Sitter och chattar med Elvis på dejtingsidan just nu.... Vi har kollat på varandras sidor ganska mycket, man kan kolla det, det kommer upp ett litet meddelade som säger; bla bla bla har tittat på din profil. Elvis har tittat på min profil varje dag i snart en månad... I förrgår fick jag ett mejl från honom.

Nu har vi skickat meddelande till varandra ett par dagar och ikväll har vi chattat ett par timmar.

Elvis tycker om att fråga ut folk... Han har frågat mig följande; 

• Rött eller vitt vin?
• Bikini eller baddräkt?
• Bil eller tåg?
• Pasta eller ris?
• Hård eller mjuk madrass?
• Kjol eller byxor?
• Har du någonsin slagit någon?
• Har du någonsin blivit gravid?
• Har du någonsin fuskat vid ett viktigt prov?
• Har du någonsin gjort en springnota från en restaurang?
• Har du någonsin läst en bok på över 2000 sidor?
• Sms eller prata i telefon?
• Hångel på första dejten?

Han verkar väldigt bestämd med vad han letar efter, vet exakt vad han vill ha för typ av tjej. Han är  helt inställd på att träffa sin blivande fru här, som han ska bilda familj med. Jag måste säga att jag känner mig lite intryckt i ett hörn... Livrädd för att säga något som i hans huvud och öron är "fel"

Nu sa vi godnatt, vi ska båda stiga upp tidigt imorgon bitti, men han skriver: "Du har gjort ett gott intryck, keep up the good work"   Nu kan det inte vara jag som är för negativ igen..? Men vem säger en sån sak? Och mer, vem skriver en sån sak? Ärligt? Jag kommer att spara det meddelandet tills jag dör! Så att jag kan visa det för mina barnbarn.

Jag visste inte att det fanns såna här killar...Jag trodde verkligen att de var utrotade nu när det är 2012...

Imorgon är det äntligen fredag! Underbara fredag! Helgen som sträcker sig framför mig är underbart tom...Men jag har en del saker inplanerade... Tvätta, dammsuga, träffa en kompis, shoppa lite och sen kanske kanske, förhoppningsvis...På söndag träffa Anders och gå på skyltsöndagen. Det kan bli hur mysigt som helst, så länge det inte blåser och regnar.

Nu godnatt!

Ikväll har jag badat bastu och ätit middag med tre av mina favorittjejer. Vi gick i grundskolan ihop men när vi slutade nian tappade jag kontakten med dem. Jag stötte på dem ibland medans vi fortfarande gick i gymnasiet, men efter jag flyttade utomlands sågs vi inte igen. Vi träffades aldrig över en fika när jag var hemma på besök, vi skrev aldrig till varandra, inte ens julkort. Sen kom detta under som är facebook...Och som de säger; resten är historia... Vi tog upp kontakten och träffades en gång och åt middag innan jag tog steget och flyttade hem och när jag flyttade hem stod de där och välkomnade mig hem och gjorde plats för mig i sina liv. Man kan inte önska något mer än så, nu är de som sagt tre av mina favorittjejer!

Mina tre vänner är alla gifta och jag är otroligt glad att ajg har fått vara med på samtliga bröllop. Eftersom jag är den enda singeln så brukar jag underhålla dem med mina datinghistorier, ikväll var inget undantag. Det är så underbart att ventilera tankar och känslor med mina tjejer, för de ser saker från en helt annan synvinkel än vad jag gör. De grälade lite på mig eftersom jag letar efter fel på killar som är väldigt trevliga och fina eftersom jag är så förtvivlat rädd att bli sårad. Och så är det ju. Jag fick mitt hjärta krossat för fyra år sedan och det tog mig väldigt lång tid att pussla ihop det igen och hitta tillbaka till mig själv, jag lovade mig själv att jag aldrig ska bli så sårad igen.

Så ja, jag antar att jag är rädd. Livrädd. 

Killarna jag har dejtat förut är alla ganska lika till sättet och även lite grann till utseendet. Jag vet hur jag ska handskas med dem, jag vet hur jag ska ta dem och vad jag kan förvänta mig från dem. Jag vet att de kommer att såra mig, medvetet ofta och jag vet att de aldrig kommer att stanna kvar hos mig.

Jag är inte van vid att killar är snälla mot mig, jag har ingen aning hur jag ska hantera dem, jag vet knappt hur jag ska prata med dem. Men det kanske ger sig, det kanske är ok om jag är lite snäll och mesig också.

Jag har ju tänkt flera gånger att jag ska avsluta med Anders, men varje gång är det något som hugger mig i magen som gör att jag inte kan göra det ännu. Så jag tänker "rida ut" den här. Se om det kanske är ok att dejta en bonnig Svenssonkille? Kanske jag själv är en Svenssontjej? Nästa gång jag träffar Anders ska jag inte fokusera på hans negativa sidor, utan hitta och fokusera på de positiva sidorna istället. Njuta av att spendera tid med honom.

Nu är jag jättetrött, tror att bastun tog kål på mig..

Hoppas ni sover gott

Jag varnar direkt! Detta inlägget kommer att låta som hämtat ur en dagbok till en högstadieelev... Men jag bjuder på det. Det är nämligen så, att vissa känslor växer man aldrig ifrån...Även när man har fyllt trettio år så får man fjärilar i magen när en kille som man "crushar" lite på tittar på en..

Idag i cafeterian kom Dennis in när jag stod och väntade på Martina, jag såg honom innan han såg mig, sen tittade han upp och vi hade ögonkontakt i nästan en halv minut medan han gick förbi mig. Sen tittade han mig upp och ner innan han slog bort blicken.

Det var nästan att jag gjorde en liten glädjedans när jag och Martina gick ut för att få lite luft.

Martina berättade sen att hon sett honom "kolla in" mig igår när jag gick förbi honom. 

Ikväll sprids det värme i magen, ett brett leende på läpparna och jag undrar, undrar, undrar....

Snart är det jul och då kan vad som helst hända. Eller...?

Slut på fjortissnacket! Ha en skön kväll

Måndag... Klockan är nio och jag har äntligen fått i mig mat. Spaghetti och köttfärssås avnjuts i soffan medans jag tittar på Hotell Gyllene Knorren. Julkalendern från 2010. Jag är en julnörd... Jag kanske skriver något julmysigt varje dag här. Eller så låter jag bli. Om det inte involverar en dejt kring juletid förståss... Då kanske jag beskriver omgivningen lite extra..

Jag ska ha julfest den 8:e December. Då exploderar julen verkligen i min lilla lägenhet. Jag går fortfarande och funderar på om jag ska bjuda Anders eller inte... Jag har tänkt ganska mycket på honom igår och idag, längtar efter att träffa honom igen.. Vilket känns..Ja hur känns det egentligen? Jag gillar inte känslan, jag vill inte tycka om honom, han är lite "mesig" och väldigt "Svensson". Inte alls den typ av kille jag ser mig själv med. Jag ser mig med en cool, spännande och tatuerad kille. Inte någon som bor i en villa i en förort och kör buss...

Men jag kan inte säga tack och hej till honom riktigt än...

Men iallafall, tillbaka till vad jag skulle berätta om idag; Pojkvänner från förr....

Ja var ska jag börja..? Från början kanske? Njae...min första pojkvän är verkligen inget att skriva om..Inte för att han är en hemsk människa, men jag gick i fjärde klass och han brukade göra smycken till mig i träslöjden. Jag tror att jag fortfarande har kvar några av dem...Någonstans hos mina föräldrar.

Nej, jag ska berätta om min första pojkvän jag hade när jag bodde utomlands. Vi kan kalla honom Phillipe. Jag jobbade på en bensinmack där jag ibland var ute och hjälpte kunder att tanka. Japp, i vissa länder gör man fortfarande så.

En söndageftermiddag kom det in en lång rakad kille och köpte cigaretter. Jag minns att jag tänkte att han var ganska snygg. Lite senare på kvällen satt jag hemma med Louise och åt middag när några av grannbarnen kom springande och sa att det var en kille som sett mig på macken och nu var på väg till mig för att bjuda mig på middag.

Att säga att jag blev ställd är nog bara förnamnet.. Han var otroligt blyg och vi satt och tittade på varandra ett tag innan han frågade om jag ville ta en drink dagen efter?

Jag stammade nog fram ett "ja ok"

Nästa dag blev jag sminkad, fönad och påklädd av Louise och hennes kompis, mitt hår var som klister av för mycket hårspray och jag hade lånat en kjol av Louise som var aldeles för snäv för den promenad i skogen som Phillipe tog mig på Men det gick bra ändå, efter den dagen träffades vi varje dag, jag trodde att jag var kär... Allt gick så fort, efter en månad hade vi flyttat ihop, Phillipe friade (jag sa ja) och vi pratade om barn..

Efter ytterligare en månad hade vi flyttat i sär, jag tillbaka till Louise och Phillipe till sina föräldrar...

Min första viktiga läxa lärd; "Bli inte kär i kärleken" försök inte tvinga fram något som inte finns där...

Fyra månader senare flyttade jag ifrån byn och såg aldrig Phillipe igen. Vilket jag aldrig grät över, inte en enda tår.

Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle rusa in i  något så snabbt igen. Aldrig!

Det är ganska svårt att lyda sina egna råd... Vilket ajg kom att inse nio år senare. Men honom berättar jag om en annan dag. Nu ropar sängen på mig. Godnatt! Sov gott

Jag träffade Anders igår igen, han bjöd hem mig till sig och vi åt fondue. Detta låter ju säkert märkligt, men jag har bara ätit fondue en gång tidigare i mitt liv. Det var 1993 på en restaurang som är känd för sin fondue. Eller var det på 90-talet iallafall..

Så jag såg fram emot att äta det igår. Det var gott, men inte "orgasmisktgott" så att säga..Köttet var ganska hårt, ska det vara det? Det samlades olja på min tallrik som jag egentligen ville torka upp, men jag kände att det kanske hade varit lite oförskämt..?

Efter maten satte vi oss i soffan och började titta på Polisskolan. Det är fortfarande en av mina favoritfilmer. Det var mysigt att sitta nära honom och denna gången gick det bättre med det lilla problemet jag skrev om tidigare. Vi mös i lite mer än en timme tror jag, sen körde jag hem. Jag var jättetrött efter att bara ha sovit två timmar natten före.

Jag åkte hem till Martina som är hos mig den här helgen, hon hade suttit och pluggat de timmarna som jag var borta så när jag kom hem snackade vi och kollade på "Så mycket bättre" och åt godis. Vi pratade lite om Anders och mina tankar, funderingar och känslor. Eller kanske inte så mycket om känslor... För jag tror inte jag har så mycket känslor just nu. Sen tänkte jag, jag har tänkt på detta ganska mycket. Kanske är det så att jag letar efter den där "PANG"känslan. När det känns som att man springer in i en vägg. En vägg av lust, värme och euforisk lycka? Men som väldigt snabbt ändras eller byts ut mot känslan av smärta, ensamhet och förtvivlan? Den där första känslan, som varar allt från två dagar till ett halvår, är underbar. Men den håller inte i sig särskilt länge. Och det är aldrig så att den bara dämpas lite när vardagen knackar på dörren. Utan den bara försvinner helt och hållet. Och det är ju just så jag inte vill ha det. Jag har haft det, jag har upplevt den himlastormande passionen, det var fantastiskt, underbart och härligt. Men nu vill jag ju ha den där känslan av trygghet, vänskap och samhörighet. Kryddat med passion. För jag vill inte vara utan passionen... Jag vill inte välja mellan passion och trygghet. Man måste väl kunna ha både och..?

Jag kanske inte är helt ärlig mot Anders. Jag har fortfarande min profil kvar på dejtingsidan, och pratar med ett par killar där. Vi har inte träffats än och kanske kommer vi inte att göra det heller. Men jag vet att Anders inte har förnyat sitt medlemsskap. Det hade kanske inte jag heller gjort om mitt medlemsskap hade gått ut, men jag har åtta månader kvar innan det går ut...

Sen känner jag ändå att jag inte gör något fel bara för att jag pratar med andra killar. Jag och Anders är inte tillsammans, vi kanske är på väg dit, men vi är inte där än. Jag har inte haft sex med någon (förutom Simon) så jag behöver inte ha dåligt samvete. Eller ska jag ha det? Är mitt beteende samma som en, vad de i USA kallar "Jezebel"?

Jag var tvungen att kolla på Wikipedia efter den rätta betydelsen av varför en kvinna kallas för "Jezebel" och fick fram väldigt mycket om en prinsessa som levde i Israel och gifte sig med två olika kungar för att sen bli avrättad genom att bli kastad till hundar som åt upp henne. Jag hittade även den här förklaringen till varför man i dag kan kalla kvinnor för "Jezebel":  "In modern usage, the name of Jezebel is sometimes used as a synonym for sexually promiscuous and sometimes controlling women"

Är det jag? Kan man kalla mig en Jezebel? Njaaee...det tror jag inte...Jag ser inte mig själv som kontrollerande, jag skulle definitivt inte använda min sexualitet för att kontrollera någon (läs, kontrollera en man..) 

Jag tänker på vad min kompis Emma skrev till mig igårkväll; "Det kanske är bra att kyssa många grodor om och om igen"

Ja, vissa grodor måste man kanske kyssa mer än en gång innan man inser att han faktiskt är en prins...?

Man måste kanske kyssa några andra grodor emellan för att verkligen se att det ändå är han som är den man verkligen vill vara med?

Som jag sagt tidigare, tiden får utvisa, jag ska göra mitt bästa att inte trassla in mig i något som jag sen inte kan ta mig ut ur. 

Nu är klockan 08:05, Fluffy ligger och sover i mitt knäveck, jag har lite studier att fördjupa mig i, sen ska jag börja julpynta min lägenhet. Underbara söndag!

Jag har dejtat på nätet ett par månader nu. Eller jag har inte dejtat PÅ nätet..Jag har nätdejtat. Jag har träffat killar som jag har "hittat" på en dejtingsida. Jag tror att jag vid detta laget skulle kunna kalla mig själv för halvproffs på att sålla bland olika profiler.

1) Ladda alltid upp bilder på dig själv, gärna mer än en bild och minst två som är bra ansiktsbilder.

2) Lägg INTE upp bilder på ditt husdjur, blommor, träd eller mat.

3) Om någon tar sig tid att skriva till dig, SVARA! Det är otroligt ohyffsat att ignorera ett mail.

4) Bli betalande medlem! Annars kan du inte läsa alla mail som andra skickar till dig

5) Om du skriver att du jobbar så mycket att du inte hinner träna, så hinner du nog inte träffa någon att dejta heller...

Sådär! Nu bör alla som vill göra sin egen profil veta lite bättre vad som bör och inte bör finnas med på den.

Jag inser att jag har glömt att berätta om Alexander och Andreas. Egentligen inget smaskigt alls, men väl två killar jag träffade här.

Vad som drog mig till Andreas var hans synliga tatueringar. 

Annars var det nog inget jättespeciellt... Men vi började prata och en kväll körde jag ut till honom och hans hund en bit utanför stan. Han höll på att renovera sitt hus och jag gillade verkligen tapeterna han hade valt. Vi pratade ganska mycket, han var rolig och trevlig och jag kände att jag ville nog träffa honom igen för att känna om där fanns något jag ville bygga på. När jag gick därifrån kramade han mig lite längre än bara en "kompiskram" och jag undrade om det kanske kanske kunde bli något mellan oss? Han var väldigt öppen med att han har ett förflutet i den "undre världen" och en av hans tatueringar är en "gängtatuering".

Nästa dag var hans födelsedag och på kvällen skickade han ett sms och bjöd ut mig till honom "för att kramas". Jag blev lite besviken.. Två dagar senare fick jag ett sms där han sa att han inte ville träffas igen för han hade inte de känslorna för mig som han letade efter.  Jag tjurade i en dag sen var jag bara väldigt glad att jag inte hade åkt ut till honom på hans födelsedag.

Alexander då; det var han som kontaktade mig, han frågade om jag ville lära känna honom och han sa att jag var otroligt vacker (ja, vad kan man säga..Man kommer långt med smicker...) 

Vi pratade i telefon ett par gånger, han är inte från min del av Sverige, jag kan inte säga att jag blev charmad av hans dialekt, jag fick en bild av honom som väldigt smal och tanig... Vilket han inte är.

Vi träffades en fredag kväll, på en pizzeria delade vi på en Hawaiipizza. Sen promenerade vi runt lite i mitt kvarter, jag visade honom parken där jag brukade leka som barn. Det var jättekallt och jag var glad att jag hade mina nya vantar.

Vi sa hejdå vid hans bil och bestämde att vi skulle träffas på söndagen igen.

Vi hade egentligen sagt att vi skulle gå på bio och se Skyfall, men jag var trött och lite bakis....så vi hyrde en film istället.

Alexander lade sin arm runt mig när vi tittade på filmen, det var mysigt och jag undrade om han skulle närma sig mig lite mer. 

Det gjorde han inte. Han tittade på mig, precis som om han funderade på att kyssa mig, men sen ångrade sig.

När jag gick och lade mig tänkte jag att jag skulle ge honom en chans till, se om jag kände något för honom då, annars skulle jag säga att jag inte ville träffas igen.

Men; han hann före mig. Nästa dag fick jag ett sms där det stod: "Jag vet inte hur jag ska säga detta utan att såra, för det vill jag verkligen inte. Du är en härlig tjej och jag känner att vi är bra vänner, men det kommer inte att utvecklas mer än så. Jag är verkligen verkligen ledsen att göra så här mot dig"

Jag upskattar ju hans ärlighet, det gör jag verkligen...Men han verkar ha lite väl höga tankar om sig själv om han tror att jag är sårad efter att ha träffat honom två gånger...

Men en eloge till honom för att han var ärlig och inte bara slutade höra av sig.

Jag sitter nu och tänker på Peter, skogshuggaren från Norge. Han hörde aldrig av sig igen. Så då undrar man ju... Dog han? Eller ville han bara inte träffa mig? På ett sätt hoppas jag att det är alternativ 1...För jag ville verkligen träffa honom, och att bli ratad av någon man inte ens har fått en chans att imponera på känns ju inte jättekul....

Nej men skämt åsido, självklart önskar jag inte livet ur killen, jag hoppas att han mår bra, har hälsan och har träffat kärleken (eller nej, jag hoppas att han är singel och olycklig)

Det är två andra killar som jag pratar med för tillfället.. Jag vill gärna träffa dem båda. 

Håll tummarna för mig...Kanske kanske en av dem är min prins?

Jag tar en paus i mina studier, så att jag kan skriva en rad eller två här... Har även haft en liten paus i dejtandet. Vilket har känts bra, nu känner jag mig sugen på att gå ut igen.

Funderar fortfarande mycket på Anders, vilket ju är dumt egentligen, det hade varit bättre att bara ringa och säga; nu kommer jag över, sätt på kaffet!

Energinivån ligger lågt för tillfället dock, har mycket att göra och det verkar han också ha..

Men om jag låter detta rinna ut i sanden tror jag att jag kommer att ångra mig.

Får se om vi gör slag i saken och träffas till helgen..Jag hade helst träffats på lördag eftersom jag gillar att ha mina söndagar till studier och ladda inför veckan.. Men jag vet att han är upptagen mellan 20-21... 

Man är ju inte tjugofem längre så det kanske är sent att träffas kl nio?

Eller?

Jag skulle ju inte gå och lägga mig vid den tiden, men jag vet inte, det känns lite "booty-call" över det hela...

Eller?

Jag kanske ska höra vad han tycker?

Jag vaknade löjligt tidigt imorse, klockan var inte ens sju.... Jag låg kvar en stund, funderade på om jag skulle stiga upp och dammsuga under sängen eller försöka somna om. Jag loggade in på dejtingsidan för att se om det hade varit några aktiviteter under natten, vilket det i och för sig hade, men jag får ta det sen... Jag måste berätta om något annat först!

Det plingade till i min "chatbubbla" och Syd99 skrev "Hej Vad vacker du är"

Eh, jaha..tack....Det var mäktiga ord innan klockan 7 en söndagsmorgon... Men visst, det är ju alltid trevligt att höra att man är vacker, vilken tid på dygnet det än är...

Här följer vår konversation;

Syd99: Jag hoppas att du inte tänker för mycket på min ålder

Jag: Hur gammal är du?

Syd99: 24

Jag: Oj, ja det var ju lite yngre än mig

Syd99: Jag gillar äldre pumor förstår du hihi

Jag: Jaså.... Ja vissa gör ju det....

Syd99: Ja, ni vet vad ni vill på alla plan hihi

Jag: Jo, kanske det. Vad sysslar du med då?

Syd99: Raggar på kvinnor som dig själv dagarna i ända hihi

Jag: Hoppsan, jobbar du inte?

Syd99: Hihi

Jag ??

Syd99 Förlåt, men jag måste säga en sak, men du får lova att inte bli sur

Jag: Det kan jag inte lova, men du är ju på betryggande avstånd så jag kan ju inte ge dig en örfil..

Syd99: Jag är så sexuellt attraherad av dig just i denna stund

Jag: Jaha, det gör mig ju knappast sur, lite smickrad kanske..Men jag tänker ändå logga ut nu och gå och träna

Syd99: Nej gå inte, allvar jag är stenkåt på dig

Jag: Ja men det problemet får du lösa själv vännen

Sen loggade jag ut och körde ut och sprang i skogen i nästan en timme vilket var jätteskönt.

Saken är den, att killar som "Syd99" inte är något nytt för mig tyvärr.

Jag får t.ex ofta meddelanden på facebook från killar som inte bor i Sverige som säger "Damn! Your hot!" och sen fortsätter de att berätta om allt de skulle vilja göra med mig i sängen, vilket tydligen är något de "vet" att jag skulle gilla!

Jag blir ofta även stoppad från stan av samma "typ" av killar som känner att de bara måste berätta för mig hur fantastiskt bra älskare de är och att de väldigt gärna vill visa mig, för jag ser ut som deras drömkvinna.

Jag vill nu poängtera att jag inte är någon tiopoängare. Jag menar inte heller att säga att "Jag är så otroligt ful, ingen vill ha mig, jag är så himla ful" Jag ser helt ok ut när jag klär upp mig och anstränger mig, men vad jag menar är att jag är inte en av de här kvinnorna som inte lämnar huset utan perfekt lagd make-up.

Jag använder maskara, håret löst eller i en tofs och jeans i stövlar, inget som ingen annan har om ni förstår vad jag menar?

Så varför får jag alltid småäckliga (ibland jäkligt äckliga) killar och män efter mig? Varför inte någon trevlig, charmig och vanlig kille??

Fast nu är jag nog orättvis... Anders är både snäll och vanlig...Men jag är ändå inte nöjd...

Är det detta som kallas karma?

Jag är så kräsen, att när en helt vanlig kille som har potential att vara "perfekt" (ingen är perfekt, men man kan vara perfekt för någon annan med sina fel och brister- det är min filosofi iallafall) står framför mig, så hittar jag ändå något fel på honom som gör att jag absolut inte kan träffa honom igen?

Nu ska jag äta pannkaka hos mamma.

Ha en skön söndag alla