Vad är detta med hashtaggarna??

Ska jag hashtagga ord i mina inlägg? 

Det blir ju inte alls jobbigt att läsa....

#det #finns #ju #alltid #de #som #ska #överdriva #allt.... #som #på #instagram #där #man #ibland #ser #bilder #med #300 #hashtaggar

Vad är det för nytta med det? Får man fler läsare? Eller?

Kan någon "shine some light" över detta?

Eller förlåt #kan #någon #lysa #en #lampa #över #detta #problem?

Tack!

#Tack

Så det är lördag, eller nej, det är väldigt tidig söndag... De senaste fyra dagarna har varit väldigt intensiva men otroligt givande och roliga. Jag har varit på kurs, clownkurs. Vi har gjort improvisationsövningar och i onsdags föddes min clown, Beatrice. Hon är helt nyfödd, så hon har mycket att lära sig om livet som clown, vi får se hur det går för henne.

Igår (eller förrgår) var det fredag, och jag och Kevin skulle träffas. Jag messade honom i torsdags för att höra hur vi skulle göra, han sa att han skulle vara hos mig vid halv åtta.

Jag såg fram emot att träffa honom, samtidigt som jag var nervös, natten innan drömde jag att han var här, i min soffa och sa att han inte ville träffa mig mer. Jag tror inte på "sanndrömmar" men jag tror att drömmar är våra sinnen som renar sig. eller något liknande, mindre flummigt..

Strax efter att jag kommit hem så skickade han ett sms:

"Är det ok om jag kommer på söndag istället? Det blir så stressigt annars, bara om det är ok?"

Jag svarade att det inte var ok, jag har planer för söndag.

"Imorgon då?" (som lördag)

Jag skulle ut och äta med Petra och några andra tjejer så det passade ännu sämre, jag frågade vad det var som skulle bli så stressigt? Han sa ju att han inte hade några planer? Jag sa också att jag kände att vi behöver träffas. NU

Så han kom, närmare åtta, men han kom..

Jag ska inte dra vår konversation ord för ord som jag gjort tidigare, vi pratade i flera timmar... Men jag sa till honom att jag märker en markant förändring hos honom och jag förstår inte varför... Jag förklarade hur jag uppfattade honom när vi precis hade träffats, hur härlig, gullig, mysig och underbar han var och nu är han ingetdera, han är bara tyst..

Han sa igen att han verkligen inte vet hur han vill ha det, vi har ju inte tid att träffas, han har sin dotter, han jobbar skift osv. Sen sa han något som jag har hängt upp mig ordentligt på...

"Du är snäll, sprallig och helt underbar, jag vill inte såra dig"

Underbar? HELT underbar...?

Vad är då problemet?? Jag förstår verkligen inte, och det sa jag till honom.

Vi pratade om en hel del privata saker, jag tror inte att det är något som egentligen skulle intressera er, men jag känner också att jag vill behålla lite av den konversationen, för mig själv.

Men han är rädd, rädd för att såra  mig, rädd för att allt ska crascha, rädd för att hans dotter ska bli sårad.

Det är bara dåliga undanflykter, jag vet det... Men jag insåg någonting igår.. Jag tycker väldigt mycket om Kevin. Jag vill inte släppa honom.

Jag vet att jag nog måste göra det, för han kommer aldrig att kunna ge mig vad jag vill ha.

Men inte än, inte idag, kanske en annan kväll, kanske när jag inte behövt gräva så mycket i min själ för att hitta en clown. Kanske då.. Kanske då kommer jag att lätt kunna släppa honom, låta honom gå en annan väg än den som ska leda mig hem.

Tänkte avsluta med en clownsång....

Kevin messade mig igårkväll, han undrade hur det var med mig, han och hans dotter hade kommit hem ok och de hade haft en bra midsommarhelg. Jag sa ingenting då om att träffas eftersom jag tänkte vänta tills jag fått Era eminenta råd...

Men efter att själv ha funderat idag och sen läst vad Ni tycker..Så bestämde jag mig för att ikväll pressa honom lite lite grann. Så jag sa: 

"Du, fredag, ska vi träffas? Det är tre veckor sen... Jag försöker inte pressa dig, eller jo kanske lite...Men jag är bortlovad på lördag och ev på söndag..."(minns ni att HAN sa att han var "bortlovad" för tre veckor sen och inte kunde se fotbollen tillsammans med mig.... just det... "paybacktime"...)

Kevin: Bortlovad! Fredag har jag inget

Jag: Bra! Då bokar jag dig för fredag, jag är nog hemma vid 17:30

Kevin: Haha okej

Så..på fredag ska vi ses....

Jag vet vad han har funderat på..Jag vet att han inte har känt efter utan bara tänkt..Låtit huvudet styra istället för hjärtat..Vissa människor gör det..Jag gör INTE det...Jag är en känslomänniska och - på gott och ont - låter mina känslor styra hela mitt liv.

Jag vet att Kevin tänker på sin dotter och hur hans val - i allt - påverkar henne, jag har inga egna barn men jag förstår ändå att som förälder vill man aldrig någonsin vara orsaken att ens barn mår dåligt eller är ledsen.

Men jag tror ändå att han borde lägga lite mer tilltro i henne..Hon är en del av honom, han är hennes förebild och om han visar henne att bara för att pappa har blivit kär i en vuxen kvinna som inte är mamma, betyder inte det att han har mindre tid för henne..och när det sen kommer till att presentera mig..så kommer hon att se att det är rätt bra och faktiskt kul att ha en extra vuxen i sitt liv som bryr sig om henne och vill henne väl.. Eller är jag barnsligt naiv nu?

Om ni ser på en av kommentarerna till mitt förra blogginlägg så läs vad Sofie skrev... Att Kevin kanske tänker som jag..? Jag har inte heller hört av mig till honom... Nej det är sant, det har jag inte, och det är medvetet eftersom jag känner att han har tagit ett så stort kliv tillbaka att jag inte vill pressa honom. Lite för min egen skull också.. Jag vill inte försöka få kontakt och bli ignorerad för att han "tänker" och inte kan bestämma sig..Lite barnsligt, jag vet men..Jag tänker och känner: "Tro inte att jag inte klarar mig utan dig, för det gör jag hur bra som helst, tro inte att du betyder så mycket för mig, för det gör du INTE" Jag skulle aldrig berätta hur mycket jag tycker om honom (eller någon annan man heller för den delen) innan jag visste att han tyckte om mig.Kanske också barnsligt...Men ett sätt att skydda mitt ömtåliga hjärta...

Vi får se vad som händer på fredag helt enkelt. Saken är den....  Jag har släppt honom lite nu... Jag känner inte lika mycket som jag gjorde för två veckor sen... Är det naturligt kanske? Eller var han helt enkelt inte mannen för mig?

Någon från "förr" hörde av sig till mig igår.. Ödet? Slumpen? Eller vad?

Men honom berättar jag om en annan gång.

Nu är det godnatt för mig.

Hoppas ni får sova gott, jag tror att jag kommer att göra det.

Jag har ju varit ganska tyst här på bloggen ett tag...Inte uppdaterat som jag brukat göra och när jag skrivit så har det varit en ganska nedstämd känsla över lag. Det har ju berott mestadels på Kevin, jag har känt (och känner mig fortfarande) ganska illa behandlad av honom, i onsdags hade vi följande konversation via sms:

Jag: Du är väldigt tyst...Är du ok...?

Han: Allt bra med mig. Tänker mycket bara. Hur är det med dig då?

Jag: Har väl mått bättre... Men allt är bra. Hade varit kul att se dig, imorgon t.ex Att dela med sig av sina tankar kan vara rätt bra...

Han: Vad är det då med dig?

Jag: Haft en allmänt pissig dag på jobbet...Vad är det du tänker på..? Känns lite som att det involverar mig..Och att jag behöver "bevisa" ngt för dig...Men det hade varit bättre att ta ett snack face to face istället för på sms...

Han: Du behöver inte bevisa ngt för mig. Men håller med om att det är bättre att snacka live. Men jag och loppan kör upp till min mamma imorgon o är där till söndag.

Jag: Ok, hade du inte redan varit halvvägs hem så hade du kunnat komma nu.. Men när är en bra dag för dig att träffas?

Han: Jag ligger i sängen redan Ska jobba 6-12 imorgon sen hämta loppan o iväg. Jobbar du till 1800 hela nästa vecka

Jag: Ja mån och tis.. Ons-lör är jag på kurs 10-16...Bör vara tillbaka runt 17:30-18..

Han: Okej vi kan se nästa vecka. Nu är det natti sov gott o dröm sött 

Jag: Detsamma

Han: Tack

Idag är det söndag..Jag har inte hört från honom... Helgen har varit ganska jobbig, det har tyngt mitt hjärta bara att tänka på honom och jag har fällt många tårar. Jag vet att allt kommer att ordna sig, jag vet att jag är stark och tar mig igenom allt, men jag börjar känna mig trött..Trött på att alltid bli bortvald, trött på att att alltid vara tjejen som "man tycker om MEN...." trött på att vara hon man gärna har sex med men inte mer för hon är inte "flickvänsmaterial".. Ja jag är bara riktigt "fed up" som de flesta säger i England.

Jag känner mig bättre idag..Har dividerat hela dagen med mig själv om jag ska kontakta honom?

En del av mig vill göra det för jag tycker inte att han ska få "komma undan" med att bara sluta höra av sig och sen tro att allt är bra. Den andra delen av mig tänker: "Skit i det Nelly, han är ändå inte värd dig, inte värd dina tårar, gå vidare nu..."

Ska vi ta en frågestund? Eller vad säger man? Säg till mig vad jag ska göra!

Frågan är:  Ska jag kontakta Kevin? Ja eller Nej?  Ni får gärna motivera era svar också...

Ska jag sätta en tidsgräns..?  Om 24 timmar? Eller 28... Ja så säger vi. Kl 21 imorgonkväll vill jag ha era svar. Gärna innan förståss.. Men kl 21 imorgon bestäms det om jag ska kontakta honom eller inte.

Ikväll är det vanlig söndag med tvättstugan för mig... Bara två veckor kvar till semestern :-)

Tänkte ladda upp det som spelas på min spotifylista just nu!

Min gode vän Stamp-E (eller gode vän är kanske att överdriva lite..Vi läser varandras bloggar och han kommer med många goda råd till mig) kommenterade i morse med dessa rader; "Det kommer ordna sig, det gör det alltid"

Så ja, efter denna rent ut sagt pissiga dagen så känner jag mig lite bättre. Kolla in Stamp-E's blogg vetja! 

http://stamp-e.bloggplatsen.se

Och någon friade till mig idag, en total främling som var tandlös och kanske hemlös... Men det fick mig att skratta i allafall. Hoppas ni har skrattat åt något idag.

Kevin kom hem från semestern i söndags. Jag skickade ett sms till honom och välkomnade honom hem till svalkan, han svarade "Tack, jag är trött som fan, ska sova snart" sen har jag inte hört något mer från honom... Så...Jag förmodar att det är över nu? "Det" som aldrig riktigt hann börja...Eller? Jag tycker i och för sig att vi har kommit längre än att han kan bli ursäktad för att bara sluta höra av sig, men är det så han vill ha det så får det bli så. Men hör han sen av sig om en månad eller så, då ska han ju få veta att han lever.

Igår berättade Tobias att han är förälskad i mig, men just nu har han så mycket problem att det inte känns rättvist mot mig, men han vill ha ett förhållande, med allt vad det innebär så småningom. Men han är rädd att han är för ego för tillfället och skulle bara tänka på sig själv och såra mig. Jahapp.... Så är det med detta vi kallar livet. Det blir väldigt sällan som man tror, hoppas och planerar. Men det kan ju bli rätt bra ändå. Jag får väl slicka mina sår ett tag igen, sen ge mig ut i vimlet igen. Ett plus är väl att bloggen inte ser ut att gå i graven riktigt än.. För er som har läst sen det allra allra första inlägget vet (precis som jag) att jag sa att jag skulle ge dejtandet och mig själv ett år att hitta min drömprins... Det har snart gått ett år..Så...vad gör jag då? Lägger ner? Och lever på egen hand med Fluffy? Eller ger jag det en ny tidsgräns? Jag kan inte svara på det just nu. Men jag har inte gett upp hoppet och drömmen än... Det är väl egentligen bra, tror jag, hoppet är ju det sista som försvinner innan vi dör har jag hört... 

Nu ska jag njuta av min balkong ett tag innan sängen kallar på mig.

Godnatt.

Ja nu räcker det.... Jag har haft fem dagar av ångest och självförakt, nu får det vara nog. Jag gjorde något dumt, något riktigt korkat, MEN.... jag och Kevin är inte i ett förhållande, han har gjort det väldigt klart för mig, så....jag är ändå singel och får lov att göra vad jag vill... "When good people do stupid things they need support, not judgement" sa Petronella när hon och Emma kom och mötte mig efter jobbet i Måndags, det är riktiga vänner de två... Jag messade dem på min lunchrast, berättade hur urbota dumt jag hade betett mig och de kom direkt för att bara vara hos mig.

Emma sa att hon "hörde" på mitt sms hur dåligt jag mådde och de ville inte att jag skulle vara ensam.

Så vi promenerade i parken, åt skräpmat och bara var. Sen sov de båda hos mig, igen för att jag inte skulle behöva vara ensam med min ångest. Inte för att jag på något sätt var så långt sjunken att jag skulle ha skadat mig själv, men det var otroligt skönt att ha dem vid min sida, stöttande, inte dömande. 

Nu har jag klarat av första veckan på nya jobbet, det har gått bra och jag tror att jag kommer att stormtrivas. Jag måste bara se till att skynda långsamt så jag inte chockar mina deltagare alltför fort. Jag har så många ideer och förslag på hur vi kan utvecklas och förbättra, jag hoppas jag lyckas inspirera och motivera alla.

Ikväll tar jag det lugnt här hemma, jag ska se en film och dricka te och bara varva ner, rå om mig själv ett par timmar. Och låta Petronellas ord ringa i mina öron "When good people do stupid things they need support, not judgement"

Jag ska sluta döma mig själv så hårt. Jag är ok.

Dagen börjar lida mot sitt slut och jag har ångest. Ångest över att börja nytt jobb imorgon och ångest över att jag precis har haft sex med Tobias. Han ringde och sa att han var ute och promenerade och undrade om han kunde komma upp? Oj, suck...Ja ok då...Jag var mitt uppe i tvätten och tänkte mig inte för..Men, jag ville prata med honom om vad som hände i onsdags, jag ville säga att det verkligen inte var ok av honom att lägga all sin ångest på mig och om han är så derimerad måste han söka hjälp!  Sen stod han i min hall, lång och stor och han kramade mig så hårt, jag tappade andan lite grann. 

Vi satt i min soffa och när jag hade hängt den sista tvätten sa jag till honom precis vad jag kände och hur arg jag var på honom. Det bara rann ur mig, alla mina känslor, att jag har också mått skit, jag har också varit arbetslös, jag har också undrat hur jag skulle betala hyran och faktiskt inte haft råd till mat utan ätit en påse äpplen utspridd på en vecka. Jag har inga barn att oroa mig för men jag har varit gravid och förlorat dem. Fyra gånger. Till slut satt jag och grät på min soffa, jag grät så att jag skakade och Tobias tröstade mig, han la sina stora armar runt mig och strök mig sakta över ryggen. Och han viskade "Förlåt...jag tänkte mig inte för" 

Jag vet egentligen inte varför jag reagerade så kraftigt, men kanske alla spänningar som varit denna vecka släppte och jag behövde verkligen gråta. Lite pinsamt att jag snorade på hans tröja..Men han fick ta det, med tanke på att det var hans fel att allt brast... Sen strök han mig över kinden, över båda kinderna, torkade mina tårar och kysste mig långsamt. Jag var bara ett vrak, svag, och en sak ledde till en annan men när jag senare låg med huvudet på hans bröst slog ångesten mot mig med ännu starkare kraft. 

Jag förtjänar väl det, förtjänar känslan av att min kropp håller på att slitas i stycken. Tobias vill att vi hörs imorgon, jag tror att jag nickade och sa: Visst.. sen satt jag på balkongen och rökte tre cigaretter tills det började snurra i huvudet på mig. 

Jag känner mig tom nu, jag tror att jag kommer att kunna sova ok inatt. Jag ska bara duscha först, länge. Skrubba bort lukten av Tobias från min hud. Sen, sen kan jag sova gott.