Tårarna rinner längs mina kinder, jag skickade brev nr 1 till Rasmus, han svarade nästan direkt...

"Jag kan inte. inte än iallafall. Tro mig jag har oxå tänkt på det men vet du vad som hände när du åkt? jag såg å kände hur mitt ex tittade anklagande på mig å hur en tår rann nedför hennes kind. Självklart inte rent fysiskt men jag kände det lika tydligt som om det vore på riktigt. Å jag grät. 

Man lär sig räkna å skriva i skolan men de lär en inte hur man går vidare i livet efter att ha blivit knäckt av ett förhållande. Jag trodde att mina sår blivit läkta men de blöder fortfarande lika mycket som för 3-4 månader sedan.
Om jag ens misstänkt att det skulle kännas så så hade jag inte utsatt varken dig eller mig för en dejt men jag ville tro och jag hade fel.
Jag har inte sörjt färdigt ännu och även om jag hade gjort det så kommer jag inte under några omständigheter att utsätta mig för ett distansförhållande igen. jag fick det klart för mig när jag grät i måndags å tisdags å försökte ursäkta mig med att jag inte visste.
Låter säkert hur dumt som helst."

Jag hade rätt i att han är en jättefin kille.... Är detta inte otroligt tragikromantiskt..?

Men jag undrar stilla... Varför ska jag gå igenom smäll efter smäll?

Var är han som vill och kan satsa på mig?

Jag svarade; "Ok, det är lugnt, jag lägger dig i min minneslåda och tar fram dig någon gång och minns den helgen med ett leende. Hoppas du kan göra detsamma och tänka fina tankar om mig.
Ingenting låter dumt i mina öron när det kommer till kärlek..Jag är en hopplös romantiker..  :-)"

Nu ska jag packa färdigt och åka till Stockholm, det kommer att bli bra, en bra vecka tror jag.

Återkommer nästa helg med fler galenskaper.

Lördag morgon, "the day after the night before" som man säger i England...Vad menas med det egentligen?

"Dagen efter kvällen före" vad är det för ett uttryck? Knasiga engelskmän.....

I allafall... Brev nr 1 fick flest röster igår... Innan jag somnade igårkväll (eller tidigt imorse) tänkte jag att jag ska definitivt skicka det brevet...

Nu idag, när solen skiner och det är nästan lite varmt i luften så går tankarna åt ett annat håll....

Ska jag bara låta det vara..?

Glömma honom?

Lägga honom i min minneslåda?

Avståndet är ju jobbigt... Min egen osäkerhet skulle antagligen driva mig till vansinne... 

Imorgon åker jag till huvudstaden i en vecka med skolan. Jag kanske tar den tiden och tänker lite till på vad jag ska/vill göra....?

Desto mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir även jag att det inte skulle funka, egentligen mest för att Rasmus inte vill satsa 100%

Så varför ska då jag göra det?

Nej...jag får nog tänka lite till tror jag.

Om jag inte uppdaterar på en vecka så är det för att jag inte är hemma.... Men jag har kontakt med några nya killar på sajten, så jag har säkert en del skvaller att raportera när jag kommer tillbaka.

Ha en fin helg och vecka