Det har varit en underbar helg.... Den bästa jag haft på väldigt länge. Full av värme och kärlek och ömhet, lycka....

Jag körde härifrån tjugo minuter efter att jag låst dörren på jobbet och trekvart senare körde jag in på Olivers uppfart. Jag var väldigt nervös, det kändes som om jag ställdes inför ett eldprov..Som att hela min framtida lycka hängde på detta möte. Jag hade funderat ganska mycket på vägen dit varför jag var så in i vassen nervös...Det är två barn vi pratar om.. Inte högsta domstolen.. Men det kanske är så att jag fortfarande är/var lite påverkad av Kevin och hans totala ovilja att släppa in mig i han och hans dotters liv, och hans sätt att säga att jag aldrig kommer att vara nr 1 för honom, och om hans dotter inte skulle acceptera mig så skulle det aldrig kunna bli vi....

Det är inte så att Oliver någonsin skulle bortse från sina barns behov för att tillfredställa mina.. Men han ser det som att vi är vuxna, vad vi känner för varandra är en helt annan kärlek än kärleken till hans barn... Vilket i mina öron låter sunt..

Iallafall... Jag ringde på dörren och Oliver öppnade, bakom honom tittade den sötaste lilla åttaåring jag någonsin sett fram, hon hade långt långt hår, blå ögon och djupa smilgropar. "Hej" sa hon och log samtidigt som hon rynkade på näsan och hennes ögon glittrade. Så bedårande söt är denna flicka att jag ville plocka upp henne och ta med henne hem.

Hans son - som är elva - var lite coolare, han satt vid köksbordet och ritade när jag kom in. Han hälsade och presenterade sig, sen frågade han vilket ishockeylag jag hejade på... Det från min hemstad...eller det från deras..?  Jag är ju inte särskilt intresserad av hockey över huvudtaget...Så för att kamma hem lite bonuspoäng så sa jag självklart att jag hejade på "deras" lag... Sen åt vi grekisk biff med klyftpotatis och tzatziki, vilket var ljuvligt gott. Sen kraschade vi alla fyra i soffan med godis, frukt och Harry Potter. Det var verkligen jättemysigt... 

På lördagen satt jag och Oliver och åt frukost och läste tidningen till halv tolv, sen spelade vi några spel med hans dotter. Jag tror jag ska kalla henne för Olivia.. Det är ett fint namn. Milo, som jag kommer att kalla hans son..var med ett tag, men han tycker om att bygga modellflygplan, så han gjorde det ett tag. Klockan två kom deras mamma och hämtade dem för de skulle på kräftskiva. Då blev det bara jag och Oliver kvar. Så vi åkte till EM möbler och bokade en soffa..

Det var mysigt att promenera runt i en möbelaffär med honom, ingen av oss sa något..Men jag fick känslan av att vi båda verkligen går i tankarna om hur det skulle vara att bo ihop, på riktigt... Jag tror dock att han är orolig att jag kommer att sakna pulsen från "storstan" där jag bor... Vi pratade lite om vad som "krävs" när man flyttar ihop..

Jag lever ju lite i en rosaskimrande romantisk värld... (men det är ok, de känner mig här) och det jag egentligen bara har tänkt är att jag får vakna och somna bredvid Oliver varje dag och det gör mig lycklig...

Jag får kanske vakna och se verkligheten i vitögat (eller vad man nu säger..?) även om livet är fantastiskt och underbart på alla sätt och vis..så har det ändå en förmåga att slå luften ur en när man minst anar det...  Men jag gör det en annan dag...

I lördagskväll gick vi på restaurang, precis vid havet satt vi och åt fantastisk god mat och såg solen gå ner. Det var otroligt romantiskt. Oliver sa det flera flera gånger hur romantiskt han tyckte det var, vilket jag tyckte var fint av honom. 

Igår åkte vi och hämtade den nya soffan och veckohandlade. Väldigt vuxet, väldigt husligt, väldigt underbart... Sen körde han och hämtade hem sina barn och jag fixade middag. Jag fick en kram av Olivia när de kom tillbaka, Milo var lite coolare och nickade bara åt mig, men vi pratade ganska mycket under middagen vilket var mysigt.

Imorse körde Oliver till jobbet innan mig, jag stannade kvar och pratade lite med barnen innan jag körde.

Jag åker dit på lördag igen. Längtar väldigt mycket redan.. Jag kan inte riktigt fatta att det bara var imorse som jag sa hejdå till honom.. Det känns som att det var alldeles för länge sen jag såg honom...

För över ett år sen köpte jag en byrå från Ikea. Jag tycker den är jättefin och jag var ganska stolt när jag hade satt ihop den utan hjälp! Det tog ungefär fyra timmar..Men det spelar väl knappast någon roll? Jag gjorde det ju helt själv!!

Jag märkte dock direkt att något var fel.... Kan ni se det..?

Japp... Det är ett HÅL där det inte borde vara ett hål.... Något saknas där....

   Den här saken...som jag trodde bara var "packning"....  

Byrån var ju "färdig" så jag hade verkligen ingen lust att skruva isär den och sen sätta ihop den igen, SÅ kul var det inte... Det gick bra att typ balansera träbiten i hålet.. Ett tag funkade det... Sen har den bara legat ovandå lådan, och jag har retat mig på det varje gång jag sett det, vilket är varje dag, eftersom det är det första jag ser när jag vaknar...

Det har ju varit ett par killar som har befunnit sig i mitt liv under året som gått och tre stycken har sagt att de absolut kan fixa det, "Inga problem Nelly, det fixar jag"

Men....Så blev det inte så... Förräns nu!! In kom Oliver som tog en titt och sa att han skulle ta med lite grejer nästa gång han kom hit, och sen även gjorde det!!!

Kolla!

Och kolla här!!

Så här ska den ju se ut!!!

Det har ju verkligen sina fördelar att ha en pojkvän som verkligen bryr sig.. Som vill att jag ska ha det bra och fixar saker till mig för det ska vara så. När jag igår berättade för min mamma att jag hade fått en matlåda med gårdagens oätna middag i sa hon: "Hmm, ja han skämmer verkligen bort dig" 

Jag vet inte om man kan kalla en matlåda för att skämma bort mig... Men det är en sån liten sak som får mig att känna mig värdefull och älskad.. Det är ju de små sakerna som gör ett förhållande.. Han fick ju en matlåda av mig.

Ikväll ska jag hem till honom, jag ska vara där hela helgen och ikväll får jag träffa hans barn för första gången. Jag är nervös på gränsen till att våldsamt börja kräka... Jag är egentligen inte nervös inför dem..Det är mitt eget beteénde jag oroar mig för.. Tänk om jag går in i någon typ av psykos och säger något jättekonstigt..?

Och hur hälsar man på en ellva respektive en åtta åring? Ska jag ta i hand? Nej, det kan jag ju inte göra.... Malin tyckte att jag skulle krama dem..men det känns inte riktigt rätt för mig heller. Fast skulle de ta steget att kramas så gör jag självklart det. Annars är jag nog mest inne på att le och säga "Hej hej" typ... Det blir säkert bra...

Förresten, kommer ni ihåg Jonathan??

Nej varför skulle ni göra det, det är knappt att jag gör det... Men bläddra tillbaka till April och ett inlägg som heter "Forgive me father for I have sinned" så hittar ni honom där... 

I allafall... När jag igår morse körde hem från Oliver ser jag en stor skåpbil som det står ett namn på som jag känner igen...Hmmm, jag undrar....kan det vara han....? Jo, det var det ju!!! Jag skrattade och vinkade till honom men han såg jätteförvirrad ut. Tydligen bloggar inte han om sina "erövringar" så han minns mig inte, inte just då iallafall.. Han kanske gick och funderade hela dagen "Jag känner ju igen henne....Men var f€%&n har jag träffat henne...?" Haha

Nej men nu är klockan snart sju!! Och jag ska köra hemifrån om en timme. Det är bäst att jag slutar blogga, stiger upp ur sängen och börjar dagen. Hoppas ni får en härlig helg! Håll tummarna att mötet med barnen går bra!! På lördag ska jag träffa hans bästa vän. Det är ju inte heller nervöst...

Jag pratade med Kevin igår... När vi träffades så brukade vi skicka ganska heta sms till varandra...Det var kul, jag tyckte om honom, det var spännande, så jag ser inget fel i det. Igår fick jag ett sms som först skrämde slag på mig, jag berättar inte exakt vad det stod, men jag trodde att han försökte säga att han hade en könssjukdom. Jag ringde upp honom i PANIK och stammade fram; Snälla säg att du inte har något som du har smittat mig med!!!"  Egentligen borde jag inte ha fått sån panik, för vi använde alltid kondom..Men, ja...man kan ju aldrig veta egentligen, och när tanken hade dykt upp så fanns det ingen hejd på min oro. Jag var tvungen att ringa honom. Han gapskrattade!! "Nä Nelly, jag har ingen könssjukdom, jag är bara lite småkåt" 

"Uhm....Jaha...jaja ok...."

"Har du lust att berätta en het historia för mig?"

Vad jobbigt det kändes.... Jag blev lite förolämpad, han kontaktar mig för att han är "lite sugen" så då tänker han på mig... Jag vill absolut inte vara den som han - eller någon annan för den delen -  tror bara släpper allt för att ha "sms-sex" eller vad man ska kalla det... Som den där tjejen i skolan som hade dålig självkänsla, gjorde vad som helst för att få uppmärksamhet och blev stämplad som "slyna"

Så jag drog ett djupt andetag, och sa;

"Jag kan inte ha såna här konversationer med dig mer...Du sa att jag inte skulle leva som en nunna..Så det gjorde jag inte..Sen blev det så att jag blev blixtkär...Ja det gick fort, jag vet inte vad som händer i framtiden men just nu är jag jättekär och lycklig, vet inte riktigt vad jag ska säga till dig, mer än att jag hoppas att du menade vad du sa när du sa att du ville vara min vän"

"Hoppsan... Det gick fort.... Men lycka till. Klart jag menade vad jag sa.. Kul"

Sen sa vi hejdå. Det är konstigt med känslor...För en månad sen var jag förtvivlad över Kevin...Nu känner jag ingenting... Men det är väl beviset på att han inte var rätt för mig..?

Jag och Oliver satt i hans soffa, han hade bjudit på hemlagad pizza, jag var mätt och belåten, dåsig och varm i hela kroppen, mitt huvud vilade mot hans bröstkorg och hans hand strök mig långsamt över ryggen. 

"Det känns så bra med dig" sa han, "Som att jag känt dig jättelänge, jag tycker jättemycket om dig..."  
Jag vände upp huvudet och log, "Jag tycker om dig också Oliver" Han log och hans ögon glittrade, sen lade han handen bakom min nacke och flackade lite med blicken

"Uhm....jag vet att detta är tidigt, men jag tänker säga det ändå... Jag älskar dig Nelly"

"Jag älskar dig också...."

Jag har hört många (ganska många, inte jättemånga..) som säger "Ja men när du vet, så vet du... Är det rätt så vet man det direkt ibland, så varför dra ut på det som är underbart?" Och jag har alltid önskat att det skulle gå så snabbt för mig, att bli förälskad hårt och fort och "bara veta" att detta är RÄTT, men jag har inte riktigt vågat tro på det, knappt vågat hoppas att det skulle hända mig... För mig skulle det nog inte gå så fort, det tar nog lite längre tid för någon att bli förälskad i mig... Man måste nog vänja sig vid mig....

Nu vet jag vad de pratar om.... Jag bara VET...Och i lördags berättade Oliver att han också vet....

Vi ska leva tillsammans för alltid, vi ska bli gamla tillsammans.

Jag ska flytta till byn, inte nu, jag vet inte när än... Men...ja, vi ska flytta ihop.

Vi ska somna och vakna tillsammans varje dag. 

Jag gav mig själv ett år att hitta min drömprins...det tog nästan exakt ett år...Nu är jag precis där jag vill vara, med den mest fantastiska man jag någonsin träffat, Oliver är allt jag någonsin önskat mig, och lite till.

I höstas dök denna status upp på facebook....

Igår hände det jag längtat efter hela mitt liv 
Min älskade sambo och livspartner tog mig till Berns Asiatiska här i stockholm och vi åt en delikat middag och satt o svärmade länge, sedan fick jag en överraskning och vi gick och såg uppsättningen av Dirty Dancing på kinateatern 
I pausen så fick vi champagne och XXX började prata om oss och våra datum, sen gick han ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom  vid det laget stod jag med handen för munnen o grät, men lyckades nicka o klämma fram att JA det vill jag, mer än någonting  
Folk applåderade och jag var i chock! Nu har jag fått min älskade prins plus den underbaraste ringen av alla 

Jag älskar dig, du är mitt allt 

När jag läste det tänkte jag: "Ditt dumma lilla våp!!" De hade varit tillsammans i tre månader, hon hade inte fyllt tjugo år än..Trodde hon verkligen själv på att de kommer att vara tillsammans för resten av sina liv??

Nu idag är jag den förste att räcka upp handen och säga: "Ja, jag var avundsjuk, jätteavundsjuk..." Var fanns rättvisan i att en nittonåring hittade sin drömprins och gifte sig med honom när JAG fortfarande var singel?? 

Och hur? HUR? dum får man lov att vara att tro att man känner någon tillräckligt väl för att vilja spendera resten av sitt liv med honom/henne efter tre månader? Och när man är nitton år?? Hela situationen är ju bara idiotisk. Kan inte någon vuxen stoppa dem??

Nu idag, sitter jag här och tänker, har tänkt hela dagen faktiskt, att jag inte insåg att jag var avundsjuk, jag trodde att jag var realistisk och hade fötterna på jorden. Jag hade mer livserfarenhet än en liten nittonåring och tyckte att någon (hennes mamma t.ex) borde få henne att inse vilket stort misstag hon gjorde! Men det enda misstag hon egentligen gjorde var att bli kär innan mig...och det kan ju inte kallas misstag om jag nu ska vara ärlig...

När kärleken drabbar oss, som en blixt från klar himmel så är man inte realistisk, det är inte logiskt, det är bara kärlek och det är underbart.

Jag skulle gifta mig med Oliver imorgon om han frågade....

Det är inte logiskt, det är kärlek.

När man dejtat som jag har gjort i snart ett år så har man ju ett visst "baggage", man kanske kan säga "eftersläp" också.. Det är de där personerna (i mitt fall killar) som man blev hyfsat bra vän med, man träffades lite, det kändes ok men inget himlastormande och man har ingen önskan att fortsätta att träffas, annat än som vänner. Men de finns på facebook och instagram..Så man har lite koll på varandra, vad som händer i den andres liv. 

Så jag bestämde att det var dags att vara vuxen, ta ett riktigt ansvar för mig själv och mina handlingar nu när jag träffat Oliver och jag vill inte riskera att något/någon från "förr" ska förstöra detta, inte heller vill jag såra någon med att ändra min status till "I ett förhållande" utan att de vet om det.

Så igår skrev jag fyra stycken email, jag skrev i stort sett samma till de alla;

"Hej du, hoppas du har det bra i sommarvärmen. Jag försöker alltid att behandla människor på samma sätt som jag själv vill bli behandlad så utav resekt för dig vill jag att du ska veta (innan du ser det här på facebook) att jag har träffat någon som jag har blivit väldigt förälskad i. Du är en otroligt fin kille men det kommer aldrig att bli vi, jag önskar dig all lycka i framtiden, ta hand om dig Kram Nelly"

Jag kände mig nöjd med mina ord och tydligen tyckte killarna det var ok också. Alla skrev tillbaka och sa att de var glada för min skull fastän det var tråkigt att vi inte kunde träffas mer men de uppskattade att jag var ärlig och inte bara "försvann" eller att de skulle se det på facebook. Ja ungefär så sa de alla...

Jag har dock inte berättat för Kevin än.... Varför är det så svårt att berätta just för honom? Det var ju han som tog beslutet... Men han är tyst igen...Så jag tycker inte att jag behöver säga något till honom, inte nu iallafall...

Det rätta tillfället kommer nog att visa sig....

Ska jag skriva lite mer om undret som är Oliver?

Vi har sovit tillsammans i tre nätter nu, det känns väldigt härligt både att somna och vakna bredvid honom..

Igår hade de familjekalas för hans dotter så han körde härifrån vid ett tiden, då passade jag på att blogga och plocka undan lite. Sen körde jag till honom vid halv sju..När jag parkerade på uppfarten såg jag att några grannar var ute och tvättade sin bil. Jag funderade ett tag på att stanna i bilen tills Oliver kom hem, kanske hade de inte sett mig än..? Vad skulle de tänka när jag klev ut och gick runt på baksidan av huset..? Oliver hade lämnat nyckeln under mattan så jag tog mod til mig, steg ur bilen, vinkade och ropade "Hej hej" till grannarna och gick in och började tvätta..Sen satte jag mig i soffan och läste min bok. Oliver kom hem efter en halvtimme ungefär och det första han sa var: "Vad härligt att komma hem och du redan är här! "

Vem blir inte glad av att höra det?

Han satte sig bredvid mig i soffan, drog mig nära sig och burrade in huvudet i mitt hår. Vi pratade lite om hur timmarna varit sen vi sågs sist, han visade några av presenterna hans dotter hade fått och vi satt nog och bara tittade på varandra och log fånigt...

Jag såg att han hade min favoritfilm i sin dvdhylla - trots att han inte gillar "tjejfilmer" så kollade vi på den. "What happens in Vegas"..Jag gillar verkligen Cameron Diaz, och Achton Kutcher är ju inte fel att vila ögonen på heller. Jag fixade lite att äta; persikor, blåbär, hallon med turkisk yoghurt och Pauluns granolamusli med smak av kakao och hallon, ett tips jag har fått från Annie som också bloggar här. Kolla hennes blogg också! www.cupcakes-ochannat.bloggplatsen.se

Oliver var så glad och härlig, han sa att han verkligen uppskattade att jag tog hand om honom och fixade nyttigt lördagsgodis istället för ett kilo blandgodis. Sen hängde han upp min tvätt, vilket jag tyckte var jättesnällt.

Vi började titta på Hamilton - I nationens intresse, men.... Vi stoppade den och gick och lade oss istället.

Imorse satt vi vid hans köksbord i över en timme, pratade, åt frukost, drack te/kaffe och läste tidningen, jag tänkte och sa; "Det här kan man ju vänja sig vid...." Han tittade på mig och log, tog min hand och sa: "Ja, det skulle jag gärna göra"

Innan jag körde hem gick vi en promenad 3,7km tydligen, hand i hand gick vi runt om den lilla byn. Det blåste lite, men det var skönt att röra på sig.

Idag har de kalas för dotterns kompisar och hans barn följer med hem till honom efteråt. Ikväll kommer han att prata med dem och berätta om mig, och planera in ett möta med dem. Jag är redan jättenervös, men uppspelt. Sådan skillnad mellan honom och Kevin... Oliver är verkligen allt som Kevin inte är...

Jag kan se mig själv bli gammal med Oliver...faktiskt....

Ja...jag är kär..Upp över öronen, helt galet kär! I Oliver! Denna veckan har varit lite galen, underbart galen...

Han sov ju här i tisdags, jag saknade honom hela onsdagen, vi messade varandra flera gånger under dagen, bara sockersöta meddelanden om hur mycket vi saknade varandra. (Jag vet, patetiskt att bete sig som en fjortis..Men jag är störtförälskad) På kvällen var jag i skogen med Malin och powerwalkade. Jag berättade heeela historien för henne och hon sa: "Alltså, är denna kille på riktigt? Det är ju nästan så att JAG blir lite kär i honom bara av att höra dig berätta om honom"

"Haha, ja han är på riktigt... Du kan få ha en liten crush på honom eftersom att du redan är gift...."

I torsdagsmorse vaknade jag och kände att jag ville träffa Oliver NU, meddetsamma!! Dagen på jobbet var varm, svettig och stressig, jag messade honom och frågade vad han skulle göra på kvällen?  

"Bara slappa framför tv:n, vad ska du göra?"

"Typ samma, men jag hade ju hellre slappat tillsammans med dig.."

"Kom hit!"

"Ok!"

Så jag körde till honom och när han kramade mig kände jag mig hel.

Han hade gjort sin egen pizza, med oliver, vilket jag "inte tycker om" men det var gott....

Det var så härligt att sitta vid hans köksbord, prata, äta en enkel pizza och då och då lägga ner besticken för att ta hans hand som sträcktes mot mig.

Efter maten landade vi i soffan, jag minns inte vad vi tittade på.. "Person of interest" kanske..? Vi pratade mest faktiskt. 

"Jag tycker så otroligt mycket om dig..."

"Jag tycker om dig med, jättemycket"

"Då är vi väl ihop nu då...."

"Haha ja..... Ska vi ändra våra facebookstatusar menar du...?"

"Ja, det tycker jag....Jag är stolt att du är min flickvän..."

"F l i c k v ä n..... jag gillar det..."

"När vill du träffa barnen?"

"Det får ni bestämma, du känner dem, du får se när de är redo, jag träffar dem när som helst, jag kommer att vara jättenervös, tror du att de kommer att gilla mig?"

"Ok, ja det är klart att de kommer att gilla dig, jag gillar ju dig"

Vi somnade ansikte mot ansikte, våra andedräkter blandades med varandra, han höll sin hand över min, jag har aldrig känt mig så lugn inombords förut. Jag vaknade vid 03:00 tiden, låg en stund och tittade på Oliver, funderade på, vad vi sagt till varandra tidigare på kvällen och jag log. Sen somnade jag igen och väcktes av hans alarm kl 06:00. Han snoozar alltid två gånger...Det gör aldrig jag. Så mitt alarm drog igång halv sju och då steg vi upp, åt frukost tillsammans och körde hemifrån samtidigt. I min bil hängde hans skjorta, skinnjacka och en påse med hans skor.. Han skulle ju köra direkt till mig från jobbet och då var det ju bättre om jag tog hans kläder eftersom jag skulle hem innan jobbet..Så behövde den inte bli skrynklig i väskan. Det kändes väldigt...husligt, att gå med hans skjorta i handen...

Klockan fem var han hos mig igen, vi skulle till Elisabeth som firade ett år i sin "nya" kropp igår. Petra och Nelly kom hit och åt middag innan. Det blev lyckat, alla åt och tyckte det var gott, sen duschade jag och gjorde mig i ordning, sen duschade Oliver och visade upp sina sexiga tatueringar för Petra och Nelly. Han fick tummen up av de båda, vilket känns otroligt skönt. Även om det inte är kompisarnas åsikt som avgör om man faller för någon, så är det alltid en bonus om de kommer överens...

Hos Elisabeth var det varmt, jättevarmt, vi drack vin och åt chips, kex och frukt. Men vid elva tiden var det dags för oss båda att gå hem, fredagar är ingen bra dag att festa på, man är trött efter en lång arbetsvecka och jag orkar i allafall inte hålla mig vaken särskilt länge. Så jag och Oliver traskade, hand i hand genom min vackra stad och hem hit. Ibland var vi tvugna att stanna och pussas lite. Det var jättemysigt, jag kände mig lite som en femtonåring, på väg hem från skoldiscot. Vid ett tillfälle stod vi visst på en cykelbana, för någon plingade på oss och sa: "Gå hem och gör det där"

Återigen somnade jag inlindad i Olivers armar, draken tittade på mig innan jag stängde mina ögon.

Efter att vi hade ätit frukost i morse tog vi en lång promenad i parken, jag visade honom var jag brukade leka när jag var liten och var jag och min pappa brukade promenera när vi matade ankorna. Han uppskattade verkligen promenaden och sa det flera gånger, antingen när han pussade mig på handen, kinden eller håret eller när han drog mig nära intill sig och andades i mitt öra. 

Förlåt, jag ska sluta med detta rosa, romantiska svammel nu, jag kan tänka mig att någon redan varit tvungen att kräka lite. Oliver har åkt hem nu, hans dotter fyller år på torsdag, så idag ska de ha kalas för henne. Om några timmar ska jag köra till honom och sova där inatt. Nästa vecka har han barnen så då kommer vi inte att träffas alls. Fem dagar känns som väldigt lång tid just nu.

Så, inatt får jag sova bredvid honom igen, vilket gör mig lycklig.

Kär och lycklig....

Det är bra.....

Klockan är en bra bit efter midnatt, jag kan inte sova, mitt ben tar död på mig, ändå uppifrån höften och ner i lilltån...I knäområdet gör det extra ont. Så jag sitter upp i sängen, äter godis och tänkte skriva lite mer om Oliver. Han som är anledningen till att jag den senaste veckan har haft med ett löjligt leende på läpparna, det ser nog ut som att jag sovit med en galge i munnen... Det är härligt tyst runt mig, jag loggade precis in på Spotify, men efter ungeför åtta sekunder beslöt jag att tystnaden är vad jag suktar efter nu.

I söndags var jag bjuden till Oliver, han bor ca en timmes körning från mig, i en liten by med ett namn som inte låter som ett namn, bara som att någon tagit en näve bokstäver och slängt ihop och hoppats på det bästa... Som Korpilombilo...Det ligger i en annan del av vårt avlånga land... Här är dagens utmaning: Hitta Korpilombilo, men han bor inte där...

I allafall, det var vansinnigt varmt i söndags, jag hade AC:n på för fullt i bilen när jag körde och jag lyssnade på en pinsamt dålig låt som jag och Nelly brukade lyssna på när vi var nitton.

Någon annan som minns den...?

Nä, jag trodde inte det heller...

Jag svängde in på Olivers lilla gata strax efter två på eftermiddagen, det var minst sagt en idyllisk gata... Det kändes nästan som om husen tittade på mig och undrade "Vem är det??" "En främling på vår gata...." "Vart ska hon???"

Jag tyckte mig kunna se hur det rörde sig bakom köksgardinerna i några av fönstren och anade att Oliver skulle få en fråga om "Vad var det för bil som stod parkerad framför ditt hus igår" nästa dag....

Han öppnade dörren och log brett mot mig, vi kramades länge i hans hall innan han visade mig runt huset. "Jag rev en vägg där och där, och satte upp en vägg på den och den sidan, sen tog jag bort buskaget där och byggde den där muren, jag drog ner tapeten i köket direkt och satte upp den här istället. Här uppe på andra våningen ska jag göra två sovrum till barnen, ett allrum och ett badrum, med badkar, men då måste jag dra såna och såna rör och ledningar och så tänkte jag ha värmeslingor i golvet."

???  "Så inte särskilt mycket då eller...?"

Hans hus är jättefint, verkligen mysigt även om det behöver en "kvinnlig touch" (Vilket ju inte behöver bli några problem...)

Vi satt på hans altan och drack hemmagjord jordgubbsaft (gjord av hans mamma inte av honom) och åt vattenmelon. Gott och svalkande i värmen. Sen körde vi en runda för att titta på närmaste stad och omgivningen där han bor. Det är ett väldigt naturskönt område, det kändes...Ja..som hemma, som om jag bodde där...och jag och Oliver hade varit ett par ganka länge. Han höll mig i handen, ibland drog han mig till sig för att pussas lite, jag var bara lycklig och lugn inombords.

Vi pratade om lite allt möjligt och han sa, hur naturligt som helst, "Jag tänkte köra till dig på fredag efter jobbet, så kan vi hitta på något, om du vill?" Han sa det med en sån självklarhet men inte på något vis kaxigt som att han försöker kontrollera mig, utan bara att han vill träffa mig.. "Ja jättegärna, men på fredag ska min kompis Elisabeth ha lite fest för att fira att det var ett år sen hon blev opererad och fick tillbaka sitt liv, typ, det kanske är lite framfusigt men jag skulle bli jätteglad om du hängde med...Men jag förstår om du inte vill, vi har precis träffats och du kanske inte vill träffa mina vänner än.." Jag hörde hur jag pratade på och att det gick snabbare och snabbare, jag var nog lite nervös att jag skulle få en reaktion liknande Kevins (Uhm...Då kommer där att vara en hel drös av dina vänner..?) Men han log och sa att det lät jättekul och han blev glad att jag frågade honom. Jag blev lite varm inombords samtidigt som jag blev väldigt nervös..Tänk om han inte gillar mina vänner? Tänk om de inte gillar honom? Tänk om han gör något jättepinsamt, tänk om jag svimmar? Tänk om, tänk om tänk om något hemskt händer????? Oliver tog min hand och pussade den och log sitt vackra vackra leende. Efter ett par timmar körde vi hemmåt för att fixa mat, mitt hjärta sjönk lite när jag insåg att han tänkt göra spaghetti carbonara... Jag tycker varken om ägg eller ost och pasta och grädde är inte så bra för mig... Men jag kände att jag kunde inte säga till honom att jag inte kunde äta det..så jag tänkte att jag får äta lite ändå, bara svälja ner det och sen säga att jag inte var så hungrig. Men oj vad förvånad jag blev, det smakade ljuvligt. Så från och med nu, äter jag ibland spaghetti carbonara (när Oliver lagar det iallafall)

Vi parkerade oss sedan i soffan och tittade på Johan Glans World tour of Skåne. Han är så hysteriskt rolig den mannen, jag kissar nästan på mig när jag ser honom. Jag körde hem strax efter tio, jag hade ingen som tittade till Fluffy på kvällen, så jag kände att jag var tvungen att åka hem. Men innan jag körde så bestämde vi att vi nog ville träffas innan fredag... Det är ju ganska många dagar mellan söndag och fredag... Så vi sa att tisdag skulle passa oss båda. Jag funderade på vägen hem i bilen på vad jag skulle fixa för mat och kom på att picnic och plockmat faktiskt är det jag gör bäst.... och då kunde jag även visa honom runt lite i min hemstad, även om han inte bor långt härifrån så har han inte varit här särskilt många gånger. Så ja, picnic skulle det bli!

Han kom hit direkt efter jobbet och frågade om han fick använda duschen, den här gången kände jag ingen panik, det var inte som när Viktor kom och ville duscha här...Med Oliver kändes det helt naturligt, han hade i och för sig ingen necesär med sig, men OM han hade haft det...Så hade jag nog inte reagerat på det...

Han duschade och bytte kläder (en liten stund gick han omkring i jeans och bar överkrop...Mums säger jag till det, tack!!)

Sen körde vi iväg.

Jag visade honom min gamla skola, området där jag brukade "hänga" som tidig tonåring och var jag brukade cykla när jag ville vara ensam och smygröka när jag var femton. Sen var vi ganska hungriga så jag körde till platsen som jag tänkt att "Där..Där!!! måste vara mysigt och romantiskt att sitta. Perfekt utsikt över solnedången, inte mycket människor och bara vi två med god mat"

Det var inte romantsikt.

Gräset var en halv meter högt, stickigt och fullt av tistlar. Jag bad om ursäkt att jag inte valt en bättre plats och undrade om han ville åka någon annanstans? Men han skrattade och sa att detta gick väl bra? Han tyckte det var så fint att jag hade fixat mat och tänkt ut något mysigt att göra. Han tyckte att maten var jättegod och bad att få en matlåda med sig till nästa dags lunch på jobbet. Hur underbart?

Väl hemma började vi titta på X-men, men stängde av efter ett tag för vi missade handlingen totalt. 

Jag försöker tänka på alla fina saker han har sagt till mig, det är inga raketer eller flashiga ljus...men jag blir aldeles varm inombords när han t.ex drar mig tätt intill sig och säger: "Det är väldigt svårt att hålla sig borta från dig..."

"Du är så fin, både att se på och att prata med, det är så lätt att umgås med dig" eller när jag får ett sms: "Godnatt finaste du, jag saknar att ha dig vid min sida"  

Jag vill inte spekulera eller analysera...och inte jinxa det... Men jag undrar...Kommer jag vid något tillfälle att flytta till denna lilla by, som har ett lika fånigt namn som Korpilombilo..och vara otroligt lycklig med denna vackra man med tatueringar...?