Ibland undrar jag om mitt liv egentligen är en film. Eller ett riktigt dåligt skämt..?

Jag kände idag att jag måste ha ett svar från Kevin..Jag kan inte ha det så här längre.. Jag måste veta. Speciellt OM killen som jag fortfarande kallar "han" kommer att bli en del av mitt liv... Det är inte schysst att ha något halvfärdigt med Kevin med mig i bagaget om jag nu ska börja träffa "han"... Jag har själv varit den som ger allt bara för att sen bli besviken för att killen jag träffat inte är "färdig" med sitt ex...

Så jag skrev till Kevin:  "Ok, jag har sagt innan att jag egentligen inte gillar att prata via sms, men känner att jag måste nu... Det är ganska tydligt för mig att vi inte vill samma sak.. Jag vet inte om vi någonsin ville det..Men när vi träffades så tyckte iallafall jag att vi var på samma plats men det känns inte riktigt som att det finns plats för mig i ditt liv, inte heller att du vill göra plats för mig..Det är ok, jag ställer inga krav...Jag har gjort allt jag kunnat för att du ska se hur bra vi kunnat vara tillsammans, men om du inte känner på samma sätt så är det inget jag kan göra. Det är lugnt, vi rår inte för vad vi känner eller inte känner.."

Det tog en stund sen skrev han: "Hej! Fan vad svårt. Du är en helt underbar person. Men tyvärr är jag nog inte beredd att släppa in dig i vårt liv än (kommer att ångra mig!! finns ett års ångerrätt??) Vet att du inte vill ha fler kompisar men hoppas att jag får bli en. Vet bara att du har gjort allt i din makt för att få mig att fatta att du är rätt för mig. Men det känns som tiden inte räcker till för mig just nu. Du ska veta att jag inte är oberörd när jag skriver detta. Kram

Vid detta laget strömmade tårarna nerför mina kinder...Jag gråter inte ofta, och om jag gör det så kommer det kanske tre tårar...Jag har alltid undrat över hur vissa (oftast tjejer) gråter så där vackert, när tårar sakta rinner från ögonvrån, nerför utsidan av kinden för att sen antingen fångas av hennes näsduk eller droppa ner på axeln... Så gråter inte jag... Förutom ikväll då..Fast det var nog inte särskilt vackert, mina ögon var nog röda och jag har aldrig upplevt så mycket tårar från mina egna ögon förut... Men men...Nu är jag den erfarenheten rikare...

Jag svarade på hans sms: "Fan Kevin...Jag är knappast oberörd heller... Jag vill så gärna ha dig i mitt liv, varför är det så svårt? Jag önskar bara att du kunde lita på mig och låta mig träffa din dotter. Men jag respekterar att du inte är redo. Jag vill bara att du ska veta att dessa fyra månaderna (ja det är fyra månader sen vi promenerade runt halva stan) har varit jättefina för mig och nej jag kanske inte "behöver" fler vänner. Men jag vill nog ändå ha dig i mitt liv..Jag kan inte lova att jag är singel om ett år..Men om jag är det så kanske du kan få ångerrätt.."

  Jag vet att jag borde ha sagt att han kan fara åt helvete, det finns ingen ångerrätt på min kärlek... Men jag kan inte...

Inte idag, inte ikväll... Ikväll tycker jag bara synd om mig själv när jag sitter och har svårt att se tangentbordet för mina ögon är fyllda av tårar.

Hans svar löd: "Jag kan inte skriva nu.." och så var där en sån där "smileygubbe" som gråter...

Säkert hur patetiskt som helst..Men jag hade släppt lös mina känslor så jag fortsatte: "Ok, det är lugnt, jag är här när du kan..Men om du är lika ledsen som jag är... Så förstår jag inte varför du inte vill ha mig kvar..Men jag finns här när du kan skriva eller prata..."

Det gick en timme eller så...Jag kollade på En natt på museet och skrattade lite, sen messade han igen..:

"Hur är det med dig? Vet att det är en dum fråga. Känns som jag var tvungen att ta ett beslut för att inte såra dig för mycket men det gjorde jag ändå. Du ska veta att jag finns här för dig om du behöver mig. Du ska veta att jag tyckte om allt du gjorde för mig. Puss"

"Just nu är det ganska skit, men jag har varit med om värre, jag har blivit sårad värre förr..Jag plockar alltid ihop och pusslar ihop mig själv igen... Jag kan inte prata med dig om dig, din knas, men jag kanske ringer dig för råd om nästa kille jag träffar...Jag är jätteledsen nu, men det går över, så är livet, ingen sorg varar för evigt"

Så...Nu är det över... Jag trodde att det skulle kännas bra, att det skulle kännas skönt att ha det ur vägen och kunna blicka frammåt. Men det gör det inte, inte idag iallafall. Men imorgon kanske det gör.

Jag tar nog ett par dagars paus nu. Hoppas att ni förstår...

Jag ska träffa "han" på söndag, så jag ska försöka uppdatera på måndag.

Ha det bra alla

Ibland får även hon till det, den där Britney.....

Klockan halv ett ringde telefonen idag. "Hej, jag ringer från blomsteraffären, är du hemma i em? Jag har blommor som ska levereras till dig" 

"Va? Oj, jaha..Ja jag är hemma...."

En timme senare ringde det på dörren och jag tog emot dessa blommor.

Fina, eller hur?

Visst önskade jag lite att de var ifrån Kevin...Men ursäkta mig två minuter medans jag lägger upp ett gapskratt... (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA) Kevin skulle aldrig göra det... Han köpte i och för sig tulpaner andra gången vi träffades...Men sen dess...Har jag nog sett hans riktiga sida/sidor.. Det är inget (större) fel på dem, men att skicka blommor.... Nej, det skulle han aldrig göra...

I allafall, blommorna var ifrån någon som vill att jag ska ta hand om mig själv och vila så att jag blir helt frisk snart.

Jag ska berätta om honom, snart...Men jag är inte riktigt redo än..

Först måste jag prata med Viktor (ni minns han med necesären...?) jag trodde att han inte skulle höra av sig igen, att han fattat "vinken"  men han har bett om ursäkt för att HAN inte har hört av sig, eftersom att han jobbar så otroligt mycket just nu, men lovat att när hans semester börjar på torsdag ska han gottgöra mig och spendera så mycket tid på (ja han sa på...) mig som han får lov...

"Hu hum, jaha..." Så jag ska prata med honom och säga att han är en jättefin kille, men jag har inga känslor för honom (eller är det nedlåtande..? Låter lite som "Det är inte du,det är jag..)

Sen måste jag prata med Tobias som igår igen berättade att han tycker väldigt mycket om mig och inte vill "släppa" mig...Jag trodde, eftersom han nyss betalat nytt medlemsskap på dejtingsidan och även varit på en dejt att han redan hade "släppt" mig. Tydligen inte...Jag vet att jag hade ju världens tillfälle precis då, att säga att jag inte var intresserad längre...Men..igår mådde jag ännu sämre än vad jag gör idag, så jag tänkte inte ordentligt, jag tror att jag bara skrev (vi chattade på fb..) "Jaha, jaja..."

Sen måste jag prata med Kevin.. Jag vet inte när eller vad jag ska säga till honom, det känns lite som att han försöker få "oss" att rinna ut i sanden.. Vilket jag inte vill, även om jag nu känner att vi kanske inte är menade för varandra så tycker jag att vi/jag förtjänar ett ordentligt avslut. Jag är inget problem som försvinner om man ignorerar mig tillräckligt länge.. 

Så..tills jag har pratat med dessa andra män, så får ni hålla ut. 

Jag vet inte om ni minns vad jag skrev i Februari..?

Jag träffade ju Rasmus, som jag först kallade för X eftersom jag trodde att han (Rasmus) var, om inte "the one", så någon som skulle finnas i mitt liv under en längre period. Nu blev det ju inte så vilket är anledningen till att jag kallade honom för Rasmus och inte det där andra namnet som är mitt favoritnamn.. Som - om - jag får en son, ska heta detta...

Jag vet inte säkert..Men det finns en chans att ni nu kommer att träffa honom... Men tillsvidare får han heta bara "han"...

Kanske en vecka till...

Den här låten går varm hos mig idag. Jag är placerad på soffan med instruktioner att inte röra mig mer än om jag måste gå på toa. Jag spenderade fyra timmar på akuten i morse nämligen. Vi var ute ett gäng för att fira Emmas pojkväns födelsedag, vi åt god middag och jag drack två cider till maten. Sen tog vi en limo till en nattklubb (Emmas pojkvän gillar bara det bästa..) inne i baren beställde jag en cider till och behövde sen gå på toaletten. Sen minns jag inte mer förrän jag "vaknar" till och blir uppdragen av en tjej som undrar hur jag mår?

"Eh..ja....jag vet inte...vad hände?"

Jag hade tydligen svimmat och slagit huvudet tre gånger på vägen ner, först i handtorken, sen i dörrkarmen och tillsist i golvet där jag landade med ansiktet ner.

De fina snälla tjejerna satte mig på en toalett och plåstrade om mig och sa att jag nog var tvungen att åka till akuten och sy ett djupt sår på mitt högra knä. Men först tyckte de att jag skulle gå ut och få lite luft. De ledde ut mig till vakterna som efter många frågor förstod att jag inte var stupfull och det var därför jag svimmat, utan att något faktiskt var fel.. Tjejerna tog min telefon och ringde efter Emma som kom ut och vi åkte till akuten i en taxi. Alla prover var bra så läkaren konstaterade att jag fått ett kraftigt blodtrycksfall och strax efter sex på morgonen fick jag åka hem. Underbara Emma och Petronella hade varit med mig ett tag på sjukhuset men vid halv tre sa jag att de skulle åka tillbaka och fortsätta fira.

Så ja, här ligger jag och tänker och lyssnar på Linus underbara röst och känner att han har så rätt... Det är bara kärlek, det är inte så svårt, det är lätt om man ger det en chans... Självklart går tankarna till Kevin, som haft ännu en vecka av tystnad. Jag fick ett sms av honom i morse där han frågade om jag haft en bra helg? Jag berättade vad som hänt igår/inatt och han svarar: "Ojdå, har du ätit ordentligt?"

Inget mer.... 

Är jag dum som känner mig uppgiven?

Nu har vi träffats i fyra månader... Är jag naiv och självisk som tycker att vi "borde" vara ett par vid det här laget?

Jag vet att man inte kan skynda kärleken, jag vet att alla behöver olika mycket tid..Men vi träffades på en dejtingsida!!! Där man - ursäkta min dumhet - väl går med och betalar en avgift(!!!) för att man VILL träffa någon??

En del av mig vill säga till Kevin att jag vill ha ett svar nu, är det vi eller inte?

Men det är egentligen så långt ifrån "mig" att ställa ett sådant krav man kan komma... Jag gillar inte själv att få ultimatum satta mot mig, "bestäm dig innan den och den dagen annars...."

Men...Jag inser att jag trots allt mår ganska dåligt av detta, ännu mer faktiskt sen han sa att jag "redan har hans hjärta"

Det är som att han håller min lycka precis utom räckhåll för mig, jag kan se den, och hade mina armar varit två cm längre så hade jag nått den.... Men det är de inte.

För ett tag sen pratade jag med en vän (jag minns inte vem det var...kanske Jessica..?) vi pratade om drömmar och vilja något så starkt att allt annat bleknar i jämförelse med drömmen. Jag har alltid varit lite förundrad över (och kännt väldigt starkt för) deltagarna i program som Idol, X-faktor och So You Think You Can Dance, de ställer sig på en scen och sjunger eller dansar från hjärtat och de som är duktiga går vidare. Sen är det avsnittet innan de stora finalerna börjar som direktsänds i tv och vi får se vilka som går vidare för att tittarna sen ska avgöra vem som är "BÄST".

Alla som tagit sig så långt är duktiga och förtjänar egentligen en finalplats, men det finns ju alltid bara ett visst antal platser...och juryn har bestämt vem som får dem. Man ser de tävlande gå fram till jurybordet, bleka och halvsvettiga av nervositet och om de får beskedet "You've got what it takes! You're IN" (eller vad de nu säger..) så är lyckan total och man (jag iallafall) gläds med dem, men om beskedet är "Tyvärr, du har inte gått vidare"...... så är sorgen så stark att man kan känna den från andra sidan tvskärmen, att se deras tårar, deras förtvivlan som ibland blir så överväldigande att de inte klarar att stå upp, hela deras värld rasar samman p.g.a att de inte fick denna sista chansen, deras lycka var så nära, de kunde nästan ta på den, men i sista sekunden drogs den undan...

Jag vet att jag många gånger tänkt att jag har inget i mitt liv som jag drömmer och fantiserar så mycket om, det finns mycket jag tycker om att göra, men jag har ingen hobby eller intresse som är så stark att hela mitt liv kretsar kring det. Skönt tyckte jag då när jag tänkte på det de första gångerna, sen tyckte jag att det var väl kanske synd att jag aldrig utvecklat ett intresse för något så speciellt...

För kanske en månad sen insåg jag...Jag har visst något i mitt liv som jag brinner för, som jag drömmer om som jag önskar skulle ske med hela mitt hjärta, mitt väsen, min själ...

Vad jag nu inte förstår är folk som inte vill ha ett förhållande, som verkligen inte vill ha någon annan i sitt liv... Kan man verkligen vilja vara ensam för resten av sitt liv? På riktigt?

Aldrig ha någon som frågar hur man mår? Hur dagen varit? Som masserar ens rygg när den värker? Någon som skrattar åt ens skämt..? (fastän de är riktigt dåliga..)

Tonåringen i mig vill skicka låten som Linus sjunger till Kevin med många många utropstecken efter !!!!!!!!!!!!!!!!!!!! skärp dig!!!!!! Men den vuxna (?) i mig säger, nej...skärp DIG Nelly....Du har sagt allt du kan säga till honom... Nu måste han själv inse att han aldrig kommer att träffa någon som dig igen...Någonsin.... Vill han inte ha dig och bli lycklig, inser han inte att du kommer att göra honom lycklig...Ja då kan du inte göra något åt det...

Så igen tänker jag; Hur länge ska jag egentligen ge honom?    

Nu när någon annan börjat smyga runt i kulisserna på teatern som är mitt liv...

Fantomen? 

Eller någon som vill vara hos mig, med mig, dela sitt liv med mig....?

- Det känns som att jag har kännt dig jättelänge, jag vill inte åka härifrån

- Gör inte det då

- Får jag stanna?

-Ja

-Föralltid?

- Ja

Nu är jag hemma,

riktigt kul att träffa dig idag :-)

Kram kram

                                                                                                         Skönt att du kom hem ordentlgt

                                                                                                         Kul att träffa dig också. Vi hörs snart

                                                                                                         kram kram

Ja det gör vi absolut.

God natt o sov gott Nelly.

Kram kram

                                                                                                        Godmorgon! Äntligen fredag! :-)

                                                                                                       ha en fin dag kram

Godmorgon!

Ja det är skönt :-)

Tack detsamma :-)

Jag skulle vilja träffa dig igen..

Kram

                                                                                                    :-) Jag vill träffa dig också :-)

                                                                                                   Kram

:-)

Nu är det snart hemgång :-)

Har varit en hektisk dag idag..

Detta är kanske lite framfusigt, men jag frågar ändå.

Är det ok om jag sover hos dig inatt?

Om du inte tycker det är ok, så tar jag tåget hem :-)

Kram

                                                                                        Hahaha ja det kanske var lite framfusigt...

                                                                                         Det beror väl på hur full du kommer att                                                                     

                                                                                        vara :-) och hur sent det blir... Men det är ok,

                                                                                        du kan sova här... En kompis till mig har

                                                                                        kommit över från England (bor hos några 

                                                                                        andra kompisar) så de vill träffas och äta

                                                                                        brunch imorgon vid 11-12 tiden så då kanske 

                                                                                       vi kan träffas ikväll/inatt och så kan jag träffa 

                                                                                       dem imorgon om det är ok med dig?

                                                                                       Kram

Jag har inte tänkt bli jättefull ;-) 

Hur dags är försent?

Det är helt ok, jag är

väldigt tacksam att jag får sova hos dig :-) 

Kram

Förresten, kan vara bra o veta var du bor :-)

Kram igen

                                                                                         Inte efter 01.....Du kan väl gissa dig till min

                                                                                         adress...?  ;-) haha

                                                                                         Jag har som sagt katt...Hon kommer att väcka 

                                                                                        dig eftersom du inte är van vid henne ;-)

Vad bra, då vet jag :-)

Tack så länge

Hej! Nu är jag i stan igen, 

har du någon kod för att komma in i huset? :-)

                                                                                                    Nej bara porttelefon

Ok, vi syns och hörs sen

                                                                                         Gör vi  :-)

                                                                                         Hoppas du har en kul kväll och inte planerar

                                                                                         att komma hit riktigt än...

                                                                                         Jag har precis kommit hem från träningen,

                                                                                         Ska äta och duscha :-)  Kram

Jo det är kanon :-)

Nej jag väntar lite :-)

Kram :-)

Någon sa till mig häromdagen att "du har faktiskt ett ansvar mot dina läsare! Se till att uppdatera mer!!!" och skrattade lite.

Så förlåt...Jag är en dålig bloggerska..och ska skärpa mig nu.

Jag ska i allafall göra mitt bästa för att uppdatera er om vad som händer i mitt liv. I mitt dejtingliv...

Så vad händer med Kevin? Är vi ett par nu kanske? Sist jag skrev om honom berättade jag om vår härliga kväll/natt då han hade jobbat sitt sista pass, hur vi (i min mening) konnecktade på ett nytt plan. Jo...jag hörde inte ifrån honom på två dagar. Jag messade honom och han svarade, lite "avslagen" och frånvarande. Detta höll på i ett par dagar, jag messade honom, frågade hur det var med honom? Han svarade Bra, hur är det med dig? och sen inget mer....

Jag spenderade en hel dag med Therese, min fina underbara barndomsvän som är en otroligt klok kvinna.

Hon tyckte att jag skulle skriva till honom, berätta hur jag känner, föreslå att vi skulle träffas.

Jag var inte jättesugen på det, jag ville inte ge honom så mycket av mig själv, ville inte att han skulle veta hur jag kände så att han skulle ha mer "ammuition" till att såra mig. (Jag inser att bara denna tanken är galen..)

Therese argument var att jag bara plågar mig själv genom att sitta och tänka och grubbla på honom och undra vad han känner för mig och vad han tänker på. Hon kom med många förslag på vad jag kunde säga till honom...men inget av dem kändes bra för mig... Men dagen efter, efter en relativt sömnlös natt hade jag kommit på vad jag skulle skriva:

"Hej du...Jag är väldigt förvirrad och lite ledsen över ditt beteende. Du växlar mellan att vara mysig och go i dina sms till att vara frånvarande och ganska kylig.. Sist vi träffades var jättefin (för mig iallafall) jag kände att vi "konecktade" på ett annat plan, sen hör jag inte av dig på två dagar.. Det handlar inte om hur ofta vi ses, det handlar om hur vi är mot varandra när vi inte träffas.. Jag ber inte om din dörrnyckel, inte heller om guld och gröna skogar, jag vill inte ha guld och gröna skogar... Jag vill bara ha dig.. Jag ber bara om några sms för att veta att du tänker på mig när vi inte är tillsammans..Kan vi mötas i mitten här på något sätt? Mina förhoppningar åker up och ner hela tiden, eftersom jag faktiskt är kär, i dig"

Jag fick svaret: "Ok kylig vill jag inte vara mot dig. Och jag vill inte att du ska må dåligt heller. Sist vi träffades var fint. Jag får ta en rejäl funderare på hur jag vill ha det i framtiden så du slipper må dåligt. Du gör allt rätt bara så du vet. Kram"

Så jag sa att han får ta all den tid han behöver, men att komma ihåg vad jag sagt...Att inte tänka så mycket, känn istället och lyssna mer på hjärtat och magen än på huvudet.

Så med det satte jag igång med att göra allt jag kunde för att inte tänka på honom. Tränade, städade, klippte ut artiklar ur tidningen, promenerade, läste, rensade kylskåpet.....

Två dagar senare får jag detta sms: Hur går dina tankar på att jag inte vill ha fler barn då!!

Och vi har följande konversation...:

Jag:  Jag respekterar det, som jag sa, fastän det får mig att framstå som extremt ytlig så kan jag leva utan egna barn.. Jag har "precis" blivit hälsosam och har orken att leva, jag vill ha ett aktivt liv med min kärlek.. Hur går dina tankar om att vilja ha mig i ditt liv eller inte? På riktigt? Ha ett förhållande som får utvecklas med tiden? Ingen av oss kan se in i framtiden, jag kan gå utanför dörren imorgon och bli påkörd och dö... Då vill jag inte ha levt livet rädd..Som sagt, jag vill bara ha dig...Är du orolig att jag en dag ska vakna och desperat vilja ha barn?"

Han:  Ja så är det kanske. Tänker att du kanske kommer att ångra dig, tror att det är varje kvinnas dröm. Är du det minsta osäker så är det inte mig du ska satsa ditt liv på, jag kommer aldrig att vilja ha fler barn. Jag kan inte säga ja till ett förhållande än tyvärr, det är mer än jag som måste bestämma, jag kan inte ta steget om inte Loppan gillar dig, det är det som är det svåra, du måste vinna två hjärtan...

Jag:  Men ditt hjärta då..?

Han:  Det har du redan....

2001 jobbade som restaurangchef/kallskänka i en restaurang på ett hotell. Detta hotell hade avtal med olika företag som regelbundet hade anställda som sov hos oss eller så anordnade vi konferecer för hela företaget. Vi hade bl.a kontrakt med två flygbolag varav det ena var från New York. Jag minns så väl första gången de bodde hos oss, de hade inte hunnit växla till sig engelska pund så vi fick dollar i dricks. Vi var inte vana att få dricks, speciellt inte till frukost...Så att få en bunte endollarsedlar var väldigt roligt för oss alla. Jag ramade in en och satte på min vägg hemma minns jag. Nästa dag var de kvar, jag minns inte varför hela flygplansteamet var kvar i flera dagar..Men de stannade i över en vecka... Jag och Louise blev osams kvällen efter så jag gick ut för att träffa Amanda utan att ha ätit något. Jag och Amanda gick till en vinbar och satt där i några timmar, efter en stund kom hela personalgänget från flygbolaget och frågade om de fick sitta med oss. De var jättevänliga och roliga och bjöd oss på drinkar hela kvällen, och ja...Ni fattar själva vad som hände..Ingen mat i magen, stressad och alldeles för många färgglada drinkar och vin...Jag blev löjligt full...och däckade inne på toaletten. Amanda fick klättra över väggen från båset bredvid för att få upp dörren och bära hem mig, fast hon hade ju vissa svårigheter att få hem mig, så Mac fick hjälpa henne...

Han var otroligt stark och hade inga svårigheter att stötta mig så jag kunde snubbla hem.

Nästa dag skämdes jag fruktansvärt. Jag höll mig i bakgrunden av hotellet, gick i brandtrapporna istället för att ta hissen och gömde mig i köket så mycket jag kunde, allt för att undvika att Mac skulle se mig. Jag lyckades bra den dagen, de hade åkt in till storstaden för att gör lite sightseeing och kom inte tillbaka förrän mitt i natten. Nästa dag jobbade jag inte frukostpasset vilket jag var tacksam för, men på kvällen när det var dags för middag kunde jag inte gömma mig längre, Mac kom invalsandes i restaurangen, flinade och blinkade åt mig och beställde sin middag. Sen satt han kvar i restaurangen tills vi stängde.

Han frågade - med sin väldigt släpiga New Yorkdialekt - hur det var med mig?

Jag sa att jag mådde fint, men jag kände mig i det närmaste förkrossad över att han hade sett mig i det tillståndet jag hade varit i två kvällar tidigare. Jag bad honom också att inte säga något till min chef eller att låta mitt beteende på något vis påverka huruvida de skulle komma tillbaka till hotellet eller inte.

Min chef var väldigt...Ja hur ska jag säga..? Engelsk...Han trodde verkligen att ALL personal hela tiden representerade hotellet och han hade nog fått hjärnblödning om han vetat hur berusad jag var den kvällen, för i hans värld så betydde det att jag drog skam över hotellet...

Mac skrattade. Ett högt, härligt magskratt och han tittade på mig med sina vackra bruna ögon och sa: "Jag bor ju här pga jobbet, och att du kan bjuda på dig själv gör bara mitt jobb lite mer uthärdligt"

Hoppsan.... Jaha...Självklart rodnade jag....

Han frågade om jag ville gå en promenad längs stranden när jag hade slutat, jag sa ja, men han fick möta mig på stranden så jag gick ut bakvägen. Jag ville inte att någon skulle se att vi lämnade hotellet tillsammans.

Det var en sån där härlig varm sommarkväll man nästan aldrig får uppleva, solen gick ner över hamnen, fiskmåsarna skränade och jag hade bara min kortärmade jobbskjorta på mig (eller ja jag hade kjolen på mig också...)

Mac var väldigt mysig, jag älskade att lyssna på hans amerikanska dialekt och han tyckte att min engelska med en liten ton av svenska var "awsome"

Han följde mig hem, kramade mig hårt och sa att han skulle vara tillbaka i England om två veckor... 

Jag kan inte säga att Mac upptog mycket av mina tankar de två veckorna, jag hade mycket att göra på jobbet och tiden gick ganska snabbt, men plötsligt var det söndagen som de skulle anlända, vi hade två stora partyn bokade. Min chef var inne och jobbade (han jobbade ALDRIG helger, så vi visste alla att detta var en viktig kväll) jag var själv i restaurangen, vilket inte var något problem för mig, jag kunde fokusera och visste exakt vad jag skulle göra och hur jag skulle lägga upp kvällen för att allt skulle klaffa. Klockan sju stod vi då alla i restaurangen och gick igenom programmet, min chef, hans assistent och all serveringsersonal. Det var en bra men spänd stämning, vi ville alla att det skulle bli en bra kväll så vi fick mycket dricks. Mitt i chefens "tal" flyger dörren till restaurangen upp och där står Mac! Han sträcker ut armarna och säger med hög röst: "NELLY!! Come give me some sugar!!" Jag önskade att golvet skulle öppna sig och sluka mig, min chef bara gapade och hans assistent (som var mycket mer avslappnad) blinkade till mig. Jag gick fram till Mac, försökte skaka hans hand men han slöt mig i sin famn och kramade mig och lyfte mig en bit från golvet. 

Sen gav han mig en påse, och sa "Vi ses ikväll"

Jag stod kvar och tittade på dörren som han just försvunnit genom och undrade "Om jag bara står helt still så kanske mina kollegor glömmer att jag är här...?"

Men det var helt tyst i restaurangen... så jag vände mig långsamt om, harklade mig och sa: "Jaha, är vi redo för ikväll då? Jag ska göra en sista koll att allt mitt är färdigt!" Sen sprang jag genom köket och in på toa för att skvätta vatten på mina glödheta kinder. När jag kom ut hade min chef försvunnit, bara serveringspersonalen stod kvar och de skrattade när jag kom in i restaurangen. "Är det din pojkvän Nelly??"

"Nej, det är klart att det inte är, han är gäst här!"

"Vad var det i påsen?"

Ja just det, påsen...Vad fanns i den? En t-shirt "I love N.Y" som var för liten för mig....

"Sätt fart att jobba nu" sa jag till de andra och kvällen började. Det var hektiskt, vi hade otroligt mycket att göra vilket jag var tacksam för. Jag klarade av gästerna i restaurangen på egen hand, alla var nöjda och jag fick mycket dricks. Min chef hade inte tid att prata med mig, vilket jag också var väldigt tacksam för. Jag såg inte Mac på hela kvällen och tänkte att han säkert var ute och festade, men när kvällen övergått till natt och de flesta gästerna antingen gått upp på sina rum eller gått hem kom han. Han hade varit ute, men han var inte full, han smög upp bakom mig och lindade armarna runt midjan på mig och nosade mig i nacken. Jag höll på att tappa allt jag hade i händerna för jag hade inte hört honom  komma in i restaurangen. Samtidigt ringde telefonen, det var min chef som undrade om jag kunde ta hans nattjour?

Sova i ett hotellrum den natten?

Jag älskar att sova på hotell, även om det är min arbetsplats, så jag var inte svårövertalad.

Jag sa till Mac att gå upp till sitt rum, min chef var på väg till restaurangen, jag lovade att ringa honom senare. 

Min chef tittade lite konstigt på mig och frågade om jag hade en "vän" som bodde på hotellet den natten?

Njae inte direkt, sa jag, här är ju "stammisar" som bott här innan som jag pratat med, men jag skulle inte kalla dem vänner...

Han gav mig ännu en undrande blick innan han gav mig nyckeln till "jour-rummet" och han gick hem.

Mac sov hos mig, i jour-rummet den natten. Eller vi sov inte mycket, vi pratade mest och han kysste mig....och.....ja....

Tre veckor senare skulle jag ha semester, jag skulle hälsa på mina kusiner i Philadelphia vilket jag planerat och sett fram emot i nästan ett år, vi var nu i slutet av Augusti 2001, jag skulle flyga den 12:e september.

Mac frågade om jag varit i New York förut?

Nej, det hade jag ju inte.... 

Jag kände hur jag blev varm i magen, jag visste att det var dags för mig att göra något galet... Så vi bestämde att jag skulle ta ut en vecka semester extra och istället för att flyga direkt från Philadelphia till England skulle jag flyga till New York, spendera en vecka med Mac och sen åka med hans bolag till England.

De följande tre veckorna gick snabbt, jag och Mac mejlade varje dag, jag var inte kär...Men jag tyckte om honom och såg fram emot att träffa honom igen och att få se NEW YORK!!! Jag var verkligen uppspelt!

Så kom dagen innan jag skulle åka, jag fixade det sista med packningen när Louise kommer inrusande på mitt rum, "Det har hänt något fruktansvärt!! Du kommer inte att kunna åka imorgon!!" 

Jag tänkte att nu har hon tappat förståndet helt...Det var väl klart att jag skulle åka...

Vi sprang ner till vardagsrummet där tv:n stod på och vi följde nyheterna om självmordsbombarna som flugit in i Twin Towers.. Jag kunde inte riktigt fatta vad som hände... Min telefon ringde, det var min ena kusin, hon grät och sa att all lufttrafik var avstängd över USA. Jag försökte ringa mitt flygbolag men det var ju dömt att misslyckas..

Min pappa ringde och undrade vad som skulle hända?

Jag visste ju ingenting...

Jag ringde till Mac, inget svar...

Hela dagen spenderades framför tv:n, om och om igen såg vi hur tornen rasade, all rök, eld, damm, förtvivlade människor som grät..... Telefonen gick varm och till slut fick jag tag på någon på mitt flygbolag som bekräftade att all flygtrafik till USA var inställd tillsvidare. Jag fick rådet att ändå åka till flygplatsen och bara vänta...

Jag ringde mina kusiner, berättade vad jag visste och vad planen var.

Jag ringde till Mac, lämnade flera meddelanden på hans telefonsvarare, försökte minnas om han skulle vara iväg någonstans i världen...? Mina tankar gick till hans familj, jag hoppades innerligt att de levde....Trots att otroligt många människor miste sina liv den dagen så överlevde många också...

Nästa dag satt jag på flygplatsen, det var kaos...Jag väntade i ett dygn innan jag kom med ett plan till Philadelphia och jag fick träffa mina kusiner. Jag ringde till Mac varje dag, men fortfarande svarade han inte. Vid det laget gick det inte fram några signaler, det gick direkt till hans telefonsvarare.

Jag hade en konstig känsla i magen...Jag visste att något var fel...

Det var fortfarande kaos i New York, och jag fick inte tag i Mac, jag kontaktade flygbolaget igen och lyckades boka om min biljett, så istället för att åka till New York åkte jag hem. Jag hade haft en härlig semester men det hade varit en vemodig tid, hela USA, ja hela världen sörjde...Överallt man gick visades filmen av planen som kraschade in i tornen, hela tiden... Vi levde om de timmarna, om och om och om igen. Det var fruktansvärt...

Väl hemma skrev jag ett brev till Mac, jag ville bara veta att han var ok, han ringde mig inte, hans telefon var död...

Jag återgick till mitt arbete, tiden efter olyckan var underlig, vi hade många amerikanska gäster, nu var hotellet nästan tomt, min chef slet sitt hår och startade en ganska aggresiv kampanj för att dra in fler gäster och vi jobbade alla som djur för att göra deras vistelse hos oss så bra som möjligt. Precis innan jul började amerikanarna komma tillbaka, inte turister utan företagen...Livet gick vidare....

Första veckan i Januari såg jag ett bekant namn på gästlistan.. Macs flybolag var på väg in. Mac fanns inte med på listan. Men en av hans kollegor som jag också pratat med var beräknad att komma in.

Jag var en av de som mötte dem i lobbyn och välkomnade dem, jag kände igen ganska många av teamet och vi kramade om varandra. Senare på kvällen satt de i baren, stämningen var lugn och dämpad, jag gick fram till Macs kompis och frågade om vi kunde prata i restaurangen som nu var tom.

Han såg på mig och nickade, jag visste, han visste att jag visste...

"Mac dog den 11:e September Nelly" sa han sakta....

Jag blev kall, sakta fylldes mina ögon med tårar som jag försökte blinka bort, jag nickade nog bara och försökte le..

"Jag vet att han verkligen såg fram emot att du skulle komma över"

Så han hade pratat om mig...

Vad fint...

Men nu var han borta...

Känslan jag hade var vemod, jag och Mac hade inget förhållande, vi var inte kära, vi kände inte direkt varandra...

Men det är sorgligt när människor dör innan deras tid är kommen

Jag väntar fortfarande på att komma till New York, en dag kommer jag att komma dit, då ska jag ta mig till ground zero, sätta mig där och tänka på Mac en stund. En dag...

Jag pratade med Viktor på dejtingsidan i vintras, februari-mars typ, tror jag... Han var jättetrevlig, verkade vara en "vanlig Svensson-kille" jobbar med motorer, tycker om att köra motorcykel (tyvärr har han inga tatueringar...men man kan ju inte få allt..) Sen kom Kevin, och ja..Viktor glömdes bort helt enkelt. När jag för tre veckor sen loggade in på dejtingsidan, mest för att boosta mitt självförtroende, fick jag ett mejl från honom ganska snabbt: "Hej, var har du varit?"

Ja vad skulle jag svara? Jag sa att jag bara pausat lite. Sen pratade vi hela kvällen. Om allt och ingenting, småprat om oss själva och vardagen. Men det var mysigt, jag vet inte om det var för att jag var lite sårbar, men Viktor sa precis vad jag behövde höra just då och jag kände mig bättre när jag somnade den kvällen. Vi pratade igen nästa kväll och kvällen därpå och fyra dagar efter att vi hade börjat prata igen gav jag honom mitt nr och vi messade varandra istället. Vid detta laget hade jag fortfarande inte hört ifrån Kevin...

Så kom då torsdagen, när vi hade messat hela eftermiddagen, han var ute på ett jobb men skulle sluta tidigt.Eller ja..Tidigt med hans mått mätt, sent för mig.. Han slutade kl.22 Han sa: Jag slutar ju tidigt idag, så jag tänkte köra hem till dig när jag är klar om det är ok?

Jag är ju inte den som kommer på något bra att säga sådär snabbt, så jag hasplade ur mig: Jag bor på en liten gata, lastbilen får inte plats! 

Ärligt? Var det det bästa jag kunde komma på????

Jag lämnar lastbilen på jobbet och tar min egen bil till dig.

Jaha..... Men jag skulle ju gå och lägga mig tidigt hade jag tänkt....

Har man påbörjat något så får man avsluta det, haha

I efterhand har jag tänkt att just den kommentaren låter som något en våldtäktsman skulle säga till sina offer.... Men då tänkte jag inte så, antagligen för att jag pratat en del med honom och jag kände mig säker på att han är en reko kille. Mesig. Men reko. Så han kom hit, direkt efter jobbet, han STANK, av gammalt kylskåp...Han såg nog min rynkade näsa och skrattade och frågade om jag ville att han skulle duscha?

"Ska han stå naken i mitt badrum första gången vi träffas?" tänkte jag...

Nej, men du kan sitta borta i fotöljen, sa jag

Så vi satt och snackade ett tag, han var lika trevlig och gullig i verkligheten som han varit på chatten och på sms. Strax efter midnatt fick jag be honom att gå, jag skulle trots allt upp tidigt nästa dag..

Sen kom helgen, vi hördes av ganska flitigt, jag kände....Något, men jag vet inte vad det var... På måndagen frågade han om jag ville ses? Han skulle precis köra ett spinningpass (varför tycker jag att killar som spinnar är gay??)  men han skulle komma till mig direkt efter. 

Bara du duschar först, skrev jag och la till en liten blinksmiley. Sen tänkte jag... "Så han kommer hit...? Kunde vi inte göra något ute på stan..? Men något hos mig verkar ha blivit lamslagen, jag bara nickar och håller med till vad han än säger... Jättekonstigt... 

Iallafall.. När han kom hit frågade han om han fick hänga upp sina gymkläder? "Annars luktar det apa i väskan"  Igen: Jaha...ja du kan hänga dem på balkongen... Men jag undrade vad detta var för en kille... komma hit och hänga upp sina träningskläder..? Är det bara jag? Eller är det ett lite underligt beteende??

Sen pratade vi, drack cola Zero och pratade lite till och jag insåg att detta verkligen är en fin kille, jättesnäll och trevlig på alla sätt och vis. Men igen fick jag säga till honom att gå hem runt midnatt. Vilket gjorde honom förvånad, "Jag har parkering till kl nio imorgonbitti, jag kan stanna inatt."

Uhum....men jag vill nog sova själv sa jag och försökte skratta bort det hela...

När han gått och jag låg i min säng tänkte jag att han verkar konstig... Men jag ville ändå träffa honom igen... Men han verkar vilja rusa fram snabbare än vad jag vill.

Vi höll kontakt varje dag under veckan som gick därefter och på lördagen bjöd han mig på en mysig restaurang "Dopp i gryta" Jag hade inte varit där på väldigt länge och tyckte att det lär hur mysigt som helst. Som en riktig dejt. Inte bara det här med "jag-kommer-hem-till-dig-och-så-säger-vi-att-vi-kollar-på-en-film-men-istället-har-vi-sex-och-ses-aldrig-igen"

Jag såg verkligen fram emot kvällen och att träffa honom igen, men på fredagkvällen får jag ett sms: "Jag tänkte så här om imorgon, jag kör direkt till dig från mina föräldrar så kan jag duscha och göra mig i ordning hos dig innan vi sticker låter det bra?"

VA?? Vi har träffats två(!!) gånger, han kan väl inte komma hit för att göra sig iordning? Ska vi springa omkring i våra underkläder och göra oss iordning tillsammans? Vad är nästa steg? Låna raklödder av varandra???

Nej "Hold your horses nu lite grann"..... Efter konsultation med Jessica och Petra där Petra tyckte att han kunde komma och Jessica inte tyckte det men att jag skulle vara ärlig och säga till honom att duscha hemma "Har han ingen egen dusch?" undrade hon.. - jag var ju mer inriktad på att ställa in hela dejten för jag kände lätt panik! Men jag messade honom och bad att han skulle göra sig iordning hemma och sen komma och hämta mig, "eftersom att jag är så omständlig när jag gör mig iordning" Han svarade att det var inga roblem alls, om det kändes bättre för mig så skulle han komma till mig kl 18 och vi skulle ta bussen in till stan. Väldigt gentlemannaaktigt och det visar ju än en gång vilken fin kille han är...

Sagt och gjort, prick kl 18 ringde han på min dörr och kramade mig hårt, sa att jag var fin och ställde ner sin väska. 

Just det! Sin VÄSKA, han hade en hel bag med sig, gymbag... Jag undrade stilla vad som fanns i den...? och varför den stod i min hall...?  Men vi gick direkt till bussen och anlände en halvtimme för tidigt till restaurangen. Det är en härlig restaurang och maten är fantastiskt god. Samtalet flöt rätt bra, inga pinsamma tystnader och jag tänkte igen att han är verkligen en fin kille..Han har nog egentligen allt jag "letar efter" i en kille.. Han betalade t.o.m notan, jag erbjöd mig att betala min del men det ville han inte höra talas om..

Vi promenerade hem, han höll mig i handen och vid ett par tillfällen drog han mig intill mig och pussade mig på kinden. Vi kom hem hit, klockan var bara halv tio så jag föreslog att vi skulle se en film vilket han tyckte var en bra ide han skulle bara: "Byta om till något bekvämare"  Jaha, så det var DET som fanns i sportsbagen...Jag tänkte: "Om han kommer in och har bytt om till pyjamas så dör jag, jag DÖR!!"  Det gjorde han som tur var inte, han hade på sig en vit t-shirt och "trekvarts" kahkibyxor. 

Vi tittade på "Forgetting Sarah Marshall" det är en av mina favoritfilmer, Russell Brand är med..Så den är asrolig..

Jag somnade i hans knä...Han strök mig över håret och pussade mig på pannan flera gånger...

Han väckte mig när filmen var slut.. "Dags att gå och lägga sig" sa han

"Jaha, ska du sova här?"

"Ja jag har druckit öl, så jag kan inte köra hem NU"  han lät lite småtjurig och jag var för trött för att köra iväg honom igen, så jag tänkte att "Ok, du får väl sova här då.."

Vad halar han då fram ur sin väska?

En neccesär!!! Ärligt!? Vem tar med sig en neccesär för att sova borta en natt? Kevin kom med sin tandborste i en plastpåse.... Viktor kanske planerade att flytta in...?

Jag borstade tänderna och kröp ner i sängen, han borstade tänderna och kom efter och lade sig som den stora skeden, jag var totalt omslutan av honom.. Han "hummmmade" mot mitt hår och sa: "Vet du vad?" "Det är så mysigt att vara med dig" och jag kände hur paniken långsamt började sprida sig i kroppen på mig. Jag kände ett tryck över bröstet och hur det blev väldigt svårt att andas. Jag bad honom att flytta sig lite så jag kunde röra mig, vilket han tog som ett tecken på att jag ville vända mig mot honom så han tog ett stadigt tag om min vänstra höft och vände mig mot honom och pressade sin mun mot min. Jag var som förstenad, jag undrade om han var en "dementor" från Harry Potter som skulle suga livet ur mig med dödens kyss...? På något sätt lyckades jag hålla paniken i schack och sköt honom försiktigt ifrån mig, jag var inte rädd, han var inte hotfull på något sätt, tvärtom, Viktor är en riktig gentleman som respekterar alla och han är väldigt ödmjuk. Han såg förvirrad ut, stackarn.. och sa, innan jag hann säga något: "Det är lugnt, vi tar det lugnt, vi kan bara sova" jag kunde bara nicka för jag kände hur gråten brände i halsen.

Viktor vände sig om och vi somnade med ryggarna mot varandra.

Nästa morgon gjorde jag frukost och sa att jag skulle träna, tog på mig träningskläderna så att han skulle fatta vinken att det var dags att gå hem. Han skrattade lite och sa: Jag hade förståss planerat att stanna här tills det var dags för mig att spinna" (han skulle spinna halv fem..jag tror INTE att vi skulle hänga HELA dagen..) När han gått tog jag Fluffy och lade mig på soffan och lät tankarna vandra fritt...

På papper är Viktor allt jag kan önska mig.. Han är snäll, han vill spendera tid med mig, han rör vid mig konstant, han sover gärna sked, han respekterar mig, han har ordnad ekonomi, han har fast jobb...(Det där med fast jobb och ordnad ekonomi låter som att jag är värsta "golddiggern", jag bryr mig inte om materiella ting eller att min drömprins har ett välbetalt jobb...) kan man önska för något mer..?

Känslan...?

Jag känner ingenting för honom...

Absolut ingenting...vilket gör mig ledsen och besviken på mig mig själv... Här är den "perfekta" killen, som skulle göra "allt" för sin flickvän, han vill gifta sig och ha barn i framtiden och jag märker att han tycker om mig.

Sen har vi Kevin..Som i och för sig också tycker om mig..Men som varken vill gifta sig eller ha fler barn, han vet inte ens om han vill ha ett förhållande, han är velig och ibland väldigt frånvarande.

Och vart går jag? Vem faller mitt fjantiga hjärta för?

Strulpellen så klart.....

SUCK!!!

Ja det finns väl någon mening med detta också....