Jag har precis börjat läsa den tredje boken om Ana och Mr Grey, 50 shades Freed. Jag läser den på Engelska, jag vet inte vad den heter på Svenska? 

Jag började läsa den första boken eftersom många av mina vänner har pratat lyriskt om denna bok som har förändrat deras sexliv och hur underbart det var att läsa om Ana och Christians förhållande, hur Anas kärlek förändrar honom...

Jag delar inte deras åsikt... Fram till att de hade sex första gången gillade jag storyn, jag tänkte att kanske är det som kritikerna säger att den här boken är "Ny, fräsch och i en klass för sig själv"

Avsnittet när de står i hissen och Christian kysser Ana första gången gav mig gåshud, bra gåshud, jag mindes en kille som kysste mig på det viset en gång..

Men... Desto mer jag läste, desto mer kände jag...; gäääsp  ännu en kille som gillar att smiska tjejen han har sex med. Hur nytt och fräscht är det? 

Killar som vill dominera sina flickvänner har funnits sen urminnes tider....

Fast nu ska jag ju inte jämföra de som lever med BDSM med någon som tycker att dra sin flickvän i håret och smälla henne på rumpan när han tar henne bakifrån... Det är inte alls samma sak, jag är mycket väl medveten om det. 

Vilket får mig att tänka på min egen Mr Grey... Fast han hette ju inte Grey.. Vad ska jag kalla honom?

Mr White kanske...?

Bara för att fortsätta med ett färgtema?

Och Mr White låter bättre än Mr Brown eller Mr Blue...

Jag har faktiskt aldrig ens nämnt detta för någon av mina vänner förrän nu idag, men jag tänker inte ge er samma sorts detaljer som E L James skriver om i sina böcker.

Mr White och jag träffades när jag jobbade på ett företag som hyrde ut containrar, det var hans fretag, han var min chef. Han var självklart äldre än mig, men han var ingen gammal gubbe. Han var charmig och hade glimten i ögat. Vi var bara tre personer som jobbade på kontoret, jag, Mr White och en äldre herre som alltid bar samma gamla skinnväst, rutiga flannellskjorta och stank av löstobak. En kväll hade vi alla jobbat sent, Bob (gubben med skinnväst) skulle hem till sin fru och äta köttgryta, men Mr White frågade om jag behövde en drink lika mycket som han gjorde?

Och det gjorde jag.

Vi satt i en ganska trendig bar, drack "Martinidrinkar" (efter två är du dyngrak..) och rökte (då fick man röka överallt)

Det fanns en spänning mellan oss, inte rå sexuell dragning...men jag tittade på honom och tyckte att var väldigt attraktiv. Han körde mig hem (det var inte så noga med promille i blodet..) och följde mig till min ytterdörr som en äkta gentleman. 

Efter en vecka drack vi martinidrinkar igen, den här gången körde han hem mig till sig.

Han bodde i ett stort hus (dock inte lika stort som Mr Greys..)

Jag sov i hans gästrum och nästa dag åt vi frukost tillsammans.

Efter ytterligare en vecka frågade han om jag ville äta middag med honom, vilket jag ville. 

Medans vi åt middag berättade Mr White lite mer om sig själv, jag kommer fortfarande ihåg känslan som strömmade genom mig när han berättade att han tycker om BDSM, (Bondage, Discipline, Sadism and Masochism...) och frågade om jag ville ta en resa med honom?

Jag fick inget kontrakt att skriva på, Mr White hade inget lekrum (däremot en lekgarderob) och jag fick aldrig några märkeskläder eller andra presenter av honom. 

Mr White skadade mig aldrig fysiskt, aldrig någonsin. Det finns säkert någon som kan säga att jag blev psykiskt skadad för det finns inte någonting som chockerar mig inom området sex längre..

Jag har provat det jag vill prova, jag har undvikit att göra många saker en andra gång... 

Jag vet inte om det är orsaken till att jag inte är lyrisk av denna bok?

Det är inget nytt för mig. Det är ingen spännande värld som aldrig har besökts, jag står inte i dörröppningen i förundran utan att våga ta steget in. Jag vågade, jag provade, det var inte min grej. Jag tycker inte att människor som njuter av denna form av sexuella rollspel är på något sätt sjuka eller konstiga, det är bara ett annat sätt att leva.

Mitt förhållande med Mr White varade i ungefär sex månader. Sen kom det till ett naturligt slut, jag blev erbjuden ett annat jobb, Mr White gav mig fantastiska refernsord och vi sågs aldrig mer igen.

Det händer att jag tänker på honom, självklart mer nu när jag läser böckerna, det är mycket jag känner igen mig själv i, på både gott och ont. 

Jag tyckte först att den första boken var så tråkig att jag skulle inte läsa tvåan över huvudtaget, men sista kapitlet tog nästan ett stryptag på mig. Det var så känsloladdat, jag satt med en näsduk hopknölad i handen och grät hejdlöst, så jag var ju tvungen att fortsätta med bok nr två...

Som jag precis har avslutat, det är tur att Leila och Jack kom in i handlingen och yrde runt lite, annars hade jag varit otroligt besviken.

Nu har jag precis börjat på bok nr tre, jag hoppas att den inte gör mig besviken. För det är inte särskilt intressant att läsa om hur mycket sex Ana och Christian har.. Christians svartsjuka är patetisk och Anas kometkarriär osannolik.. Så, jag hoppas på mer spänning och galenskap från Leila..

Igår var ni hela 40(!) personer som läste min blogg och jag fick många kommentarer.

Jag vill börja med att säga ett stort tack! och jag hoppas att jag kan roa på ett sätt att ni fortsätter läsa...

För er som är "nya" och inte har läst min blogg från dag ett (för vem orkar läsa 45 inlägg i sträck..?) så kan jag säga att anledningen till att jag inte har lagt ut något foto på mig själv och att jag inte har lämnat ut mitt namn är att jag skriver ju väldigt öppet och utlämnande om killarna jag har träffat. Därför har jag även ändrat deras namn, jag känner inte att jag har rätt att hänga ut dem hur som helst...

Jag har ju inte heller angivit min exakta ålder.. Jag fortsätter att säga att jag är 30+ men under 40..och när jag fyllde år i lördags så fyllde jag inte 39... Jag är egentligen inte fixerad vid min egen eller någon annans ålder, uttrycket "Man är bara så gammal/ung som man känner sig" är verkligen sant (fastän när man hörde det i tonåren stod det ju högt på "mes skalan" att uttrycka sig så)

Men iallafall... Det är måndag, ny vecka, jag är fortfarande sjukskriven efter min operation och har haft mycket tid att tänka över helgen. Anders har lyst med sin frånvaro, jag har inte hört ett pip från honom, vilket, om jag nu ska vara riktigt ärlig, har varit skönt. Jag har kunnat fundera över vad jag verkligen vill och kommit fram till att detta ska avslutas. På torsdag om han verkligen har tid att träffas då. 

Jag såg en bild på instagram i morse, där det stod; 

"If you're too busy to call me, I'll understand. If you don't have time to check on me, i'll understand. If you're late on our date, i'll understand. But if i stop loving you, it's your turn to understand."

Känns precis rätt just nu. Jag är trött på att "be" om killars ömhet, trött på att be om deras kärlek, trött på att stå på knä och förtvivlat be dem att älska mig. Det får vara slut nu. Jag vet i och för sig inte om jag kan säga att jag ÄLSKAR Anders, men jag var förälskad.... Just nu med betoning på var, för jag tror inte att jag är det längre. Jag vill avsluta detta på ett ok sätt, genom att prata med honom "face to face" men om han inte hör av sig, så är det han som är feg och omogen och då får han stå för det. Jag tänker inte ringa och bombardera honom med sms bara för att göra slut...

Det känns lite som att frasen "Vi får se vad som händer" är mitt mantra... Men det är ju så "Tiden får utvisa" 

Jag tror inte att det kommer att hända något väldigt spännande här idag, jag fortsätter mitt "Desperate Housewives" maraton, ligga på soffan och äta diclofenac. Jag kanske skriver ett eller två inlägg här till idag, har lite saker som "puttrar" i huvudet. Men vi får se, haha ja där kom det igen, vi får se...Tiden får utvisa om jag skriver eller inte...

Jag kanske ska försöka lägga av med det uttrycket..?

Ha en bra dag alla!