På tal om galenskap...Så tänkte jag berätta om Krille....

Jag var sexton år när jag träffade honom, han var kompis till min bästa kompis klasskompis pojkvän...Eller nåt sånt....

Det var folkfest i min stad och vi var ett gäng som träffades och strosade runt bland stånden och smygdrack öl..

Krille var längre än mig, jag tror han var den första killen jag träffat som var längre än mig... Hand hade blont hår, hans lugg hängde i "gardiner" på ett sätt som var väldigt populärt (och snyggt) i början av 90-talet, han hade blå ögon och plutmun. Jag blev sådär blixtförälskad som man bara kan bli när man är sexton år gammal...

Sista kvällen lade han armen om mig och sa "Nelly, du är snygg"  Jag tror att jag svimmade lite grann...

Ett par veckor senare skulle min bästis kompis på fest utanför vår stad och vi blev bjudna. Krille skulle vara där..och jag bestämde mig för att dricka sprit..Bara lite, för att bli lite modig och berätta för Krille hur jag kände...

Saken är den...Att jag hade ingen äldre kompis som kunde köpa ut till mig, mina föräldrar var väldigt strikta och skulle aldrig någonsin köpa sprit till mig. (det är knappt att de gör det nu...när jag är över 30..)

Så vad gör man som en nervös sextonåring..?  Jo man stjäl sprit från föräldrarnas barskåp, lite av alla flaskorna så det inte ska märkas, och blandar sig en rejäl häxblandning...

Jag ska göra denna historia relativt kort och direkt säga att jag drack hela flaskan själv, erkände min kärlek för Krille som för övrigt var kär i min kompis...

Sen hävde jag mig över ett staket och kräkte i någons trädgård...Ägarna satt tydligen i sitt kök och såg mig... Sen vallade min kompis mig runt det lilla samhället för att få mig att nyktra till eftersom min mamma skulle komma och hämta oss..

Det lyckades inte jättebra.. Mamma tittade på mig och sa att hon var otroligt besviken på mig och sen fick jag utegångsförbud i en månad...

Men Krille då.... Jag minns att jag skrev ett brev till honom...Bad om ursäkt för att jag varit så full, att jag antagligen kräkt på hans skor och att jag säkert hade svamlat en massa strunt som jag absolut inte menat någonting med.... Jag vet inte om han gick på det..Men vi blev ganska bra kompisar efteråt... Vi pratade ofta i telefon och han var ofta hos mig inne i stan. Några av mina kompisar sa att han betedde sig som om han var kär i mig..Men jag hade aldrig självförtroendet att berätta för honom - igen - att jag fortfarande tyckte om honom...

Sen tog jag studenten och flyttade till England och vi tappade kontakten. Jag tänke i stort sett aldrig på Krille, jo ibland när jag var i ett sällskap och diskussionen om vår första fylla kom på tal, då kunde jag ibland tänka på honom och skratta lite..

Sommaren 2001...(jag tror det var 2001...) var jag hemma på besök när Terese fyllde år, hon hade fest tillsammans med en annan tjej, jag stod i köket och rökte, kände mig lite halvcool och in genom dörren stiger Krille...

Ännu lite längre och lite mer vuxen, han hade blivit en man...

Det var jättekul att se honom, men han visade inget intresse för mig, han skulle vidare ut med sin kompis, träffa någon tjej... Så vi pratade inte särskilt mycket..Jag blev besviken, men tänkte inte jättelänge på honom efter det.

Åren gick och jag flyttade hem till Sverige igen, en dag när jag hade varit hemma i lite över ett år satt jag i köket en söndagsmorgon och läste tidningen. Jag läste som vanligt dödsannonserna väldigt noga, fråga mig inte varför..Jag bara måste läsa dem väldigt noggrant..Plötsligt ser jag ett efternamn som jag känner igen väldigt väl..Krilles efternamn.. Jag läste namnen som stod under (älskad och saknad av..) och längst ner stod det Krille. Endast hans namn.. Jag förmodade att det var hans farmor som hade dött och jag förmodade även att han inte var gift..Då hade det ju stått ett namn bredvid hans namn...

Därmed började Krille snurra i mina tankar igen... Jag ska erkänna att jag har tendenser till att vara en "stalker".... Men jag brukar kunna lägga band på mig och bara undra och fundera inne i mitt eget huvud...

Inte denna gången....

Jag skrev in hans namn på Hitta.se och upp kommer hans adress, en bild på huset där han bor och telefonnr...

Vi bor jättenära varandra, det tar ca tio minuter att promenera till honom från mig..

Jag gick och grunnade ganska länge..Jag ville prata med honom, men vad skulle jag säga? "Hej, jag såg din farmors dödsannons och kom att tänka på dig"  ? 

Nej kanske inte....

Efter ett par veckor hade jag bestämt mig..det fick bära eller brista, jag skulle ringa honom!

Sagt och gjort, jag slog hans nr med darrande händer och han svarade!! 

Jag BORDE kanske ha börjat med att säga något i stil med.. "Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men vi brukade umgås...."

Men inte jag inte....

Jag börjar med att fråga: "Är det Krille?"

När han bekräftat att det var han som talade så går jag på som en ångvält: "Är du född 1976? Bodde du i XXXXXX när du växte upp? Gick du i gymnasiet på XXXXXXXskolan?"

Något irriterat och nästan chockat säger han; "Ja men vad gäller detta?"

"Eh, ja just det....DÅ får jag ur mig att det är jag som ringer...och hela det här att vi umgicks för länge sen och kom han ihåg mig?"

Jo det gjorde han faktiskt (JIPPPIIIIEEE!!!!)

Jag berättade att jag precis flyttat hem, att jag hittat en gammal dagbok där jag nämnt honom (jag sa INTE att jag hade hans namn klottrat på alla sidor i min dagbok...) och tänkte att det skulle vara kul att prata lite med honom. Så det gjorde vi..tio minuter kanske...Sen sa han att han skulle sticka iväg...Men jag var välkommen hem och fick ju ha det så bra....

Kankse inte riktigt vad jag hade tänkt mig....

Nu har han ju fått det bekräftat...Jag är galen.... Jag sa till honom att jag var kär i honom när jag var sexton år vilket sen följdes av kräk i hans riktning...

Nu nästan tjugo år senare ringer jag honom helt otippat, berättar att jag hittat honom på Hitta.se och att vi bor riktigt nära varandra... Han har säkert flyttat...Det hade jag gjort...

Man kan ju tycka att eftersom vi bor så nära som vi gör så BORDE vi ha sprungit på varandra vid detta laget...Men nej, det har  vi inte...

Kanske lika bra det....Man kan ju aldrig veta vad jag hittar på om jag skulle springa på honom när jag är osminkad, i leggings och stortröja.....

Kanske gå hem och sminka mig sen gå bort till honom och visa att jag inte alltid är ful...?

Det hade ju varit galet, det låter som något som jag skulle kunna göra....

Nu är det godnatt för min del.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ju egentligen lagt ner bloggen, men den senaste tiden har det kliat i fingrarna och den där känslan av att jag snart spricker om jag inte skriver något snart. Jag har funderat på att starta en helt ny blogg, jag har skapat sidan men sen...ja ...

Här sitter jag igen, som så många andra kvällar det senaste året, med datorn i knät och ögon som tåras. Jag har tagit ett beslut, som jag känner att jag måste göra, trots att det tar emot och en del av mig inte vill. Men jag kommer att sluta med ...

Jag ÄR lycklig, jag är verkligen det. Men med lyckan kommer tydligen även panik, tårar och megaångest. Jag har konstant dåligt samvete och börjar känna mig otroligt stressad. Så vad har hänt undrar ni kanske? Det finns bara en person jag kan klan...

Oj då.... Stackars bloggen... Helt övergiven i över en vecka, ingen uppdatering, ingen rolig liten "annekdot"...Bara tystnad.. Skäms på mig... Men det är ju så här.. I Augusti förra året startade jag mitt projekt "Hitta drömprinsen" Jag gav mig sjä...

Har ni någon gång fått känslan att livet driver med er?  Eller testar er? testar för att se om du verkligen vill vara i situationen du är i för tillfället... I förhållandet du är i..? Jag får den känslan nu..Igår kom den dimpandes i min email på fa...