Är det dags för mig att uppdatera lite om vad som händer just nu, i mitt dejting liv?.... Jag har ju berättat om "dejter från förr" så jag ska kanske berätta vad som händer just nu?

Ja inget jättespännande än så länge...

Jag berättade om Tobias förra veckan, vi har nu träffats tre gånger.. Onsdag, Fredag och Söndag förra veckan... Denna veckan har han sina barn, så då har vi bara chattat på facebook. Jag känner på ett sätt, att om ingenting har "hänt" efter att man har träffats tre gånger, så kommer det kanske inte att göra det heller...?

Nu menar jag inte att man måste vara nakna tillsammans efter tre träffar, bara för att det har råkat bli så med mig och två killar (på två olika träffar vid två olika tillfällen, vill jag påminna er om..) på första dejten är det inte så att jag är helt sexgalen. Även om det kan verka så...

Men kanske lite närhet i soffan...? Pussar och beröring...? 

Men han har bara kramat mig "Hej" och "Hejdå"

Nu börjar jag känna att det är allt som är mellan oss... Nu kanske ni tänker: "Ja men ta DU första steget då! Luta dig fram och kyss honom!"

Njae.....det går inte.... Jag tar inte första steget, tänk om han vänder bort huvudet? Pinsamt! Jag väntar tills han tar första steget... Även om inget händer pga att han också är för blyg...

MEN...Tobias sänder ändå vissa signaler om att han ÄR intresserad...

Han sa häromkvällen att han var lite avundsjuk på Fluffy som får sova bredvid mig hela natten.. Han sa till mig i förrgår att inte titta på ALLA Big Bang Theory avsnitten utan honom... Och precis nu sa han att han en dag ska bjuda mig på frukost....Och kan jag förklara för hans son som är tre år varför Jesus hängdes på en krok?

Så..... Det är väl inte en helt ointresserad kille som säger så..?  Jag tänker att om han BARA var intresserad av att ligga, då hade han försökt det vid det här laget..?

Vi får väl se om han föreslår en träff när jag är ledig nästa vecka och om han tar första steget. Vad jag nu funderar lite över är...Tänk om han är en sådan kille som medvetet väntar med att ta "nästa steg" så att säga tills han är helt säker på vad han vill?

Så jag får en kärlekskrank snubbe på halsen som inte vill släppa taget?

I så fall får jag väl ta hand om den situationen då....

Ikväll har jag en date med Jonas. Vi har pratat på sidan sen i Januari, men först nu fått till det att träffas. Han har varit på semester i en månad med sin familj (föräldrar och syskon) för att fira sin födelsedag.

Så ikväll ska vi träffas och "ta en öl", jag kommer ju inte att dricka öl..Jag tycker det är riktigt äckligt...Men jag kan ju ta ett glas vin... Egentligen är jag inte alls på humör, jag har ont i halsen och huvudet, tror förkylning/influensa är på intågande... Egentligen vill jag ha en dag för mig själv. Men jag kanske ändrar mig under dagen?

Saken är den att Jonas är väldigt trevlig, MEN där finns ett (för mig) stort minus.... Han är kort....Hans profil säger att han är 170-175cm....Jag är som sagt 180cm..... Så vill det sig riktigt illa så är han tio centimeter kortare än mig.... Jag har vissa problem med det... Jag tycker det är jobbigt med korta killar, så är det bara.

Det var väl det bästa med AndersMes...Han var huvudet längre än mig...Jag kunde luta mig mot hans bröstkorg utan att böja på knäna... Sen hade han ju andra negativa sidor som jag inte kunde ha överseende med. Har jag förresten berättat vad han gjorde? AndersMes? Efter att jag skrivit till honom och bett att han skulle ta det lite lugnt med sina "chatmeddelanden" på fb...?

Han raderade mig....

Jag skrattade en lång stund när jag insåg att han gjort det...Han gör sig verkligen förtjänt av att få namnet AndersMes nu....  Ett par timmar senare börjar min telefon plinga frenetiskt... Jag får meddelande efter meddelande från Instagram.. Han har gillat VARENDA EN av mina bilder...Jag har närmare trehundra bilder på mitt instagramkonto...Jag har bilder från två år tillbaka... Då har människan suttit och gått igenom dem ALLA och dubbelklickat på ALLIHOP.... Det känns inte riktigt friskt heller.... Så jag fick hjälp av en kompis att blockera honom därifrån, sen blockerade jag honom på facebook också..Bara för att vara på den säkra sidan.... Galen karl...!!

Vem ska jag mer uppdatera er om..?

Aladdin..?

Jag har känt mig lite sårad och sur... Jag VET att han sörjer sin farfar....Men jag tycker ändå att han kunde hört av sig...Så jag skrev ett mejl till honom, där jag beklagade sorgen efter hans farfar, men att det inte var ok för honom att inte höra av sig till mig på en hel vecka...

Han skrev tillbaka nästan direkt, bad om ursäkt för att ha sårat mig, han vill träffa mig, han tycker om mig, men just nu mår han jättedåligt, kan jag ge honom lite mer tid?

Jaja....Det ringer en liten klocka i bakhuvudet på mig..."Han ljuger, han ljuger"

Det pågår en liten konflikt i mitt huvud för tillfället..(vet inte om jag kan säga att det är en ond och en god sida..?) 

Den ena säger: "Och?? Vill DU träffa honom igen? Tror du verkligen att ni har en framtid tillsammans?? Nej det är klart ni inte har!! Skjärp dig nu!!!"

Den andra (mesiga) sidan säger: "Jo men....Han är så snygg....Han kysser så bra..!!! Kan jag inte få träffa honom bara lite..?? Bara lite till? Tills jag är över min attraktion??"

Ja vem ska jag lyssna till??

Jag ska i alla fall INTE kontakta honom igen.... 

Och jag ska inte lägga mina andra dejter på is.

Om han hör av sig igen så får vi se vad jag har för mig just då...

Är jag inte involverad, så kanske jag tillåter mig själv att bli involverad med Aladdin. Om så bara för en natt till...

Det finns en till som jag känner att jag behöver skriva om... Jag borde nog inte...Han borde vara borta nu, men jag kan inte sluta tänka på honom.

Rasmus.

Jag drömde om honom härom natten..

Han sa till mig att jag var den finaste han träffat...

Om nu bara det kunde vara sant, och jag visste hur man tydde drömmar....

Jag antar att han fortfarande spökar eftersom allting (han..) förändrades så hastigt och lustigt...

Vi pratade varje dag i två veckor..Riktigt pratade... Det kändes som att vi hade en relation... Det kändes som att han var min pojkvän.... Är det förälskelse? Jag vet inte om jag kan säga att jag var kär....Men jag hade känslor för honom...

Mer än bara nyfikenhet...

Jag kan inte tänka på honom nu och le...Det gör bara ont....

Vad jag inte förstår är att han sa att han inte är "över" sitt ex, han "blöder" fortfarande och gråter fortfarande över henne....

Men jag ser att han är "aktiv" (vilket betyder att han är inloggad) på dejtingsidan varje dag...

Jag såg att han ändrat sin profiltext...

Nu står det "Du får gärna ha mörkt hår och kurvorna å rätt plats"

Till mig sa han att han föredrar blondiner....

Ingenting som jag behöver hänga upp mig på...Jag vet....

Men det är uppenbart att han ljög... Och självklart kommer tankarna "Varför?"  Vad var det för fel på mig?

Det hade ju varit bättre om han varit ärlig, och det får ju vara på hans samvete om han inte är det...

Men jag hade satsat allt på honom, på oss.

Det finns en risk att jag ställer in den här dejten med Jonas ikväll.

Mest för att jag inte känner mig helt kry. Jag känner mig febrig nu...

Jag ska hämta upp tvätten och sen sova en timma eller så tror jag.

Hoppas ni alla får en påskhelg

Jag lägger väldigt mycket tid på min träning för tillfället, just nu tränar jag mellan tre och fem gånger i veckan. Jag tränar styrketräning på ett gym som ligger i mitt hus, jag valde det gymet just för att det ligger så nära. Eftersom jag faktiskt är ganska lat så har jag nu ingen ursäkt för att inte gå dit...Jag behöver inte ens gå utomhus för att komma dit, jag kan gå genom källaren. Jag har ingen specifik tid då jag går dit..Utan jag går dit när jag har tid,morgon, middag eller kväll även om jag föredrar att gå dit tidigt på dagen, så har jag det gjort.

Jag är ju en "people-watcher" jag älskar att titta på människor, studera deras beteende och ofta hittar jag på historier om dem och deras liv. På gymet är ju inget undantag, fast jag brukar inte hitta på historier om dem, eller jo, jag har nog hittat på någon historia om någon av de vältränade killarna...Dessa historier involverar ALLTID mig...

Men mer om det sen...

Vad jag har observerat är de olika typerna av människor som är där under vissa tider på dygnet. De öppnar kl 5, jag har aldrig varit där så tidigt, men jag har kommit vid 7 och möter då en skara tjejer som tränar innan jobbet. De tränar snabbt och effektivt för att hinna duscha och göra sig i ordning för att sen gå och jobba. Jag måste säga att jag beundrar dessa tjejer, för även om jag har mer energi sen jag började träna, så precis efter, när jag kommit hem, då är jag slutkörd och vill gärna bara ligga på soffan och dåsa/sova en timme...Det kan man ju inte göra om man ska direkt till jobbet..

När dessa tjejer har försvunnit iväg till sina arbeten (vanligtvis mellan 8 och 9) så kommer gubbarna. Ibland någon tant... Dessa gubbar tror jag är typen som började träna sent i livet, möjligtvis har de fått en mild hjärtinfarkt eller stroke, eller någon av deras vänner har drabbats av detta och nu är de rädda att det ska hända dem. Deras läkare har säkert rekommenderat att de rör lite mer på sig, för hjärtats skull.... Så nu är de på gymet ett par gånger i veckan, "lyfter skrot" och umgås med likasinnade... För ja...de kommer lika mycket för umgänets skull som för själva träningen... De hänger på maskinerna, snackar om livets plågor och hur tunga vikter de kan lyfta.. Sen gör de ett par rörelser, trampar ett par varv på en motionscykel eller drar ett par tag på roddmaskinen.

På ett sätt gillar jag dessa gubbar, de är ofarliga i sina shorts som är uppdragna till armhålan, tubsockar som slutar en bit upp på vaden och sina nya gympaskor de har köpt för 99kr på IcaMaxi. Men när hela styrkan väller in..Ja då är de ju ivägen för mig, jag som vill träna på riktigt...

Sen kommer en tid av dagen när jag aldrig brukar befinna mig på gymet, och det är sådär mitt på dagen... Mellan 12 och15:30, jag har ingen aning om vem som är där då... Om jag slutar tidigt så brukar jag komma till gymet runt klockan fyra, då är det ofta ganska tomt i lokalerna, De som är där tror jag är de som är sjukskrivna eller har en ledig dag mitt i veckan. Jag har observerat att en del verkar vara skadade på ett eller annat sätt och tränar nu för att få tillbaka sin styrka och smidighet..

Beroende på vilket humör jag är på så brukar jag inte träna så länge vid dessa tillfällen, jag gillar att det är relativit tomt på gymet, maskinerna är tillgängliga och jag behöver inte vänta på att någon ska bli ledig. För sen klockan fem och fram till halv åtta..Då är det fullt, då kommer de seriösa tränarna, inte bodybuildarna utan de som tränar regelbundet för att hålla sig i form. Lite som mig kanske jag kan säga... De kan en del om maskinerna, de äter nyttigt och håller sig borta från socker och fel fetter.. Det är vid den här tiden som jag börjar hitta på historier om dem.. Eller om killarna... För nu kommer de snygga killarna...De har inte bara snygga kroppar... Ansiktet matchar också och de ser sådär fräscha ut att jag ibland bara vill springa fram och slänga mig om halsen på dem. På allihop!

Som tur är har jag lite självkontroll, inte mycket men lite, så jag fortsätter att fokusera på min maskin, min träning och gör mitt bästa att ignorera dess gudalika killar som spatserar runt där.

Jag har ju undrat förr, om det här att träffa någon på gymet... Även om jag vet hur de flesta maskiner fungerar, så ser jag ibland människor (både killar och tjejer) som gör en övning som ser både rolig, nyttig och svår ut. Och jag vill också prova..Men jag vågar inte gå fram och fråga om han kan visa hur man faktiskt gör...

Jag pratade med en kille på dejtingsidan (han bor ca 70 mil ifrån mig, så att träffas är uteslutet) vi kom bra överens så har pratat en del om hur det går att träffa någon men vi pratar också mycket om träning eftersom han är bodybuildare..

Jag frågade honom vad han skulle säga om en tjej kom fram till honom och frågade hur man använde en maskin eller hur man gjorde en övning.. Han sa att det berodde på..Om han höll på med kardio skulle det kanske vara ok, men om han fått pump så var det inte ok! Fått "pump"....? Jaha....vad är det..?? Han förklarade det...Men nu har jag glömt vad han sa...Jag tror det menas när man lyfter riktigt tunga vikter och sliter ut sig, adrenalinet pumpar och man grimaserar med hela ansiktet så där som killar gör....

Ser jättedumt ut...

Jag har sett flera killar som jag egentligen skulle vilja prata med...Kanske ta en fika och se om de är lika trevliga som de är snygga...MEN...Det finns inte en chans att jag skulle starta en konversation med någon på gymet..Möjligtvis fråga om de var färdiga med en maskin jag ville använda...

Men jag tänkte berätta om något roligt som hände för ett par veckor sen. "Strectchrummet"  på mitt gym är ganska litet, jag gillar inte att vara där inne om det är någon annan där och jag blir ganska irriterad om det kommer in fler människor när jag redan är där. En går väl an...Men fler än det..Ja då får jag lust att be dem vänta på sin tur... 

Den här dagen var en sån dag, jag hade avslutat min träning, gick in i det lilla rummet och började stretcha, det gjorde ganska ont, jag hade kört ett hårt benass och mina muskler var hårda och behövde verkligen dras ut.

Jag hade precis lagt mig ner, andades djut och försökte slappna av. In kommer först en kille (skitsnygg) som jag spanat lite på ett par gånger. Han börjar stretcha armarna. Jag blundade och försökte blocka ut känslan av att han var väldigt nära mig och jag luktade illa. Så jag börjar försiktigt stretcha bakre lårmuskeln. Då öppnas dörren igen och in kommer två andra killar, de pratade med varandra, egentligen inte särskilt högt, men i ett litet rum, när man försöker slappna av och varva ner, så låter det högre än vad det egentligen är...

Hade det inte varit för att jag verkligen behövde stretcha...Så hade jag gått därifrån, instängd i ett relativt litet rum med tre killar jag inte känner..Det är ingen känsla som jag gillar...

Men jag fokuserade på mina lårmuskler, jag låg på rygg med ett ben uppsträckt och det andra utsträckt på golvet, det gjorde ont och jag tror att jag grimaserade lite och det undslapp säkert ett eller två små "ajajaj" 

Plötsligt står en av killarna bredvid mig och frågade om jag var "Ok"?

"Eh va? Ja, jag är ok...." 

"Vill du ha hjälp att stretcha? Det ser ut att göra ont...."

"Va?"

"Ja, alltså jag jobbar här, jag är PT, jag kan hjälpa dig lite"

"Ok.............."

Jag måste ha sett total förvirrad ut... Men han tog ett ganska bestämt tag om min häl och pressade försiktigt mitt ben uppåt och mot mig...

Han frågade om det kändes ok? Var det ok att han höll i mitt ben?

Det låter nog lite underligt, att han bara kom fram sådär och började stretcha mig... Men det var ok, han var inte påträngande  det kändes inte som att han invaderade på min "personliga sfär", det kändes bara naturligt. Han pratade inte med mig under tiden, jag bara slöt ögonen och andades in i stretchen. Det var inget flirtigt eller sexuellt alls, det var bara träning. Han hjälpte mig även med andra benet och efteråt kändes det som att mina ben blivit fem cm längre. 

Jag tackade så mycket och gick därifrån undrandes om det där verkligen hade hänt..?

Jag har inte sett honom igen sen dess...Tänk om han inte alls var en PT, jag vet ju att de har flera stycken som jobbar där, så det är ju inte helt otänkbart att han skulle kunna vara anställd där..

Jag kan inte stretcha så som han gjorde med mig, jag behöver någon annan som drar i mina muskler nu!!

Är det ett sätt kanske?

Vänta tills en riktig snygging går in för att stretcha...sen fråga om han kan stretcha mig?

Det låter väl inte alls konstigt?

Suck.... Nej jag tror att gymet för mig är en plats att träna. Och titta.......

När jag bodde utomlands så kunde man ganska länge hyra olika apparater/maskiner för hemmet... Om man inte hade råd att betala X antal kronor på en och samma gång... Sen kunde man också byta ut den när man ville... Faktum var ju att man i det långa loppet betalade tre gånger så mycket för det som man hyrde som om man hade köpt det....Men...Så var mentaliteten i det landet...  Jag hyrde en liten tv en gång...Jag bodde med Louise och ville ha en tv, men jag hade en väldigt låg inkomst, så det var lättare att betala ca 100kr i månaden för att hyra den... Jag har faktiskt svårt att skriva det, för det är ett så dumt koncept...Men men...så var det då...

Iallafall, varje månad gick jag iväg till affären för att betala hyran på min tv... I affären jobbade Robert, han var ganska späd...Kortare än mig och smal. Jag tror inte att jag någonsin tänkte på honom som något annat än "killen i affären". En dag när jag skulle göra rätt för mig stod det ett band från sydamerika och spelade utanför affären, de reser runt hela världen och spelar på olika festivaler, jag har sett dem här i Sverige också...

De spelade ganska högt, så jag och Robert fick höja rösterna för att kunna prata och vi skrattade lite. Han sa något om att han gillade musiken men det hade inte gjort något om de sänkte volymen ett steg. Men han vågade inte gå ut och prata med dem..De kanske bar på vapen?

Jag sa att jag sett dem förut och de är "fredliga" så han hade nog inget att oroa sig för och så skrattade vi lite till.

Robert sa att det hade varit trevligt att prata lite mer någon gång...Kanske kunde han bjuda mig på middag nån dag?

Jag blev väl lite förvånad...det var nog det sista jag förväntade mig... Men jag gillade idén om en "riktig" date med middag.... Så jag struntade i att han var kortare än mig och tackade ja..

Vi bytte nummer och på kvällen ringde han och vi pratade lite, han var trevlig och vi bestämde att träffas, jag tror redan nästa dag...Eller ett par dagar senare... Han kom och hämtade mig i sin röda sportbil.. Jag vet inte vad det var för märke..Men det var en patetisk bil...Robert såg riktigt löjlig ut när han kom körande i den, för att inte tala om hur det såg ut när han klev ur den... Lite som att han lånat sin pappas kostym.. Den var bara alldeles för stor för honom, och det vill inte säga lite när en sortbil ser "för stor" ut...

Jag hade sett fram emot att äta på en restaurang, men det blev bara ett glas vin på en lite tråkig pub. Robert var väldigt trevlig och rolig, jag skrattade mycket, men jag var ändå lite besviken, kanske för att jag var hungrig...

Han frågade om jag ville åka en runda utanför byn i hans bil? Så han kunde visa hur snabbt den kunde komma upp i 100?

Ja ok, tänkte jag, då kan jag kryssa det av min "to-do-list" av saker jag vill göra innan jag dör...

Och jo, det gick ju väldigt snabbt...Jag pressades mot sätet, vilket kändes lite lite häftigt, men Robert var ingen Lewis Hamilton...Så upplevelsen föll lite platt...

Sen körde han hem till sig...Sa att han hade något att visa mig... Hemma för honom var hos sin mamma, som var vaken när vi kom in... Pinsamt är bara förnamnet...

Han presenterade mig som Anna...."Eh nej...Jag heter Nelly", sa jag då. Av någon anledning tittade hans mamma konstigt på MIG... Som att hon trodde att jag ljugit för hennes stackars son...

Sen gick hon och la sig, men först önskade hon oss en trevlig natt och bad oss att inte vara alltför högljudda....  Jag ville sjunka genom golvet...Vad trodde hon? Eller Robert kanske brukade ha tjejer med sig hem som inte kunde kontrollera sin ljudnivå...? 

Robert bad mig följa med honom in i sovrummet där han skulle visa mig något. Jag var inte rädd, jag visste att han inte skulle skada mig...Det var mer en känsla av.... Hur ska jag förklara... Ni vet i första säsongen av Big Bang Theory, när Penny ska vara "game-master" i killarnas frågesort. För "tydligen har hon inget bättre för sig en lördag eftermiddag" 

Men ni vet hur Penny ser ut när hon tittar på sina grannar ibland..(Inte Leonard, hon är ju kär i honom..) lite så kände jag... Som ett långt utdraget OOKKEEEEJJJJJJJJJJJ......

Iallafall...Robert bad mig sätta mig på sängen och öppnade garderoben och började rota inne bland kläderna. Sen drar han ut en elgitarr!!!! En röd hemsk sak..jag kan inget om gitarrer eller instrument över huvudtaget men jag är ganska säker på att det inte var ett vackert instrument..Den kanske var hemsnickrad..?

Sen drar han fram en förstärkare, kopplar in gitarren och börjar spela.. Eller spela vet jag inte om jag kan påstå att han gjorde... Det lät verkligen som att han misshandlade en katt... Han levde sig verkligen in i det han gjorde, trodde nog att han var Slash...Eller Jimi Hendrix...

Jag tänkte på hans mammas ord "Var inte för högljudda".... Det måste vara detta hon menade....

Klockan var efter elva på kvällen och han höll koncert i sitt sovrum...

Jag hoppades att han skulle sluta och stoppa undan gitarren och köra mig hem...

Vilket han tillslut gjorde... Han såg så stolt ut, som att han gjort något helt fantastiskt, jag bara log och sa att det var sent, när han frågade vad jag tyckte... I bilen hem sa han att han inte trodde att vi skulle passa bra ihop som ett par, han tyckte att min tro på Harry Potter karaktärer var orealistisk..

Igen fick jag en sån där OOKKEEEEEEEJJJJJJJJ känsla...NÄR hade jag sagt något om Harry Potter karaktärer?? Men jag bestämde mig för att inte säga emot honom, jag bara ryckte på axlarna och sa att jag hade haft en trevlig kväll (jag har ju haft värre) precis när jag skulle stiga ur bilen tar han tag i min arm och säger; "Men kan vi ändå kyssas?"

Hmmmm OOKKEEEEEJJJJJJJJJ, Nej jag tror vi skippar den biten också...

Jag lämnade tillbaka den hyrda tv:n veckan därpå och köpte en stor tjocktv istället.

Det är en lite konstig dag idag. Jag vaknade 05:30 och var väldigt förvirrad, trodde att jag hade försovit mig, men när jag insåg att det faktiskt är lördag så var det ljuvligt skönt att vända mig om och somna igen. Eller det hade nog varit skönt, men jag somnade inte om, jag låg kvar en stund men sen steg jag upp och gick till gymet. Det är en speciell, lite häftig känsla att stiga in på ett tomt gym innan klockan sju en lördagsmorgon.

Det var tungt idag, benen kändes som bly och alla vikter var tyngre än vanligt, men jag körde på ändå, kände att jag har lagrad irritation, ilska, ledsamhet lagrad i kroppen som vill ut.

Antagligen från något som hände igår eftermiddag..Jag gick över torget som ligger nära mig och blir stoppad av en tant (ja jag kallar henne tant fast egentligen hade nog kärring varit mer passande...) Hon är kompis till Therese's mamma. Therese och jag växte upp i husen bredvid varandra, hon är en av mina närmsta vänner och vi har följts åt hela livet. Eftersom den här tanten är kompis med Therese's mamma har jag ju träffat henne lite då och då genom åren eftersom hon också har en dotter i vår ålder.

I allafall, igår stövlar hon fram till mig och säger "Det är du?, Du har verkligen förändrats, det måste vara skönt att bli av med all det feta" 

Jag nickade och log eftersom min mamma har uppfostrat mig till att vara artig mot äldre. 

Självklart är det otroligt skönt att gå ner i vikt, 74 kg är ju en hel människa, mer än vad vissa jag känner väger. Men människor kan vara så grymma och klumpiga i sitt sätt att uttrycka sig, sättet hon uttalade sig visade så tydligt att hon innan i stort sätt föraktade mig. Det gör så fruktansvärt ont när jag inser att det finns människor där ute som fortfarande dömmer människor för hur de ser ut, på ett sätt är det en form av rasism, även om jag inte menar att vi överviktiga människor är en ras för oss själva, så blir man dömd och utesluten pga hur vi ser ut...

Man kan ju tro (och hoppats) att hennes förolämpningar var slut här... Men...Nej då....

"Har du blivit mamma?"

"Uhm, nej...." Svarade jag

"Nähä....jag trodde xxxxx sa att du blivit mamma"

"Nej, det måste vara någon annan...."

"Ja jag har två underbara barnbarn, de är två och fyra år gammla"

"Jaså, ja grattis, vad kul" (vad svarar man på det...?)

"Mmm ja tiden rinner iväg" säger hon då och tittar menande på mig...

Jag önskade henne en trevlig kväll och gick därifrån, hem, till min trygghet, till min värme, för plötsligt hade en isande kyla infunnit sig som slog klorna i min ryggmärg och spred sig långsamt utåt.

Jag är inte helt frivilligt barnlös, jag har nu kommit till stadiet där jag nästan är ok med att inte få mina egna barn, jag värker inte som jag gjorde för tio år sen.

Kanske det är dags att lyfta på locket för några väldigt smärtfulla perioder i mitt liv... Hittills har ju bloggen varit relativt lättsam, men, vi vet ju alla att livet inte bara är galenskap och skratt..

Det kanske är dags att presentera Bryan...

Han jobbade som kock på restaurangen jag kom att jobba på när jag var 23. Han hade fruktansvärt dåligt rykte, både som vän och pojkvän, jag hörde djungeltrumman redan innan jag blev kallad till intervjun...

Jag visste att jag borde hålla mig borta, inte titta på honom, inte prata med honom. Det borde ha varit ganska lätt, för han var varken charmig eller trevlig, vartannat ord som kom ur hans mun var en svordom och han hade en väldigt arg blick som han ogenerat lät vandra över varenda kvinnlig kropp som kom i hans väg. 

De andra servitriserna varnade mig för honom, han hade för vana att förföra alla de nya servitriserna, sen skryta om sin egen skicklighet i sängkammaren inför de andra kockarna. 

Ja jag ville ju inte bli en av "dem".....

Jag jobbade hårt hela sommaren, min chef var nöjd med mig och jag fick förlängt att jobba även under hösten.

Det var som tradition att gå ut och fira efter sista passet av sommarsäsången, detta året var inget undantag. Jag och de andra tjejerna gjorde oss i ordning och gick för att träffa killarna.

Det var lite konstig stämning vill jag minnas... Antagligen för att killarna hade druckit sen tidig eftermiddag. De var kaxiga, högljudda och nedvärderande mot oss tjejer, ganska snart gick vi på olika håll och vi tjejer hade jättekul på egen hand. 

Någon gång efter midnatt bestämde jag mig för att gå hem, de andra tjejerna skulle på ett annat håll, men eftersom det var varmt så bestämde jag mig för att promenera hem. Jag hade inte hunnit långt förrän jag mötte Bryan, han var egentligen på väg på andra hållet men han frågade om han fick följa mig en bit på vägen, han tyckte inte att en söt tjej som jag (kräkvarning här..) skulle promenera hem på egen hand. 

Jag tänkte säga till honom att gå hem, jag var inte intresserad av hans äcklighet. Men jag var väl inte helt nykter och tänkte att det kunde väl inte skada att prata med honom lite grann iallafall.

Vi promenerade längs de folktomma gatorna, pratade om inget speciellt när jag ser en bil komma mot oss, körandes på trottoaren, i full fart. Jag hann inte reagera, jag tror jag stod som fastfrusen i panik och såg helljusen komma närmare mig, jag tror inte att jag skrek, jag var paralyserad. Bryan däremot, reagerade och slängde sig över mig, vi föll över en liten mur och landade i en hög i en trädgård. Jag tänker inte gå in på mer detaljer än att bilen kördes av en kille påverkad av droger, han körde in i en lyktstolpe längre ner på gatan, polisen kom, jag och Bryan åkte till sjkhuset för att bli ompysslade, ingen av oss var allvarligt skadade.

Men något var förändrat mellan mig och Bryan. Om han inte hade varit där, hade jag varit död nu? Eller hade jag blivit så allvarligt skadad att jag suttit i rullstol? Hjärnskador? Vem vet?

Jag tänker inte så ofta på det, jag ser ingen mening med det, nu är jag otroligt tacksam att han var där och gjorde så att jag inte blev påkörd. Men det fanns en tid när jag önskade att han inte hade varit där, när jag tänkte att det måste ha varit bättre att bli påkörd än att gå igenom vad Bryan utsatte mig för.

Men jag tar det från början....

Vi kom hem från sjukhuset på förmiddagen nästa dag, jag ville inte vara ensam och jag tror inte att Bryan heller ville det, så vi åkte hem till mig och krashade i min säng och sov nästan hela dagen.

Vi vaknade vrålhungriga, Bryan stekte frukost till oss, han stod i köket i jeans men utan skjorta, och plötsligt var han väldigt sexig...

Och plötsligt var han väldigt nära mig med stekspaden i handen, uppknäppta byxor och rufsigt hår..

Alla förmanelser som jag fått, av servitriserna och av mig själv var som bortblåsta. Nu tänker jag, att jag var 23 år gammal, väldigt oerfaren, väldigt naiv och jag var nog fortfarande i ett litet chocktillstånd...

Vi började inte dejta efter detta, när vi träffades på jobbet dagen efter var Bryan sitt vanliga otrevliga själv. 

Men jag tror inte att han berättade för någon om vad som hänt mellan oss. Alla visste att vi nästan blev påkörda, men de trodde nog att vi gått hem var för sig från sjukhuset.

Jag jobbade kvar på restaurangen ett år till, sen fick jag en högre tjänst på ett hotell och jobbade hårt för att få deras restaurang på fötter, vilket jag lyckades bra med, vi fick fler gäster som var nöjda och jag hade ett bra samarbete med kocken i restaurangen. Livet flöt på och en dag får jag ett sms; "Hej det är Bryan, kan vi träffas?"

Fråga mig inte varför...Men jag sa "Ja"

Vi möttes på en mysig pub en onsdagkväll, jag väntade på att han skulle säga vad det verkligen var han ville... tillslut kröp det fram att han ville be om ursäkt för att han var ett svin efter olyckan. Han sa att han hade förändrats och insett att han gjort orätt mot så många, bl.a mig och nu ville han be om ursäkt och undrade om vi kunde vara vänner?

Jag har aldrig varit långsynt, så jag sa att vi klart kunde vara vänner.

Jag skulle vetat bättre...Jag skulle ha insett...Jag skulle ha sprungit...

För vår "vänskap" var på Bryans villkor, enbart.

När han ville träffas, så gjorde vi det... När jag nu tänker tillbaka så gör det ganska ont att inse hur lågt mitt självförtroende var, hur lite respekt jag hade för mig själv. Men då var jag bara tacksam att han ville spendera tid med mig, ibland iallafall. När vi träffades så var han inte charmig eller mysig, utan fortfarande mest otrevlig, jag körde ofta hem med tårarna rinnande nerför kinderna.

Så kom den natten när jag visste att något inte stod helt rätt till, jag kunde inte sova, jag vände och vred mig, jag steg upp flera gånger för att dricka vatten, gå på toaletten, kolla att ytterdörren var låst... När affären öpnade klockan åtta hängde jag på dörren för att köpa ett graviditetstest. Men jag bara visste....

Jag var gravid.....

Jag kissade på fyra stickor till, bara för att vara säker....alla visade samma resultat....

Jag grät en hel dag... Vad fan skulle jag göra??

Detta var ju det sämsta som kunde hända.....Med den sämsta tänkbara personen som fanns....

Hur skulle jag berätta detta för Bryan..?

Jag visste ju hur han skulle reagera. Men någonstans i mitt hjärta så brann en liten svag låga av hopp...Kanske..bara kanske...skulle han bli glad..? En bebis....Vad kan vara mer underbart?

Allt tydligen.... Bryan blev vansinnig...Kallade mig för en j***a hora, f***a, idiot...Ja alla fula ord du bara kan tänka dig haglade över mig. Men han trodde ändå inte att det var hans barn, vi hade ju bara haft sex några gånger... Jag blev lite förvånad av detta uttal...och sa med svag röst "Det krävs bara en gång Bryan..."

Han stormade ut från lägenheten, men inte innan han åter skrikit åt mig att jag var en j***a liten f***a, slyna, billig hora som minsann inte skulle få en enda krona från honom.

Jag tror att jag var i chock, jag körde hem och kröp ihop i en boll i sängen, kramade min mage och skakade av köld fastän det var varmt ute.

Jag gick som i dvala en vecka, eller var det fler? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte vem jag skulle prata med, jag kände mig som ensammast i världen. En dag kom Louise hem till mig, vi stod varandra väldigt nära och hade en konstig "telepatisk" kommunikation. Hon stod bara utanför min dörr och frågade med arga ögon varför jag inte sagt något? Jag föll ihop i en hög på golvet, jag grät som ett barn, snyftade högt mot Louise's axel. Hon höll om mig, lät mig gråta tills det inte fanns några tårar kvar, sen sa hon att allt skulle bli bra, hon skulle hjälpa mig och barnet skulle kanske inte ha en pappa men det skulle bli älskat mer än något annat barn på denna jord...

Jag vet inte om jag ska säga att "ödet" ville annorlunda... Bryan ville annorlunda i allafall. Han ringde mig sent en kväll, frågade om han kunde komma över och prata? Jag var gravid, hormonell och sårbar..Jag borde ha sagt nej, men jag hoppades väl fortfarande att han på något sätt skulle se det positiva i detta och inse att jag och barnet inte var det värsta som kunde hända honom. Så fort jag öppnade dörren insåg jag att han var full, stupfull.. Jag hann knappt stänga dörren förrän han tryckte upp mig mot väggen och väste i mitt öra att om jag inte gjorde abort självmant skulle han göra det åt mig. Sen damp han ner i soffan och tittade på mig med mord i blicken. Jag var livrädd. Jag sa inget för jag hoppades att han skulle däcka, och det gjorde han. Jag öppnade dörren och sprang, sprang så fort jag kunde hem till Louise. Hon ringde polisen som åkte hem till mig och arresterad Bryan. Den natten i vecka 16 började jag blöda kraftigt. Louise körde mig till akuten där de konstaterade att jag fick missfall. Jag fick åka hem och vänta på att allt skulle komma ut av sig själv. Jag vet inte vilken smärta som var värst, den fysiska eller psykiska. Men jag kunde inte gråta mer. Inte då.

Bryan försökte kontakta mig efter ett par veckor, men Louise hade en väldigt stor och stark pojkvän med några stora och starka kompisar som besökte honom en mörk natt. Veckan efter flyttade Bryan från vår stad och jag har aldrig hört eller sett från honom igen.

Jag har fått tre missfall till efter detta första, tack och lov inte under lika dramatiska former. Jag kanske berättar om det vid ett annat tillfälle. Men inte idag.

Men varje gång någon frågar varför jag inte har barn, vill jag inte ha barn? Och jag hör i deras röst att de nog ändå tycker att jag inte är en "riktig" kvinna som inte har "förökat" mig än..Så går en liten bit av mitt hjärta sönder igen.

Självklart finns det fortfarande en del av mig som vill ha barn..Som undrar "Varför inte jag?"

Louise brukar säga att när jag träffar HONOM, som det är meningen att jag ska vara med..Så kommer vi att få den mest perfekta lilla bebis man kan tänka sig.

Det är ju en fin tanke...och ibland så hjälper det att tänka så...

Igår gjorde det inte det... Igår var jag bara ledsen.

Nu när jag har skrivit detta, antagligen det mest öppna blogginlägg jag skrivit, så känner jag mig tom, men lite bättre. 

Framtiden är ljus...Den kan inte bli värre än det som lurar i det förflutna. Vilket jag är tacksam för.

Jag har varit på en dejt ikväll....

Med Tobias, har jag bestämt mig för att kalla honom.

Vi började prata på dejtingsidan förra veckan. Han kommer från en del av vårt avlånga land där männen ryktas vara väldigt få-ordiga. Ofta kan en hel mening yttra sig som ett snabbt, vasst intag av luft...Förstår ni hur jag menar. Tobias kommer därifrån, men har bott i min hemstad i åtta år, då kärleken förde honom hit...

Nu har den kärleken svalnat och han bor med sin hund och varannan vecka sina barn i en stor lägenhet inte jättelångt ifrån mig...

Jag har inte känt något speciellt för honom, inget "pirr i magen", inget fånigt leende har letat sig fram i mungiorna när vi har chattat, han säger inte jättemycket....Men vi bestämde oss för att ta en fika idag på centralen (lättast eftersom jag rullar in där varje dag...)

Jag var inte alls nervös, vilket var lite skönt, de tre sista killarna jag träffat har jag ju varit ett halvt vrak ett dygn innan vi skulle träffas...

Tobias och jag har messat lite under dagen, han undrade hur det gick med tågen, var det förseningar osv?

"Se bara till att komma hem" skrev han.... Han menade säkert inget speciellt med det, men det fick mig att le, det kändes lite varmt i magen när jag läste det.

Han stod och väntade när jag steg av tåget, en snabb kram sen satte vi oss på EspressoHouse (ja, jag VET att jag var på EspressoHouse med Aladdin också...men EspressoHouse finns i varje gathörn nu för tiden...)

Han betalade min juice (efter allergichocken i fredags håller jag mig borta från allt som kan ha spår av nötter i sig..bara för att vara på den säkra sidan...ett tag ska jag göra det i allafall) 

Jag blev glatt överraskad av att han betalade...Jag är väl lite fördomsfull...Men han är "mellan två jobb" (så ja för tillfället arbetslös, men mer om det sen..) och han kommer från den delen av Sverige där det sägs att folk är lite snåla....

Men där blev jag motbevisad, vilket jag är glad över.

Vi satte oss i sköna läderfotöljer och pratade.

Om inget speciellt, jag hade varit lite nervös att vi inte skulle ha något att prata om...Men samtalet flöt på utan problem, det var inga djupa diskussioner vi förde, bara lättsamt snack...

Han erbjöd mig skjuts hem, vilket jag tackade ja till (jag tackar som sagt inte nej till chansen att sitta bredvid en kille som kör bil)

Han släppte av mig utanför min port, tackade för en trevlig kväll och sa att vi skulle höras.

Nu när jag kommit hem så har vi fortsatt att chatta och bestämt att vi ska träffas på fredag igen.

Jag ser fram emot det, men jag håller inte på att få en hjärtinfarkt, inte heller känns det som att jag inte kommer att kunna somna ikväll. Vilket är väldigt skönt... Kan vara skönt med en lugn start för en gång skull...Då kanske det har större chans att det utvecklas till något riktigt, något äkta, något som är värt att satsa på...

Ni kanske undrar vad som hänt med Aladdin..?

Jag har ju inte skrivit något mer om honom... Han är långt ifrån glömd...Men vi har inte pratats vid sen i söndags, då han berättade att hans farfar hade dött på morgonen och vi skulle höras "sen"

Jag vet inte hur nära han stod sin farfar eller hur sorgearbetet ser ut i hans religion, och jag vill inte tränga mig på. Jag tänkte ge honom ett par dagar till, sen messa eller ringa honom, bara för att kolla att han är ok och kanske "känna av" hur han verkar...

Som jag har sagt flera gånger innan...Jag skulle inte tro att vi egentligen har någon framtid ihop...Även om det funkar för Zlatan och Helena... Så är Aladdin väldigt mycket 25 år i sinnet...och jag vill ha/behöver/förtjänar någon som är lite äldre... Eller så är det tvärtom....

Vi får väl se helt enkelt, jag har inte bundit mig eller lovat mig till någon.. Jag är fortfarande singel, så jag gör vad jag vill.

Livet är ganska härligt.

Jag tänker att det är dags att berätta om en dejt jag hade för länge sen.... Jag varnar er..Detta är pinsamt! Inte så mycket för min del om jag ska vara ärlig..Men för stackars Dave... Eller inte stackars.. Med tanke på vad som hände får han skylla sig själv att ni (förhoppningsvis) skrattar åt honom. Han kommer ändå aldrig att veta att det är honom jag pratar om eftersom han inte pratar svenska.. Så! Är ni redo? För det mest förödmjukande som kan hända en kille..?

Jag träffade Dave i en mataffär, typ IcaMaxi, en ljummen vårkväll. Jag kommer ihåg att jag var på rätt bra humör, kände mig lite sprallig och glad när jag strosade runt i gångarna med musik i mina hörlurar. Vad som sen hände är sånt som bara händer i filmer (men ibland märker jag att ganska mycket som händer mig, är sånt man säger "bara händer på film"...) Jag sträckte mig efter en burk som stod på den övre hyllan, jag är lång så det var inte svårt för mig att nå, men jag tappade greppet om den iallafall, jag såg som i slowmotion hur den faller mot golvet och går i tusen bitar när glas får kontakt med betong och innehållet (pickled onions) skvätter över mina skor, byxor och någon annans skinnskor... Jag hade hukat mig för att försöka fånga denna hala glasburk så när jag ställde mig upp så tog jag in hela denna människa, nerifrån och upp.. 

Bruna snygga skinnskor (nu fläckiga och förstörda) beiga chinos (även de fläckiga), ljusblå snygg skjorta som var lite öppen i halsen. På ett snyggt sätt, inte sliskigt...

"Uhm....förlåt" viskade jag och rodnade självklart....

Han såg lite sur ut och jag kan väl inte klandra honom...men sen log han...Sa att det var ingen fara, men han skulle leta reda på en städare som kunde städa upp efter mitt missöde...

Jag stod där, handfallen, väntade fortfarande på att killen skulle skälla ut mig...Men det gjorde han inte, istället sa han; "Du ser ut som att du sett ett spöke..ska vi ta en kaffe och lugna dig lite?"

Ja vad svarar man på det? 

En ljummen vårkväll när man är på ganska bra humör och en söt kille vill bjuda på kaffe?

Inte nej iallafall....

Det var inte romantiskt, inte stämmningsfullt, ingen dejt...Det var bara en kopp kaffe i en cafeteria på IcaMaxi (typ)

Men Dave var rolig, charmig och fick mig att skratta. Efter en timme körde vi åt varsitt håll men vi hade planerat att träffas igen. Ännu en fika dejt, denna gången på ett mysigare cafe och en promenad på stranden efteråt...

På vår tredje dejt regnade det, vi blev genomblöta, men med hans jacka utspridd som ett paraply över oss kysste han mig innan han var tvungen att gå och jobba.

Det var verkligen ett par härliga veckor. Vi jobbade båda skift och kunde inte pussla ihop en kväll som vi båda var lediga på utan att någon av oss skulle upp tidigt nästa dag. Så det tog ett tag innan vi skulle komma att spendera natten tillsammans. Jag märkte att Dave var ganska romantisk och känslig av sig, jag ÄR ju innerst inne också romantisk och tycker om att bli "wined and dined", men ibland så väcks ju vissa lustar till liv som är lite svåra att ignorera och vänta till ett "bättre" tillfälle att släppa fram...Men den här gången lyckades jag ;-)

Ungefär fem veckor efter att jag och Dave hade träffats så kom den där fredagskvällen när vi båda var lediga och ingen av oss skulle jobba på lördagen heller... Dave beställde bord på en mysig restaurang, jag handlade hem frukost till nästa morgon, jag rakade benen och lade ner lite extra tid på att göra mig i ordning. Vi visste båda att detta var "Kvällen" med stort K... 

Han kom och hämtade mig, han var så fin...Kavaj och skjorta..Luktade jättegott av rakvatten.. Kvällen hade potential att bli perfekt....

Men....

Som så mycket annat....När pressen blir för stor, förväntningarna för höga.....Så blir det ofta pannkaka av alltihop...

Vi var väl båda väldigt nervösa...vi drack lite för mycket...Vi hade båda jobbat tidigare på dagen...Trötthet och alkohol kan ju bli en ödesdiger kombination....

Vi var väldigt fulla när vi traskade hemåt efter midnatt...

Kläderna åkte av...Vi låg i min säng... 

Det jag minns sen är att jag vaknar nästa morgon...Fortfarande med underkläderna på mig...

Jag tänkte att det var ju lite pinsamt..Hade jag däckat under tiden Dave försökte förföra mig..? Sen märkte jag att jag var varm. Eller inte bara varm, jag var verkligen svettig...Dave låg precis bakom mig, med armarna lindade runt mig, tätt pressad mot min rygg. Jag försökte komma loss för att få lite luft och slippa den där blöta svetthinnan som låg runt den nedre delen av min rygg och mina ben.

Jag tror att min hjärna inte riktigt ville koppla...Men långsamt gick det upp för mig att det inte var svett jag var täckt i...

"Herrgud, jag har kissat på mig..." tänkte jag.....

Efter ett par sekunder och ett par snurr av kugghjulen i min hjärna så inser jag; "Nej...DAVE har kissat på mig"...

Precis när jag tänkt den tanken färdigt så hör jag, och känner..att jag blir dränkt igen... Jag sätter mig upp i sängen med ett rycker och snäser "Dave! Dave! DAVE!!!!!Vakna!!!" 

Jag flög ut i badrummet, ställde mig i duschen och skrubbade bort hans urin från min kropp.

När jag kom ut så hade Dave försvunnit, kvar var min nerkissade säng, trassliga illaluktande lakan och en förstörd madrass...

Lakanen åkte direkt i soporna, täcket lämnade jag in på kemtvätt och madrassen skrubbade jag och försökte göra ren i en månad.... Den blev inte helt ren...Men jag hade inte råd att köpa en ny... Så jag köpte stora lakan och "sydde in" madrassen i dem efter att den torkat.

Jag var berättade olyckligt om händelsen för min kompis och hennes pojkvän och han tröstade mig och sa att detta är något som kan hända alla killar/män när de dricker alkohol... Kontrollen av blåsan försvinner och det har hänt de flesta att de kissat på sig under natten... det hade tydligen hänt honom flera gånger..och många av hans vänner också..(det är ju bra att de känner sig så trygga med varandra att de pratar om sin inkontinens....)

Jag och Dave hördes aldrig igen, kanske skulle jag ha ringt honom..Sagt att det var ingen fara...Kanske skämdes han något fruktansvärt..? Kanske var det min "uppgift" här..Visa att jag inte var så divig...

Men jag kunde inte... Först var jag så arg, så förödmjukad, jag kände det som att det var mitt "fel", att jag var så oatraktiv att han var tvungen att kissa i min säng...

Nu vet jag ju bättre, men DÅ...då hade jag så dåligt självförtroende..Jag trodde att allt "dåligt" som hände var pga att jag var ful...

Jag såg Dave ungefär ett år senare, på en nattklubb med en tjej i minikjol och uringad top..

Jag minns att jag tänkte "Han kissar säkert inte i hennes säng"

Nu kan jag inte göra något annat än att småskratta...Stackars kille....Det var ju mycket MYCKET mer pinsamt för honom än för mig...Jag kunde bara inte se det då....

Hade jag inte varit så stolt och dum...Vem vet? Kanske hade jag varit tillsammans med Dave idag?

Fast då hade jag nog inte haft ett så bra liv som har idag....

Allt händer av en anledning....

Hoppas ni har fått skratta lite, jag behövde skingra tankarna lite, återblicka och få perspektiv på situationen igen. 

Är det någon som minns Mauro Scocco? Minns ni låten som var en jättehit i Sverige våren 1991? "Till de ensamma"

Jag gick i nian då..och var otroligt mobbad, jag vet faktiskt inte hur jag tog mig till skolan om dagarna.. Men mina klasskamrater var otroligt elaka, på det sättet som bara fjortonåringar kan vara. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är den delen av mitt liv som jag fortfarande inte har bearbetat helt och det är fortfarande plågsamt att prata om, skriva om och tänka på.

Jag spelade "Till de ensamma" på repeat hemma, hela dagarna, hela kvällarna, ofta somnade jag med den på i bakgrunden och jag kunde vakna med texten "ingen som hör dig, ingen som ser dig där du går" ringandes i öronen.

Min mamma klarar fortfarande inte att höra sången utan att bryta ihop och gråta, hon har väldigt starka skuldkänslor över att hon inte förstod hur jag mådde, hur jobbigt jag hade det i skolan... Jag lägger ingen skuld på henne, hon visste inte, jag sa inget. Nu är det över, jag tänker aldrig på den tiden längre, eller nästan aldrig iallafall..

Tillbaka till Mauro Scocco... Denna sången är nog den sorgligaste sången jag någonsin hört.. Kanske för att den (tyvärr) stämmer alltför mycket in på mitt liv, på mitt öde.. Jag har ofta undrat just vad han sjunger "Det verkar som att kärleken är till för några få" 

Idag kanske är en "dålig" dag... Känner mig lite låg och undrar vad det är jag gör för fel..?

Jag har nu träffat sjutton killar under mitt "projekt" de flesta har sagt att jag är fin, vacker, trevlig, rolig t.o.m fantastisk.... Men ingen har velat stanna... Eller ok, nu är jag orättvis...Jag tror att Anders Mes, Simon, Kalle och Bertil ville stanna...eller i allafall träffas igen... Men där var det jag som inte ville... Frank ville också träffas igen... Så ok, jag kan ju sluta tycka synd om mig själv...Men jag undrar ändå var Han är...Han som jag kommer att klicka med och som klickar med mig..Som vill detsamma som jag vill...

Jag tillåter mig nog att ha en "dålig dag" idag... Kolla på film och ligga på soffan. Jag ska lyssna på Mauro Scocco en gång till, sen räcker det...

Här är den om ni vill höra...Låten..Men jag har varnat er..Den är sorglig... Kanske även patetisk i någons öron...

Hoppas att ni alla har en bra söndag :-)

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/4xEOb_U4HYQ" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Idag, nu, för en timme sen skrev jag äntligen till Anders Mes.. Jag fick ännu ett tramsigt mail; "Kuckeliku, nu är det snart påsk!"  Jag har ignorerat honom ett tag nu, hoppades att han skulle fatta vinken...Men det gjorde han ju inte, så nu fick jag nog...

Skrev så här till honom; Anders, jag förstår inte vad du håller på med. Du sa i Januari att du inte hade tid eller var redo för ett förhållande, du trodde att du var det, men så var inte fallet... Jag tog fasta på det och har gått vidare...Jag pratar gärna med dig nån gång, med betoning på NÅN GÅNG, detta som du gör nu är för mycket, du trycker in mig i ett hörn, jag vet inte vad du förväntar dig att jag ska göra eller svara. Men jag har gått vidare, det finns inget "du och jag" längre.
Jag hoppas du hittar vad du söker, men det är inte jag...
Ha det fint

Hans svar? "Detsamma"

Nu håller vi tummar och tår att detta är över nu...Ett email till och jag kommer att radera honom från min facebook. Kankske att jag blockerar honom också... Ja vi får se...

Jag tror inte att han hör av sig mer nu... Äntligen...