Jag tänkte att jag skulle berätta om en kille som heter Douglas...

Jag stötte först på honom på en dejtingsida 2009 när jag kom hem till Sverige igen... Ännu en otroligt snygg och attraktiv kille.. Svart, med rötter i New York men uppvuxen i Danmark..

Han var väldigt charmig och sa att jag var otroligt sexig och attraktiv, och ja, med smicker kommer man ju långt...

Jag var dock inte riktigt redo för att dejta då, så när han väldigt bestämt sa: "Jag hämtar dig kl 20 imorgon, vi käkar thaimat hos mig" fick jag lite panik och sa att det inte riktigt passade mig..

Han blev irriterad, och ganska oförskämd.. Sa något i stil med "Ja du får skylla dig själv som går miste om mig"

Jag tyckte det var lite tråkigt, men jag hade inte självförtroendet att träffa honom...

Ett år senare stötte jag på honom igen..Denna gången på en annan dejtingsida.. Jag skickade iväg ett meddelande och direkt sa han "Kom hem till mig ikväll, var inte blyg"

Och igen fick jag kalla fötter och blåste av dejten..Igen sa han något kaxigt, otrevligt om att jag får skylla mig själv...

Sen kom denna hösten, jag hade betalat avgift på dejtingsidan och mitt självförtroende var ganska bra...

Och där var Douglas igen... den här gången var han på semester i New York och skrev därifrån.. Kanske därför det gick bättre... Vi pratade faktiskt och jag tyckte nog att han ändå var en ok, reko kille...

Efter tio dagar kom dock det där ödestigra meddelandet..; "Ge mig din adress, jag landar kl 21 kommer direkt till dig, klä dig sexigt, var inte blyg"

PANIK!!! Nej!! Han kan inte komma hit!!!!

Så jag sa att jag jobbade så han kunde inte komma...

Den här gången var han inte otrevlig, han hörde bara inte av sig igen... Vilket var skönt...

Sen kom idag.... Nu, för en timme sen....

Jag är inloggad på sajten och jag får ett meddelande av honom...;  "Du tittar på mig, men skriver inget..gillar du inte vad du ser?"

"Jo jag gillar vad jag ser, det vet du, jag har sagt det flera gånger, men jag tror att vi är för olika, vi missförstår varandra och blir arga hela tiden"

Varför svarade jag honom?

Jag visste ju vad han skulle skriva så småningom... 

"Jag tycker vi ska ses face2face ikväll och prata så uppstår inte sådana här missförstånd..."

Ja..hmm hmm ja ok då...Jag kände mig lite våglig tidigare idag..

"Var inte blyg, det är inte jag, min roomate är hemma..Kom klockan tio, klä dig sexigt!"

SUCK!!!!

Nej jag orkar inte.... Så sa att jag har mer klass än så (snälla håll med mig..) jag förväntar mig lite mer "finess" vid en första dejt, jag tar inte "order" från någon och jag har definitivt inte sex om någon lyssnar.....!!

Så jag har fortfarande inte träffat Douglas...och jag tänker ta detta som ett tecken.... Det är inte meningen att vi ska träffas.... Han är nog ganska odräglig att ha att göra med...

Lucky escape eller vad man säger..?

NU blir det soffhäng med Pollysgodisar...

Hoppas ni har en härlig söndagskväll

På tal om galenskap...Så tänkte jag berätta om Krille....

Jag var sexton år när jag träffade honom, han var kompis till min bästa kompis klasskompis pojkvän...Eller nåt sånt....

Det var folkfest i min stad och vi var ett gäng som träffades och strosade runt bland stånden och smygdrack öl..

Krille var längre än mig, jag tror han var den första killen jag träffat som var längre än mig... Hand hade blont hår, hans lugg hängde i "gardiner" på ett sätt som var väldigt populärt (och snyggt) i början av 90-talet, han hade blå ögon och plutmun. Jag blev sådär blixtförälskad som man bara kan bli när man är sexton år gammal...

Sista kvällen lade han armen om mig och sa "Nelly, du är snygg"  Jag tror att jag svimmade lite grann...

Ett par veckor senare skulle min bästis kompis på fest utanför vår stad och vi blev bjudna. Krille skulle vara där..och jag bestämde mig för att dricka sprit..Bara lite, för att bli lite modig och berätta för Krille hur jag kände...

Saken är den...Att jag hade ingen äldre kompis som kunde köpa ut till mig, mina föräldrar var väldigt strikta och skulle aldrig någonsin köpa sprit till mig. (det är knappt att de gör det nu...när jag är över 30..)

Så vad gör man som en nervös sextonåring..?  Jo man stjäl sprit från föräldrarnas barskåp, lite av alla flaskorna så det inte ska märkas, och blandar sig en rejäl häxblandning...

Jag ska göra denna historia relativt kort och direkt säga att jag drack hela flaskan själv, erkände min kärlek för Krille som för övrigt var kär i min kompis...

Sen hävde jag mig över ett staket och kräkte i någons trädgård...Ägarna satt tydligen i sitt kök och såg mig... Sen vallade min kompis mig runt det lilla samhället för att få mig att nyktra till eftersom min mamma skulle komma och hämta oss..

Det lyckades inte jättebra.. Mamma tittade på mig och sa att hon var otroligt besviken på mig och sen fick jag utegångsförbud i en månad...

Men Krille då.... Jag minns att jag skrev ett brev till honom...Bad om ursäkt för att jag varit så full, att jag antagligen kräkt på hans skor och att jag säkert hade svamlat en massa strunt som jag absolut inte menat någonting med.... Jag vet inte om han gick på det..Men vi blev ganska bra kompisar efteråt... Vi pratade ofta i telefon och han var ofta hos mig inne i stan. Några av mina kompisar sa att han betedde sig som om han var kär i mig..Men jag hade aldrig självförtroendet att berätta för honom - igen - att jag fortfarande tyckte om honom...

Sen tog jag studenten och flyttade till England och vi tappade kontakten. Jag tänke i stort sett aldrig på Krille, jo ibland när jag var i ett sällskap och diskussionen om vår första fylla kom på tal, då kunde jag ibland tänka på honom och skratta lite..

Sommaren 2001...(jag tror det var 2001...) var jag hemma på besök när Terese fyllde år, hon hade fest tillsammans med en annan tjej, jag stod i köket och rökte, kände mig lite halvcool och in genom dörren stiger Krille...

Ännu lite längre och lite mer vuxen, han hade blivit en man...

Det var jättekul att se honom, men han visade inget intresse för mig, han skulle vidare ut med sin kompis, träffa någon tjej... Så vi pratade inte särskilt mycket..Jag blev besviken, men tänkte inte jättelänge på honom efter det.

Åren gick och jag flyttade hem till Sverige igen, en dag när jag hade varit hemma i lite över ett år satt jag i köket en söndagsmorgon och läste tidningen. Jag läste som vanligt dödsannonserna väldigt noga, fråga mig inte varför..Jag bara måste läsa dem väldigt noggrant..Plötsligt ser jag ett efternamn som jag känner igen väldigt väl..Krilles efternamn.. Jag läste namnen som stod under (älskad och saknad av..) och längst ner stod det Krille. Endast hans namn.. Jag förmodade att det var hans farmor som hade dött och jag förmodade även att han inte var gift..Då hade det ju stått ett namn bredvid hans namn...

Därmed började Krille snurra i mina tankar igen... Jag ska erkänna att jag har tendenser till att vara en "stalker".... Men jag brukar kunna lägga band på mig och bara undra och fundera inne i mitt eget huvud...

Inte denna gången....

Jag skrev in hans namn på Hitta.se och upp kommer hans adress, en bild på huset där han bor och telefonnr...

Vi bor jättenära varandra, det tar ca tio minuter att promenera till honom från mig..

Jag gick och grunnade ganska länge..Jag ville prata med honom, men vad skulle jag säga? "Hej, jag såg din farmors dödsannons och kom att tänka på dig"  ? 

Nej kanske inte....

Efter ett par veckor hade jag bestämt mig..det fick bära eller brista, jag skulle ringa honom!

Sagt och gjort, jag slog hans nr med darrande händer och han svarade!! 

Jag BORDE kanske ha börjat med att säga något i stil med.. "Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men vi brukade umgås...."

Men inte jag inte....

Jag börjar med att fråga: "Är det Krille?"

När han bekräftat att det var han som talade så går jag på som en ångvält: "Är du född 1976? Bodde du i XXXXXX när du växte upp? Gick du i gymnasiet på XXXXXXXskolan?"

Något irriterat och nästan chockat säger han; "Ja men vad gäller detta?"

"Eh, ja just det....DÅ får jag ur mig att det är jag som ringer...och hela det här att vi umgicks för länge sen och kom han ihåg mig?"

Jo det gjorde han faktiskt (JIPPPIIIIEEE!!!!)

Jag berättade att jag precis flyttat hem, att jag hittat en gammal dagbok där jag nämnt honom (jag sa INTE att jag hade hans namn klottrat på alla sidor i min dagbok...) och tänkte att det skulle vara kul att prata lite med honom. Så det gjorde vi..tio minuter kanske...Sen sa han att han skulle sticka iväg...Men jag var välkommen hem och fick ju ha det så bra....

Kankse inte riktigt vad jag hade tänkt mig....

Nu har han ju fått det bekräftat...Jag är galen.... Jag sa till honom att jag var kär i honom när jag var sexton år vilket sen följdes av kräk i hans riktning...

Nu nästan tjugo år senare ringer jag honom helt otippat, berättar att jag hittat honom på Hitta.se och att vi bor riktigt nära varandra... Han har säkert flyttat...Det hade jag gjort...

Man kan ju tycka att eftersom vi bor så nära som vi gör så BORDE vi ha sprungit på varandra vid detta laget...Men nej, det har  vi inte...

Kanske lika bra det....Man kan ju aldrig veta vad jag hittar på om jag skulle springa på honom när jag är osminkad, i leggings och stortröja.....

Kanske gå hem och sminka mig sen gå bort till honom och visa att jag inte alltid är ful...?

Det hade ju varit galet, det låter som något som jag skulle kunna göra....

Nu är det godnatt för min del.