2001 jobbade som restaurangchef/kallskänka i en restaurang på ett hotell. Detta hotell hade avtal med olika företag som regelbundet hade anställda som sov hos oss eller så anordnade vi konferecer för hela företaget. Vi hade bl.a kontrakt med två flygbolag varav det ena var från New York. Jag minns så väl första gången de bodde hos oss, de hade inte hunnit växla till sig engelska pund så vi fick dollar i dricks. Vi var inte vana att få dricks, speciellt inte till frukost...Så att få en bunte endollarsedlar var väldigt roligt för oss alla. Jag ramade in en och satte på min vägg hemma minns jag. Nästa dag var de kvar, jag minns inte varför hela flygplansteamet var kvar i flera dagar..Men de stannade i över en vecka... Jag och Louise blev osams kvällen efter så jag gick ut för att träffa Amanda utan att ha ätit något. Jag och Amanda gick till en vinbar och satt där i några timmar, efter en stund kom hela personalgänget från flygbolaget och frågade om de fick sitta med oss. De var jättevänliga och roliga och bjöd oss på drinkar hela kvällen, och ja...Ni fattar själva vad som hände..Ingen mat i magen, stressad och alldeles för många färgglada drinkar och vin...Jag blev löjligt full...och däckade inne på toaletten. Amanda fick klättra över väggen från båset bredvid för att få upp dörren och bära hem mig, fast hon hade ju vissa svårigheter att få hem mig, så Mac fick hjälpa henne...

Han var otroligt stark och hade inga svårigheter att stötta mig så jag kunde snubbla hem.

Nästa dag skämdes jag fruktansvärt. Jag höll mig i bakgrunden av hotellet, gick i brandtrapporna istället för att ta hissen och gömde mig i köket så mycket jag kunde, allt för att undvika att Mac skulle se mig. Jag lyckades bra den dagen, de hade åkt in till storstaden för att gör lite sightseeing och kom inte tillbaka förrän mitt i natten. Nästa dag jobbade jag inte frukostpasset vilket jag var tacksam för, men på kvällen när det var dags för middag kunde jag inte gömma mig längre, Mac kom invalsandes i restaurangen, flinade och blinkade åt mig och beställde sin middag. Sen satt han kvar i restaurangen tills vi stängde.

Han frågade - med sin väldigt släpiga New Yorkdialekt - hur det var med mig?

Jag sa att jag mådde fint, men jag kände mig i det närmaste förkrossad över att han hade sett mig i det tillståndet jag hade varit i två kvällar tidigare. Jag bad honom också att inte säga något till min chef eller att låta mitt beteende på något vis påverka huruvida de skulle komma tillbaka till hotellet eller inte.

Min chef var väldigt...Ja hur ska jag säga..? Engelsk...Han trodde verkligen att ALL personal hela tiden representerade hotellet och han hade nog fått hjärnblödning om han vetat hur berusad jag var den kvällen, för i hans värld så betydde det att jag drog skam över hotellet...

Mac skrattade. Ett högt, härligt magskratt och han tittade på mig med sina vackra bruna ögon och sa: "Jag bor ju här pga jobbet, och att du kan bjuda på dig själv gör bara mitt jobb lite mer uthärdligt"

Hoppsan.... Jaha...Självklart rodnade jag....

Han frågade om jag ville gå en promenad längs stranden när jag hade slutat, jag sa ja, men han fick möta mig på stranden så jag gick ut bakvägen. Jag ville inte att någon skulle se att vi lämnade hotellet tillsammans.

Det var en sån där härlig varm sommarkväll man nästan aldrig får uppleva, solen gick ner över hamnen, fiskmåsarna skränade och jag hade bara min kortärmade jobbskjorta på mig (eller ja jag hade kjolen på mig också...)

Mac var väldigt mysig, jag älskade att lyssna på hans amerikanska dialekt och han tyckte att min engelska med en liten ton av svenska var "awsome"

Han följde mig hem, kramade mig hårt och sa att han skulle vara tillbaka i England om två veckor... 

Jag kan inte säga att Mac upptog mycket av mina tankar de två veckorna, jag hade mycket att göra på jobbet och tiden gick ganska snabbt, men plötsligt var det söndagen som de skulle anlända, vi hade två stora partyn bokade. Min chef var inne och jobbade (han jobbade ALDRIG helger, så vi visste alla att detta var en viktig kväll) jag var själv i restaurangen, vilket inte var något problem för mig, jag kunde fokusera och visste exakt vad jag skulle göra och hur jag skulle lägga upp kvällen för att allt skulle klaffa. Klockan sju stod vi då alla i restaurangen och gick igenom programmet, min chef, hans assistent och all serveringsersonal. Det var en bra men spänd stämning, vi ville alla att det skulle bli en bra kväll så vi fick mycket dricks. Mitt i chefens "tal" flyger dörren till restaurangen upp och där står Mac! Han sträcker ut armarna och säger med hög röst: "NELLY!! Come give me some sugar!!" Jag önskade att golvet skulle öppna sig och sluka mig, min chef bara gapade och hans assistent (som var mycket mer avslappnad) blinkade till mig. Jag gick fram till Mac, försökte skaka hans hand men han slöt mig i sin famn och kramade mig och lyfte mig en bit från golvet. 

Sen gav han mig en påse, och sa "Vi ses ikväll"

Jag stod kvar och tittade på dörren som han just försvunnit genom och undrade "Om jag bara står helt still så kanske mina kollegor glömmer att jag är här...?"

Men det var helt tyst i restaurangen... så jag vände mig långsamt om, harklade mig och sa: "Jaha, är vi redo för ikväll då? Jag ska göra en sista koll att allt mitt är färdigt!" Sen sprang jag genom köket och in på toa för att skvätta vatten på mina glödheta kinder. När jag kom ut hade min chef försvunnit, bara serveringspersonalen stod kvar och de skrattade när jag kom in i restaurangen. "Är det din pojkvän Nelly??"

"Nej, det är klart att det inte är, han är gäst här!"

"Vad var det i påsen?"

Ja just det, påsen...Vad fanns i den? En t-shirt "I love N.Y" som var för liten för mig....

"Sätt fart att jobba nu" sa jag till de andra och kvällen började. Det var hektiskt, vi hade otroligt mycket att göra vilket jag var tacksam för. Jag klarade av gästerna i restaurangen på egen hand, alla var nöjda och jag fick mycket dricks. Min chef hade inte tid att prata med mig, vilket jag också var väldigt tacksam för. Jag såg inte Mac på hela kvällen och tänkte att han säkert var ute och festade, men när kvällen övergått till natt och de flesta gästerna antingen gått upp på sina rum eller gått hem kom han. Han hade varit ute, men han var inte full, han smög upp bakom mig och lindade armarna runt midjan på mig och nosade mig i nacken. Jag höll på att tappa allt jag hade i händerna för jag hade inte hört honom  komma in i restaurangen. Samtidigt ringde telefonen, det var min chef som undrade om jag kunde ta hans nattjour?

Sova i ett hotellrum den natten?

Jag älskar att sova på hotell, även om det är min arbetsplats, så jag var inte svårövertalad.

Jag sa till Mac att gå upp till sitt rum, min chef var på väg till restaurangen, jag lovade att ringa honom senare. 

Min chef tittade lite konstigt på mig och frågade om jag hade en "vän" som bodde på hotellet den natten?

Njae inte direkt, sa jag, här är ju "stammisar" som bott här innan som jag pratat med, men jag skulle inte kalla dem vänner...

Han gav mig ännu en undrande blick innan han gav mig nyckeln till "jour-rummet" och han gick hem.

Mac sov hos mig, i jour-rummet den natten. Eller vi sov inte mycket, vi pratade mest och han kysste mig....och.....ja....

Tre veckor senare skulle jag ha semester, jag skulle hälsa på mina kusiner i Philadelphia vilket jag planerat och sett fram emot i nästan ett år, vi var nu i slutet av Augusti 2001, jag skulle flyga den 12:e september.

Mac frågade om jag varit i New York förut?

Nej, det hade jag ju inte.... 

Jag kände hur jag blev varm i magen, jag visste att det var dags för mig att göra något galet... Så vi bestämde att jag skulle ta ut en vecka semester extra och istället för att flyga direkt från Philadelphia till England skulle jag flyga till New York, spendera en vecka med Mac och sen åka med hans bolag till England.

De följande tre veckorna gick snabbt, jag och Mac mejlade varje dag, jag var inte kär...Men jag tyckte om honom och såg fram emot att träffa honom igen och att få se NEW YORK!!! Jag var verkligen uppspelt!

Så kom dagen innan jag skulle åka, jag fixade det sista med packningen när Louise kommer inrusande på mitt rum, "Det har hänt något fruktansvärt!! Du kommer inte att kunna åka imorgon!!" 

Jag tänkte att nu har hon tappat förståndet helt...Det var väl klart att jag skulle åka...

Vi sprang ner till vardagsrummet där tv:n stod på och vi följde nyheterna om självmordsbombarna som flugit in i Twin Towers.. Jag kunde inte riktigt fatta vad som hände... Min telefon ringde, det var min ena kusin, hon grät och sa att all lufttrafik var avstängd över USA. Jag försökte ringa mitt flygbolag men det var ju dömt att misslyckas..

Min pappa ringde och undrade vad som skulle hända?

Jag visste ju ingenting...

Jag ringde till Mac, inget svar...

Hela dagen spenderades framför tv:n, om och om igen såg vi hur tornen rasade, all rök, eld, damm, förtvivlade människor som grät..... Telefonen gick varm och till slut fick jag tag på någon på mitt flygbolag som bekräftade att all flygtrafik till USA var inställd tillsvidare. Jag fick rådet att ändå åka till flygplatsen och bara vänta...

Jag ringde mina kusiner, berättade vad jag visste och vad planen var.

Jag ringde till Mac, lämnade flera meddelanden på hans telefonsvarare, försökte minnas om han skulle vara iväg någonstans i världen...? Mina tankar gick till hans familj, jag hoppades innerligt att de levde....Trots att otroligt många människor miste sina liv den dagen så överlevde många också...

Nästa dag satt jag på flygplatsen, det var kaos...Jag väntade i ett dygn innan jag kom med ett plan till Philadelphia och jag fick träffa mina kusiner. Jag ringde till Mac varje dag, men fortfarande svarade han inte. Vid det laget gick det inte fram några signaler, det gick direkt till hans telefonsvarare.

Jag hade en konstig känsla i magen...Jag visste att något var fel...

Det var fortfarande kaos i New York, och jag fick inte tag i Mac, jag kontaktade flygbolaget igen och lyckades boka om min biljett, så istället för att åka till New York åkte jag hem. Jag hade haft en härlig semester men det hade varit en vemodig tid, hela USA, ja hela världen sörjde...Överallt man gick visades filmen av planen som kraschade in i tornen, hela tiden... Vi levde om de timmarna, om och om och om igen. Det var fruktansvärt...

Väl hemma skrev jag ett brev till Mac, jag ville bara veta att han var ok, han ringde mig inte, hans telefon var död...

Jag återgick till mitt arbete, tiden efter olyckan var underlig, vi hade många amerikanska gäster, nu var hotellet nästan tomt, min chef slet sitt hår och startade en ganska aggresiv kampanj för att dra in fler gäster och vi jobbade alla som djur för att göra deras vistelse hos oss så bra som möjligt. Precis innan jul började amerikanarna komma tillbaka, inte turister utan företagen...Livet gick vidare....

Första veckan i Januari såg jag ett bekant namn på gästlistan.. Macs flybolag var på väg in. Mac fanns inte med på listan. Men en av hans kollegor som jag också pratat med var beräknad att komma in.

Jag var en av de som mötte dem i lobbyn och välkomnade dem, jag kände igen ganska många av teamet och vi kramade om varandra. Senare på kvällen satt de i baren, stämningen var lugn och dämpad, jag gick fram till Macs kompis och frågade om vi kunde prata i restaurangen som nu var tom.

Han såg på mig och nickade, jag visste, han visste att jag visste...

"Mac dog den 11:e September Nelly" sa han sakta....

Jag blev kall, sakta fylldes mina ögon med tårar som jag försökte blinka bort, jag nickade nog bara och försökte le..

"Jag vet att han verkligen såg fram emot att du skulle komma över"

Så han hade pratat om mig...

Vad fint...

Men nu var han borta...

Känslan jag hade var vemod, jag och Mac hade inget förhållande, vi var inte kära, vi kände inte direkt varandra...

Men det är sorgligt när människor dör innan deras tid är kommen

Jag väntar fortfarande på att komma till New York, en dag kommer jag att komma dit, då ska jag ta mig till ground zero, sätta mig där och tänka på Mac en stund. En dag...