Jag har ju egentligen lagt ner bloggen, men den senaste tiden har det kliat i fingrarna och den där känslan av att jag snart spricker om jag inte skriver något snart. Jag har funderat på att starta en helt ny blogg, jag har skapat sidan men sen...ja sen kommer den där gnagande känslan av att jag kanske sviker Oliver om jag skriver om vårt liv utan att han vet om det.

Han är väldigt privat min Oliver, han gillar inte facebook direkt och blir irriterad när han blir "taggad" i bilder, så jag måste tänka lite mer och sen prata med honom. Jag är ju inte Blondinbella..det är ju inte flera tusen som läser min blogg varje dag.

Så vad har hänt sen sist? Varför MÅSTE jag skriva just nu undrar ni kanske? 

Jag och Oliver ska flytta ihop, den första Mars går mitt flyttlass från min storstad till den lilla byn där det bor 250 människor och alla har lite halvkoll på varandra. Jag tror att några av mina vänner undrar om jag vet vad jag gör..? Har jag verkligen tänkt igenom detta noga? Ja det har jag, tillräckligt noga iallafall, jag har kommit till den tiden/delen av mitt liv när jag inte tänker alltför mycket utan jag känner efter istället. Vad säger magen och hjärtat? De skriker båda "KÖR PÅ"

Så det gör jag. 

Så det var väl goda nyheter?

Men det är inte det enda som har hänt, något ännu mer fantatiskt har hänt.

På Halloween-afton tog jag ett test, för jag insåg att något var inte helt rätt när jag var fem veckor "över tiden" så att säga. Vi hade varit ute och gått en runda med Olivers dotter och hennes kompis för att förhoppningsvis få mycket godis och skrämma några grannar. Jag lämnade stickan inne på vasken och satte mig med Oliver i soffan, efter fem minuter gick vi in tillsammans och där låg det, och stirrade på oss. Oliver kramade mig och skrattade och sa "Vi ska bli föräldrar älskling!!!" Jag var knäpptyst, jag kunde inte säga något, det var som om någon skurit av mig tungan, tillslut sa Oliver: "Älskling är du ok med detta?"

"Uhmm, jo...jag tror det" det var bara så många känslor som helt tog över mig. 

• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi bor inte ihop - än
• Vi är närmare 40 än 30
• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi har bara känt varandra i tre månader!!!

Men det spred sig en värme i magen på mig och jag kände ett litet leende som började spela på mina läppar... Så jo, jag var nog ok med det. Den natten drömde jag att vi var i Olivers och hans f.d frus gamla hus, min kompis Louise från England kom för att berätta för mig att Oliver hade lämnat mig, han och hans ex hade hittat tillbaka till varandra och skulle vara tillsammans igen. Jag tittade ut genom fönstret och såg dem försvinna över ett fält med barnen, skrattandes och uppenbarligen otroligt lyckliga. Sen vaknade jag, men inte helt, jag låg kvar i sängen och hade den där fruktansvärda ångestkänslan kvar i kroppen av att ha blivit sviken och dumpad - igen. Då vaknade jag ordentligt, insåg att Oliver låg bredvid mig och att det bara varit en dröm, en sån lättnad! Jag kröp tätt initt Oliver och lade hans arm runt mig. Han vaknade ju såklart och undrade om jag var ok? Jag berättade om den dumma drömmen och han strök mig över håret och höll om mig tills jag somnade igen.

De följande dagarna började en annan oro att växa dock, jag har ju varit gravid förut, men aldrig fått behålla barnet, så en del av mig, den del som skyddar mitt hjärta förmodar jag, sa: "Ta det lugnt, du får nog inte behålla det här heller"

Så jag gick - faktiskt - och väntade på ett missfall. På den där smärtan i magen och blödningen som jag har upplevt fyra gånger tidigare. Det var några jobbiga veckor, vi hade bara berättat för våra föräldrar, jag ville inte behöva berätta för alla mina vänner att lyckan var kortvarig och nu fanns det inget barn längre. 

Efter ett par veckor sa Oliver till mig att det nog var dags att ringa till min läkare och en barnmorska. Han är så fin, han kramade mig och sa det så mjukt; Älskling, det kommer att gå bra den här gången, du måste träffa en barnmorska snart..

Så nästa dag ringde jag och fick en tid följande dag. När jag låg på britsen och hon vände skärmen mot mig sa hon; ja titta där är ett foster, det är definitivt ett barn. (Skönt att det är ett barn och ingen giraff, tänkte jag)

"Ser du det som blinkar där?"

"Eh, ja, ja det gör jag"

"Det är barnets hjärta, det slår hårt och fint"

Då släppte något och tårarna kom, de strömmade ner för mina kinder och jag snyftade i handen, allt kommer att bli bra nu, jag kände det, han/hon kommer att klamra sig fast och vara kvar i min mage tills att det är dags att komma ut.

Den kvällen ringde jag även till Nelly och messade till Petra. Jag kände att det var dags att berätta för de närmaste vännerna.

Förra veckan var jag på på ultraljud och gjorde ett kubtest, för att se om det finns någon risk att barnet har kromosomförändringar, vilket det inte finns. Men jag fick några fina bilder med mig hem.

Nu är det verkligen på riktigt, jag ska ha barn... En bebis.. Som är hälften jag och hälften Oliver och vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. Ja typ iallafall...

Vi får se om jag skriver mer. Eller om jag länkar till en ny blogg, eller...ja vi får se. 

Men jag ville dela med mig till er.

Ha det fint så länge.