Kalle har varit här ikväll. Vi tittade på "Modig" och halva "Hitch"... Mina känslor löpte amok tror jag... Innan han kom ville jag ringa och säga till honom att inte bry sig om att komma hit, jag ville vara själv och ta det lugnt. Men så kom han och jag tyckte det kändes bra, han höll om mig under hela filmen.

En sak som störde mig dock... Han kallade Fluffy för "lilla vän" flera gånger...Det störde mig verkligen...Vet inte varför...

Sen började vi titta på "Hitch" och det började krypa i kroppen på mig, jag ville bara att han skulle gå hem...

Till slut fattade han vinken...

Jag tänkte att detta nog var sista gången jag skulle träffa honom, men så frågade han om han fick låna två av mina filmer?

Jag kände inte att jag kunde säga: "Nej, jag planerar att inte träffa dig igen, så tyvärr, du kan inte låna dem"

Så nu måste jag träffa honom en gång till....

Då blir det tredje gången...Typ när vissa kan tycka att det är dags att ta förhållandet till nästa nivå, att vara mer fysiska med varandra. Nakna.

Tanken på det får mig att vilja kräka lite i munnen.

Anders har fortsatt hålla kontakten, fler kattfrågor.

Ikväll ställde jag honom "mot väggen" och frågade om han verkligen tänkte skaffa katt?

Jo, det tänkte han ju...

Jag sa att det känns bara lite konstigt att han pratar mer med mig nu än när vi dejtade, eller vad det nu var vi gjorde?

Han tyckte visst att vi pratade mycket förut men det var ju bra att jag hade koll på honom...

"Suck".... Jag sa att han hade mig och Fluffy som sällskap men han valde bort det för att "få vara själv ibland"

Om han ville ha sällskap på endast sina egna villkor så var en katt ett bra val, men då förstod jag inte varför han var medlem på dejting sidan?

Svaret jag fick var: Hmmm man måste få vara själv ibland, sen måste du förstå att jag hade massa saker inbokade sedan länge och jag kunde/kan inte bara strunta i det. Sen har haft ett långt förhållande, och haft ett tufft år jag var nog inte redo för ett föhållande än, sen har jag inte mått så bra det senaste året, men nu jag fått ordnat upp allt gammalt skit, 

Så jag svarade: Jag är den första som säger att man måste vara själv ibland, jag behöver mycket tid för mig själv. Men du måste förstå att det är otroligt taskigt att strunta i mig på min födelsedag, speciellt när jag var nyopererad och inte kunde göra något av det jag egentligen hade planerat....
Och det är inte särskilt schyst mot mig heller att ta kontakt och säga flera flera gånger att du är redo för ett förhållande när du inte är det....
Det är verkligen elakt att leka med någon på det sättet

Kanske lite överdrivet...Är bara på humör att ge honom dåligt samvete... Hoppas han får det...

Fast nu tror han säkert att jag var/är störtförälskad i honom... Men det kan han få lov att tro...Jag kanske var kär...Men i såfall var jag inte djupt förälskad... För jag känner ingenting nu längre...

Detta blir nog den sista konversationen vi har...Han raderar mig säkert från facebook nu, men då får han göra det.

Jag har funderat mycket på vad jag egentligen vill ha i ett förhållande...och det är nog tid...

Bara hans tid..Känna att han verkligen vill spendera sin tid med mig.

Kan Kalle göra det?

Ska jag vara ärlig, så ja det tror jag, men då är nästa fråga..Vill jag ha hans tid..?

Vill jag ge honom min?

Klockan är inte ens 07:00 och jag har varit vaken i över en timme, duschat och tvättat håret. Ibland önskar jag att jag var en av dessa människor som kan sova länge på morgonen, även om jag tycker om att komma upp och starta dagen och inte sova bort den helt kan jag tycka att 05:30 är löjligt tidigt... Speciellt när jag inte behöver åka iväg till skolan.

Men, nu är jag uppe, Racheal Ray är på tv och jag tänkte uppdatera bloggen lite innan jag kör igång att plugga lite. Eller somnar på soffan.

Så vad händer i min dejtingvärld för tillfället?

Inte jättemycket...Förutom att Anders har hört av sig varje dag sen...? Ja sen ett par dagar tillbaka.

Han säger inte att han vill träffas eller att han saknar mig eller något annat gulligt...

I förrgår skrev han; "Jag är sugen på att skaffa katt äter den mycket? Är det mycket jobb? Mjaauu" 

Jag är ingen kattexpert bara för att jag har min underbara Fluffy...Så jag sa att alla katter är olika, sen beror det på vilken ras han ska ha och då säger han "Kanske en siames"...... Min Fluffy är en siames....

Jag sa att ska han köpa en siames kostar de mellan 5000 och 10000kr...  Raskatter är dyra....

"Huuu, vad dyrt" tyckte han då....

Sen har han kommit med de ena frågan dummare än den andra.'

"Hårar hon mycket?, Gör hon mycket bus? Vad gör hon när hon är sur?"  Det låter som att det är Fluffy han vill ha...

Jag förstår inte vad det är han vill, egentligen.

Vill han träffas igen?

Eller tror han att vi ska vara typ vänner och prata varje dag?

Vad håller han på med?

Ska jag fråga?

Eller ska jag sluta svara honom och istället ignorera honom?

Få ett utbrott och skrika på honom?

Nej det sista alternativet är inget bra alternativ.

Kalle har skickat ett par sms, men de är så extremt korta... "Hej"  "Hur är det idag?"   "Vad har du gjort idag?"   När jag frågar hur det är med honom så svarar han "Bra"

Alla har ju inte mundiarre... Man måste ju inte skriva en massa ord bara för att ha något att skriva...

Men jag får ju verkligen inget grepp om honom. Han har inte föreslagit att vi ska träffas, vilket jag i och för sig inte heller har. Jag känner ingen stark längtan att träffa honom, men skulle han föreslå det så skulle jag absolut träffa honom.

Jag tror att jag ska ta det lite lugnt ett par veckor, om arton dagar åker jag och Petra på en weekendresa. Jag hoppas verkligen att jag kommer att träffa John som planerat! 

Vad som händer (eller inte händer) får sen avgöra om jag fortsätter med dejtandet.

Jag är ganska trött på det nu... Kanske inte att träffa nya män, men processen att först ha kontakt via nätet, sen sms och till sist träffas. Den här känslan att man måste vara intressant, rolig och charmig samtidigt som man ska verka intelligent, allvarlig och allmänbildad. Sen är det ju också viktigt att man "är sig själv"

Ja ni hör ju...Hur F*N ska det gå till?

Jag ska nog burra ner mig i soffan en stund, med filt och Desperate Housewives. Men jag måste verkligen plugga lite idag innan jag ska ta Fluffy till veterinären och sen hämta en kompis på flygplatsen.

Ha en bra dag alla  :-)

I måndags avslutade jag mitt "förhållande" med Anders. Jag var otroligt sårad av hans beslut att total ignorera mig hela min födelsedagshelg. Det är i min mening helt oacceptabelt. Jag försökte förklara för honom hur jag kände, men jag tror verkligen inte att han förstår. Alls!

Förklaringen jag fick var: 

Jag har precis börjat läsa den tredje boken om Ana och Mr Grey, 50 shades Freed. Jag läser den på Engelska, jag vet inte vad den heter på Svenska? 

Jag började läsa den första boken eftersom många av mina vänner har pratat lyriskt om denna bok som har förändrat deras sexliv och hur underbart det var att läsa om Ana och Christians förhållande, hur Anas kärlek förändrar honom...

Jag delar inte deras åsikt... Fram till att de hade sex första gången gillade jag storyn, jag tänkte att kanske är det som kritikerna säger att den här boken är "Ny, fräsch och i en klass för sig själv"

Avsnittet när de står i hissen och Christian kysser Ana första gången gav mig gåshud, bra gåshud, jag mindes en kille som kysste mig på det viset en gång..

Men... Desto mer jag läste, desto mer kände jag...; gäääsp  ännu en kille som gillar att smiska tjejen han har sex med. Hur nytt och fräscht är det? 

Killar som vill dominera sina flickvänner har funnits sen urminnes tider....

Fast nu ska jag ju inte jämföra de som lever med BDSM med någon som tycker att dra sin flickvän i håret och smälla henne på rumpan när han tar henne bakifrån... Det är inte alls samma sak, jag är mycket väl medveten om det. 

Vilket får mig att tänka på min egen Mr Grey... Fast han hette ju inte Grey.. Vad ska jag kalla honom?

Mr White kanske...?

Bara för att fortsätta med ett färgtema?

Och Mr White låter bättre än Mr Brown eller Mr Blue...

Jag har faktiskt aldrig ens nämnt detta för någon av mina vänner förrän nu idag, men jag tänker inte ge er samma sorts detaljer som E L James skriver om i sina böcker.

Mr White och jag träffades när jag jobbade på ett företag som hyrde ut containrar, det var hans fretag, han var min chef. Han var självklart äldre än mig, men han var ingen gammal gubbe. Han var charmig och hade glimten i ögat. Vi var bara tre personer som jobbade på kontoret, jag, Mr White och en äldre herre som alltid bar samma gamla skinnväst, rutiga flannellskjorta och stank av löstobak. En kväll hade vi alla jobbat sent, Bob (gubben med skinnväst) skulle hem till sin fru och äta köttgryta, men Mr White frågade om jag behövde en drink lika mycket som han gjorde?

Och det gjorde jag.

Vi satt i en ganska trendig bar, drack "Martinidrinkar" (efter två är du dyngrak..) och rökte (då fick man röka överallt)

Det fanns en spänning mellan oss, inte rå sexuell dragning...men jag tittade på honom och tyckte att var väldigt attraktiv. Han körde mig hem (det var inte så noga med promille i blodet..) och följde mig till min ytterdörr som en äkta gentleman. 

Efter en vecka drack vi martinidrinkar igen, den här gången körde han hem mig till sig.

Han bodde i ett stort hus (dock inte lika stort som Mr Greys..)

Jag sov i hans gästrum och nästa dag åt vi frukost tillsammans.

Efter ytterligare en vecka frågade han om jag ville äta middag med honom, vilket jag ville. 

Medans vi åt middag berättade Mr White lite mer om sig själv, jag kommer fortfarande ihåg känslan som strömmade genom mig när han berättade att han tycker om BDSM, (Bondage, Discipline, Sadism and Masochism...) och frågade om jag ville ta en resa med honom?

Jag fick inget kontrakt att skriva på, Mr White hade inget lekrum (däremot en lekgarderob) och jag fick aldrig några märkeskläder eller andra presenter av honom. 

Mr White skadade mig aldrig fysiskt, aldrig någonsin. Det finns säkert någon som kan säga att jag blev psykiskt skadad för det finns inte någonting som chockerar mig inom området sex längre..

Jag har provat det jag vill prova, jag har undvikit att göra många saker en andra gång... 

Jag vet inte om det är orsaken till att jag inte är lyrisk av denna bok?

Det är inget nytt för mig. Det är ingen spännande värld som aldrig har besökts, jag står inte i dörröppningen i förundran utan att våga ta steget in. Jag vågade, jag provade, det var inte min grej. Jag tycker inte att människor som njuter av denna form av sexuella rollspel är på något sätt sjuka eller konstiga, det är bara ett annat sätt att leva.

Mitt förhållande med Mr White varade i ungefär sex månader. Sen kom det till ett naturligt slut, jag blev erbjuden ett annat jobb, Mr White gav mig fantastiska refernsord och vi sågs aldrig mer igen.

Det händer att jag tänker på honom, självklart mer nu när jag läser böckerna, det är mycket jag känner igen mig själv i, på både gott och ont. 

Jag tyckte först att den första boken var så tråkig att jag skulle inte läsa tvåan över huvudtaget, men sista kapitlet tog nästan ett stryptag på mig. Det var så känsloladdat, jag satt med en näsduk hopknölad i handen och grät hejdlöst, så jag var ju tvungen att fortsätta med bok nr två...

Som jag precis har avslutat, det är tur att Leila och Jack kom in i handlingen och yrde runt lite, annars hade jag varit otroligt besviken.

Nu har jag precis börjat på bok nr tre, jag hoppas att den inte gör mig besviken. För det är inte särskilt intressant att läsa om hur mycket sex Ana och Christian har.. Christians svartsjuka är patetisk och Anas kometkarriär osannolik.. Så, jag hoppas på mer spänning och galenskap från Leila..

Igår var ni hela 40(!) personer som läste min blogg och jag fick många kommentarer.

Jag vill börja med att säga ett stort tack! och jag hoppas att jag kan roa på ett sätt att ni fortsätter läsa...

För er som är "nya" och inte har läst min blogg från dag ett (för vem orkar läsa 45 inlägg i sträck..?) så kan jag säga att anledningen till att jag inte har lagt ut något foto på mig själv och att jag inte har lämnat ut mitt namn är att jag skriver ju väldigt öppet och utlämnande om killarna jag har träffat. Därför har jag även ändrat deras namn, jag känner inte att jag har rätt att hänga ut dem hur som helst...

Jag har ju inte heller angivit min exakta ålder.. Jag fortsätter att säga att jag är 30+ men under 40..och när jag fyllde år i lördags så fyllde jag inte 39... Jag är egentligen inte fixerad vid min egen eller någon annans ålder, uttrycket "Man är bara så gammal/ung som man känner sig" är verkligen sant (fastän när man hörde det i tonåren stod det ju högt på "mes skalan" att uttrycka sig så)

Men iallafall... Det är måndag, ny vecka, jag är fortfarande sjukskriven efter min operation och har haft mycket tid att tänka över helgen. Anders har lyst med sin frånvaro, jag har inte hört ett pip från honom, vilket, om jag nu ska vara riktigt ärlig, har varit skönt. Jag har kunnat fundera över vad jag verkligen vill och kommit fram till att detta ska avslutas. På torsdag om han verkligen har tid att träffas då. 

Jag såg en bild på instagram i morse, där det stod; 

"If you're too busy to call me, I'll understand. If you don't have time to check on me, i'll understand. If you're late on our date, i'll understand. But if i stop loving you, it's your turn to understand."

Känns precis rätt just nu. Jag är trött på att "be" om killars ömhet, trött på att be om deras kärlek, trött på att stå på knä och förtvivlat be dem att älska mig. Det får vara slut nu. Jag vet i och för sig inte om jag kan säga att jag ÄLSKAR Anders, men jag var förälskad.... Just nu med betoning på var, för jag tror inte att jag är det längre. Jag vill avsluta detta på ett ok sätt, genom att prata med honom "face to face" men om han inte hör av sig, så är det han som är feg och omogen och då får han stå för det. Jag tänker inte ringa och bombardera honom med sms bara för att göra slut...

Det känns lite som att frasen "Vi får se vad som händer" är mitt mantra... Men det är ju så "Tiden får utvisa" 

Jag tror inte att det kommer att hända något väldigt spännande här idag, jag fortsätter mitt "Desperate Housewives" maraton, ligga på soffan och äta diclofenac. Jag kanske skriver ett eller två inlägg här till idag, har lite saker som "puttrar" i huvudet. Men vi får se, haha ja där kom det igen, vi får se...Tiden får utvisa om jag skriver eller inte...

Jag kanske ska försöka lägga av med det uttrycket..?

Ha en bra dag alla!

Jag är hemma från sjukhuset.. Operationen gick bra, de tog bort en muskelknuta som vägde 1,3 kg, så när svullnaden lagt sig hoppas jag på att ha en något plattare mage :-)

Jag var på sjukhuset i 4 dagar, Anders höll kontakten varje dag, men nu.... när jag är hemma....så är jag bara ledsen igen. Jag är arg på mig själv för att jag åter igen har blivit sårad av en man...

Anders sa ju för ett tag sen att han kunde inte komma hit imorgonkväll eftersom han redan bestämt att han ska på kalas, jag tycker fortfarande inte att det ok...Men jag trodde (vilket ju såklart var dumt) att han kanske skulle ta sig tid till att komma hit ikväll, eller imorgon under dagen, eller på söndag...

Men...igår så får jag reda på att han idag ska på examensfest, imorgon ut och vandra på nån is och titta på sälar under dagen sen fest på kvällen. På söndag ska han p&aring%

Jag är hemma från sjukhuset.. Operationen gick bra, de tog bort en muskelknuta som vägde 1,3 kg, så när svullnaden lagt sig hoppas jag på att ha en något plattare mage :-)

Jag var på sjukhuset i 4 dagar, Anders höll kontakten varje dag, men nu.... när jag är hemma....så är jag bara ledsen igen. Jag är arg på mig själv för att jag åter igen har blivit sårad av en man...

Anders sa ju för ett tag sen att han kunde inte komma hit imorgonkväll eftersom han redan bestämt att han ska på kalas, jag tycker fortfarande inte att det ok...Men jag trodde (vilket ju såklart var dumt) att han kanske skulle ta sig tid till att komma hit ikväll, eller imorgon under dagen, eller på söndag...

Men...igår så får jag reda på att han idag ska på examensfest, imorgon ut och vandra på nån is och titta på sälar under dagen sen fest på kvällen. På söndag ska han på möte på scouterna, han KANSKE skulle kunna komma in och hälsa på mig på kvällen, men det blir inte länge för han ska upp kl 06 på måndag, mån-ons jobbar han till 18 så då är han trött på kvällen och orkar inte träffa mig. Men på torsdag, då slutar han 12, så DÅ kan han komma in och hälsa på mig. Det är så många känslor som snurrar, men känslan som bäst beskriver hur det käns är ändå sårad....

Så jag har inte svarat på han fjantiga chattmeddelande; "Om två timmar: pppsscchhhhhtttt" "Ohoy!, Vad gör du? Imorgon fyller du år, Yihhaaa!!!"

Men när han skrev: "Är du sur?" så svarade jag; "Nej Anders, jag är inte sur, jag är sårad"

Då frågade han så klart varför?

Jag sa att jag inte ville prata om det på chatten eller via sms så att jag förmodade att jag fick vänta tills på torsdag när han har tid att träffas.

Han svarar; "OK, Jag kan inte strunta i kalaset imorgon om det är det du menar, klart jag vill träffa dig, men jag måste få vara själv ibland."

Och fastän jag precis sagt att jag inte ville gå in på vad jag kände och varför så gjorde hans sista ord "jag måste få vara själv ibland" att jag gjorde det ändå....

Mina ord var: Så vi har träffats så mycket att du måste vara själv ibland...? redan..? borta från mig..? jag visste inte att du kände på det sättet....för mig är det tvärtom.... när man först träffar någon vill man vara ifrån den personen så lite som möjligt... man struntar i att man bara sover 4 timmar vissa nätter..för man spenderar tid med någon man tycker om och håller på att lära känna... man bjuder med personen man tycker om på kalas som redan har blivit bestämt för man vill att ens vänner ska träffa den här fantastiska personen.. det var därför jag undrade vad du hade för planer nästa fredag.... min kompis fyller år och jag hade tyckt det var jättekul om du kunde komma med och träffa några av mina närmsta vänner.... jag är inte sårad för att du ska på kalas imorgon....jag är sårad för att du inte ens tänkte tanken att antingen komma hit ikväll, sova här, vara med mig när jag mår dåligt (jag smittar liksom inte) inte heller kan du tänka dig att komma hit under dagen imorgon...eller gå till kalaset ett par timmar och sen komma hit...för att spendera tid med mig.... sen kan du inte heller träffas förrän på torsdag.... för du jobbar till 18 tre dagar och då är trött........ jag körde ut till dig mer än en gång innan jul fastän jag stiger upp kl 5 varje dag och inte är hemma förrän 18....jag är också trött...men det spelade ingen roll, för jag ville träffa dig.....

Och får till svar...: OK

Så jag förmodar att detta är över nu...?

Det är ju tydligt att vi inte är på samma våglängd, vi vill inte samma sak.... Det verkar inte som att han vill ha ett förhållande över huvud taget... Inte vad jag kallar ett förhållande iallafall... Och jag undrar i mitt stilla sinne, igen... Varför jag? Varför träffar jag dessa män som inte vill spendera tid med mig..?

Jag skulle kunna hålla på hela natten med Varför, varför, varför? Jag är nyopererad, har ont, både i såret i magen och i hjärtat. 

Men jag försöker visa att jag har någon form av stålthet och loggar ut, gör en kopp te (för vin+diclofenac är ingen bra idé) och kurar ihop mig i soffan med Fluffy och Desperate Housewives.

Imorgon är det min födelsedag, men jag tänker göra mitt bästa att radera den. Kanske faktiskt tillåta mig själv att vara totalt miserabel, gråta framför tv:n och inte släppa in någon alls.

Fast det går ju inte, jag har ju föräldrar som inte tillåter sådant beteénde, man blir aldrig av med mina föräldrar, på gott och ont.

Säger man så? Idag är dagen D? Vad menas egentligen med det? Att det är dagen med stor bokstav? En viktig dag? Rolig dag? Hemsk dag?

I allafall, jag ska opereras! Nu är jag nervös, känner mig illamående, yr och trött

Illamåendet och yrseln kan ju bero på att jag inte ätit sen igårkväll och inte druckit sen kl 06 imorse. Min kropp svarar inte bra på sådan behandling. Jag hoppas att jag blir omhändetagen direkt och sövd och opererad så snabbt som möjligt.

Nu sitter jag i soffan hemma, torr som fnöske efter en dusch med saneringstvål. Min hud skriker; "Återfukta mig för he****e!!!! Men tyvärr..Det får vänta tills efter operationen...

Anders kom hit igår kväll, ganska precis klockan elve stod han utanför min dörr.

Han berättade om semestern som verkade ha varit bra, i mina öron lät det lite tråkigt, men jag gillar inte att åka skidor...

Han sov här, höll om mig och strök mig över håret tills jag somnade sen sov han som "den stora skeden" bakom mig hela natten. Det var mysigt, verkligen mysigt. Jag borde vara glad nu, eller hur?

Jag tänker "skylla" på nervositet inför operationen som anledning till att jag inte är det..

Han körde hem när min klocka väckte oss.

Om en timme kommer min mamma och hämtar mig, ska bli skönt att få detta gjort nu.