Det är en lite konstig dag idag. Jag vaknade 05:30 och var väldigt förvirrad, trodde att jag hade försovit mig, men när jag insåg att det faktiskt är lördag så var det ljuvligt skönt att vända mig om och somna igen. Eller det hade nog varit skönt, men jag somnade inte om, jag låg kvar en stund men sen steg jag upp och gick till gymet. Det är en speciell, lite häftig känsla att stiga in på ett tomt gym innan klockan sju en lördagsmorgon.

Det var tungt idag, benen kändes som bly och alla vikter var tyngre än vanligt, men jag körde på ändå, kände att jag har lagrad irritation, ilska, ledsamhet lagrad i kroppen som vill ut.

Antagligen från något som hände igår eftermiddag..Jag gick över torget som ligger nära mig och blir stoppad av en tant (ja jag kallar henne tant fast egentligen hade nog kärring varit mer passande...) Hon är kompis till Therese's mamma. Therese och jag växte upp i husen bredvid varandra, hon är en av mina närmsta vänner och vi har följts åt hela livet. Eftersom den här tanten är kompis med Therese's mamma har jag ju träffat henne lite då och då genom åren eftersom hon också har en dotter i vår ålder.

I allafall, igår stövlar hon fram till mig och säger "Det är du?, Du har verkligen förändrats, det måste vara skönt att bli av med all det feta" 

Jag nickade och log eftersom min mamma har uppfostrat mig till att vara artig mot äldre. 

Självklart är det otroligt skönt att gå ner i vikt, 74 kg är ju en hel människa, mer än vad vissa jag känner väger. Men människor kan vara så grymma och klumpiga i sitt sätt att uttrycka sig, sättet hon uttalade sig visade så tydligt att hon innan i stort sätt föraktade mig. Det gör så fruktansvärt ont när jag inser att det finns människor där ute som fortfarande dömmer människor för hur de ser ut, på ett sätt är det en form av rasism, även om jag inte menar att vi överviktiga människor är en ras för oss själva, så blir man dömd och utesluten pga hur vi ser ut...

Man kan ju tro (och hoppats) att hennes förolämpningar var slut här... Men...Nej då....

"Har du blivit mamma?"

"Uhm, nej...." Svarade jag

"Nähä....jag trodde xxxxx sa att du blivit mamma"

"Nej, det måste vara någon annan...."

"Ja jag har två underbara barnbarn, de är två och fyra år gammla"

"Jaså, ja grattis, vad kul" (vad svarar man på det...?)

"Mmm ja tiden rinner iväg" säger hon då och tittar menande på mig...

Jag önskade henne en trevlig kväll och gick därifrån, hem, till min trygghet, till min värme, för plötsligt hade en isande kyla infunnit sig som slog klorna i min ryggmärg och spred sig långsamt utåt.

Jag är inte helt frivilligt barnlös, jag har nu kommit till stadiet där jag nästan är ok med att inte få mina egna barn, jag värker inte som jag gjorde för tio år sen.

Kanske det är dags att lyfta på locket för några väldigt smärtfulla perioder i mitt liv... Hittills har ju bloggen varit relativt lättsam, men, vi vet ju alla att livet inte bara är galenskap och skratt..

Det kanske är dags att presentera Bryan...

Han jobbade som kock på restaurangen jag kom att jobba på när jag var 23. Han hade fruktansvärt dåligt rykte, både som vän och pojkvän, jag hörde djungeltrumman redan innan jag blev kallad till intervjun...

Jag visste att jag borde hålla mig borta, inte titta på honom, inte prata med honom. Det borde ha varit ganska lätt, för han var varken charmig eller trevlig, vartannat ord som kom ur hans mun var en svordom och han hade en väldigt arg blick som han ogenerat lät vandra över varenda kvinnlig kropp som kom i hans väg. 

De andra servitriserna varnade mig för honom, han hade för vana att förföra alla de nya servitriserna, sen skryta om sin egen skicklighet i sängkammaren inför de andra kockarna. 

Ja jag ville ju inte bli en av "dem".....

Jag jobbade hårt hela sommaren, min chef var nöjd med mig och jag fick förlängt att jobba även under hösten.

Det var som tradition att gå ut och fira efter sista passet av sommarsäsången, detta året var inget undantag. Jag och de andra tjejerna gjorde oss i ordning och gick för att träffa killarna.

Det var lite konstig stämning vill jag minnas... Antagligen för att killarna hade druckit sen tidig eftermiddag. De var kaxiga, högljudda och nedvärderande mot oss tjejer, ganska snart gick vi på olika håll och vi tjejer hade jättekul på egen hand. 

Någon gång efter midnatt bestämde jag mig för att gå hem, de andra tjejerna skulle på ett annat håll, men eftersom det var varmt så bestämde jag mig för att promenera hem. Jag hade inte hunnit långt förrän jag mötte Bryan, han var egentligen på väg på andra hållet men han frågade om han fick följa mig en bit på vägen, han tyckte inte att en söt tjej som jag (kräkvarning här..) skulle promenera hem på egen hand. 

Jag tänkte säga till honom att gå hem, jag var inte intresserad av hans äcklighet. Men jag var väl inte helt nykter och tänkte att det kunde väl inte skada att prata med honom lite grann iallafall.

Vi promenerade längs de folktomma gatorna, pratade om inget speciellt när jag ser en bil komma mot oss, körandes på trottoaren, i full fart. Jag hann inte reagera, jag tror jag stod som fastfrusen i panik och såg helljusen komma närmare mig, jag tror inte att jag skrek, jag var paralyserad. Bryan däremot, reagerade och slängde sig över mig, vi föll över en liten mur och landade i en hög i en trädgård. Jag tänker inte gå in på mer detaljer än att bilen kördes av en kille påverkad av droger, han körde in i en lyktstolpe längre ner på gatan, polisen kom, jag och Bryan åkte till sjkhuset för att bli ompysslade, ingen av oss var allvarligt skadade.

Men något var förändrat mellan mig och Bryan. Om han inte hade varit där, hade jag varit död nu? Eller hade jag blivit så allvarligt skadad att jag suttit i rullstol? Hjärnskador? Vem vet?

Jag tänker inte så ofta på det, jag ser ingen mening med det, nu är jag otroligt tacksam att han var där och gjorde så att jag inte blev påkörd. Men det fanns en tid när jag önskade att han inte hade varit där, när jag tänkte att det måste ha varit bättre att bli påkörd än att gå igenom vad Bryan utsatte mig för.

Men jag tar det från början....

Vi kom hem från sjukhuset på förmiddagen nästa dag, jag ville inte vara ensam och jag tror inte att Bryan heller ville det, så vi åkte hem till mig och krashade i min säng och sov nästan hela dagen.

Vi vaknade vrålhungriga, Bryan stekte frukost till oss, han stod i köket i jeans men utan skjorta, och plötsligt var han väldigt sexig...

Och plötsligt var han väldigt nära mig med stekspaden i handen, uppknäppta byxor och rufsigt hår..

Alla förmanelser som jag fått, av servitriserna och av mig själv var som bortblåsta. Nu tänker jag, att jag var 23 år gammal, väldigt oerfaren, väldigt naiv och jag var nog fortfarande i ett litet chocktillstånd...

Vi började inte dejta efter detta, när vi träffades på jobbet dagen efter var Bryan sitt vanliga otrevliga själv. 

Men jag tror inte att han berättade för någon om vad som hänt mellan oss. Alla visste att vi nästan blev påkörda, men de trodde nog att vi gått hem var för sig från sjukhuset.

Jag jobbade kvar på restaurangen ett år till, sen fick jag en högre tjänst på ett hotell och jobbade hårt för att få deras restaurang på fötter, vilket jag lyckades bra med, vi fick fler gäster som var nöjda och jag hade ett bra samarbete med kocken i restaurangen. Livet flöt på och en dag får jag ett sms; "Hej det är Bryan, kan vi träffas?"

Fråga mig inte varför...Men jag sa "Ja"

Vi möttes på en mysig pub en onsdagkväll, jag väntade på att han skulle säga vad det verkligen var han ville... tillslut kröp det fram att han ville be om ursäkt för att han var ett svin efter olyckan. Han sa att han hade förändrats och insett att han gjort orätt mot så många, bl.a mig och nu ville han be om ursäkt och undrade om vi kunde vara vänner?

Jag har aldrig varit långsynt, så jag sa att vi klart kunde vara vänner.

Jag skulle vetat bättre...Jag skulle ha insett...Jag skulle ha sprungit...

För vår "vänskap" var på Bryans villkor, enbart.

När han ville träffas, så gjorde vi det... När jag nu tänker tillbaka så gör det ganska ont att inse hur lågt mitt självförtroende var, hur lite respekt jag hade för mig själv. Men då var jag bara tacksam att han ville spendera tid med mig, ibland iallafall. När vi träffades så var han inte charmig eller mysig, utan fortfarande mest otrevlig, jag körde ofta hem med tårarna rinnande nerför kinderna.

Så kom den natten när jag visste att något inte stod helt rätt till, jag kunde inte sova, jag vände och vred mig, jag steg upp flera gånger för att dricka vatten, gå på toaletten, kolla att ytterdörren var låst... När affären öpnade klockan åtta hängde jag på dörren för att köpa ett graviditetstest. Men jag bara visste....

Jag var gravid.....

Jag kissade på fyra stickor till, bara för att vara säker....alla visade samma resultat....

Jag grät en hel dag... Vad fan skulle jag göra??

Detta var ju det sämsta som kunde hända.....Med den sämsta tänkbara personen som fanns....

Hur skulle jag berätta detta för Bryan..?

Jag visste ju hur han skulle reagera. Men någonstans i mitt hjärta så brann en liten svag låga av hopp...Kanske..bara kanske...skulle han bli glad..? En bebis....Vad kan vara mer underbart?

Allt tydligen.... Bryan blev vansinnig...Kallade mig för en j***a hora, f***a, idiot...Ja alla fula ord du bara kan tänka dig haglade över mig. Men han trodde ändå inte att det var hans barn, vi hade ju bara haft sex några gånger... Jag blev lite förvånad av detta uttal...och sa med svag röst "Det krävs bara en gång Bryan..."

Han stormade ut från lägenheten, men inte innan han åter skrikit åt mig att jag var en j***a liten f***a, slyna, billig hora som minsann inte skulle få en enda krona från honom.

Jag tror att jag var i chock, jag körde hem och kröp ihop i en boll i sängen, kramade min mage och skakade av köld fastän det var varmt ute.

Jag gick som i dvala en vecka, eller var det fler? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte vem jag skulle prata med, jag kände mig som ensammast i världen. En dag kom Louise hem till mig, vi stod varandra väldigt nära och hade en konstig "telepatisk" kommunikation. Hon stod bara utanför min dörr och frågade med arga ögon varför jag inte sagt något? Jag föll ihop i en hög på golvet, jag grät som ett barn, snyftade högt mot Louise's axel. Hon höll om mig, lät mig gråta tills det inte fanns några tårar kvar, sen sa hon att allt skulle bli bra, hon skulle hjälpa mig och barnet skulle kanske inte ha en pappa men det skulle bli älskat mer än något annat barn på denna jord...

Jag vet inte om jag ska säga att "ödet" ville annorlunda... Bryan ville annorlunda i allafall. Han ringde mig sent en kväll, frågade om han kunde komma över och prata? Jag var gravid, hormonell och sårbar..Jag borde ha sagt nej, men jag hoppades väl fortfarande att han på något sätt skulle se det positiva i detta och inse att jag och barnet inte var det värsta som kunde hända honom. Så fort jag öppnade dörren insåg jag att han var full, stupfull.. Jag hann knappt stänga dörren förrän han tryckte upp mig mot väggen och väste i mitt öra att om jag inte gjorde abort självmant skulle han göra det åt mig. Sen damp han ner i soffan och tittade på mig med mord i blicken. Jag var livrädd. Jag sa inget för jag hoppades att han skulle däcka, och det gjorde han. Jag öppnade dörren och sprang, sprang så fort jag kunde hem till Louise. Hon ringde polisen som åkte hem till mig och arresterad Bryan. Den natten i vecka 16 började jag blöda kraftigt. Louise körde mig till akuten där de konstaterade att jag fick missfall. Jag fick åka hem och vänta på att allt skulle komma ut av sig själv. Jag vet inte vilken smärta som var värst, den fysiska eller psykiska. Men jag kunde inte gråta mer. Inte då.

Bryan försökte kontakta mig efter ett par veckor, men Louise hade en väldigt stor och stark pojkvän med några stora och starka kompisar som besökte honom en mörk natt. Veckan efter flyttade Bryan från vår stad och jag har aldrig hört eller sett från honom igen.

Jag har fått tre missfall till efter detta första, tack och lov inte under lika dramatiska former. Jag kanske berättar om det vid ett annat tillfälle. Men inte idag.

Men varje gång någon frågar varför jag inte har barn, vill jag inte ha barn? Och jag hör i deras röst att de nog ändå tycker att jag inte är en "riktig" kvinna som inte har "förökat" mig än..Så går en liten bit av mitt hjärta sönder igen.

Självklart finns det fortfarande en del av mig som vill ha barn..Som undrar "Varför inte jag?"

Louise brukar säga att när jag träffar HONOM, som det är meningen att jag ska vara med..Så kommer vi att få den mest perfekta lilla bebis man kan tänka sig.

Det är ju en fin tanke...och ibland så hjälper det att tänka så...

Igår gjorde det inte det... Igår var jag bara ledsen.

Nu när jag har skrivit detta, antagligen det mest öppna blogginlägg jag skrivit, så känner jag mig tom, men lite bättre. 

Framtiden är ljus...Den kan inte bli värre än det som lurar i det förflutna. Vilket jag är tacksam för.