Här sitter jag igen, som så många andra kvällar det senaste året, med datorn i knät och ögon som tåras.

Jag har tagit ett beslut, som jag känner att jag måste göra, trots att det tar emot och en del av mig inte vill.

Men jag kommer att sluta med den här bloggen.

Syftet var ju att underhålla er läsare, att skriva om roliga, tråkiga och knäppa dejter som jag varit på och jag hoppades hela tiden att jag till slut skulle träffa min prins.

Det blev verkligen en hel drös med grodor jag fick kyssa, men till slut stod han där, precis som jag har drömt om, faktiskt. Jag trodde inte att han skulle komma, men det gjorde han. Han är rolig, omtänksam, charmig och tatuerad. Och han älskar bara mig.

Det finns inget kvar att skriva.

Jag är i mål, eller vad man ska säga.

Det är dags för mig att börja ett nytt kapitel i mitt liv. Tillsammans med Oliver.

Nu trillar tårarna längs mina kinder, det känns tungt att skriva, för jag har verkligen älskat att logga in här, skriva av mig och sen vänta på era kommentarer.

Jag vill tacka er alla som har läst, stöttat och kommit med förslag och synpunkter under detta året, tack för att ni har gjort detta mycket lättare och roligare än om jag bara lullat omkring och gått på olika dejter och sen inte haft någon att dela med mig till. 

Jag kommer att fortsätta att läsa andras bloggar här, och fortsätta kommentera era inlägg, jag lovar.

Jag tror att jag kommer att blogga mer, så småningom. Men jag måste bestämma mig för om jag ska vara öppen och skriva i mitt eget namn och dela bilder från mitt liv med er. Eller om jag fortsätter som mitt "alter-ego" Nelly :-)

Jag måste avsluta med en video... Jag har tänkt ett tag nu...och det finns nog bara en jag välja...

Lyssna och njut, detta är från mig till er.

<3

Jag önskar att jag hade några sista kloka visdomsord att dela med mig av..

Det enda jag kan säga är nog; Följ ditt hjärta, men låt hjärnan få hänga med på resan, prova dina vingar så ofta du kan, de håller och lev livet med kärlek.

Jag ÄR lycklig, jag är verkligen det. Men med lyckan kommer tydligen även panik, tårar och megaångest.

Jag har konstant dåligt samvete och börjar känna mig otroligt stressad. Så vad har hänt undrar ni kanske?

Det finns bara en person jag kan klandra för dessa känslor och tillstånd, och det är mig själv. Demoner som jag trodde jag hade begravt för länge sen vaknar till liv och tar tag i min själ så hårt att det börjar sippra ut och visa sig på mig även fysiskt. I dag fick jag igen grym kramp i magen, så stark att jag vek mig dubbel och tappade andan. Det släppte lite grann efter en stund och jag är nu helt återställd efter två timmar på gymet med min PT. Jag behövde nog röra på mig och få igång blodcirkulationen lite. 

Ibland undrar jag varför vissa människor alltid har dåligt samvete och andra människor inte har det.. Jag säger inte att det är bra att ha dåligt samvete, det är absolut inget jag tycker att man ska sträva efter, och jag vet inte vad det kommer ifrån, men jag har typ dåligt samvete för att jag andas.

Jag får ont i magen när jag tänker på hur lite jag nu träffar mina vänner, de måste tycka att jag sviker dem.

Jag börjar nästan hyperventilera när mina föräldrar ploppar in i mina tankar, jag umgås aldrig med dem längre, de känner sig säkert ensamma och övergivna. Och när jag stänger dörren till Fluffy och hon sitter på golvet och tittar på mig med ledsna ögon, precis som att hon tänker; "Åker du nu igen...?" då börjar jag nästan gråta

Men sen försöker jag tänka på ett annat sätt, det fanns ju en tid när mina vänner var nykära, ibland var jag där och såg dem bli kära, bråka med sina pojkvänner, bli sams igen, förlova sig och gifta sig. Och jag kände mig aldrig besviken på dem, så varför skulle de vara besvikna på mig...? Och mina föräldrar är glada för min skull, det sa de idag. 

Och Fluffy...Ja hon är en katt... Jag vet inte vad hon tänker..Men jag är ju mesig, som blir påverkad av min katt..

På fredag ska hon iallafall följa med till Oliver över helgen. Hans barn är hemma och jag måste prova hur hon klarar av att vara någon annanstans så det inte blir en total chock när det blir jul.

Jag måste bara poängtera ännu en gång att ingen, inte mina vänner inte mina föräldrar (och inte Fluffy) har sagt eller hintat att de känner något som jag skriver här. Jag vet att det bara är i mitt huvud detta existerar. Mitt kaotiska sprängfyllda huvud.

Nu ska jag ta detta huvud och lägga det på min kudde och sluta mina trötta ögon.

Sov gott kära ni.