Det har varit en underbar helg.... Den bästa jag haft på väldigt länge. Full av värme och kärlek och ömhet, lycka....

Jag körde härifrån tjugo minuter efter att jag låst dörren på jobbet och trekvart senare körde jag in på Olivers uppfart. Jag var väldigt nervös, det kändes som om jag ställdes inför ett eldprov..Som att hela min framtida lycka hängde på detta möte. Jag hade funderat ganska mycket på vägen dit varför jag var så in i vassen nervös...Det är två barn vi pratar om.. Inte högsta domstolen.. Men det kanske är så att jag fortfarande är/var lite påverkad av Kevin och hans totala ovilja att släppa in mig i han och hans dotters liv, och hans sätt att säga att jag aldrig kommer att vara nr 1 för honom, och om hans dotter inte skulle acceptera mig så skulle det aldrig kunna bli vi....

Det är inte så att Oliver någonsin skulle bortse från sina barns behov för att tillfredställa mina.. Men han ser det som att vi är vuxna, vad vi känner för varandra är en helt annan kärlek än kärleken till hans barn... Vilket i mina öron låter sunt..

Iallafall... Jag ringde på dörren och Oliver öppnade, bakom honom tittade den sötaste lilla åttaåring jag någonsin sett fram, hon hade långt långt hår, blå ögon och djupa smilgropar. "Hej" sa hon och log samtidigt som hon rynkade på näsan och hennes ögon glittrade. Så bedårande söt är denna flicka att jag ville plocka upp henne och ta med henne hem.

Hans son - som är elva - var lite coolare, han satt vid köksbordet och ritade när jag kom in. Han hälsade och presenterade sig, sen frågade han vilket ishockeylag jag hejade på... Det från min hemstad...eller det från deras..?  Jag är ju inte särskilt intresserad av hockey över huvudtaget...Så för att kamma hem lite bonuspoäng så sa jag självklart att jag hejade på "deras" lag... Sen åt vi grekisk biff med klyftpotatis och tzatziki, vilket var ljuvligt gott. Sen kraschade vi alla fyra i soffan med godis, frukt och Harry Potter. Det var verkligen jättemysigt... 

På lördagen satt jag och Oliver och åt frukost och läste tidningen till halv tolv, sen spelade vi några spel med hans dotter. Jag tror jag ska kalla henne för Olivia.. Det är ett fint namn. Milo, som jag kommer att kalla hans son..var med ett tag, men han tycker om att bygga modellflygplan, så han gjorde det ett tag. Klockan två kom deras mamma och hämtade dem för de skulle på kräftskiva. Då blev det bara jag och Oliver kvar. Så vi åkte till EM möbler och bokade en soffa..

Det var mysigt att promenera runt i en möbelaffär med honom, ingen av oss sa något..Men jag fick känslan av att vi båda verkligen går i tankarna om hur det skulle vara att bo ihop, på riktigt... Jag tror dock att han är orolig att jag kommer att sakna pulsen från "storstan" där jag bor... Vi pratade lite om vad som "krävs" när man flyttar ihop..

Jag lever ju lite i en rosaskimrande romantisk värld... (men det är ok, de känner mig här) och det jag egentligen bara har tänkt är att jag får vakna och somna bredvid Oliver varje dag och det gör mig lycklig...

Jag får kanske vakna och se verkligheten i vitögat (eller vad man nu säger..?) även om livet är fantastiskt och underbart på alla sätt och vis..så har det ändå en förmåga att slå luften ur en när man minst anar det...  Men jag gör det en annan dag...

I lördagskväll gick vi på restaurang, precis vid havet satt vi och åt fantastisk god mat och såg solen gå ner. Det var otroligt romantiskt. Oliver sa det flera flera gånger hur romantiskt han tyckte det var, vilket jag tyckte var fint av honom. 

Igår åkte vi och hämtade den nya soffan och veckohandlade. Väldigt vuxet, väldigt husligt, väldigt underbart... Sen körde han och hämtade hem sina barn och jag fixade middag. Jag fick en kram av Olivia när de kom tillbaka, Milo var lite coolare och nickade bara åt mig, men vi pratade ganska mycket under middagen vilket var mysigt.

Imorse körde Oliver till jobbet innan mig, jag stannade kvar och pratade lite med barnen innan jag körde.

Jag åker dit på lördag igen. Längtar väldigt mycket redan.. Jag kan inte riktigt fatta att det bara var imorse som jag sa hejdå till honom.. Det känns som att det var alldeles för länge sen jag såg honom...