Ni är många underbara människor som har kontaktat mig, här på bloggen och på andra sätt, och undrat vad som hänt med uppdateringarna och vad som hänt med Kevin. Saken är att jag har haft det lite tufft med just bloggen.. Jag tänkte först inte skriva något om det, bara fortsätta som om ingenting hade hänt, men efter många dagar jag spenderat att tänka på det så inser jag att jag inte vill bli tystad. Jag ska inte bli tystad.

När jag skrev om vad som hände med Tobias, samma dag som Kevin åkte på semester trodde jag att det var nog med skammen jag kände och ångesten jag hade ådragit mig helt på egen hand att det kunde vara straff nog. Men...jag fick väldigt många meddelanden här, jag vet inte om det var från en och samma person, eller om det verkligen var så många som tyckte att mitt beteende var riktigt vidrigt. Jag valde att radera svaren istället för att lägga ut dem här, vilket kanske var dumt, ni andra kanske hade velat läsa..?  Men här är ett utdrag från några av kommentarerna jag fick: "Din blogg är något av det dummaste, vidrigaste jag någonsin läst! Du är en patetisk liten fjortis som tror att det är ok för en tjej att bete sig så här, det är pga av såna som dig som vi tjejer har dåligt rykte"  "Du kommer aldrig att träffa vad du tror är din drömprins när du kn@#€%r med halva Sverige"  "Du borde bli straffk#&((#d, det hade du gillat, din h"#€a."  Jag trodde i min naivitet att det "bara" var kändisar, som Blondinbella eller Kessy (Kezzy? Kitty???Kissy?) som blev utsatt för näthat, tjejerna som försörjer sig på sin blogg och som har flera tusen besökare varje dag.. Inte att någon (några?) skulle reta sig så fruktansvärt på mig, jag som sitter i en lägenhet i en stad någonstans i Sverige och hoppas hoppas att mina drömmars man snart kommer att träda in i mitt liv. Så fel jag kunde ha...

Jag funderade t.o.m på att lägga ner hela det här projektet.. Säga tll Kevin att jag inte vill träffa honom mer, sluta dejta helt och stänga bloggen. Men.. Jag är inte färdig, jag lovade mig själv att jag inte skulle sluta dejta förrän jag hittat honom, och jag har haft så många roliga, knasiga dejter, jag vill inte sluta. Och jag saknar att blogga, saknar att skriva, att få ner mina tankar på datorn och sen skicka ut dem i cyberrymden.

Och jag skulle sakna Kevin...väldigt mycket.

Så, jag har beslutat att inte lägga ner någonting. Utan fortsätta som jag gjort hittills. Om någon stör sig så väldigt på det, på mig..Ja då får de väl göra det då, det är ju heller inget tvång att läsa...Valet är fritt.. Men jag tänker inte lägga upp några överdrivet negativa kommentarer här. Elaka kommentarer som är skrivna av den enda anledningen att såra mig.

Fortsätt gärna komma med konstruktiv "kritik" och goda råd, sådant som jag kan jobba med... Men att sjunka så lågt och använda skällsord och namn för att beskriva Era känslor.. Det är inte ok..

Vad har hänt med Kevin undrar ni nu då...?  Hur långt hade jag berättat sist..? Jag berättade om vår konversation förra fredagen, jag ställde honom inte direkt mot väggen, men jag sa hur jag kände och att hans beteende inte var acceptabelt. När han gick följande morgon trodde jag faktiskt att det var sista gången jag skulle se honom. Jag väntade mig inte att höra ifrån honom alls och OM han skulle höra av sig så skulle det vara för att säga att han bestämt sig för att fortsätta vara singel.... Men så blev det inte..Vi har haft kontakt hela veckan, han har messat mig flera gånger om dagen, frågat hur jag mår, vad jag har haft för mig och vi har skojat ganska mycket. Det har känts bra.

I onsdags var hans sista dag på jobbet, jag sa till honom att om han ville komma hit efter han slutat och fira lite så var han välkommen. Och det gjorde han. Det var den bästa kvällen/natten jag haft på länge länge.. 

Vi skrattade, pratade och "konnectade" på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare. Jag somnade frammåt småtimmarna, med en varm boll i magen, ett leende på läpparna och Kevins arm på min höft. Helt avslappnad, totalt lycklig.

Jag inser att jag är förälskad i Kevin. 

Jag vet att ni är många som följt mig genom tuffa tider, sett mig förkrossande ledsen och ni vill inte att jag ska hamna där igen. Jag vet inte vad som kommer att hända, jag vet inte vad Kevin känner, han vet inte själv vad han känner, men jag vet att jag vill inte leva mitt liv rädd. Jag vill inte avstå från att ta reda på vad som kan hända bara för att det KANSKE kommer att gå åt pipsvängen.... Kevin är rädd, jag vet det, ni vet det för jag har skrivit det här. Kanske han snart själv vet det. Jag ska vänta ett tag till, för att se vad som händer, jag vill inte släppa honom. Jag vill verkligen inte det.

Men..Ni minns att jag skrev att någon från förr har hört av sig...  Viktor...

Men honom berättar jag om imorgon, eller nästa dag..

 

Stamp-E

8 juli 2013 08:18

det finns alltid haters, alltid troll, alltid människor som har ett så obefintligt eget liv eller mår så dåligt så att det är så de får utlopp... patetiskt och sorgligt men så är det ju i vardagen oxå tyvärr... till och med på blocket och tradera där jag säljer grejer kommer folk och kan skriva de mest märkliga och bisarra grejerna...
men ge dem inget utrymme.. eller så publicerar du kommentarerna tillsammans med deras ip-adress :)

i övrigt så är det ju gött att det varit trevligt med kevin..
håller tummarna för att det ska bli bra nu...

mvh Stamp-E

http://stamp-e.bloggplatsen.se

attkyssagrodor

8 juli 2013 12:42

Tack Stamp-E, :-)
Det är lite patetiskt hur haters nästlar sig in överallt...Blocket... Ärligt?
Ja vi får väl se hur historien Kevin ter sig... :-)

 

Vilma

15 juli 2013 23:26

Undra vad haters tänker?

"Nu ska jag skriva lite hat så den här personen får en dålig dag". Det är bara dumt, och ingen har tvingat dom att läsa din blogg.

Och så är det ditt liv, inte deras.

http://vilmalovehorses.bloggplatsen.se

attkyssagrodor

15 juli 2013 23:34

Ja ibland kan man ju undra... Tack för att du inte är en hater Vilma!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ju egentligen lagt ner bloggen, men den senaste tiden har det kliat i fingrarna och den där känslan av att jag snart spricker om jag inte skriver något snart. Jag har funderat på att starta en helt ny blogg, jag har skapat sidan men sen...ja ...

Här sitter jag igen, som så många andra kvällar det senaste året, med datorn i knät och ögon som tåras. Jag har tagit ett beslut, som jag känner att jag måste göra, trots att det tar emot och en del av mig inte vill. Men jag kommer att sluta med ...

Jag ÄR lycklig, jag är verkligen det. Men med lyckan kommer tydligen även panik, tårar och megaångest. Jag har konstant dåligt samvete och börjar känna mig otroligt stressad. Så vad har hänt undrar ni kanske? Det finns bara en person jag kan klan...

Oj då.... Stackars bloggen... Helt övergiven i över en vecka, ingen uppdatering, ingen rolig liten "annekdot"...Bara tystnad.. Skäms på mig... Men det är ju så här.. I Augusti förra året startade jag mitt projekt "Hitta drömprinsen" Jag gav mig sjä...

Har ni någon gång fått känslan att livet driver med er?  Eller testar er? testar för att se om du verkligen vill vara i situationen du är i för tillfället... I förhållandet du är i..? Jag får den känslan nu..Igår kom den dimpandes i min email på fa...