Jag är fortfarande sjuk, riktigt sjuk... Jag har fortfarande feber som pendlar mellan 38,7 och 39,5. Jag har fortfarande ont i halsen, vad jag än äter eller dricker så svider det och gör så in i vassen ont.

Jag har hört att kvinnor som är gravida i sista trimestern får "städmani" "nesting" kallas det i England. Mamman gör sig redo för att barnet ska komma.. Får man det när man är sjuk också? Jag vill bara dra ut dammsugaren, damma alla bokhyllor, få bort alla Fluffys katthår som hon sprider överallt nu när hon fäller vinterpälsen. Öppna balkongdörren och släppa in frisk luft, ut med den stoffiga, unkna vinter/sjuk-luften...

Men jag har inte kraften, jag kommer så långt som att ta fram dammsugaren ur sin skrubb, sen måste jag sätta mig ner och pusta.... Så jag får väl ge mig, inse att kroppen behöver vila. Har jag överansträngt mig tidigare?

Jag har ju tränat ganska hårt...Min lediga vecka blev inte fylld av sovmornar, sköna promenader i solen och fika på stan... Det var träning, skriva CV, arbetsintervjuer, handla med mamma och dejter...

Så jag får väl för en gång skull lyssna på vad kroppen säger till mig, ryggläge och VILA...  

Så vad ska jag göra för att pigga upp mig själv, och kanske er med?

Berättelsen om en kille jag var på dejt med kanske?

En knasig kille?

Så att vi får skratta lite kanske?

Ok, luta er tillbaka, här kommer Artemis.

Ännu en kille som inte har europeiskt ursprung, jag har alltid varit svag för mörka, exotiska killar, och Artemis var inget undantag, han såg ut som Enrique Iglesias. I byn där jag bodde fanns ganska många kebabshops, Artemis jobbade i en av de som hade bäst rykte, hur nu en kebabshop kan ha bra eller dåligt rykte...? Men vad vet jag? Jag har aldrig varit den som har levt på hämtmat, så jag kan inte säga om något är bättre än det andra, för mig är kebab kebab, det smakar lika var man än köper det, samma med pizza och flottiga hamburgare... Det är billigt, snabbt och man får vad man betalar för. 

I allafall, min "room-mate" Laura älskade allt vad flottig mat hette, och ofta på väg hem från jobbet (vi jobbade på restauranger som låg bredvid varandra) stannade vi vid kebabshopen och köpte mat till henne,ja ibland även till mig, jag lärde mig att man kunde köpa grillad kyckling och sallad också, och det är ju gott..

I allafall, varje kväll stod Artemis där och serverade oss, med sitt breda bländande leende och sina vackra sammetsbruna ögon. Det var alltid Laura som pratade, för jag var totalt oförmögen att få fram ett vettigt ord. Jag tror att vid ett tillfälle sa jag faktiskt "heumhumummmhe" eller något liknande... Artemis skrattade åt mig och blinkade åt mig.

Varför skrattar killar åt mig när jag rodnar?

Är det SÅ roligt att jag inte kan dölja när jag är attraherad av någon?

En söndagseftermiddag när jag var på väg hem från jobbet hör jag någon som kommer springandes bakom mig, "Vänta, vänta" hör jag någon med en stark brytning som säger.

Där stod Artemis.

I sitt flottiga kebabförkläde och med penna och papper i handen.

"Kan jag få ditt nr?"

Jag blev lite paff..Bara sådär? Ska jag ge honom mitt nr? Vi har ju inte pratat med varandra alls...Det kändes inte riktigt ok...Så jag log och sa nej det får du inte, men vi lär nog ses ikväll sen vände jag och gick.

Jag vet inte hur jag trodde att vi egentligen skulle få kontakt...Han jobbade ju alltid..Men jag hade inte behövt oroa mig...Två timmar senare kom Laura hem och hon såg så där "full i fan" ut...Log mot mig på ett "pillimariskt" sett.

"Vad??" undrade jag

"Jag stötte på Artemis på vägen hem, han bad om ditt nr och jag gav det till honom!!!"

SUCK!!!

Vilken kompis man har....

Men jag kunde inte bli arg på henne, jag ville ju träffa honom och prata med honom...Så även när jag låtsades skälla på henne kunde jag inte låta bli att skratta och hon sa "Jag visste att du aldrig själv skulle ge honom ditt nr...Men han såg ut som en ledsen hundvalp när han berättade att du inte ville prata med honom"

Så, på det sättet fick Artemis mitt nr... 

Han ringde samma kväll, och kvällen därefter, och kvällen därefter..Tills jag gick med på att gå ut med honom.

På den tiden var jag verkligen bestämd...Jag hade "regler" om att en kille skulle fråga minst två gånger om en dejt. Då visade han att han var "värdig". Aldrig hångel på första dejten och vänta minst en månad innan jag hade sex...

Jag kanske skulle ta mig ett snack med mig själv för femton år sen...?  Var började det gå snett?

I allafall, jag och Artemis gick ut och dansade, han var verkligen duktig på att dansa så det var otroligt roligt att vara ute med honom. Han körde mig hem och frågade om han fick komma in?

Absolut inte var mitt svar, jag pussade honom på kinden, tackade för en trevlig kväll och gick in till mig.

Klockan var efter två på natten så jag borstade tänderna och gick och la mig direkt. Nästa morgon var en arbetsdag, jag började i och för sig inte förrän klockan elva så jag sov ganska länge. Jag brukade lämna huset vid halv elva, och döm om min förvåning när jag denna morgon möts av en jättestor bukett med gula rosor på min trappa. Jag tror att jag stod och tittade på dessa blommor i flera minuter... Sen vände jag mig om och ropade på Laura. "Varför står det blommor på trappan??"

Laura tittade ut från sitt rum, "Va?? Det vet väl inte jag.."

"De står ivägen, jag kommer inte ut" tror jag att jag sa... Lite Sheldon från Big Bang theory över min reaktion...

"Flytta på dem då..." sa Laura och knuffade undan mig.

"Där är ett kort...De är till dig"

Jag tog blommorna, de stod i en vas och var ganska tunga, på kortet stod "For my hart, Nelly"

De var från Artemis..

Tolv långa gula rosor.

Jättefint, verkligen jättefint. Men jag hade brottom till jobbet, så jag tänkte inte mer på dem. Just då.

Men medans jag höll på att förbereda för lunchserveringen slog det mig hur fina de var och vilken gullig gest det var av Artemis. Jag skyndade mig att skicka ett sms till honom och tacka!

När jag kom hem samma eftermiddag hängde det en påse på dörren. Med frukt. Massor av frukt. Även detta var från Artemis... Jag ringde honom och tackade, han frågade om han fick bjuda mig på middag samma kväll eftersom han var ledig?  

Jag var inte jättesugen på att laga mat...Så ja visst..varför inte..?

Vi åkte till en mysig liten restaurang i utkanten av samhället vi bodde i. Vi hade en väldigt trevlig kväll, men jag kände nog att Artemis var lite väl "på", väldigt intensiv i sitt sätt.. Han höll min hand, tittade mig djupt i ögonen, strök mig över kinderna.. Han hade nog skurit min mat om jag bett om det...

Igen frågade han om han fick komma in när han släppte av mig.

Nu hade jag ingen regel jag kunde falla tillbaka på, men jag kände mig intryckt i ett hörn, så jag sa att jag skulle upp tidigt nästa dag, så jag behövde sova...

När jag kom in tvättade jag av mig sminket och tog på mig pyjamas och satte mig i soffan för titta på tv och vänta på att Laura skulle komma hem.

Jag somnade med fjärrkontrollen i handen och vaknade när hon smällde igen dörren straxt efter midnatt.

"Artemis sitter i bilen utanför" säger hon.

Jag var yrvaken och trodde i fem sekunder att det var eftermiddag och han var här för att hämta mig till vår dejt..

Sen drog hjärnan igång och jag insåg att det var tre timmar sen han hade släppt av mig...

"Va?? Vad menar du med att han sitter utanför?"

"Kolla själv"

Jag tittade ut genom fönstret, och jo mycket riktigt, där satt han. I bilen, utanför mitt hus.

Jag gick ut och knackade på fönstret och frågade vad i hela vida världen han sysslade med??

"Jag vill bara se till att inget händer dig inatt"

Hade han tänkt sitta där hela natten om jag inte kommit på honom???

Jag sa att han skulle masa sig hem, ingenting kommer att "hända" mig under natten!!

Nästa morgon öpnade jag dörren försiktigt, jag hade en obehaglig krypande känsla i kroppen. Var Artemis vad man kallar en "stalker"? Stod han och vaktade på mig nu?

Varför betedde han sig på det här sättet?

Jag och Laura spenderade dagen med shopping och tjejsnack och jag tänkte inte på Artemis på hela dagen.

Sen kom vi hem. På dörren hängde en påse, mitt hjärta sjönk... Jag bad Laura titta vad som låg i påsen.. 

Laura är härlig, och totalt orädd. Hon öppnade påsen och log, "Wow... häftigt!!!"

"Vad???"

I påsen låg spaprodukter, bubbelbad, ansiktsmasker, scrubkrämer, hudlotion...ja ALLT en tjej kan behöva....

Laura och jag diskuterade länge innebörden av dess gåvor... Är han bara otroligt snäll och generös? Kanske den "perfekta" pojkvännen? Eller är det läskigt? Vi kom fram till att han var en bra kille, han visste bara inte var gränsen går...så det skulle jag få lära honom. Men först en spa kväll!

Innan jag somnade skickade jag ett sms till honom "Tack för ännu en fantastisk gåva, jag upskattar det verkligen men vi måste prata. Sov gott"

Sen somnade jag, med mjuk väldoftande hud.

Nästa morgon mötte jag Laura vid ytterdörren, hon såg nervös ut, trampade fram och tillbaka i hallen och vred sina händer som jag aldrig sett henne göra förut..

"Har det hänt något?" frågade jag..

Hon flackade med blicken men öppnade ytterdörren. Där stod Artemis bil, han satt vid ratten och sår nyvaken ut.

Jag kände paniken komma krypande men också en kraftig ilska... Jag stövlade fram till honom och sa med höjd röst "Vad gör du här??"

"Uhm, du sa att vi behövde prata...så jag väntade på dig"

"Har du suttit här hela natten????"

"Ja........"

Nu blev jag ordentligt arg och sa till honom att han hade tio sekunder på sig att komma därifrån och om han kom nära mig igen skulle jag ringa polisen!!

Han körde därifrån, såg riktigt skamsen ut.

Hur galen får man vara om man sitter utanför någons hus en hel natt??

Nästa dag fick jag ett samtal från Artemis chef, han var väldigt artig och frågade om vi kunde träffas, på "neutral" mark, ett cafe i stan, bara han och jag, han ville prata och förklara lite, eftersom Artemis språk inte var så bra.

Motvilligt sa jag ja, mot villkoret att Laura kunde vara i lokalen, vid ett annat bord..

Det tyckte han var en väldigt god ide.

Jag hade inte behövt oroa mig, Artemis chef var en gentleman och bad om ursäkt att han kontaktat mig, men han kände att han var tvungen att hjälpa Artemis med sin kommunikation. Han sa att Artemis hade svårt att anpassa sig till vårt västerländska samhälle. Han hade inte varit här så länge och i hans hemland var det så här man gjorde när man träffade någon man tyckte om. Han försäkrade mig om att Artemis inte skulle kontakta mig igen, men han vill ha mitt ord på att jag aldrig skulle komma in i kebabshoppen igen. Det lovade jag.

Jag och Laura promenerad hem, jag hade en underlig känsla i magen. Jag kände mig väldigt skyldig, men borde jag egentligen göra det?

Jag hade inte lovat honom något?

Vi var aldrig intima med varandra....Så....varför skulle jag ha dåligt samvete för att Artemis inte var helt insatt i västvärldens dejtingscen...?

Efter denna händelse har jag dock alltid varit väldigt försiktig när jag träffat män med samma religion som Artemis hade och medvetet valt att inte dejta dem.

Det kanske är att vara fördomsfull....?  Men jag kände att jag kom undan något som kunde ha slutat illa...

Detta inlägget blev kanske inte så roligt som jag tänkt...Fick ni skrattat lite i allafall?

Nu ska jag i allafall duscha av mig lite sjukbaciller och sen ladda dvd:n med något bra.

Hoppas ni har en bra onsdag, i övermorgon är det fredag vänner :-)

 

Stamp-E

10 april 2013 13:46

hej hej. va kul. Jag har lagt till dig i min länk-lista...

det du gör. Först så tar du min adress, http://stamp-e.bloggplatsen.se och kopierar den så att du har den... elelr bara kommer ihåg den (precis som om man glömmer den hehe), sen väljer du Inställningar på din blogg. Därefter väljer du Länkar. Där fyller du sedan i Namn Stamp-E. Adress. (klistra in eller skriv) http://stamp-e.bloggplatsen.se och därefters spara och VOILA, där finns jag :)

hör av dig om du inte får rätt på det

http://stamp-e.bloggplatsen.se

attkyssagrodor

10 april 2013 13:51

OK! Jag tror jag har gjort det!!!
Så vad händer nu?
Kan andra läsare gå in i min länklista och hitta dig? och tvärtom?

 

Annie

11 april 2013 13:38

Ja det där lät lite halv-creepy ( kanske inte rätt stavat men ..;-)
Tycker inte att du är fördomsfull när du tänker så, skulle nog tänka lite så oxå .. Har lagt till dig som länk på min sida nu, tror det vart rätt ;-)
Krya på dig !

http://cupcakes-ochannat

attkyssagrodor

12 april 2013 08:57

Tack, känner mig mycket bättre idag, fortsätter med penicillinen för att vara helt säker på att ALLA bakterier försvinner nu :-)
Kul med länkbyte :-)

Ha en fin helg
Kram

 

Stamp-E

12 april 2013 07:54

japp det är så det funkar... du ligger bland mina ytterst exklusiva länkar.... o jag på din sida.... jag har dessutom gjort reklam för dig hehe

http://stamp-e.bloggplatsen.se

attkyssagrodor

12 april 2013 08:55

Jag tackar ödmjukast :-)
Ha en fin helg :-)

 

Halsont

18 april 2013 16:21

haha, underhållande blogg! :)

Du kan roa dig med att testa fram olika huskurer mot din hals och dela med dig till mig på min blogg om ämnet! Det blir väl roligt? ;)

Nä, men seriöst, du hittar många bra huskurer som fungerar mot halsont på min sida om du vill testa något.

Krya på dig!

http://halsont.blogspot.com

http://halsont.blogspot.se

attkyssagrodor

20 april 2013 11:15

Ok :-)
Visst kan vi byta tips :-)

Handlar hela din blogg om halsont....?

Hopas du får en fin helg, utan krämpor :-)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ju egentligen lagt ner bloggen, men den senaste tiden har det kliat i fingrarna och den där känslan av att jag snart spricker om jag inte skriver något snart. Jag har funderat på att starta en helt ny blogg, jag har skapat sidan men sen...ja ...

Här sitter jag igen, som så många andra kvällar det senaste året, med datorn i knät och ögon som tåras. Jag har tagit ett beslut, som jag känner att jag måste göra, trots att det tar emot och en del av mig inte vill. Men jag kommer att sluta med ...

Jag ÄR lycklig, jag är verkligen det. Men med lyckan kommer tydligen även panik, tårar och megaångest. Jag har konstant dåligt samvete och börjar känna mig otroligt stressad. Så vad har hänt undrar ni kanske? Det finns bara en person jag kan klan...

Oj då.... Stackars bloggen... Helt övergiven i över en vecka, ingen uppdatering, ingen rolig liten "annekdot"...Bara tystnad.. Skäms på mig... Men det är ju så här.. I Augusti förra året startade jag mitt projekt "Hitta drömprinsen" Jag gav mig sjä...

Har ni någon gång fått känslan att livet driver med er?  Eller testar er? testar för att se om du verkligen vill vara i situationen du är i för tillfället... I förhållandet du är i..? Jag får den känslan nu..Igår kom den dimpandes i min email på fa...