Den här låten går varm hos mig idag. Jag är placerad på soffan med instruktioner att inte röra mig mer än om jag måste gå på toa. Jag spenderade fyra timmar på akuten i morse nämligen. Vi var ute ett gäng för att fira Emmas pojkväns födelsedag, vi åt god middag och jag drack två cider till maten. Sen tog vi en limo till en nattklubb (Emmas pojkvän gillar bara det bästa..) inne i baren beställde jag en cider till och behövde sen gå på toaletten. Sen minns jag inte mer förrän jag "vaknar" till och blir uppdragen av en tjej som undrar hur jag mår?

"Eh..ja....jag vet inte...vad hände?"

Jag hade tydligen svimmat och slagit huvudet tre gånger på vägen ner, först i handtorken, sen i dörrkarmen och tillsist i golvet där jag landade med ansiktet ner.

De fina snälla tjejerna satte mig på en toalett och plåstrade om mig och sa att jag nog var tvungen att åka till akuten och sy ett djupt sår på mitt högra knä. Men först tyckte de att jag skulle gå ut och få lite luft. De ledde ut mig till vakterna som efter många frågor förstod att jag inte var stupfull och det var därför jag svimmat, utan att något faktiskt var fel.. Tjejerna tog min telefon och ringde efter Emma som kom ut och vi åkte till akuten i en taxi. Alla prover var bra så läkaren konstaterade att jag fått ett kraftigt blodtrycksfall och strax efter sex på morgonen fick jag åka hem. Underbara Emma och Petronella hade varit med mig ett tag på sjukhuset men vid halv tre sa jag att de skulle åka tillbaka och fortsätta fira.

Så ja, här ligger jag och tänker och lyssnar på Linus underbara röst och känner att han har så rätt... Det är bara kärlek, det är inte så svårt, det är lätt om man ger det en chans... Självklart går tankarna till Kevin, som haft ännu en vecka av tystnad. Jag fick ett sms av honom i morse där han frågade om jag haft en bra helg? Jag berättade vad som hänt igår/inatt och han svarar: "Ojdå, har du ätit ordentligt?"

Inget mer.... 

Är jag dum som känner mig uppgiven?

Nu har vi träffats i fyra månader... Är jag naiv och självisk som tycker att vi "borde" vara ett par vid det här laget?

Jag vet att man inte kan skynda kärleken, jag vet att alla behöver olika mycket tid..Men vi träffades på en dejtingsida!!! Där man - ursäkta min dumhet - väl går med och betalar en avgift(!!!) för att man VILL träffa någon??

En del av mig vill säga till Kevin att jag vill ha ett svar nu, är det vi eller inte?

Men det är egentligen så långt ifrån "mig" att ställa ett sådant krav man kan komma... Jag gillar inte själv att få ultimatum satta mot mig, "bestäm dig innan den och den dagen annars...."

Men...Jag inser att jag trots allt mår ganska dåligt av detta, ännu mer faktiskt sen han sa att jag "redan har hans hjärta"

Det är som att han håller min lycka precis utom räckhåll för mig, jag kan se den, och hade mina armar varit två cm längre så hade jag nått den.... Men det är de inte.

För ett tag sen pratade jag med en vän (jag minns inte vem det var...kanske Jessica..?) vi pratade om drömmar och vilja något så starkt att allt annat bleknar i jämförelse med drömmen. Jag har alltid varit lite förundrad över (och kännt väldigt starkt för) deltagarna i program som Idol, X-faktor och So You Think You Can Dance, de ställer sig på en scen och sjunger eller dansar från hjärtat och de som är duktiga går vidare. Sen är det avsnittet innan de stora finalerna börjar som direktsänds i tv och vi får se vilka som går vidare för att tittarna sen ska avgöra vem som är "BÄST".

Alla som tagit sig så långt är duktiga och förtjänar egentligen en finalplats, men det finns ju alltid bara ett visst antal platser...och juryn har bestämt vem som får dem. Man ser de tävlande gå fram till jurybordet, bleka och halvsvettiga av nervositet och om de får beskedet "You've got what it takes! You're IN" (eller vad de nu säger..) så är lyckan total och man (jag iallafall) gläds med dem, men om beskedet är "Tyvärr, du har inte gått vidare"...... så är sorgen så stark att man kan känna den från andra sidan tvskärmen, att se deras tårar, deras förtvivlan som ibland blir så överväldigande att de inte klarar att stå upp, hela deras värld rasar samman p.g.a att de inte fick denna sista chansen, deras lycka var så nära, de kunde nästan ta på den, men i sista sekunden drogs den undan...

Jag vet att jag många gånger tänkt att jag har inget i mitt liv som jag drömmer och fantiserar så mycket om, det finns mycket jag tycker om att göra, men jag har ingen hobby eller intresse som är så stark att hela mitt liv kretsar kring det. Skönt tyckte jag då när jag tänkte på det de första gångerna, sen tyckte jag att det var väl kanske synd att jag aldrig utvecklat ett intresse för något så speciellt...

För kanske en månad sen insåg jag...Jag har visst något i mitt liv som jag brinner för, som jag drömmer om som jag önskar skulle ske med hela mitt hjärta, mitt väsen, min själ...

Vad jag nu inte förstår är folk som inte vill ha ett förhållande, som verkligen inte vill ha någon annan i sitt liv... Kan man verkligen vilja vara ensam för resten av sitt liv? På riktigt?

Aldrig ha någon som frågar hur man mår? Hur dagen varit? Som masserar ens rygg när den värker? Någon som skrattar åt ens skämt..? (fastän de är riktigt dåliga..)

Tonåringen i mig vill skicka låten som Linus sjunger till Kevin med många många utropstecken efter !!!!!!!!!!!!!!!!!!!! skärp dig!!!!!! Men den vuxna (?) i mig säger, nej...skärp DIG Nelly....Du har sagt allt du kan säga till honom... Nu måste han själv inse att han aldrig kommer att träffa någon som dig igen...Någonsin.... Vill han inte ha dig och bli lycklig, inser han inte att du kommer att göra honom lycklig...Ja då kan du inte göra något åt det...

Så igen tänker jag; Hur länge ska jag egentligen ge honom?    

Nu när någon annan börjat smyga runt i kulisserna på teatern som är mitt liv...

Fantomen? 

Eller någon som vill vara hos mig, med mig, dela sitt liv med mig....?