Oj då.... Stackars bloggen... Helt övergiven i över en vecka, ingen uppdatering, ingen rolig liten "annekdot"...Bara tystnad.. Skäms på mig...

Men det är ju så här.. I Augusti förra året startade jag mitt projekt "Hitta drömprinsen" Jag gav mig själv ett år att hitta honom. Jag anade att jag skulle träffa och kyssa en del grodor, men jag var hela tiden helt inställd på att han fanns där ute. Det enda som krävdes var tålamod.. Jag skulle komma att inse som Jessica sa..: You cant hurry love... Det måste få komma i sin egen takt, att det sen ändå gick otroligt (på gränsen till löjligt) snabbt med Oliver.. Det är en helt annan sak, det kom av sig själv, ingen tvingade eller pressade fram något..

Så nu står jag här, ett år senare och han är här, det var på håret att jag inte skulle klara min egen "dead-line", men han är här..Min egen Oliver, som är fantastisk på alla sätt och vis, och jag är lyckligare än jag varit i någon av mina tidigare förhållanden.

Projektet är över.

Men eftersom att jag är som jag är så spenderar jag denna tisdagkväll med att blicka tillbaka, att minnas detta året och dessa dejter. Dessa killar, män, som har kantat vägen jag vandrat, som har förgyllt mina dagar men även fått det att  regna mer än jag trodde var möjligt. Som har varit med och format mig till den jag är idag. På gott och ont.

Förra helgen var det ett år sen jag träffade Simon.. Jag var typ kär i honom, vet inte om KÄR är rätta ordet..Jag trodde att jag var det, men jag var nog mest kär i idén om en pojkvän.. 

AndersMes...Ja men jösses...Vad tänkte jag DÄR??? 

Rasmus....Så nära, men ändå så långt borta, ska jag vara ärlig så vet jag fortfarande inte riktigt vad som egentligen hände där.. Jag har nog aldrig träffat någon som "vänt" så snabbt.

I samma veva Pontus..Som jag verkligen ville vänta på, men som tog sån tid på sig, och när han försökte komma tillbaka in i mitt liv så var det två dagar innan jag träffade Oliver. (Om ni förresten har svårt att hänga med i svängarna...Om ni har glömt vem som var vem...Vilket jag inte klandrar er för ;-)  så gå tillbaka bland inläggen..) 

Rasmus "glömdes" ju ganska snabbt med hjälp av Aladdin, haha minns ni honom..?

Tur att jag inte höll andan när jag väntade på honom, han var ju en skit.. Men han var bra på att kyssas och allt det andra och det känns liiiiiite häftigt att kunna säga att jag hade en het natt med en kille som är tolv(!) år yngre än mig.

Under den tidiga våren hade jag några dejter, som bara var dejter, vi träffades en gång, insåg båda att detta inte var något att satsa på, så vi hördes inte igen.

Sen kom då Kevin... Som jag ett tag trodde kanske, möjligtvis skulle kunna vara prinsen....

Men nej...Det var han ju inte :-D

Vilken tur...

Nu undrar jag..Är bloggen tillräckligt bra för att jag ska försöka få den utgiven som en bok?

Jag får ju "trimma" den lite, vissa dejter är ju inte värda att skrivas om egentligen. Men ska jag försöka?

Kan man ge ut en bok "annonymt"?

För annars blir det svårt...

Och kanske den största och viktigaste frågan av dem alla....

Hade det varit ok mot Oliver att ens försöka få bloggboken publicerad...?

Om situationen varit omvänd...Hade JAG uppskattat att detta skrevs om mig och jag sen skulle läsa om HANS ex..?

Mycket att tänka på.