellan söndag och fredag... Så vi sa att tisdag skulle passa oss båda. Jag funderade på vägen hem i bilen på vad jag skulle fixa för mat och kom på att picnic och plockmat faktiskt är det jag gör bäst.... och då kunde jag även visa honom runt lite i min hemstad, även om han inte bor långt härifrån så har han inte varit här särskilt många gånger. Så ja, picnic skulle det bli!

Han kom hit direkt efter jobbet och frågade om han fick använda duschen, den här gången kände jag ingen panik, det var inte som när Viktor kom och ville duscha här...Med Oliver kändes det helt naturligt, han hade i och för sig ingen necesär med sig, men OM han hade haft det...Så hade jag nog inte reagerat på det...

Han duschade och bytte kläder (en liten stund gick han omkring i jeans och bar överkrop...Mums säger jag till det, tack!!)

Sen körde vi iväg.

Jag visade honom min gamla skola, området där jag brukade "hänga" som tidig tonåring och var jag brukade cykla när jag ville vara ensam och smygröka när jag var femton. Sen var vi ganska hungriga så jag körde till platsen som jag tänkt att "Där..Där!!! måste vara mysigt och romantiskt att sitta. Perfekt utsikt över solnedången, inte mycket människor och bara vi två med god mat"

Det var inte romantsikt.

Gräset var en halv meter högt, stickigt och fullt av tistlar. Jag bad om ursäkt att jag inte valt en bättre plats och undrade om han ville åka någon annanstans? Men han skrattade och sa att detta gick väl bra? Han tyckte det var så fint att jag hade fixat mat och tänkt ut något mysigt att göra. Han tyckte att maten var jättegod och bad att få en matlåda med sig till nästa dags lunch på jobbet. Hur underbart?

Väl hemma började vi titta på X-men, men stängde av efter ett tag för vi missade handlingen totalt. 

Jag försöker tänka på alla fina saker han har sagt till mig, det är inga raketer eller flashiga ljus...men jag blir aldeles varm inombords när han t.ex drar mig tätt intill sig och säger: "Det är väldigt svårt att hålla sig borta från dig..."

"Du är så fin, både att se på och att prata med, det är så lätt att umgås med dig" eller när jag får ett sms: "Godnatt finaste du, jag saknar att ha dig vid min sida"  

Jag vill inte spekulera eller analysera...och inte jinxa det... Men jag undrar...Kommer jag vid något tillfälle att flytta till denna lilla by, som har ett lika fånigt namn som Korpilombilo..och vara otroligt lycklig med denna vackra man med tatueringar...?