Jag pratade med Viktor på dejtingsidan i vintras, februari-mars typ, tror jag... Han var jättetrevlig, verkade vara en "vanlig Svensson-kille" jobbar med motorer, tycker om att köra motorcykel (tyvärr har han inga tatueringar...men man kan ju inte få allt..) Sen kom Kevin, och ja..Viktor glömdes bort helt enkelt. När jag för tre veckor sen loggade in på dejtingsidan, mest för att boosta mitt självförtroende, fick jag ett mejl från honom ganska snabbt: "Hej, var har du varit?"

Ja vad skulle jag svara? Jag sa att jag bara pausat lite. Sen pratade vi hela kvällen. Om allt och ingenting, småprat om oss själva och vardagen. Men det var mysigt, jag vet inte om det var för att jag var lite sårbar, men Viktor sa precis vad jag behövde höra just då och jag kände mig bättre när jag somnade den kvällen. Vi pratade igen nästa kväll och kvällen därpå och fyra dagar efter att vi hade börjat prata igen gav jag honom mitt nr och vi messade varandra istället. Vid detta laget hade jag fortfarande inte hört ifrån Kevin...

Så kom då torsdagen, när vi hade messat hela eftermiddagen, han var ute på ett jobb men skulle sluta tidigt.Eller ja..Tidigt med hans mått mätt, sent för mig.. Han slutade kl.22 Han sa: Jag slutar ju tidigt idag, så jag tänkte köra hem till dig när jag är klar om det är ok?

Jag är ju inte den som kommer på något bra att säga sådär snabbt, så jag hasplade ur mig: Jag bor på en liten gata, lastbilen får inte plats! 

Ärligt? Var det det bästa jag kunde komma på????

Jag lämnar lastbilen på jobbet och tar min egen bil till dig.

Jaha..... Men jag skulle ju gå och lägga mig tidigt hade jag tänkt....

Har man påbörjat något så får man avsluta det, haha

I efterhand har jag tänkt att just den kommentaren låter som något en våldtäktsman skulle säga till sina offer.... Men då tänkte jag inte så, antagligen för att jag pratat en del med honom och jag kände mig säker på att han är en reko kille. Mesig. Men reko. Så han kom hit, direkt efter jobbet, han STANK, av gammalt kylskåp...Han såg nog min rynkade näsa och skrattade och frågade om jag ville att han skulle duscha?

"Ska han stå naken i mitt badrum första gången vi träffas?" tänkte jag...

Nej, men du kan sitta borta i fotöljen, sa jag

Så vi satt och snackade ett tag, han var lika trevlig och gullig i verkligheten som han varit på chatten och på sms. Strax efter midnatt fick jag be honom att gå, jag skulle trots allt upp tidigt nästa dag..

Sen kom helgen, vi hördes av ganska flitigt, jag kände....Något, men jag vet inte vad det var... På måndagen frågade han om jag ville ses? Han skulle precis köra ett spinningpass (varför tycker jag att killar som spinnar är gay??)  men han skulle komma till mig direkt efter. 

Bara du duschar först, skrev jag och la till en liten blinksmiley. Sen tänkte jag... "Så han kommer hit...? Kunde vi inte göra något ute på stan..? Men något hos mig verkar ha blivit lamslagen, jag bara nickar och håller med till vad han än säger... Jättekonstigt... 

Iallafall.. När han kom hit frågade han om han fick hänga upp sina gymkläder? "Annars luktar det apa i väskan"  Igen: Jaha...ja du kan hänga dem på balkongen... Men jag undrade vad detta var för en kille... komma hit och hänga upp sina träningskläder..? Är det bara jag? Eller är det ett lite underligt beteende??

Sen pratade vi, drack cola Zero och pratade lite till och jag insåg att detta verkligen är en fin kille, jättesnäll och trevlig på alla sätt och vis. Men igen fick jag säga till honom att gå hem runt midnatt. Vilket gjorde honom förvånad, "Jag har parkering till kl nio imorgonbitti, jag kan stanna inatt."

Uhum....men jag vill nog sova själv sa jag och försökte skratta bort det hela...

När han gått och jag låg i min säng tänkte jag att han verkar konstig... Men jag ville ändå träffa honom igen... Men han verkar vilja rusa fram snabbare än vad jag vill.

Vi höll kontakt varje dag under veckan som gick därefter och på lördagen bjöd han mig på en mysig restaurang "Dopp i gryta" Jag hade inte varit där på väldigt länge och tyckte att det lär hur mysigt som helst. Som en riktig dejt. Inte bara det här med "jag-kommer-hem-till-dig-och-så-säger-vi-att-vi-kollar-på-en-film-men-istället-har-vi-sex-och-ses-aldrig-igen"

Jag såg verkligen fram emot kvällen och att träffa honom igen, men på fredagkvällen får jag ett sms: "Jag tänkte så här om imorgon, jag kör direkt till dig från mina föräldrar så kan jag duscha och göra mig i ordning hos dig innan vi sticker låter det bra?"

VA?? Vi har träffats två(!!) gånger, han kan väl inte komma hit för att göra sig iordning? Ska vi springa omkring i våra underkläder och göra oss iordning tillsammans? Vad är nästa steg? Låna raklödder av varandra???

Nej "Hold your horses nu lite grann"..... Efter konsultation med Jessica och Petra där Petra tyckte att han kunde komma och Jessica inte tyckte det men att jag skulle vara ärlig och säga till honom att duscha hemma "Har han ingen egen dusch?" undrade hon.. - jag var ju mer inriktad på att ställa in hela dejten för jag kände lätt panik! Men jag messade honom och bad att han skulle göra sig iordning hemma och sen komma och hämta mig, "eftersom att jag är så omständlig när jag gör mig iordning" Han svarade att det var inga roblem alls, om det kändes bättre för mig så skulle han komma till mig kl 18 och vi skulle ta bussen in till stan. Väldigt gentlemannaaktigt och det visar ju än en gång vilken fin kille han är...

Sagt och gjort, prick kl 18 ringde han på min dörr och kramade mig hårt, sa att jag var fin och ställde ner sin väska. 

Just det! Sin VÄSKA, han hade en hel bag med sig, gymbag... Jag undrade stilla vad som fanns i den...? och varför den stod i min hall...?  Men vi gick direkt till bussen och anlände en halvtimme för tidigt till restaurangen. Det är en härlig restaurang och maten är fantastiskt god. Samtalet flöt rätt bra, inga pinsamma tystnader och jag tänkte igen att han är verkligen en fin kille..Han har nog egentligen allt jag "letar efter" i en kille.. Han betalade t.o.m notan, jag erbjöd mig att betala min del men det ville han inte höra talas om..

Vi promenerade hem, han höll mig i handen och vid ett par tillfällen drog han mig intill mig och pussade mig på kinden. Vi kom hem hit, klockan var bara halv tio så jag föreslog att vi skulle se en film vilket han tyckte var en bra ide han skulle bara: "Byta om till något bekvämare"  Jaha, så det var DET som fanns i sportsbagen...Jag tänkte: "Om han kommer in och har bytt om till pyjamas så dör jag, jag DÖR!!"  Det gjorde han som tur var inte, han hade på sig en vit t-shirt och "trekvarts" kahkibyxor. 

Vi tittade på "Forgetting Sarah Marshall" det är en av mina favoritfilmer, Russell Brand är med..Så den är asrolig..

Jag somnade i hans knä...Han strök mig över håret och pussade mig på pannan flera gånger...

Han väckte mig när filmen var slut.. "Dags att gå och lägga sig" sa han

"Jaha, ska du sova här?"

"Ja jag har druckit öl, så jag kan inte köra hem NU"  han lät lite småtjurig och jag var för trött för att köra iväg honom igen, så jag tänkte att "Ok, du får väl sova här då.."

Vad halar han då fram ur sin väska?

En neccesär!!! Ärligt!? Vem tar med sig en neccesär för att sova borta en natt? Kevin kom med sin tandborste i en plastpåse.... Viktor kanske planerade att flytta in...?

Jag borstade tänderna och kröp ner i sängen, han borstade tänderna och kom efter och lade sig som den stora skeden, jag var totalt omslutan av honom.. Han "hummmmade" mot mitt hår och sa: "Vet du vad?" "Det är så mysigt att vara med dig" och jag kände hur paniken långsamt började sprida sig i kroppen på mig. Jag kände ett tryck över bröstet och hur det blev väldigt svårt att andas. Jag bad honom att flytta sig lite så jag kunde röra mig, vilket han tog som ett tecken på att jag ville vända mig mot honom så han tog ett stadigt tag om min vänstra höft och vände mig mot honom och pressade sin mun mot min. Jag var som förstenad, jag undrade om han var en "dementor" från Harry Potter som skulle suga livet ur mig med dödens kyss...? På något sätt lyckades jag hålla paniken i schack och sköt honom försiktigt ifrån mig, jag var inte rädd, han var inte hotfull på något sätt, tvärtom, Viktor är en riktig gentleman som respekterar alla och han är väldigt ödmjuk. Han såg förvirrad ut, stackarn.. och sa, innan jag hann säga något: "Det är lugnt, vi tar det lugnt, vi kan bara sova" jag kunde bara nicka för jag kände hur gråten brände i halsen.

Viktor vände sig om och vi somnade med ryggarna mot varandra.

Nästa morgon gjorde jag frukost och sa att jag skulle träna, tog på mig träningskläderna så att han skulle fatta vinken att det var dags att gå hem. Han skrattade lite och sa: Jag hade förståss planerat att stanna här tills det var dags för mig att spinna" (han skulle spinna halv fem..jag tror INTE att vi skulle hänga HELA dagen..) När han gått tog jag Fluffy och lade mig på soffan och lät tankarna vandra fritt...

På papper är Viktor allt jag kan önska mig.. Han är snäll, han vill spendera tid med mig, han rör vid mig konstant, han sover gärna sked, han respekterar mig, han har ordnad ekonomi, han har fast jobb...(Det där med fast jobb och ordnad ekonomi låter som att jag är värsta "golddiggern", jag bryr mig inte om materiella ting eller att min drömprins har ett välbetalt jobb...) kan man önska för något mer..?

Känslan...?

Jag känner ingenting för honom...

Absolut ingenting...vilket gör mig ledsen och besviken på mig mig själv... Här är den "perfekta" killen, som skulle göra "allt" för sin flickvän, han vill gifta sig och ha barn i framtiden och jag märker att han tycker om mig.

Sen har vi Kevin..Som i och för sig också tycker om mig..Men som varken vill gifta sig eller ha fler barn, han vet inte ens om han vill ha ett förhållande, han är velig och ibland väldigt frånvarande.

Och vart går jag? Vem faller mitt fjantiga hjärta för?

Strulpellen så klart.....

SUCK!!!

Ja det finns väl någon mening med detta också....

Ni är många underbara människor som har kontaktat mig, här på bloggen och på andra sätt, och undrat vad som hänt med uppdateringarna och vad som hänt med Kevin. Saken är att jag har haft det lite tufft med just bloggen.. Jag tänkte först inte skriva något om det, bara fortsätta som om ingenting hade hänt, men efter många dagar jag spenderat att tänka på det så inser jag att jag inte vill bli tystad. Jag ska inte bli tystad.

När jag skrev om vad som hände med Tobias, samma dag som Kevin åkte på semester trodde jag att det var nog med skammen jag kände och ångesten jag hade ådragit mig helt på egen hand att det kunde vara straff nog. Men...jag fick väldigt många meddelanden här, jag vet inte om det var från en och samma person, eller om det verkligen var så många som tyckte att mitt beteende var riktigt vidrigt. Jag valde att radera svaren istället för att lägga ut dem här, vilket kanske var dumt, ni andra kanske hade velat läsa..?  Men här är ett utdrag från några av kommentarerna jag fick: "Din blogg är något av det dummaste, vidrigaste jag någonsin läst! Du är en patetisk liten fjortis som tror att det är ok för en tjej att bete sig så här, det är pga av såna som dig som vi tjejer har dåligt rykte"  "Du kommer aldrig att träffa vad du tror är din drömprins när du kn@#€%r med halva Sverige"  "Du borde bli straffk#&((#d, det hade du gillat, din h"#€a."  Jag trodde i min naivitet att det "bara" var kändisar, som Blondinbella eller Kessy (Kezzy? Kitty???Kissy?) som blev utsatt för näthat, tjejerna som försörjer sig på sin blogg och som har flera tusen besökare varje dag.. Inte att någon (några?) skulle reta sig så fruktansvärt på mig, jag som sitter i en lägenhet i en stad någonstans i Sverige och hoppas hoppas att mina drömmars man snart kommer att träda in i mitt liv. Så fel jag kunde ha...

Jag funderade t.o.m på att lägga ner hela det här projektet.. Säga tll Kevin att jag inte vill träffa honom mer, sluta dejta helt och stänga bloggen. Men.. Jag är inte färdig, jag lovade mig själv att jag inte skulle sluta dejta förrän jag hittat honom, och jag har haft så många roliga, knasiga dejter, jag vill inte sluta. Och jag saknar att blogga, saknar att skriva, att få ner mina tankar på datorn och sen skicka ut dem i cyberrymden.

Och jag skulle sakna Kevin...väldigt mycket.

Så, jag har beslutat att inte lägga ner någonting. Utan fortsätta som jag gjort hittills. Om någon stör sig så väldigt på det, på mig..Ja då får de väl göra det då, det är ju heller inget tvång att läsa...Valet är fritt.. Men jag tänker inte lägga upp några överdrivet negativa kommentarer här. Elaka kommentarer som är skrivna av den enda anledningen att såra mig.

Fortsätt gärna komma med konstruktiv "kritik" och goda råd, sådant som jag kan jobba med... Men att sjunka så lågt och använda skällsord och namn för att beskriva Era känslor.. Det är inte ok..

Vad har hänt med Kevin undrar ni nu då...?  Hur långt hade jag berättat sist..? Jag berättade om vår konversation förra fredagen, jag ställde honom inte direkt mot väggen, men jag sa hur jag kände och att hans beteende inte var acceptabelt. När han gick följande morgon trodde jag faktiskt att det var sista gången jag skulle se honom. Jag väntade mig inte att höra ifrån honom alls och OM han skulle höra av sig så skulle det vara för att säga att han bestämt sig för att fortsätta vara singel.... Men så blev det inte..Vi har haft kontakt hela veckan, han har messat mig flera gånger om dagen, frågat hur jag mår, vad jag har haft för mig och vi har skojat ganska mycket. Det har känts bra.

I onsdags var hans sista dag på jobbet, jag sa till honom att om han ville komma hit efter han slutat och fira lite så var han välkommen. Och det gjorde han. Det var den bästa kvällen/natten jag haft på länge länge.. 

Vi skrattade, pratade och "konnectade" på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare. Jag somnade frammåt småtimmarna, med en varm boll i magen, ett leende på läpparna och Kevins arm på min höft. Helt avslappnad, totalt lycklig.

Jag inser att jag är förälskad i Kevin. 

Jag vet att ni är många som följt mig genom tuffa tider, sett mig förkrossande ledsen och ni vill inte att jag ska hamna där igen. Jag vet inte vad som kommer att hända, jag vet inte vad Kevin känner, han vet inte själv vad han känner, men jag vet att jag vill inte leva mitt liv rädd. Jag vill inte avstå från att ta reda på vad som kan hända bara för att det KANSKE kommer att gå åt pipsvängen.... Kevin är rädd, jag vet det, ni vet det för jag har skrivit det här. Kanske han snart själv vet det. Jag ska vänta ett tag till, för att se vad som händer, jag vill inte släppa honom. Jag vill verkligen inte det.

Men..Ni minns att jag skrev att någon från förr har hört av sig...  Viktor...

Men honom berättar jag om imorgon, eller nästa dag..

Vad är detta med hashtaggarna??

Ska jag hashtagga ord i mina inlägg? 

Det blir ju inte alls jobbigt att läsa....

#det #finns #ju #alltid #de #som #ska #överdriva #allt.... #som #på #instagram #där #man #ibland #ser #bilder #med #300 #hashtaggar

Vad är det för nytta med det? Får man fler läsare? Eller?

Kan någon "shine some light" över detta?

Eller förlåt #kan #någon #lysa #en #lampa #över #detta #problem?

Tack!

#Tack

Så det är lördag, eller nej, det är väldigt tidig söndag... De senaste fyra dagarna har varit väldigt intensiva men otroligt givande och roliga. Jag har varit på kurs, clownkurs. Vi har gjort improvisationsövningar och i onsdags föddes min clown, Beatrice. Hon är helt nyfödd, så hon har mycket att lära sig om livet som clown, vi får se hur det går för henne.

Igår (eller förrgår) var det fredag, och jag och Kevin skulle träffas. Jag messade honom i torsdags för att höra hur vi skulle göra, han sa att han skulle vara hos mig vid halv åtta.

Jag såg fram emot att träffa honom, samtidigt som jag var nervös, natten innan drömde jag att han var här, i min soffa och sa att han inte ville träffa mig mer. Jag tror inte på "sanndrömmar" men jag tror att drömmar är våra sinnen som renar sig. eller något liknande, mindre flummigt..

Strax efter att jag kommit hem så skickade han ett sms:

"Är det ok om jag kommer på söndag istället? Det blir så stressigt annars, bara om det är ok?"

Jag svarade att det inte var ok, jag har planer för söndag.

"Imorgon då?" (som lördag)

Jag skulle ut och äta med Petra och några andra tjejer så det passade ännu sämre, jag frågade vad det var som skulle bli så stressigt? Han sa ju att han inte hade några planer? Jag sa också att jag kände att vi behöver träffas. NU

Så han kom, närmare åtta, men han kom..

Jag ska inte dra vår konversation ord för ord som jag gjort tidigare, vi pratade i flera timmar... Men jag sa till honom att jag märker en markant förändring hos honom och jag förstår inte varför... Jag förklarade hur jag uppfattade honom när vi precis hade träffats, hur härlig, gullig, mysig och underbar han var och nu är han ingetdera, han är bara tyst..

Han sa igen att han verkligen inte vet hur han vill ha det, vi har ju inte tid att träffas, han har sin dotter, han jobbar skift osv. Sen sa han något som jag har hängt upp mig ordentligt på...

"Du är snäll, sprallig och helt underbar, jag vill inte såra dig"

Underbar? HELT underbar...?

Vad är då problemet?? Jag förstår verkligen inte, och det sa jag till honom.

Vi pratade om en hel del privata saker, jag tror inte att det är något som egentligen skulle intressera er, men jag känner också att jag vill behålla lite av den konversationen, för mig själv.

Men han är rädd, rädd för att såra  mig, rädd för att allt ska crascha, rädd för att hans dotter ska bli sårad.

Det är bara dåliga undanflykter, jag vet det... Men jag insåg någonting igår.. Jag tycker väldigt mycket om Kevin. Jag vill inte släppa honom.

Jag vet att jag nog måste göra det, för han kommer aldrig att kunna ge mig vad jag vill ha.

Men inte än, inte idag, kanske en annan kväll, kanske när jag inte behövt gräva så mycket i min själ för att hitta en clown. Kanske då.. Kanske då kommer jag att lätt kunna släppa honom, låta honom gå en annan väg än den som ska leda mig hem.

Tänkte avsluta med en clownsång....

Kevin messade mig igårkväll, han undrade hur det var med mig, han och hans dotter hade kommit hem ok och de hade haft en bra midsommarhelg. Jag sa ingenting då om att träffas eftersom jag tänkte vänta tills jag fått Era eminenta råd...

Men efter att själv ha funderat idag och sen läst vad Ni tycker..Så bestämde jag mig för att ikväll pressa honom lite lite grann. Så jag sa: 

"Du, fredag, ska vi träffas? Det är tre veckor sen... Jag försöker inte pressa dig, eller jo kanske lite...Men jag är bortlovad på lördag och ev på söndag..."(minns ni att HAN sa att han var "bortlovad" för tre veckor sen och inte kunde se fotbollen tillsammans med mig.... just det... "paybacktime"...)

Kevin: Bortlovad! Fredag har jag inget

Jag: Bra! Då bokar jag dig för fredag, jag är nog hemma vid 17:30

Kevin: Haha okej

Så..på fredag ska vi ses....

Jag vet vad han har funderat på..Jag vet att han inte har känt efter utan bara tänkt..Låtit huvudet styra istället för hjärtat..Vissa människor gör det..Jag gör INTE det...Jag är en känslomänniska och - på gott och ont - låter mina känslor styra hela mitt liv.

Jag vet att Kevin tänker på sin dotter och hur hans val - i allt - påverkar henne, jag har inga egna barn men jag förstår ändå att som förälder vill man aldrig någonsin vara orsaken att ens barn mår dåligt eller är ledsen.

Men jag tror ändå att han borde lägga lite mer tilltro i henne..Hon är en del av honom, han är hennes förebild och om han visar henne att bara för att pappa har blivit kär i en vuxen kvinna som inte är mamma, betyder inte det att han har mindre tid för henne..och när det sen kommer till att presentera mig..så kommer hon att se att det är rätt bra och faktiskt kul att ha en extra vuxen i sitt liv som bryr sig om henne och vill henne väl.. Eller är jag barnsligt naiv nu?

Om ni ser på en av kommentarerna till mitt förra blogginlägg så läs vad Sofie skrev... Att Kevin kanske tänker som jag..? Jag har inte heller hört av mig till honom... Nej det är sant, det har jag inte, och det är medvetet eftersom jag känner att han har tagit ett så stort kliv tillbaka att jag inte vill pressa honom. Lite för min egen skull också.. Jag vill inte försöka få kontakt och bli ignorerad för att han "tänker" och inte kan bestämma sig..Lite barnsligt, jag vet men..Jag tänker och känner: "Tro inte att jag inte klarar mig utan dig, för det gör jag hur bra som helst, tro inte att du betyder så mycket för mig, för det gör du INTE" Jag skulle aldrig berätta hur mycket jag tycker om honom (eller någon annan man heller för den delen) innan jag visste att han tyckte om mig.Kanske också barnsligt...Men ett sätt att skydda mitt ömtåliga hjärta...

Vi får se vad som händer på fredag helt enkelt. Saken är den....  Jag har släppt honom lite nu... Jag känner inte lika mycket som jag gjorde för två veckor sen... Är det naturligt kanske? Eller var han helt enkelt inte mannen för mig?

Någon från "förr" hörde av sig till mig igår.. Ödet? Slumpen? Eller vad?

Men honom berättar jag om en annan gång.

Nu är det godnatt för mig.

Hoppas ni får sova gott, jag tror att jag kommer att göra det.

Jag har ju varit ganska tyst här på bloggen ett tag...Inte uppdaterat som jag brukat göra och när jag skrivit så har det varit en ganska nedstämd känsla över lag. Det har ju berott mestadels på Kevin, jag har känt (och känner mig fortfarande) ganska illa behandlad av honom, i onsdags hade vi följande konversation via sms:

Jag: Du är väldigt tyst...Är du ok...?

Han: Allt bra med mig. Tänker mycket bara. Hur är det med dig då?

Jag: Har väl mått bättre... Men allt är bra. Hade varit kul att se dig, imorgon t.ex Att dela med sig av sina tankar kan vara rätt bra...

Han: Vad är det då med dig?

Jag: Haft en allmänt pissig dag på jobbet...Vad är det du tänker på..? Känns lite som att det involverar mig..Och att jag behöver "bevisa" ngt för dig...Men det hade varit bättre att ta ett snack face to face istället för på sms...

Han: Du behöver inte bevisa ngt för mig. Men håller med om att det är bättre att snacka live. Men jag och loppan kör upp till min mamma imorgon o är där till söndag.

Jag: Ok, hade du inte redan varit halvvägs hem så hade du kunnat komma nu.. Men när är en bra dag för dig att träffas?

Han: Jag ligger i sängen redan Ska jobba 6-12 imorgon sen hämta loppan o iväg. Jobbar du till 1800 hela nästa vecka

Jag: Ja mån och tis.. Ons-lör är jag på kurs 10-16...Bör vara tillbaka runt 17:30-18..

Han: Okej vi kan se nästa vecka. Nu är det natti sov gott o dröm sött 

Jag: Detsamma

Han: Tack

Idag är det söndag..Jag har inte hört från honom... Helgen har varit ganska jobbig, det har tyngt mitt hjärta bara att tänka på honom och jag har fällt många tårar. Jag vet att allt kommer att ordna sig, jag vet att jag är stark och tar mig igenom allt, men jag börjar känna mig trött..Trött på att alltid bli bortvald, trött på att att alltid vara tjejen som "man tycker om MEN...." trött på att vara hon man gärna har sex med men inte mer för hon är inte "flickvänsmaterial".. Ja jag är bara riktigt "fed up" som de flesta säger i England.

Jag känner mig bättre idag..Har dividerat hela dagen med mig själv om jag ska kontakta honom?

En del av mig vill göra det för jag tycker inte att han ska få "komma undan" med att bara sluta höra av sig och sen tro att allt är bra. Den andra delen av mig tänker: "Skit i det Nelly, han är ändå inte värd dig, inte värd dina tårar, gå vidare nu..."

Ska vi ta en frågestund? Eller vad säger man? Säg till mig vad jag ska göra!

Frågan är:  Ska jag kontakta Kevin? Ja eller Nej?  Ni får gärna motivera era svar också...

Ska jag sätta en tidsgräns..?  Om 24 timmar? Eller 28... Ja så säger vi. Kl 21 imorgonkväll vill jag ha era svar. Gärna innan förståss.. Men kl 21 imorgon bestäms det om jag ska kontakta honom eller inte.

Ikväll är det vanlig söndag med tvättstugan för mig... Bara två veckor kvar till semestern :-)

Tänkte ladda upp det som spelas på min spotifylista just nu!

Min gode vän Stamp-E (eller gode vän är kanske att överdriva lite..Vi läser varandras bloggar och han kommer med många goda råd till mig) kommenterade i morse med dessa rader; "Det kommer ordna sig, det gör det alltid"

Så ja, efter denna rent ut sagt pissiga dagen så känner jag mig lite bättre. Kolla in Stamp-E's blogg vetja! 

http://stamp-e.bloggplatsen.se

Och någon friade till mig idag, en total främling som var tandlös och kanske hemlös... Men det fick mig att skratta i allafall. Hoppas ni har skrattat åt något idag.

Kevin kom hem från semestern i söndags. Jag skickade ett sms till honom och välkomnade honom hem till svalkan, han svarade "Tack, jag är trött som fan, ska sova snart" sen har jag inte hört något mer från honom... Så...Jag förmodar att det är över nu? "Det" som aldrig riktigt hann börja...Eller? Jag tycker i och för sig att vi har kommit längre än att han kan bli ursäktad för att bara sluta höra av sig, men är det så han vill ha det så får det bli så. Men hör han sen av sig om en månad eller så, då ska han ju få veta att han lever.

Igår berättade Tobias att han är förälskad i mig, men just nu har han så mycket problem att det inte känns rättvist mot mig, men han vill ha ett förhållande, med allt vad det innebär så småningom. Men han är rädd att han är för ego för tillfället och skulle bara tänka på sig själv och såra mig. Jahapp.... Så är det med detta vi kallar livet. Det blir väldigt sällan som man tror, hoppas och planerar. Men det kan ju bli rätt bra ändå. Jag får väl slicka mina sår ett tag igen, sen ge mig ut i vimlet igen. Ett plus är väl att bloggen inte ser ut att gå i graven riktigt än.. För er som har läst sen det allra allra första inlägget vet (precis som jag) att jag sa att jag skulle ge dejtandet och mig själv ett år att hitta min drömprins... Det har snart gått ett år..Så...vad gör jag då? Lägger ner? Och lever på egen hand med Fluffy? Eller ger jag det en ny tidsgräns? Jag kan inte svara på det just nu. Men jag har inte gett upp hoppet och drömmen än... Det är väl egentligen bra, tror jag, hoppet är ju det sista som försvinner innan vi dör har jag hört... 

Nu ska jag njuta av min balkong ett tag innan sängen kallar på mig.

Godnatt.