Igår kväll hade jag "tjejkväll" med Petra. Vi åt middag hemma hos henne först, denna tjej kan detta med att laga mat! Mör fläskfile med pesto, potatismos och sallad. Så enkelt, så himelskt gott, så.....någonting jag inte kan laga.... Min grej är ju efterrätter, kakor. tårtor, godis... Desto mer socker, desto bättre... Min mamma kom med den geniala idén att vi skulle öppna ett cateringföretag tillsammans... Jag nämnde det för Petra igår..Men jag tror att jag får jobba lite till på en bättre pitch om jag ska sälja idé till henne...

Åter till ämnet... Efter middag hos Petra åkte vi hit och drack coctails, hemmagjorda mojitos och strawberry daquiries (eller hur det nu stavas)

Självklart pratade vi om Anders och hans senaste klumpigheter...Det är ju inte bara vad han säger, utan minst lika mycket vad han inte säger som sårar...

Vi chattade på fb igår, han drack Jägermeister med sina vänner, jag drack mojito.. Han skrev: Du är en festprinsessa eller hur?

Jag svarade: Det går väl i perioder, men jag skulle strunta i alla fester om det var din födelsedag och du precis kommit hem från sjukhuset!

Det svarade han inte på.....

Jag var ledsen igårkväll..Det gjorde ont i hjärtat och en liten del av mig ville ringa till honom och skrika: VARFÖR SABBAR DU ALLT???? Jag vill att du ska älska mig!!!

Som tur är har jag nu för tiden lite självkontroll...Så jag svalde gråten och log... Men satt tyvärr med fb öppen alldeles för länge.

Efter ett par timmar kom ett svar: förlåt...nu dricker jag whisky

Jaha.....

Jag sa till Petra; Om någon vill hångla med mig ikväll så kommer jag att låta honom göra det!

Så vi gick ut, till ett ställe som blivit framröstad till vår stads bästa uteställe av lyssnarna till ett radioprogram... Jag vet inte om jag kan hålla med de lyssnarna... Men vi var där iallafall. Satt med varsin drink och tittade på folk, vår favoritsysselsättning. Jag såg en kille som satt en bit ifrån mig, såg "biffig" och muskulös ut, han höjde sitt glas mot mig, så jag gjorde samma.

Efter en halvtimme eller så står han plötsligt bredvid mig och frågar om han får slå sig ner?

Ja varsågod, sa jag, han presenterade sig som Fredrik, men jag tror inte det var hans riktiga namn, han var inte svensk iallafall. Han var absolut inte otrevlig, hade jag velat så hade jag nog fått hångla med honom...Men jag kunde bara inte... När han frågade om jag hade pojkvän så sa jag : JA

Fredrik undrade var han var ikväll?

"Hemma" svarade jag...

"Om du var min flickvän skulle jag aldrig lämna dig ensam"

Nej...det är väl typiskt..?

En total främling säger det jag verkligen vill höra, medans han som jag vill ska säga det, han som jag vill spendera tid med...Han går hellre på fest på min födelsedag...Och tror att jag kommer hem samma dag efter att jag opererats imorgon. Fastän jag har berättat för honom minst fem gånger vad de ska göra...

Är det typiskt män?

Eller är han bara inte intresserad?

Han är på väg hem nu, tidigare i veckan pratade vi om att han eventuellt skulle komma hit istället för att köra hem, sova här och sen köra mig till sjukhuset imorgon..

Det tror jag inte kommer att hända...Tydligen är de inte hemma förrän runt elva ikväll, och han skulle aldrig köra hit så sent. Han är jättetrött efter att ha suttit i en bil i tolv timmar vilket jag i och för sig förstår... 

Men om man tycker om någon...om man är nyförälskad....då bryr man sig väl inte om vad klockan är..?

Djupa andetag, andas....det kommer att lösa sig, det kommer att bli bra, om det är med eller utan honom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ju egentligen lagt ner bloggen, men den senaste tiden har det kliat i fingrarna och den där känslan av att jag snart spricker om jag inte skriver något snart. Jag har funderat på att starta en helt ny blogg, jag har skapat sidan men sen...ja ...

Här sitter jag igen, som så många andra kvällar det senaste året, med datorn i knät och ögon som tåras. Jag har tagit ett beslut, som jag känner att jag måste göra, trots att det tar emot och en del av mig inte vill. Men jag kommer att sluta med ...

Jag ÄR lycklig, jag är verkligen det. Men med lyckan kommer tydligen även panik, tårar och megaångest. Jag har konstant dåligt samvete och börjar känna mig otroligt stressad. Så vad har hänt undrar ni kanske? Det finns bara en person jag kan klan...

Oj då.... Stackars bloggen... Helt övergiven i över en vecka, ingen uppdatering, ingen rolig liten "annekdot"...Bara tystnad.. Skäms på mig... Men det är ju så här.. I Augusti förra året startade jag mitt projekt "Hitta drömprinsen" Jag gav mig sjä...

Har ni någon gång fått känslan att livet driver med er?  Eller testar er? testar för att se om du verkligen vill vara i situationen du är i för tillfället... I förhållandet du är i..? Jag får den känslan nu..Igår kom den dimpandes i min email på fa...