Jag har ju egentligen lagt ner bloggen, men den senaste tiden har det kliat i fingrarna och den där känslan av att jag snart spricker om jag inte skriver något snart. Jag har funderat på att starta en helt ny blogg, jag har skapat sidan men sen...ja sen kommer den där gnagande känslan av att jag kanske sviker Oliver om jag skriver om vårt liv utan att han vet om det.

Han är väldigt privat min Oliver, han gillar inte facebook direkt och blir irriterad när han blir "taggad" i bilder, så jag måste tänka lite mer och sen prata med honom. Jag är ju inte Blondinbella..det är ju inte flera tusen som läser min blogg varje dag.

Så vad har hänt sen sist? Varför MÅSTE jag skriva just nu undrar ni kanske? 

Jag och Oliver ska flytta ihop, den första Mars går mitt flyttlass från min storstad till den lilla byn där det bor 250 människor och alla har lite halvkoll på varandra. Jag tror att några av mina vänner undrar om jag vet vad jag gör..? Har jag verkligen tänkt igenom detta noga? Ja det har jag, tillräckligt noga iallafall, jag har kommit till den tiden/delen av mitt liv när jag inte tänker alltför mycket utan jag känner efter istället. Vad säger magen och hjärtat? De skriker båda "KÖR PÅ"

Så det gör jag. 

Så det var väl goda nyheter?

Men det är inte det enda som har hänt, något ännu mer fantatiskt har hänt.

På Halloween-afton tog jag ett test, för jag insåg att något var inte helt rätt när jag var fem veckor "över tiden" så att säga. Vi hade varit ute och gått en runda med Olivers dotter och hennes kompis för att förhoppningsvis få mycket godis och skrämma några grannar. Jag lämnade stickan inne på vasken och satte mig med Oliver i soffan, efter fem minuter gick vi in tillsammans och där låg det, och stirrade på oss. Oliver kramade mig och skrattade och sa "Vi ska bli föräldrar älskling!!!" Jag var knäpptyst, jag kunde inte säga något, det var som om någon skurit av mig tungan, tillslut sa Oliver: "Älskling är du ok med detta?"

"Uhmm, jo...jag tror det" det var bara så många känslor som helt tog över mig. 

• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi bor inte ihop - än
• Vi är närmare 40 än 30
• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi har bara känt varandra i tre månader!!!

Men det spred sig en värme i magen på mig och jag kände ett litet leende som började spela på mina läppar... Så jo, jag var nog ok med det. Den natten drömde jag att vi var i Olivers och hans f.d frus gamla hus, min kompis Louise från England kom för att berätta för mig att Oliver hade lämnat mig, han och hans ex hade hittat tillbaka till varandra och skulle vara tillsammans igen. Jag tittade ut genom fönstret och såg dem försvinna över ett fält med barnen, skrattandes och uppenbarligen otroligt lyckliga. Sen vaknade jag, men inte helt, jag låg kvar i sängen och hade den där fruktansvärda ångestkänslan kvar i kroppen av att ha blivit sviken och dumpad - igen. Då vaknade jag ordentligt, insåg att Oliver låg bredvid mig och att det bara varit en dröm, en sån lättnad! Jag kröp tätt initt Oliver och lade hans arm runt mig. Han vaknade ju såklart och undrade om jag var ok? Jag berättade om den dumma drömmen och han strök mig över håret och höll om mig tills jag somnade igen.

De följande dagarna började en annan oro att växa dock, jag har ju varit gravid förut, men aldrig fått behålla barnet, så en del av mig, den del som skyddar mitt hjärta förmodar jag, sa: "Ta det lugnt, du får nog inte behålla det här heller"

Så jag gick - faktiskt - och väntade på ett missfall. På den där smärtan i magen och blödningen som jag har upplevt fyra gånger tidigare. Det var några jobbiga veckor, vi hade bara berättat för våra föräldrar, jag ville inte behöva berätta för alla mina vänner att lyckan var kortvarig och nu fanns det inget barn längre. 

Efter ett par veckor sa Oliver till mig att det nog var dags att ringa till min läkare och en barnmorska. Han är så fin, han kramade mig och sa det så mjukt; Älskling, det kommer att gå bra den här gången, du måste träffa en barnmorska snart..

Så nästa dag ringde jag och fick en tid följande dag. När jag låg på britsen och hon vände skärmen mot mig sa hon; ja titta där är ett foster, det är definitivt ett barn. (Skönt att det är ett barn och ingen giraff, tänkte jag)

"Ser du det som blinkar där?"

"Eh, ja, ja det gör jag"

"Det är barnets hjärta, det slår hårt och fint"

Då släppte något och tårarna kom, de strömmade ner för mina kinder och jag snyftade i handen, allt kommer att bli bra nu, jag kände det, han/hon kommer att klamra sig fast och vara kvar i min mage tills att det är dags att komma ut.

Den kvällen ringde jag även till Nelly och messade till Petra. Jag kände att det var dags att berätta för de närmaste vännerna.

Förra veckan var jag på på ultraljud och gjorde ett kubtest, för att se om det finns någon risk att barnet har kromosomförändringar, vilket det inte finns. Men jag fick några fina bilder med mig hem.

Nu är det verkligen på riktigt, jag ska ha barn... En bebis.. Som är hälften jag och hälften Oliver och vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. Ja typ iallafall...

Vi får se om jag skriver mer. Eller om jag länkar till en ny blogg, eller...ja vi får se. 

Men jag ville dela med mig till er.

Ha det fint så länge.

Här sitter jag igen, som så många andra kvällar det senaste året, med datorn i knät och ögon som tåras.

Jag har tagit ett beslut, som jag känner att jag måste göra, trots att det tar emot och en del av mig inte vill.

Men jag kommer att sluta med den här bloggen.

Syftet var ju att underhålla er läsare, att skriva om roliga, tråkiga och knäppa dejter som jag varit på och jag hoppades hela tiden att jag till slut skulle träffa min prins.

Det blev verkligen en hel drös med grodor jag fick kyssa, men till slut stod han där, precis som jag har drömt om, faktiskt. Jag trodde inte att han skulle komma, men det gjorde han. Han är rolig, omtänksam, charmig och tatuerad. Och han älskar bara mig.

Det finns inget kvar att skriva.

Jag är i mål, eller vad man ska säga.

Det är dags för mig att börja ett nytt kapitel i mitt liv. Tillsammans med Oliver.

Nu trillar tårarna längs mina kinder, det känns tungt att skriva, för jag har verkligen älskat att logga in här, skriva av mig och sen vänta på era kommentarer.

Jag vill tacka er alla som har läst, stöttat och kommit med förslag och synpunkter under detta året, tack för att ni har gjort detta mycket lättare och roligare än om jag bara lullat omkring och gått på olika dejter och sen inte haft någon att dela med mig till. 

Jag kommer att fortsätta att läsa andras bloggar här, och fortsätta kommentera era inlägg, jag lovar.

Jag tror att jag kommer att blogga mer, så småningom. Men jag måste bestämma mig för om jag ska vara öppen och skriva i mitt eget namn och dela bilder från mitt liv med er. Eller om jag fortsätter som mitt "alter-ego" Nelly :-)

Jag måste avsluta med en video... Jag har tänkt ett tag nu...och det finns nog bara en jag välja...

Lyssna och njut, detta är från mig till er.

<3

Jag önskar att jag hade några sista kloka visdomsord att dela med mig av..

Det enda jag kan säga är nog; Följ ditt hjärta, men låt hjärnan få hänga med på resan, prova dina vingar så ofta du kan, de håller och lev livet med kärlek.

Jag ÄR lycklig, jag är verkligen det. Men med lyckan kommer tydligen även panik, tårar och megaångest.

Jag har konstant dåligt samvete och börjar känna mig otroligt stressad. Så vad har hänt undrar ni kanske?

Det finns bara en person jag kan klandra för dessa känslor och tillstånd, och det är mig själv. Demoner som jag trodde jag hade begravt för länge sen vaknar till liv och tar tag i min själ så hårt att det börjar sippra ut och visa sig på mig även fysiskt. I dag fick jag igen grym kramp i magen, så stark att jag vek mig dubbel och tappade andan. Det släppte lite grann efter en stund och jag är nu helt återställd efter två timmar på gymet med min PT. Jag behövde nog röra på mig och få igång blodcirkulationen lite. 

Ibland undrar jag varför vissa människor alltid har dåligt samvete och andra människor inte har det.. Jag säger inte att det är bra att ha dåligt samvete, det är absolut inget jag tycker att man ska sträva efter, och jag vet inte vad det kommer ifrån, men jag har typ dåligt samvete för att jag andas.

Jag får ont i magen när jag tänker på hur lite jag nu träffar mina vänner, de måste tycka att jag sviker dem.

Jag börjar nästan hyperventilera när mina föräldrar ploppar in i mina tankar, jag umgås aldrig med dem längre, de känner sig säkert ensamma och övergivna. Och när jag stänger dörren till Fluffy och hon sitter på golvet och tittar på mig med ledsna ögon, precis som att hon tänker; "Åker du nu igen...?" då börjar jag nästan gråta

Men sen försöker jag tänka på ett annat sätt, det fanns ju en tid när mina vänner var nykära, ibland var jag där och såg dem bli kära, bråka med sina pojkvänner, bli sams igen, förlova sig och gifta sig. Och jag kände mig aldrig besviken på dem, så varför skulle de vara besvikna på mig...? Och mina föräldrar är glada för min skull, det sa de idag. 

Och Fluffy...Ja hon är en katt... Jag vet inte vad hon tänker..Men jag är ju mesig, som blir påverkad av min katt..

På fredag ska hon iallafall följa med till Oliver över helgen. Hans barn är hemma och jag måste prova hur hon klarar av att vara någon annanstans så det inte blir en total chock när det blir jul.

Jag måste bara poängtera ännu en gång att ingen, inte mina vänner inte mina föräldrar (och inte Fluffy) har sagt eller hintat att de känner något som jag skriver här. Jag vet att det bara är i mitt huvud detta existerar. Mitt kaotiska sprängfyllda huvud.

Nu ska jag ta detta huvud och lägga det på min kudde och sluta mina trötta ögon.

Sov gott kära ni.

Oj då.... Stackars bloggen... Helt övergiven i över en vecka, ingen uppdatering, ingen rolig liten "annekdot"...Bara tystnad.. Skäms på mig...

Men det är ju så här.. I Augusti förra året startade jag mitt projekt "Hitta drömprinsen" Jag gav mig själv ett år att hitta honom. Jag anade att jag skulle träffa och kyssa en del grodor, men jag var hela tiden helt inställd på att han fanns där ute. Det enda som krävdes var tålamod.. Jag skulle komma att inse som Jessica sa..: You cant hurry love... Det måste få komma i sin egen takt, att det sen ändå gick otroligt (på gränsen till löjligt) snabbt med Oliver.. Det är en helt annan sak, det kom av sig själv, ingen tvingade eller pressade fram något..

Så nu står jag här, ett år senare och han är här, det var på håret att jag inte skulle klara min egen "dead-line", men han är här..Min egen Oliver, som är fantastisk på alla sätt och vis, och jag är lyckligare än jag varit i någon av mina tidigare förhållanden.

Projektet är över.

Men eftersom att jag är som jag är så spenderar jag denna tisdagkväll med att blicka tillbaka, att minnas detta året och dessa dejter. Dessa killar, män, som har kantat vägen jag vandrat, som har förgyllt mina dagar men även fått det att  regna mer än jag trodde var möjligt. Som har varit med och format mig till den jag är idag. På gott och ont.

Förra helgen var det ett år sen jag träffade Simon.. Jag var typ kär i honom, vet inte om KÄR är rätta ordet..Jag trodde att jag var det, men jag var nog mest kär i idén om en pojkvän.. 

AndersMes...Ja men jösses...Vad tänkte jag DÄR??? 

Rasmus....Så nära, men ändå så långt borta, ska jag vara ärlig så vet jag fortfarande inte riktigt vad som egentligen hände där.. Jag har nog aldrig träffat någon som "vänt" så snabbt.

I samma veva Pontus..Som jag verkligen ville vänta på, men som tog sån tid på sig, och när han försökte komma tillbaka in i mitt liv så var det två dagar innan jag träffade Oliver. (Om ni förresten har svårt att hänga med i svängarna...Om ni har glömt vem som var vem...Vilket jag inte klandrar er för ;-)  så gå tillbaka bland inläggen..) 

Rasmus "glömdes" ju ganska snabbt med hjälp av Aladdin, haha minns ni honom..?

Tur att jag inte höll andan när jag väntade på honom, han var ju en skit.. Men han var bra på att kyssas och allt det andra och det känns liiiiiite häftigt att kunna säga att jag hade en het natt med en kille som är tolv(!) år yngre än mig.

Under den tidiga våren hade jag några dejter, som bara var dejter, vi träffades en gång, insåg båda att detta inte var något att satsa på, så vi hördes inte igen.

Sen kom då Kevin... Som jag ett tag trodde kanske, möjligtvis skulle kunna vara prinsen....

Men nej...Det var han ju inte :-D

Vilken tur...

Nu undrar jag..Är bloggen tillräckligt bra för att jag ska försöka få den utgiven som en bok?

Jag får ju "trimma" den lite, vissa dejter är ju inte värda att skrivas om egentligen. Men ska jag försöka?

Kan man ge ut en bok "annonymt"?

För annars blir det svårt...

Och kanske den största och viktigaste frågan av dem alla....

Hade det varit ok mot Oliver att ens försöka få bloggboken publicerad...?

Om situationen varit omvänd...Hade JAG uppskattat att detta skrevs om mig och jag sen skulle läsa om HANS ex..?

Mycket att tänka på.

Har ni någon gång fått känslan att livet driver med er?  Eller testar er? testar för att se om du verkligen vill vara i situationen du är i för tillfället... I förhållandet du är i..?

Jag får den känslan nu..Igår kom den dimpandes i min email på facebook och lite senare i ett sms...

"Babs....Im so sorry...Listen to this song, I mean every word..."

Ni kan aldrig gissa vem detta var ifrån. Adam..i England..Som jag var förlovad med.

DRIVER DU MED MIG???

Vi har inte träffats på fyra(!!!) år..och nu.. NU skickar han en video med Bruno Mars till mig.. Jag undrar hur mycket gräs han hade rökt innan kom på den idén....?

Igår eftermiddag satt jag i min soffa och spelade wordfeud med Kevin, (vi är säkert de enda som fortfarande gör det..) Han skrev: Surt

Jag tänkte att han måste mena spelet, jag klassade ut honom - som vanligt och skrev: Moahahaha, bara inse att jag är bättre än dig, du är kass på detta!! 

Det var inte riktigt det jag menade....

Nähä...Vad menade du då???

Jag trodde faktiskt inte att du skulle träffa någon så snabbt... Jag trodde att jag skulle få en chans att tänka igenom saker och ångra mig!!

Jaha.....Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att du hade väldigt lång tid på dig att inse och tänka.. Tyvärr finns det ingen ångerrätt på min kärlek...

(Det kändes ganska skönt att kunna säga det där sista till honom..)

Så Kevin ångrade sig... och ADAM har ångrat sig...Vad f#€%"!n tror de att detta är? 

Egentligen har jag bara en sak att säga....

Och det är ganska fjortisaktigt...

Ok livet...BRING. IT. ON!!!! 

Testa mig för hundrafjortonde gången, för jag kommer att stå emot, ingen från mitt förflutna kan få mig att vackla! 

Så klockan halv åtta igårkväll satte jag mig i bilen och körde tio mil för att kunna sova bredvid Oliver inatt och tidigt imorse körde jag samma tio mil för att vara på jobbet klockan åtta (jag var något sen...trekvart för att vara exakt...Men det finns ingen som kollar mig, så....Jag sa till min chef att jag ABSOLUT var där kl åtta. Prick åtta...)

En Bruno Mars video...Hur patetisk kan man bli egentligen?

Idag spenderar jag min tid i sängen med två värmedynor på magen. Igår fick jag kramp i magen, jag har aldrig någonsin känt sådan smärta och jag var säker på att jag hade fått tarmvred. Något som är relativt vanligt för oss som har gjort en gbp operation. Gråtandes ringde jag min mamma som hämtade mig på jobbet och körde mig till sjukhuset.

Det var ungefär tusen tankar som rusade runt i min arma hjärna samtidigt. Med blixtens hastighet, jag kunde inte riktigt reda ut var den ena tanken slutade och den andra började.

Saken är den att jag har i ett par dagar haft en liten svag röst som irriterande mumlat i mitt öra; Du vet att din mens är sen va?"

Jo tack, jag VET!! Tyst med dig....

Så när jag låg i fosterställning i baksätet på mammas bil så undrade jag om det fanns en risk att jag var gravid och nu inte skulle vara det länge till? Eller var det tarmvred? Eller njursten? Eller vad var det som grep tag om min mage med vassa, infekterade klor??

Jag fick träffa en läkare nästan direkt som gav mig en spruta med smärtstillande i rumpan och inom tre minuter släppte krampen, jag kunde räta ut min ömma kropp och andningen återgick till normal. Hon bad mig om ett urinprov och sen sattes en nål i min arm för att tappa mig på blod och ge mig dropp. Jag älskar att får dropp, jag känner mig så pigg och fräsch efteråt. Det låter bizarrt, jag vet.. Men det kan ju inte vara värre än tjejen som ber narkosläkaren att söva henne så sakta som möjligt för hon älskar känslan av "ruset" man får när man blir sövd... 

Jag gick på toaletten för att kissa i en mugg och fick där även beviset att någon bebis är inte på väg. 

Efter ungefär en timme kom läkaren tillbaka och sa att det finns ingen infektion i kroppen och min mage var mjuk när hon kände på den så det är varken tarmvred eller njursten. Inte akut i allafall. Hon trodde däremot att det kunde vara kraftiga menskramper, och rådde mig att söka till min vårdcentral. Jag fick dicoflenac och spasmofen och åkte hem och sov i flera timmar. Idag mår jag bättre, men jag ser ut som ett spöke med stora svarta ringar runt ögonen och väldigt bleka kinder. Känner mig inte särskilt attraktiv om jag ska vara ärlig. 

På fredag ska jag träffa några fler av Olivers kompisar, vi ska äta middag tillsammans och förhoppningsvis blir det en väldigt trevlig kväll. På lördag ska jag träffa Jessica, Malin och Lovisa hemma hos Jessica. Det var alldeles för länge sen vi hade en riktig tjejkväll så jag ser verkligen fram emot det! Mitt liv är verkligen härligt för tillfället, jag har de bästa vännerna (det har jag i och för sig alltid haft..) jag har träffat en man som verkar ha petat Adam från platsen som "Mitt livs största kärlek" och jag har ett jobb som jag trivs bra med. Vad mer kan man önska sig?

Inte så mycket, eller vad tycker ni?

Vi var lite oense om vem som gör den här låten bäst... Oliver tycker att orginalet är bäst, Uggla gör den bäst, utan tvivel!

Jag föredrar Darin...Jag tycker att hans röst är finare... Ugglas röst är ju inte den bästa tycker jag...Det kanske inte Darins heller är, det beror ju på vem man jämför med..

Men vi var iallafall överens om att det är en väldigt bra låt, texten träffar oss båda i hjärtat...sen påpekade Oliver att han är tvilling, "Så sången handlar om honom", mmm eller hur...

Jag lämnar er med denna låten, ha en fin dag.

Oliver frågade mig härom veckan om han kunde få träffa mina föräldrar? 

Jag svalde snabbt klumpen jag fick i halsen, lite som man ser i en tecknad serie "gulp"   Ehhh...jaha....ja, det kan du väl få.... (Varför vill han det???) Jag vet ju hur mina föräldrar är..Mamma blir nervös och säger ingenting, pappa blir nervös och försöker sig på ett halvdåligt skämt och gästen i fråga undrar var hen har hamnat... Men Louise i England sa att hon förstod mig mycket bättre efter att ha träffat min mamma... (Jag vet fortfarand inte hur jag ska tolka det....)

I allafall, jag bestämde att vi skulle titta förbi på en fördrink i fredags, innan vi gick till en mysig restaurang här i mitt kvarter. Jag tror att jag var mest nervös av alla...Fråga mig inte varför, jag älskar mina föräldrar och jag skäms absolut inte för dem, men..ja...jag vet inte vad jag trodde skulle hända..jag borde ha mer förtroende för dem och mer förtroende för Oliver, att han klarar av vilken situation som helst.

Det blev en lyckad kväll, mamma älskade honom, pappa gav honom godkändstämpel (han öppnade det fina whiskeyskåpet..där whiskeyn "som-inte-ska-drickas" förvaras....) och Oliver tyckte att mina föräldrar var jättetrevliga, han sa att han gärna hade stannat om vi inte skulle iväg. Men bordet och en stek med mitt namn på väntade oss, så vi strosade iväg och hade en jättehärlig kväll. Vi åt fantastisk god ryggbiff och delade på en karaff rött vin. (Vilket är många vuxenpoäng för mig..Jag har aldrig kunnat dricka rött vin, det har bara smakat jord...) 

Vi struntade i efterrätt, ingen av oss är särskilt förtjust i det. Oliver har nog aldrig varit det, men min smak har förändrats markant de senaste två åren, jag älskar en god middag med kött och grönsaker som kompletterar varandra och ett gott vin, sen är jag nöjd. Är jag på restaurang så brukar jag titta på dessertmenyn, för att se om de har någon fantastisk chokladskapelse...Vilket nästan ingen har. Så huvudrätt är min passion.

Nu svammlade jag och gled in på ett sidospår.. Efter maten gick vi en runda här i mitt kvarter, jag har visat honom runt innan, men nu fick han turen "by night" också, han hade ingen aning om var han var. "Kusinen från landet" typ...

På lördagmorgon sov vi ganska länge, sen åt vi frukost och pratade i säkert en timme innan han körde hem för att gå på "kick-off" för idrottsklubben som han stöttar. Jag spenderade resten av dagen till att tvätta, hänga undan sommarkläder och ta fram vinterkläder (September är en höstmånad, alltså är det nu höst vilket innebär att snart kommer snön och i och med det är även snart julen här, vilket betyder att jag måste börja planera min årliga julfest, i år blir det den 30:e November, då får alla en härlig julig stämning i magen som håller hela December)

Igår var det min tur att träffa halva Olivers familj, hans systrar på pappans sida (de är tvillingar) fyllde år igår, så jag var bjuden till den ena som bor i staden nära Oliver (den andra bor ca trettio mil härifrån) 

Så jag träffade syrran, syrrans man, pappan, pappans fru och svågerns föräldrar. De var alla väldigt trevliga och glada, jag trivdes verkligen i deras sällskap, inatt drömde jag att jag och Beata (det får Olivers syster heta) var bästa vänner, jag sov över hos dem och hon kom in i gästrummet och sa att hon hellre låg och snackade med mig hela natten än lyssnade på sin man som snarkade.

Imorse när jag stod i badrummet och sminkade mig kom Oliver in för att tvätta sig, sen kom en väldigt trött rufsig åttaåring in för att kissa. Där var vi tre stycken i ett badrum, i ett hus, på en helt vanlig tisdag, gjorde oss i ordning för en dag i skola och på jobb innan vi åt frukost tillsammans. Sen vinkade jag av Oliver när han körde till jobbet, slängde matavfallet, satte igång diskmaskinen och släppte av hans barn vid busshållplatsen. När jag körde till jobbet tänkte jag, hur Olivers värld är som ett annat solsystem än min egen värld. Min värld i en stad, gångavstånd till det mesta, nattliv, kvällsöppna affärer, vissa har även öppet mitt i natten..

I Olivers värld finns två barn, två underbart fina barn, om jag glömmer att köpa mjölk så måste jag köra två mil för att köpa mer. Så länge det inte är efter kl sex på kvällen, fyra en söndag... Man kan inte promenera hem mitt i natten, då går man vilse för det är beckmörkt. Jag skulle i och för sig gå vilse mitt på dagen också..

Så våra världar är väldigt långt ifrån varandra. 

Men jag älskar hans värld...

När jag åt lunch fick jag ett sms från honom: "Hej älskling :-) Hur har du det idag? Riktigt mysigt och trevligt och ha vardagsmorgon med dig... Älskar dig, puss"

Jag vet inte vad jag ska skriva... Bara ett enkelt sms, två rader som innehåller så mycket, som gör mig varm och får mig att vilja spänna fast mig som en ryggsäck på honom, så att jag aldrig är ifrån honom. (Jag är medveten om att det hade varit ett något udda betéende, så jag låter bli..) 

Har ni lyssnat på texten till den här..?

Väldigt vackra ord...

"I cant help but notice you reflect in this heart of mine, if you're ever alone and the glare makes me hard to find just remember Im always peering out on the other side, cause with your hand in mine and a pocket full of soap I can tell you there is no place we couldnt go, I dont want to loose you now Im looking right at the other half of me the biggest scene in my heart, theres a space but now your home You were right here all along, its like you're my mirror. My mirror staring back at me I couldnt get any bigger with anyone else beside of me and now its clear as this promise that we're making two reflections into one Cause its like you're my mirror My mirror staring back at me and I cant help but stare cause I see truth somewhere in your eyes I cant ever change without you, you reflect me I love that about you And if I could I would look at us all the time"

Ha en härlig kväll, jag lovar att inte sluta blogga....

Så är det söndag igen och jag har inte bloggat på en vecka..Jag hänger mitt huvud i skam...förlåt...

Jag har inte tänkt sluta blogga helt, inte än iallafall.. Men jag har tänkt och funderat ganska mycket denna veckan...

Nu när jag och Oliver är ett par, ett riktigt par, vi håller fortfarande på att lära känna varandra men, ja vi är ett riktigt par.. Är det verkligen schysst att "hänga ut honom"? Berätta allt jag vet om honom för er? Jag har ju gjort så förut, men då har jag alltid varit lite sårad på något sätt..Inte känt att jag blivit behandlad på ett sätt som jag (och vem som helst faktiskt) förtjänar. Respektlöst, oförskämt och ibland riktigt elakt. Men Oliver har inte ens kommit i närheten av att visa mig något annat än han bryr sig om mig, tycker om mig, älskar mig.....

Vet ni vem Hanna Widell är? Amanda Schulmans syster... Hanna var Vecko Revyns första mulliga modell 1991 tror jag...Eller 1992 kanske.. Det var i allafall i början av 90-talet. Hon var sen med i "Real World Stockholm" (föregångaren till Big Brother) och jag såg att hon ansökte till att vara programledare på MTV i London (det var på den tiden när MTV endast sändes från London och de faktiskt spelade musik på MTV...vilket liksom står för Music Television...men whatever..) När hon var med i "Real World" så tog det slut mellan henne och hennes pojkvän som hon hade varit tillsammans med i flera år, vi fick se henne sitta på en stor kudde (vilket var trenden inom inredning då...Stora kuddar på golvet istället för möbler..."Snyggt") hon sa "XXX var den första som jag tillät älska mig, jag tillät honom att se min själ och tycka om den, jag tillät honom att bli kär i mig" Dessa ord har följt mig sen dess...Jag har tänkt mycket på dem, orden, tänkt att det kanske är det allt handlar om? Att tillåta någon att komma nära? Tillåta någon att älska dig, kanske inte trots dina "fel och brister" utan pga dem?

Jag har aldrig lyckats själv dock..Aldrig lyckats tillåta någon komma mig för nära, jag har låtit många tro att de verkligen känner mig...Men egentligen har de bara skrapat på ytan av mig. Det har i och för sig inte förhindrat att jag blivit sårad.. Så jag undrar lite...Vad hade hänt om jag hade släppt in dem helt.. In i mitt innersta?

Det är inte lönt att ens lägga tid på den tanken, så jag sopar undan den snabbt...

Frågan är väl... Kan jag tillåta Oliver att älska mig?  Hmm...jo...jag tror det, men det är svårt att bara skriva orden..Oliver....... älskar....................................mig.....
.....

Kommer jag att låta honom se mig, med alla fel och brister?

Uhm...jo, så småningom tror jag det.... Så småningom.

Så åter till tanken om hur schysst det skulle vara om jag berättade ALLT om Oliver här..? Nej jag tror inte det..

Och ärligt? Hur kul är det för ER att läsa om vår trip till tippen för att slänga hans gamla soffa och några däck? (Jag föreslog att han tog av sig tröjan och bar däcken endast iförd sina jobbyxor... Då kunde jag ta ett foto av honom och skicka till de som gör kalendrar med män som bär däck..Gärna insmorda med olja...

Han skrattade, men var inte riktigt med på den idén... Undrar varför?)

Hur kul är det egentligen att läsa om att vi köpte pizza i lördagskväll och jag målade Olivias naglar? Eller hur roligt det plötsligt är att tvätta? och vika tvätt? Och hur ofta orkar man läsa att jag är upp över öronen kär? Jag vet att ni är många som är otroligt glada för min skull och jag blir varm i magen och i hjärtat när ni skriver till mig och säger att jag förtjänar riktig lycka nu, efter alla nötter som jag har träffat genom åren. 

Men jag måste ju skriva med kvalite, jag kan inte bara svamla om vädret, körsträckan mellan våra hem eller maten vi lagar tillsammans (vilket tar väldigt lång tid eftersom vi måste pausa för att pussas med väldigt täta mellanrum)

Så på ett sätt måste jag sluta blogga, om Oliver iallafall... 

Frågan är väl bara...?

Nu då?

Vad ska jag skriva om?

Jag måste skriva...Lite då och då iallafall...

Men jag ska tänka på saken.... Jag kanske kan släpa fram någon gammal dejt jag gick på för 20 år sen eller så...