Igår kväll hade jag "tjejkväll" med Petra. Vi åt middag hemma hos henne först, denna tjej kan detta med att laga mat! Mör fläskfile med pesto, potatismos och sallad. Så enkelt, så himelskt gott, så.....någonting jag inte kan laga.... Min grej är ju efterrätter, kakor. tårtor, godis... Desto mer socker, desto bättre... Min mamma kom med den geniala idén att vi skulle öppna ett cateringföretag tillsammans... Jag nämnde det för Petra igår..Men jag tror att jag får jobba lite till på en bättre pitch om jag ska sälja idé till henne...

Åter till ämnet... Efter middag hos Petra åkte vi hit och drack coctails, hemmagjorda mojitos och strawberry daquiries (eller hur det nu stavas)

Självklart pratade vi om Anders och hans senaste klumpigheter...Det är ju inte bara vad han säger, utan minst lika mycket vad han inte säger som sårar...

Vi chattade på fb igår, han drack Jägermeister med sina vänner, jag drack mojito.. Han skrev: Du är en festprinsessa eller hur?

Jag svarade: Det går väl i perioder, men jag skulle strunta i alla fester om det var din födelsedag och du precis kommit hem från sjukhuset!

Det svarade han inte på.....

Jag var ledsen igårkväll..Det gjorde ont i hjärtat och en liten del av mig ville ringa till honom och skrika: VARFÖR SABBAR DU ALLT???? Jag vill att du ska älska mig!!!

Som tur är har jag nu för tiden lite självkontroll...Så jag svalde gråten och log... Men satt tyvärr med fb öppen alldeles för länge.

Efter ett par timmar kom ett svar: förlåt...nu dricker jag whisky

Jaha.....

Jag sa till Petra; Om någon vill hångla med mig ikväll så kommer jag att låta honom göra det!

Så vi gick ut, till ett ställe som blivit framröstad till vår stads bästa uteställe av lyssnarna till ett radioprogram... Jag vet inte om jag kan hålla med de lyssnarna... Men vi var där iallafall. Satt med varsin drink och tittade på folk, vår favoritsysselsättning. Jag såg en kille som satt en bit ifrån mig, såg "biffig" och muskulös ut, han höjde sitt glas mot mig, så jag gjorde samma.

Efter en halvtimme eller så står han plötsligt bredvid mig och frågar om han får slå sig ner?

Ja varsågod, sa jag, han presenterade sig som Fredrik, men jag tror inte det var hans riktiga namn, han var inte svensk iallafall. Han var absolut inte otrevlig, hade jag velat så hade jag nog fått hångla med honom...Men jag kunde bara inte... När han frågade om jag hade pojkvän så sa jag : JA

Fredrik undrade var han var ikväll?

"Hemma" svarade jag...

"Om du var min flickvän skulle jag aldrig lämna dig ensam"

Nej...det är väl typiskt..?

En total främling säger det jag verkligen vill höra, medans han som jag vill ska säga det, han som jag vill spendera tid med...Han går hellre på fest på min födelsedag...Och tror att jag kommer hem samma dag efter att jag opererats imorgon. Fastän jag har berättat för honom minst fem gånger vad de ska göra...

Är det typiskt män?

Eller är han bara inte intresserad?

Han är på väg hem nu, tidigare i veckan pratade vi om att han eventuellt skulle komma hit istället för att köra hem, sova här och sen köra mig till sjukhuset imorgon..

Det tror jag inte kommer att hända...Tydligen är de inte hemma förrän runt elva ikväll, och han skulle aldrig köra hit så sent. Han är jättetrött efter att ha suttit i en bil i tolv timmar vilket jag i och för sig förstår... 

Men om man tycker om någon...om man är nyförälskad....då bryr man sig väl inte om vad klockan är..?

Djupa andetag, andas....det kommer att lösa sig, det kommer att bli bra, om det är med eller utan honom.

Jag kanske inte borde skriva just nu...För nu är jag sur och förbannad igen...

Det var meningen att jag skulle opererats idag, inget farligt...Jag har myom, muskelknutor, godartade tumörer som växer på livmodern. Läkarna har försäkrat mig att de är inte farliga, många kvinnor får såna här knutor, men eftersom jag har så ont så ska de tas bort. Igår träffade jag läkarna och de har varit tvugna att flytta min operation till måndag p.g.a en gravid kvinna måste akutopereras. Jag förstår ju att det måste gå före min operation. 

Så jag sa till Anders att han kunde komma hem till mig nästa helg och "ta hand om mig" (jag lade till en liten smileygubbe som blinkar..) 

Vad svarar han på det?

JO; "Jag ska nog på kalas på lördag, haha och på söndag har vi planering med scouterna."

Detta känns inte alls bra, vi har träffats i snart tre månader och jag det känns som att vi kommer ingenstans, som att vi står och trampar på samma ställe, ett steg fram ett tillbaka.

Någon gång under denna veckan berättade han att han hade visat foto på mig för sina vänner han är på semester med, jag frågade vad han har sagt om mig... Tydligen är jag någon "som det kanske kan bli något med"

I mina ögon ÄR vi redan "något"

Men tydligen delar han inte den känslan....

Är det fel av mig att vilja att han ger mig lite mer tid?

Att han ska komma hem till mig och vara här när jag kanske mår dåligt?

Jag är ju inte smittsjuk....

Är jag en "dramaqueen" som kräver något omöjligt av honom?

Bortskämd?

Nej jag tror verkligen inte att man kan kalla mig bortskämd....

Men det är ok...Jag kan ta två steg tillbaka och ta ett djupt andetag, sen åker jag och hälsar på John utan att ha dåligt samvete!

Nu ska jag gå ut och röka!

Jäkla karl som får mig att bete mig som en tonåring!

Jag och Anders har pratat varje dag sen han åkte. Eller chattat på fb...

Det känns bättre nu, nu längtar jag bara efter honom.

I förrgår (tror jag...) skrev han att jag inte klarar mig utan honom, jag kommer inte ihåg vad jag sagt innan, men han hasplade ur sig "Du klarar dig inte utan mig"

Det lät ju väldigt kaxigt tyckte jag...och inte på ett charmigt sätt, så jag sa; "Eh, jo, det har gått hur bra som helst hittills"

"Jaha" svarade han då.... Och då slog det mig...

Han är nog mer osäker än vad jag är....Han vill också skydda sig själv, han har också blivit fruktansvärt sårad...

Så jag sa till honom; "Jag tror att det är så här Anders; att du faktiskt saknar mig mer än vad du vill erkänna, eller hur?"

Då fick jag bara "mmmm" som svar....

Visst har jag rätt...?

Säg att jag har rätt....!

Idag sa han att får komma och mysa med mig och Fluffy när han kommer hem, han är VÄLDIGT förtjust i min katt.... Jag frågade honom idag om jag skulle vara svartsjuk.. Som ett skämt, han skrattade och sa att han bara driver med mig och han saknar mig lite.

Jag tror att han saknar mig ganska mycket....

Vilket får mig att må dåligt för tillfället..för jag kan vara på väg att trassla till det...

Jag måste berätta om John...

Vi jobbade tillsammans en kort period när jag bodde utomlands, jag hade en liten liten "crush" på honom, men han hade flickvän och samtidigt träffade jag HAN med stora bokstäver..Så jag och John blev bara vänner, jag minns att jag brukade skratta tills hela jag gjorde ont när vi jobbade tillsammans.

Sen hände det tyvärr en del tråkiga saker i Johns liv så han slutade att jobba med mig och vi tappade kontakten vilket jag var jätteledsen över.

2009, precis när jag flyttade hem till Sverige igen hittade jag honom på fb och vi skrev ett par meddelande till varandra, men vi har inte hållt kontakten under dessa åren. Men i höstas såg jag att han skrev på sin status att han ville tacka sina vänner som har stått ut med honom, han är nu i en bättre fas i livet och har stängt dörren till en mörk del av sitt liv. Jag förstod att John hade börjat missbruka, alkohol eller droger. Jag tror att det var alkohol...

Jag skrev till honom, sa att jag ofta tänkt på honom och att jag var glad att han kommit ut "på andra sidan", jag önskade honom all lycka i livet och hoppades att han mår bra nu.

Sen dess har vi skickat lite mejl fram och tillbaka till varandra, mest artighetsfraser, som "hoppas allt är bra" "vilket fint foto på dig" etc...

Förra veckan frågade jag honom om han jobbar och hur han mår?

Han svarade att han mår bra, han har inget fast jobb för tillfället, men han skulle verkligen vilja flytta utomlands, träffa en fin tjej, stadga sig och få barn. 

Eftersom att jag är som jag är.... Så skrev jag tillbaka; Kom till Sverige, gift dig med mig, jag föder dina barn!!! Jag lade till en liten "blink-smiley" så att han skulle fatta att jag skämtade. (men det låg en liten liten sanning i det...)

Det tog nästan två dagar innan jag fick svar.... "Du är så fin, jag vill jättegärna komma till Sverige, börja om tillsammans med dig, vilken vacker bild det är"

Sen har vi fortsatt att prata på facebook...och igår gjorde jag något helt galet.... Jag bokade en resa dit i Februari... Jag och Petra åker dit en fredag-söndag.... Helt galet om jag ska vara ärlig... För jag tycker väldigt mycket om Anders...

Men, helgen där behöver inte betyda att något kommer att hända med John... Vi kommer säkert att träffas, ta en drink men vi kanske inte alls gillar varandra när allt kommer omkring.. och sen är det ju också det...att John bor i ett annat land...

Varför har jag överhuvudtaget dessa tankar??

Det är barnsligt, omoget och bara dumt!

Men jag kan inte sluta tänka på honom....Eller på Anders... De finns alltid i mina tankar...Båda två

Det här var ju definitivt INTE hur jag hade tänkt att detta skulle sluta. Jag skulle ju rida in i solnedgången med min prins... Inte sitta ensam eftersom att två killar jag tycker om har insett att jag varit otrogen mot dem och lämnat mig båda två.....

Men nu går jag händelserna lite i förväg....

Jag fortsätter att ta en dag i taget, det blir bäst så, det brukar min pappa säga.

Jag är inte lika arg idag... Fortfarande ledsen, men mest trött. Igårkväll pratade jag med Therese, hon är så klok (för det mesta..) jag känner mig alltid lugn när jag pratar med henne och hennes råd går i stort sett alltid in i hjärtat på mig. Hon tyckte att jag skulle ringa till Anders och förklara att det är bättre att han är tydlig i sin kommunikation, kryptiska och ironiska meddelanden kan man spara tills man träffas och ser varandras kroppspråk, och det har hon ju rätt i... Jag ville egentligen inte ringa honom, jag kände mig dum, men hennes ord "Ring honom ikväll så slipper du gå och gräma dig i tio dagar" ringde i mina öron..Så jag samlade mod och ringde honom, och han svarade inte. Jag pratade även med Ida, som liksom jag var singel länge och provade internetdejting. Hon träffade dock en fantastisk kille på jobbet som hon nu är lyckligt gift med sen i somras. Hon sa att alla killar är svårflörtade och det vore bäst om jag lät det vara ett tag, låt honom ha semester och inte vara för "på". Hon kände att man ska inte "läsa" för mycket i vad som skrivs, utan gå på hur det känns när vi träffas, och det har hon ju rätt i.. När vi träffas så känns det alltid bra..

Bara en sak som Therese sa...."Nu är det raka rör som gäller, du är ju kär i killen!"

Eh...VA????? Nej det är jag inte alls det!!

Hon sa att jag inte hade varit så upprörd över detta om jag inte var kär i honom.... Jag tycker att det kan jag ju visst vara... För KÄR...Nej minsann, det är jag inte!!

Eller är jag det?

Han visar ganska klart och tydligt att han inte är kär i mig...så då vill jag inte vara kär i honom..

Imorse skrev han till mig; Är du fortfarande arg? Vad har hänt? Jag svarade att det inte var så farligt längre, sen satt jag i köket med armarna i kors och hakan vänd mot taket. Jo, sant, det gjorde jag...Precis som en tjurig 5 åring. Men jag kunde inte hjälpa det, tur att han (eller någon annan) inte kunde se mig.. Patetiskt...

Nu sitter jag i min säng, ännu mer förkyld, med feber och tycker synd om mig själv. Jag fick gå tidigt från jobbet, Petra tyckte det var bäst att jag gick hem och sov...Vilket nog var en bra idé, jag har sovit i fyra timmar och känner hur tungt mitt huvud är, ska nog lägga mig ner igen, bara en liten stund.

Önskar att han var här...

Gott nytt år......

Jag är så otroligt arg. Sårad. Ledsen. Irriterad. Och trött. Jag är nog en hel massa andra saker också... Men jag orkar inte leta efter fler känslor. 

Jag har inte träffat Anders sen i Fredags, imorgon åker han iväg på skidsemester i tio dagar, igår chattade vi med varandra på fb och jag skrev "Jag saknar dig"  På det svarar han: "Haha, då får du drömma om mig"

URSÄKTA?!?!?!??? 

Jag vet inte varför, men jag trodde att vi var på väg att bli pojkvän och flickvän...Kanske redan hade kommit dit... Men tydligen var det bara galenskap i mitt huvud...

Idag skickade jag ett spydigt sms till honom där jag skrev: Ha en skön semeseter, vi hörs. 

Och får tillbaka: Tack, det gör vi!

Jag har varit på dåligt humör precis hela dagen!

Jag tycker det är riktigt oförskämt att INTE skriva något mer i ett sms till sin flickvän.

Eller vad dum jag är, det är ju ganska tydligt att jag inte är hans flickvän..

Kommer ni ihåg vad jag skrev, tänkte och kände i början när jag först träffade honom?

Han var så mesig, tafatt och aldeles för "på" 

Nu har det ändrats..Han är sval, ointresserad och ohyfsad... Jag är inte imponerad!

Sitter med tårta till middag, Desperate Housewives på tv:n och ett ton med näsdukar. Inte för att jag gråter (särskilt mycket) men jag är dessutom dunderförkyld

Det är inte lönt att jag skriver mer ikväll, jag kommer bara att älta, varför? hur kunde jag vara så dum? varför skulle HAN vara annorlunda en någon annan? Jag är verkligen korkad....!!

Så, jag preparera mig med näsdroppar, näsdukar, hostmedicin, te, halstabletter och bok. Sen tar jag mig till sängen och ligger där, resten av dagen!

Kan morgondagen bli värre? Ja, antagligen....