Det är lördag morgon och jag inser att jag är alldeles för sen med att uppdatera bloggen efter dejten med Aladdin... MEN i torsdags var jag bara för trött och igår fick jag en konstig allergisk reaktion när jag kom fram till jobbet. Mina ögon svullnade upp, jag kunde inte öppna dem alls och jag hade svårt att andas. Så jag fick åka ambulans till sjukhuset och få en stark antihistaminbehandling. Jag hade folk nära mig hela tiden så jag fick inte panik vilket jag antagligen skulle kunna ha fått. Efter ett par timmar så gick svullnaden ner och jag kunde öppna höger öga igen och så småningom även det vänstra. Efter ytterligare ett par timmar kom min mamma och hämtade mig och körde mig hem. Jag sov hela eftermiddagen och mycket av kvällen, men jag kunde inte se så pass bra att jag kunde fokusera på att skriva... Förlåt.. ;-)

Men NU, nu är jag redo att släppa in er och dela med mig av hur dejten med världens vackraste man gick.. (ja vissa delar av dejten ska ni få ta del av iallafall...)

Jag var ju lite av ett nervöst vrak redan när jag vaknade i onsdags morse..Men jag kom iväg till jobbet iallafall. Jag skickade ett sms till honom och frågade om vi kunde prata i telefon innan vi träffades. Vi hade ju inte gjort det...och det kändes på något sätt viktigt att höra hans röst. Jag borde kanske döpa om honom till Zlatan, för han låter som Zlatan..

Men jag håller fast vid Aladdin..  Han svarade bara "Hallå" vilket jag egentligen HATAR att folk gör första gången jag ringer.. Tänk om det inte är personen jag söker som svarar...och jag inte vet det...utan dundrar på i 190 (som jag har en tendens att göra när jag blir nervös) "Hej det är Nelly, hur är läget, vad gör du, har du en bra dag, hoppas jag inte stör dig, bla bla bla" 

Men det var han som svarade, direkt när jag sa; "Hej det är Nelly" hörde jag på hans röst att han log och han sa; "Hej Nelly"

Jag stod bakom en husknut så ingen skulle kunna se mig..jag kände att jag rodnade ända upp i hårbotten...och undrade hur i hela friden jag skulle klara att sitta mittemot honom på ett cafe eller i en bar... Han skrattade, han har ett härligt "magskratt", och sa "Var nu inte blyg, det kommer att bli jättekul ikväll, jag ska krama ihjäl dig" Jaha...Hur blir man INTE nervös av ett sånt uttalande..? Men jag tänkte ändå att jag inte har något att förlora... Jag ser ju inte detta som en dejt med min blivande man...Bara en "egoboost", och som jag sa innan...Om han vill, så tänker jag inte säga nej...

I allafall, jag åkte hem, duschade, klädde på mig, bytte kläder ungefär fjorton gånger innan jag skickade ett mms i panik till Cecilia "VAD SKA JAG HA PÅ MIG????"

"Desigualklänningen!" Kom det bestämde svaret. Ok, sagt och gjort, färgglad klänning blev det..

Vi hade bestämt att åka upp i stan, jag sa att vi kunde mötas där, men han sa bestämt att han skulle hämta mig, vilket jag på ett sätt tyckte var gulligt...Jag vet inte om jag ändå är lite gammeldags..men jag blir lite varm i hjärtat när en kille säger; "Jag hämtar dig" Det visar något "beskyddande" som jag tycker är fint... Jag bor i lägenhet och det är två säkerhetsdörrar innan porttelefonen och sen behöver man en nyckel eller ett extra "klick" från min porttelefon innan man kommer in och kan åka up till mig, så jag är inte rädd för "stalkers" om någon skulle få för sig att följa efter mig...Så jag har inga större problem med att lämna ut min adress om min magkänsla är bra. Och det var den...

Han ringde mig och sa att han var på väg, jag skulle inte stressa, han väntade på mig på gatan.. Jag var i stort sett färdig, men jag tog fem minuter extra, bara för att...

Sen åkte jag ner i hissen.

Och där stod han.

Lika vacker som på bilderna jag sett.

Lite kortare än han sagt dock.. Det är lite roligt med killar.. Jag träffar många killar som säger att de är 180cm långa... Jag är 180..och de flesta som säger att de också är det, är på något sätt ändå ofta ca fem centimeter kortare än mig, Rasmus var lika dan, han sa att var 181 cm..Och jag var ändå några cm längre än honom..Märkligt det här med mätsystemet...

I allafall, han log sitt stora vackra leende och gav mig en björnkram och pussade mig på kinden. Själklart så rodnade jag. Och han skrattade åt mig.

Sen tog han min hand och följde mig runt bilen, öpnade dörren och väntade tills jag hade satt mig och stängde sen dörren och gick runt till förarsidan. En riktig gentleman..jag rodnade lite till så klart och han skrattade. Men han strök mig över kinden och sa; "Du är otroligt vacker"

Jag kunde inte säga något, orden fastnade i halsen på mig och jag bet mig i läppen (varför vet jag inte) och ja..Han skrattade sitt vackra magskratt och sa; "Kom vi åker"

Vi körde till EspressoHouse på storatorget här i stan, han betalade mitt te och sitt kaffe och frågade om jag ville ha en kanelbulle?

Ja, egentligen så ville jag det..Men jag kan inte äta en hel kanelbulle, speciellt inte en från EspressoHouse, Ni vet hur stora de är... Så jag tackade nej, men jag snodde lite av det degiga i mitten på hans...

Jag minns inte riktigt vad vi pratade om...Hur min dag varit tror jag att vi nämnde...och hans dag...

Men jag vet att jag inte kunde titta på honom ordentligt, han är bara FÖR snygg..jag var lite rädd att han skulle försvinna, eller förvandlas till en sten eller att jag skulle explodera om jag tittade direkt på honom.

Han skrattade, han gör det mycket och sa; "Men Nelly, var inte blyg nu, jag är inte farlig" och det trodde jag ju inte..Men på något sätt kände jag mig som fem år...inte femton...utan fem!!

Efter en timme frågade han om jag ville åka en runda..jag älskar att åka bil och tyckte att det lät som en bra idè och hoppades att han inte skulle köra hem mig direkt...

Det gjorde han inte. Vi körde runt i vår, faktiskt ganska vackra, stad..Jag älskar städer om nätterna, gatubelysningen, mörkret, folk som promenerar och ett visst lugn som sänker sig.

Min nervositet släppte nog ungefär nu, jag har nog nämnt det innan, jag älskar att sitta bredvid en man som kör en bil. Det är något så otroligt sexigt och manligt över hur han håller i ratten och hur han hanterar växelspaken, och Aladdin var inget undantag...

Men han var ju tvungen att fokusera mer på vägen än på mig...Så jag kunde titta på honom i smyg.. Sen körde han mig hem. Till sig.

Han bor högst upp, utan hiss. Jag är så otroligt glad att jag tränar, jag kan gå fyra trappor upp utan att få en hjärtattack.

Hans lägenhet är fin, jag undrar om hans syster (systrar) har hjälpt honom inreda... Han har inramade plancher, en STOR platt tv, en stor svartvit vas med en grön växt i ena hörnet. Allt är svart och vitt. Väldigt stilrent och fint.

"Vad fint du har det" sa jag

"Menar du? Hur fint är det? På en skala från 1-10?"

Eh..lite konstig fråga...Men jag sa 8...

"Är det så?"

"Ja..."

Sen skrattade han igen och sa att jag var fin.

Vi satt bredvid varandra i soffan, fotbollen var på...Sen var han på mig.

Hans händer i mitt hår, hans läppar mot mina, hans kropp pressad mot min. Det gick så snabbt, jag hann inte tänka, men hans läppar var mjuka och varma och hela soffan snurrade. (typ...)

Han är lite kortare än mig, men betydligt starkare...han lade armen runt min midja och placerade mig utan problem bredvid sig och begravde ansiktet vid mitt nyckelben, det kändes som att blixtar slog genom min kropp, min hud brann och jag vågade öppna ögonen och möta hans blick.

Jag skulle kunna fortsätta med detaljer, men....detta är inte den typen av blogg...Men vi hade sex. Fyra gånger (en 25-åring har mer uthållighet än en fyrtioåring..så är det bara..) och det var "earthshattering" "mindblowing" och lite magiskt.

Han ville att jag skulle sova hos honom, men jag stiger ju upp kl fem varje morgon för att börja min två timmars långa pendling...Så jag ville hem, eller nej..Jag ville inte hem...Men jag kände att jag var tvungen...Men en annan gång sover jag jättegärna hos honom.

Jag trillade in hos mig vid två... Klockan ringde fem...Jag var sliten i torsdags... Men gick ändå och körde ett hårt benpass på gymet..och somnade kl nio....

Så vad händer med mig och Aladdin nu då...?

Ja..Det vet jag inte...vi har skickat sms till varandra, han vet att jag var på sjukhuset igår...Han jobbade igårkväll...Vi har inte pratat om att ses igen...Men en del av mig känner att det kommer vi absolut att göra. Den andra delen tänker att det gör vi nog inte alls. Han kommer inte att föreslå det..Och jag kommer inte att göra det...Känns lite dumt och pinsamt... I mitt huvud går det inte alls ihop att han vill träffa mig.. Han kan ju få precis VEM. SOM. HELST....Det måste stå tjejer på rad som vill dejta honom, yngre, sötare, fastare tjejer....

Jag frågade honom faktiskt; "Varför är DU på den här sidan...??"

Det såg ut som att han kände sig lite obekväm att svara, men han sa; "Min bror frågade samma...Men jag vill inte träffa någon ute, de vill bara ha sex och tjejer är så diviga och bitchiga. Jag vill ha något äkta, någon jag bygga min framtid med"

Jag tror att jag tittade på honom en lång stund utan att säga något, här sitter universums vackraste man och säger så otroligt vackra ord, han såg så ärlig och uppriktig ut, jag vill inte tro att han han bara spelar ett spel...

Jag kunde inte låta bli att fråga..."Men du vet hur gammal jag är...?"

"Jaja, jag vet, men det spelar ingen roll...Kolla på Zlatan och Helena..Det funkar för dem, då kan det funka för oss!"

OJ!!

Jag tror att jag bara nickade och log lite...

Han jobbar idag, han jobbar alltid på lördagar, jag hoppas att han hör av sig på något sätt.

Jag vill träffa honom igen, jag vill vara nära honom igen, jag vill inte bli ratad av honom...

Men om han inte vill...Så kommer jag att överleva det också...För jag är stark i mig själv nu, jag har en inre styrka som ingen kan ta ifrån mig.

Jag hoppas att ni alla har en bra helg!

Om 24 timmar kommer jag (förmodligen) att vara hos Aladdin... Jag har så stora, fladdriga fjärilar i magen nu att jag redan känner mig kräkfärdig... Kommer jag att sova alls i natt? Kommer jag att fungera imorgon?

Tänk om jag faktiskt kräker?

Jag sitter och tittar på hans FB sida och tänker; Vad i hela världen vill han med mig? Varför vill han överhuvud taget träffa mig? Det enda som jag kan tänka är att han vill ha ett gott skratt...

För jag förstår verkligen inte att en man som ser ut som han gör, som dessutom ska läsa till läkare...Skulle vilja träffa mig...Han skulle kunna få precis vilken tjej som helst, t.o.m prinsessan Madeleine....

Risken finns att jag imorgon blir så nervös att jag ställer in dejten helt och hållet.. Det här med självförtroende är ju inte min starka sida....

Jag ska planera mina kläder nu...Vad jag ska ha på mig...Jag tänker "well-covered-up" på ett sexigt sätt... Vad har jag som skulle funka i den kategorin..?

Jag får dyka in i garderoben nu känner jag....

Ikväll är det lite jobbigt...Jag skulle verkligen uppskatta peppning och snälla ord ikväll...

Hoppas ni inte har en hel fjärilskoloni i magen som jag har...

Jag har precis kommit hem från att ha fikat med Benjamin, eller jag har varit hemma en timme eller så....

Vi har pratat hela förra veckan när jag var i Stockholm, han verkade trevlig, men jag fick inget "pirr" i magen av hans sms (som jag t.ex fick av Rasmus eller Aladdin..) men jag tänker ju inte dömma ut honom bara för det...

Vi har pratat i telefon ett par gånger och igår sa han att han tycker om min röst, den är "sensuell" och han blir väldigt påverkad av den... 

Jaha...Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det uttalandet... Menar han att han blir kåt på min röst?

Jag skrev "Jaså..? Haha, det var ju trevligt"

Vad skulle jag ha sagt istället?

Imorse skrev han att jag lät "kelen" när vi pratade igårkväll... Hur låter man då? Menar han att jag låter kåt?

Vi bestämde att vi skulle ta en fika idag kl 16.00...Så jag promenerade iväg till fiket som ligger tio minuter ifrån mig. Jag stod en stund utanför, visste inte om jag skulle vänta där ute eller gå in... Men jag gick in och Benjamin stod lutad mot kylen med läsk.. Inget "pirr" infann sig... Han kramade om mig och undrade om jag ville sitta inne eller ute?

Det är -1...Jag tror jag vill sitta inomhus....

Så vi satte oss och han pratade med ganska hög röst, vilket jag tyckte var lite pinsamt...det var så uppenbart att vi var på en första dejt...

Han beställde kaffe och jag te, han betalade sitt kaffe och jag fick betala mitt te. Nu kanske min diviga sida kommer fram..Men jag tyckte att han kunde ha betalat för mig också..

Det var inte hummer som jag beställde

Men iallafall... Vi pratade om hans CV, jobb i största allmänhet men mest pratade vi om viktnedgång (mest min, men han har också gått ner mycket i vikt tydligen) och hur omgivningen reagerar på att någon går ner i vikt. Jag har bara fått positiva reaktioner, folk har varit väldigt uppmuntrande och säger att jag ser jättebra ut. Det är så underbart, fantastiskt roligt att höra.

Vad ska jag säga om hans utseende...?

Ja...Han är inte snygg...Kanske inte ful heller..Bara sådär mittemellan...Han har extremt tunn överläp, så till den grad att det ser ut som att han inte har någon alls...

Och han stirrar! Vilt uppspärrade ögon, det ser ut som att han inte blinkar, någonsin.... Väldigt jobbigt att försöka hålla ögonkontakt med honom...

Efter en timme frågade han vad jag skulle göra nu?

"Jag har väl inga direkta planer" svarade jag (och det var sant)

"Ska jag lotsa dig hem?" frågade han då...

"Ok...." Ja om han vill följa mig hem så kan han väl få det.....

Jag var lite nervös när vi gick nerför min gata..Tänk om min pappa skulle komma cyklandes? Så otroligt pinsamt det hade varit.... Där går jag med en kille med galna ögon som lutar sig fram och placerar sitt ansikte i min "personliga zon" så fort han säger något...

Utanför min port sa jag att det hade varit trevligt, då frågar han; "Du ska inte bjuda in mig?"

Jag tror att jag råkade skratta till lite... bara ett litet "ha" innan jag sa "Nej, det ska jag inte"

Det var ju inte meningen att skratta...Men vad trodde han?

Han ryckte på axlarna och sa "Ja det var ju inget så.." 

Jag vet inte riktigt vad han menade med "Så"...Men jag ville inte ha med honom up i min lägenhet iallafall...Tänk om han försökte kyssa mig? Utan överläpp? Det går ju inte!

Jag hoppas på ett sätt att han inte hör av sig igen... Men skulle han göra det så kan jag hantera att säga att jag inte vill träffas igen, det är inga problem efter en dejt.

Värre är det med Anders..Som numera heter Anders Mes.... För han är en mes...

Som skickar alldeles för många mail till mig på facebook..Kommenterar allt jag skriver på facebook, och då menar jag ALLT. Är det kanske dags att säga till honom att lägga ner..? Han har inte sagt att han vill träffas eller att han saknar mig eller någonting på det planet...Men när jag inte svarar på mail så skriver han "Surar du?, varför ignorerar du mig? Surmops" osv... 

Jag hoppades att han skulle fatt vinken...Men det gör han tydligen inte....

Så, ok, nu bestämde jag mig precis..Nästa gång han skriver till mig ska jag säga till honom att sluta..Det är ju ändå inget meningsfullt han säger. Bara strunt som han själv tycker är roligt, men jag finner sövande tråkigt...

Fler killar ligger på lur.. på onsdag ska jag träffa Aladdin är det tänkt... Watch this space...

När jag loggar in på min blogg och läser mina inlägg så möts jag nu av fanfarer!!!  

Vad har hänt??

Gör det det när ni loggar in också??

Jag förstår ingenting!!

Hur har det blivit så här??

Hur får jag bort det?

Det ska ju inte påannonseras på det viset när man läser här....

Snälla säg till om det är så här för er också, och om någon vet hur jag får det att sluta

Jag tänkte att jag skulle berätta om en kille som heter Douglas...

Jag stötte först på honom på en dejtingsida 2009 när jag kom hem till Sverige igen... Ännu en otroligt snygg och attraktiv kille.. Svart, med rötter i New York men uppvuxen i Danmark..

Han var väldigt charmig och sa att jag var otroligt sexig och attraktiv, och ja, med smicker kommer man ju långt...

Jag var dock inte riktigt redo för att dejta då, så när han väldigt bestämt sa: "Jag hämtar dig kl 20 imorgon, vi käkar thaimat hos mig" fick jag lite panik och sa att det inte riktigt passade mig..

Han blev irriterad, och ganska oförskämd.. Sa något i stil med "Ja du får skylla dig själv som går miste om mig"

Jag tyckte det var lite tråkigt, men jag hade inte självförtroendet att träffa honom...

Ett år senare stötte jag på honom igen..Denna gången på en annan dejtingsida.. Jag skickade iväg ett meddelande och direkt sa han "Kom hem till mig ikväll, var inte blyg"

Och igen fick jag kalla fötter och blåste av dejten..Igen sa han något kaxigt, otrevligt om att jag får skylla mig själv...

Sen kom denna hösten, jag hade betalat avgift på dejtingsidan och mitt självförtroende var ganska bra...

Och där var Douglas igen... den här gången var han på semester i New York och skrev därifrån.. Kanske därför det gick bättre... Vi pratade faktiskt och jag tyckte nog att han ändå var en ok, reko kille...

Efter tio dagar kom dock det där ödestigra meddelandet..; "Ge mig din adress, jag landar kl 21 kommer direkt till dig, klä dig sexigt, var inte blyg"

PANIK!!! Nej!! Han kan inte komma hit!!!!

Så jag sa att jag jobbade så han kunde inte komma...

Den här gången var han inte otrevlig, han hörde bara inte av sig igen... Vilket var skönt...

Sen kom idag.... Nu, för en timme sen....

Jag är inloggad på sajten och jag får ett meddelande av honom...;  "Du tittar på mig, men skriver inget..gillar du inte vad du ser?"

"Jo jag gillar vad jag ser, det vet du, jag har sagt det flera gånger, men jag tror att vi är för olika, vi missförstår varandra och blir arga hela tiden"

Varför svarade jag honom?

Jag visste ju vad han skulle skriva så småningom... 

"Jag tycker vi ska ses face2face ikväll och prata så uppstår inte sådana här missförstånd..."

Ja..hmm hmm ja ok då...Jag kände mig lite våglig tidigare idag..

"Var inte blyg, det är inte jag, min roomate är hemma..Kom klockan tio, klä dig sexigt!"

SUCK!!!!

Nej jag orkar inte.... Så sa att jag har mer klass än så (snälla håll med mig..) jag förväntar mig lite mer "finess" vid en första dejt, jag tar inte "order" från någon och jag har definitivt inte sex om någon lyssnar.....!!

Så jag har fortfarande inte träffat Douglas...och jag tänker ta detta som ett tecken.... Det är inte meningen att vi ska träffas.... Han är nog ganska odräglig att ha att göra med...

Lucky escape eller vad man säger..?

NU blir det soffhäng med Pollysgodisar...

Hoppas ni har en härlig söndagskväll

På tal om galenskap...Så tänkte jag berätta om Krille....

Jag var sexton år när jag träffade honom, han var kompis till min bästa kompis klasskompis pojkvän...Eller nåt sånt....

Det var folkfest i min stad och vi var ett gäng som träffades och strosade runt bland stånden och smygdrack öl..

Krille var längre än mig, jag tror han var den första killen jag träffat som var längre än mig... Hand hade blont hår, hans lugg hängde i "gardiner" på ett sätt som var väldigt populärt (och snyggt) i början av 90-talet, han hade blå ögon och plutmun. Jag blev sådär blixtförälskad som man bara kan bli när man är sexton år gammal...

Sista kvällen lade han armen om mig och sa "Nelly, du är snygg"  Jag tror att jag svimmade lite grann...

Ett par veckor senare skulle min bästis kompis på fest utanför vår stad och vi blev bjudna. Krille skulle vara där..och jag bestämde mig för att dricka sprit..Bara lite, för att bli lite modig och berätta för Krille hur jag kände...

Saken är den...Att jag hade ingen äldre kompis som kunde köpa ut till mig, mina föräldrar var väldigt strikta och skulle aldrig någonsin köpa sprit till mig. (det är knappt att de gör det nu...när jag är över 30..)

Så vad gör man som en nervös sextonåring..?  Jo man stjäl sprit från föräldrarnas barskåp, lite av alla flaskorna så det inte ska märkas, och blandar sig en rejäl häxblandning...

Jag ska göra denna historia relativt kort och direkt säga att jag drack hela flaskan själv, erkände min kärlek för Krille som för övrigt var kär i min kompis...

Sen hävde jag mig över ett staket och kräkte i någons trädgård...Ägarna satt tydligen i sitt kök och såg mig... Sen vallade min kompis mig runt det lilla samhället för att få mig att nyktra till eftersom min mamma skulle komma och hämta oss..

Det lyckades inte jättebra.. Mamma tittade på mig och sa att hon var otroligt besviken på mig och sen fick jag utegångsförbud i en månad...

Men Krille då.... Jag minns att jag skrev ett brev till honom...Bad om ursäkt för att jag varit så full, att jag antagligen kräkt på hans skor och att jag säkert hade svamlat en massa strunt som jag absolut inte menat någonting med.... Jag vet inte om han gick på det..Men vi blev ganska bra kompisar efteråt... Vi pratade ofta i telefon och han var ofta hos mig inne i stan. Några av mina kompisar sa att han betedde sig som om han var kär i mig..Men jag hade aldrig självförtroendet att berätta för honom - igen - att jag fortfarande tyckte om honom...

Sen tog jag studenten och flyttade till England och vi tappade kontakten. Jag tänke i stort sett aldrig på Krille, jo ibland när jag var i ett sällskap och diskussionen om vår första fylla kom på tal, då kunde jag ibland tänka på honom och skratta lite..

Sommaren 2001...(jag tror det var 2001...) var jag hemma på besök när Terese fyllde år, hon hade fest tillsammans med en annan tjej, jag stod i köket och rökte, kände mig lite halvcool och in genom dörren stiger Krille...

Ännu lite längre och lite mer vuxen, han hade blivit en man...

Det var jättekul att se honom, men han visade inget intresse för mig, han skulle vidare ut med sin kompis, träffa någon tjej... Så vi pratade inte särskilt mycket..Jag blev besviken, men tänkte inte jättelänge på honom efter det.

Åren gick och jag flyttade hem till Sverige igen, en dag när jag hade varit hemma i lite över ett år satt jag i köket en söndagsmorgon och läste tidningen. Jag läste som vanligt dödsannonserna väldigt noga, fråga mig inte varför..Jag bara måste läsa dem väldigt noggrant..Plötsligt ser jag ett efternamn som jag känner igen väldigt väl..Krilles efternamn.. Jag läste namnen som stod under (älskad och saknad av..) och längst ner stod det Krille. Endast hans namn.. Jag förmodade att det var hans farmor som hade dött och jag förmodade även att han inte var gift..Då hade det ju stått ett namn bredvid hans namn...

Därmed började Krille snurra i mina tankar igen... Jag ska erkänna att jag har tendenser till att vara en "stalker".... Men jag brukar kunna lägga band på mig och bara undra och fundera inne i mitt eget huvud...

Inte denna gången....

Jag skrev in hans namn på Hitta.se och upp kommer hans adress, en bild på huset där han bor och telefonnr...

Vi bor jättenära varandra, det tar ca tio minuter att promenera till honom från mig..

Jag gick och grunnade ganska länge..Jag ville prata med honom, men vad skulle jag säga? "Hej, jag såg din farmors dödsannons och kom att tänka på dig"  ? 

Nej kanske inte....

Efter ett par veckor hade jag bestämt mig..det fick bära eller brista, jag skulle ringa honom!

Sagt och gjort, jag slog hans nr med darrande händer och han svarade!! 

Jag BORDE kanske ha börjat med att säga något i stil med.. "Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men vi brukade umgås...."

Men inte jag inte....

Jag börjar med att fråga: "Är det Krille?"

När han bekräftat att det var han som talade så går jag på som en ångvält: "Är du född 1976? Bodde du i XXXXXX när du växte upp? Gick du i gymnasiet på XXXXXXXskolan?"

Något irriterat och nästan chockat säger han; "Ja men vad gäller detta?"

"Eh, ja just det....DÅ får jag ur mig att det är jag som ringer...och hela det här att vi umgicks för länge sen och kom han ihåg mig?"

Jo det gjorde han faktiskt (JIPPPIIIIEEE!!!!)

Jag berättade att jag precis flyttat hem, att jag hittat en gammal dagbok där jag nämnt honom (jag sa INTE att jag hade hans namn klottrat på alla sidor i min dagbok...) och tänkte att det skulle vara kul att prata lite med honom. Så det gjorde vi..tio minuter kanske...Sen sa han att han skulle sticka iväg...Men jag var välkommen hem och fick ju ha det så bra....

Kankse inte riktigt vad jag hade tänkt mig....

Nu har han ju fått det bekräftat...Jag är galen.... Jag sa till honom att jag var kär i honom när jag var sexton år vilket sen följdes av kräk i hans riktning...

Nu nästan tjugo år senare ringer jag honom helt otippat, berättar att jag hittat honom på Hitta.se och att vi bor riktigt nära varandra... Han har säkert flyttat...Det hade jag gjort...

Man kan ju tycka att eftersom vi bor så nära som vi gör så BORDE vi ha sprungit på varandra vid detta laget...Men nej, det har  vi inte...

Kanske lika bra det....Man kan ju aldrig veta vad jag hittar på om jag skulle springa på honom när jag är osminkad, i leggings och stortröja.....

Kanske gå hem och sminka mig sen gå bort till honom och visa att jag inte alltid är ful...?

Det hade ju varit galet, det låter som något som jag skulle kunna göra....

Nu är det godnatt för min del.

Jag är åter hemma i min lägenhet! Sov underbart gott i min egen säng inatt! Nu har jag varit ute i skogen och halvsprungit, powerwalkat i en timme. Även det jätteskönt.

Veckan har varit stressig, jag har varit rejält trött hela dagarna men nu när jag är hemma och har börjat smälta och bearbeta tiden så tycker jag ändå att det har varit en bra vecka.

Så....Ska jag återgå till mina killar?

Mitt sista inlägg var ju lite hjärtskärande, i allafall för mig att skriva. Det gjorde verkligen ont. Ont att läsa Rasmus ord, ta in dem och sen skriva det här. Men...Det blir samtidigt en form av terapi, som dessutom är gratis....och nu sju dagar senare känner jag mig glad igen, mer i balans och redo att åter möta världen med ett leende.

Jag har haft lite kontakt med två killar i veckan, eller egentligen ett par till...Men dessa två sticker ut lite, jag får se vad som händer med de andra..De får hålla sig lite i bakgrunden än så länge.

Om vi börjar med Aladdin.. Jag kallar honom Aladdin eftersom han ser ut som en arabisk prins.. Så otroligt vacker, rena ansiktsdrag, sametslena mörka bruna ögon, fylliga pussvänliga läppar och helt slät olivfärgad hy.

Jag får ett väldigt löjligt leende på läpparna bara genom att tänka på honom... Patetiskt...Jag vet... 

Men detta är egentligen inte det mest patetiska...Eller jag ska inte skriva patetiskt... Det är ett negativt ord som jag inte alls tycker om egentligen och vi kan inte rå för hur vi känner och hur vi reagerar på människor vi träffar eller saker som händer. Men i allafall... Aladdin är något yngre än mig.. Eller ganska mycket yngre än mig...

Jag har ju inte berättat för er hur gammal jag är...Bara hintat att jag är äldre än 30 men yngre än 40....

Aladdin är 25!! och han tycker (säger han i allafall) att jag är den mest exotiska kvinnan han någonsin träffat.

Jag har lite svårt att ta in detta..jag är ju så svensk man kan bli...HAN däremot....Ja han ser ju så spännande och sexig och farlig och exotisk ut att jag skulle kunna svimma...

Men det är väl så..Vi har helt annorlunda bakgrund.. Så det som är motsats till vår vardag verkar väldigt spännande.

Jag måste säga en sak dock.... Jag har inga som helst förväntningar, förhoppningar eller någon tro på att det kommer att bli "vi". 1) Han är 25 år gammal...

           2) Hans familj är troende i en helt annan religion än min

           3) Han läser in kemi på komvux för att kunna komma in på läkarprogrammet

           4) Han är 25!!!!

Jag kanske är fördomsfull nu..... Men mina tankar går så här....: Han vill plugga till läkare (vilket jag tycker är jättehäftigt!!) Men han kommer nog att tycka det är "dags" att skaffa barn om kanske 10 år... Då är jag för gammal... Han har en stor familj och vill antagligen ha många barn, jag vill ha MAX två..Jag nöjer mig med ett om jag ska vara ärlig... 

Jag känner mig osäker på om hans familj och vänner skulle acceptera mig som helsvensk, äldre kvinna som inte vill föda åtta barn...

Gör detta mig fördomsfull?..Blir jag motbevisad så kommer jag inte att kämpa emot och jag kommer snabbt att erkänna att jag hade fel.

Så vad har framtiden i sitt sköte för mig och Aladdin då?

Sex. Tror jag

Bara sex.

Jag funderar lite.... Är det min tid nu?  Min bästa tid?

Jag träffade Rasmus, som är den mest vältränade kille jag träffat. Det finns inte ett uns fett på hans kropp, den är bara muskler, rätt igenom. Rasmus är snygg så att det gör ont. Men....Ja han var ju inte redo för mig.. Han släppte taget om mig, så då får jag ju släppa honom också. Så är det ju bara.

Ska jag lämna ut honom lite mer...? Om hans prestationer...? ;-)

Ja ok...Bara lite... Det var mysigt, härligt, bra och njutningsfullt....Men..... Det var över alldeles för fort... 

Jag kände mig otillfredställt tillfredsställd om ni förstår hur jag menar?

Ja, mer tänker jag inte säga...Så ni får använda er fantasi lite.

Så är det nu Aladdin stiger in... Ung, viril och outtröttlig..?

Kanske det.... Jag kommer inte att bli kär i honom i allafall, det vet jag. Men jag behöver ju inte leva som en nunna bara för att jag är singel..?

Så när jag och Aladdin är klara med varandra....Är det då HAN, min prins kommer att träda fram?

Kan det i så fall vara Benjamin?

En kille  från dejtingsidan som jag pratat med den här veckan. Bor i samma stad som jag, så det kommer inte att bli frågan om att "pendla", han är i och för sig "mellan jobb" just nu, men jag får intrycket av att det är självvalt och han har ekonomi till att "flyta" tills han hittar ett annat jobb som passar honom. 

Han tränar.

Han gillar att vara utomhus.

Han tycker att jag är snygg.

Så vad finns inte att gilla hos denna killen? Haha

Ja vi får väl se helt enkelt.

Vad ödet har i åtanke för mig.

Vad som än händer, så vet jag att jag är trygg i mig själv, jag kommer att klara vad som än slängs på mig.

Nu har jag lite studier att ägna mig åt, sen blir det "Breaking Dawn part2" i em och melodifestivalen ikväll.

En helt ok lördag med andra ord.

Hoppas ni får en skön helg, fortsätt gärna med era kommentarer och goda råd, det betyder otroligt mycket för mig.

Tårarna rinner längs mina kinder, jag skickade brev nr 1 till Rasmus, han svarade nästan direkt...

"Jag kan inte. inte än iallafall. Tro mig jag har oxå tänkt på det men vet du vad som hände när du åkt? jag såg å kände hur mitt ex tittade anklagande på mig å hur en tår rann nedför hennes kind. Självklart inte rent fysiskt men jag kände det lika tydligt som om det vore på riktigt. Å jag grät. 

Man lär sig räkna å skriva i skolan men de lär en inte hur man går vidare i livet efter att ha blivit knäckt av ett förhållande. Jag trodde att mina sår blivit läkta men de blöder fortfarande lika mycket som för 3-4 månader sedan.
Om jag ens misstänkt att det skulle kännas så så hade jag inte utsatt varken dig eller mig för en dejt men jag ville tro och jag hade fel.
Jag har inte sörjt färdigt ännu och även om jag hade gjort det så kommer jag inte under några omständigheter att utsätta mig för ett distansförhållande igen. jag fick det klart för mig när jag grät i måndags å tisdags å försökte ursäkta mig med att jag inte visste.
Låter säkert hur dumt som helst."

Jag hade rätt i att han är en jättefin kille.... Är detta inte otroligt tragikromantiskt..?

Men jag undrar stilla... Varför ska jag gå igenom smäll efter smäll?

Var är han som vill och kan satsa på mig?

Jag svarade; "Ok, det är lugnt, jag lägger dig i min minneslåda och tar fram dig någon gång och minns den helgen med ett leende. Hoppas du kan göra detsamma och tänka fina tankar om mig.
Ingenting låter dumt i mina öron när det kommer till kärlek..Jag är en hopplös romantiker..  :-)"

Nu ska jag packa färdigt och åka till Stockholm, det kommer att bli bra, en bra vecka tror jag.

Återkommer nästa helg med fler galenskaper.