Jag är lite förvirrad (det är jag ofta, så inget att oroa sig för...) Tobias har haft barnen denna veckan och jag har varit sjuk.. Så det enda sättet vi har kommunicerat är på facebook... Precis som jag och Anders gjorde...Jag gillar det inte riktigt... I torsdags var jag inte inloggad alls, då skriver han; (Tobias) "Lever du?" "Jag är lite orolig" Om han verkligen undrade hur det var med mig och om han verkligen var "orolig" då kunde han väl ringa? Eller i allafall skicka ett sms....?  Inte skriva det på facebook!!

Jag är den första att erkänna; Jag är en facebookhora! Jag älskar facebook och är alltid inloggad, därmed inte sagt att jag kollar så fort min telefon plingar, om jag är upptagen så får det vänta...Men när jag kommer hem så sätter jag på datorn, loggar in på facebook och sen gör jag annat, men jag är där hela kvällen...

Jag tror det sitter kvar sen jag bodde i England, efter att mitt sista förhållande hade kraschat och skickat mig långt ner i ett kolsvart hål som jag hade svårt att ta mig ur. Facebook blev lite sällskap...det var kul att läsa allas statusuppdateringar och chatta med någon som bodde på andra sidan havet... Det blev mindre ensamt på något sätt...

Nu, känner jag dock... Om du försöker dejta mig..Kommunicera inte via facebook, inte hela tiden i allafall... Det blir fort tråkigt... På samma sätt som Tobias humör tråkar ut mig...

Är det inte är dotterns dåliga humör, så är det hockeylaget som förlorade, hunden som är störig, eller personen som aldrig ringde honom om ett jobb...Ja.."Allting drabbar honom"  Jag är bara trött på den attityden....Redan....

Så hur kommer det att se ut om ett år?

Eller om fem år....?

Jag skulle antingen själv ha förvandlats till en bitterfitta...Eller så hade jag lämnat honom, och då varit ännu någonting som "drabbat" honom....

Sen har vi Kevin... Som jag fortfarande inte träffat.... Men som är otroligt gullig och fin...Han har sin dotter den här veckan, så vi kan inte träffas, förrän på fredag... De veckor han inte har sin dotter jobbar han till kvart i elva på kvällarna, så jag vet ärligt talat inte hur en relation med honom skulle se ut...? Träffas varannan helg?

Ja, det hade vi ju löst på något sätt, om det klickar vill säga... Men ja...man tänker ju...funderar fram och tillbaka på hur ens liv tillsammans med någon skulle se ut....

Sen har jag träffat en Tobias till.... Jag kallar honom Tobbe...

Han är 42 år gammal, har tre vuxna barn, eller ja, två vuxna barn som är tjugotvå och nitton år gamla och den yngsta som är tretton. Så de sköter sig själva...

Vi har samma intressen, vill ut och resa, ha ett aktivt liv, inte sitta hemma framför tvn, utan hellre vara ute, antingen på en restaurang och äta middag, på en pub för after work eller i soffan hemma framför brasan, med plockmat och en flaska vin. Han är otroligt charmig, snygg och han får mig att skratta...

Men....han vill inte ha fler barn...Vilket jag kan förstå..Han var tjugo när han fick sin äldsta son, han "fick inte" göra allt som hans kompisar gjorde när de var mellan tjugo och trettio... Så nu vill han resa, han vill inte börja om med blöjor, sömnlösa nätter och hämta på dagis.

Jag köper det, jag gör absolut det.

Men då återstår frågan.... Har jag bestämt mig för att INTE ha barn?

Även om jag inte gillar uttrycket "Tiden rullar på" så gör den ju faktiskt det...

Jag kommer att vara sextio år när barnet är tjugo....

Jag kommer att vara fyrtiofem när barnet börjar skolan... Jag kommer att vara över femtio när barnet är tonåring..Orkar jag med tonårsfasoner då?

Vill jag det?

Ska jag vara ärlig....Jag vet inte...Det lutar mer åt inte hållet....Jag har nog blivit väldigt bekväm, jag är själv ensambarn, jag har bott själv länge nu, har ingen mer än mig själv att ta ansvar för eller visa hänsyn till...

Ska det då helt plötsligt komma en bebis...Som kräver (och har rätt till!!) min odelade upmärksamhet...

Det känns inte självklart...

Tobbe är en riktig man, som behandlar mig som en kvinna, han uppmuntrar mig att använda klackar trots att jag blir lite längre än honom, han säger att jag är vacker och att jag har en fantastisk kropp (jag tror han överdriver lite här...men, det är ju trevligt att höra...) och han säger att jag är en kvinna han har letat länge efter.

Han kallar mig "kvinna" hela tiden, "Vi är två vuxna människor, det var längesen vi var killar och tjejer"

Jaha..det får mig att känna mig....vuxen antagligen....lite förlägen...men det känns ändå ok...

I torsadgs var jag hemma hos honom, han dukade upp tapas i köket, vi satt på varsin pinnstol, tittade ut över det vilda havet och åt salami, skinka, oliver, jordgubbar och sköljde ner det med rödvin. Hela kvällen kändes bara så....vuxen... Men på ett bra sätt, han får mig att känna mig vuxen, njuta av hans sällskap, lyssna på hans livsöden, höra hans berättelser. Efter att ha suttit där i ett par timmar, min rumpa hade somnat...flyttade vi in i vardagsrummet, han placerade mig i en fotölj, lade up mina fötter på en pall, hämtade en filt och såg till att jag inte frös. Sen satt vi där till tidig morgon och pratade, framför brasan med motown spelandes i bakgrunden.

Det var så härligt.

Nu är det lördag, jag har haft två nätter utan ordentligt med sömn, jag måste få sluta min blå och få lite välbehövlig vila.

Jag tar alltid tacksamt emot era råd och synpunkter på vad jag ska göra...tips på hur jag bäst hanterar situationen... Så... Vad ska jag göra nu tycker ni?

Tobias (1) eller Tobbe? Eller Kevin? Eller ska jag fortsätta och vänta på Aladdin...?

Sov gott vänner!