Jag har varit och tränat, tredje gången denna veckan!! Jag har som vanligt spenderat viss tid till att observera andra "gymmare". Denna veckan har jag förundrats över hur andra klär sig när de tränar. Jag tycker inte det är nödvändigt att ha märkeskläder, det är inte det jag har observerat...Utan snarare hur vissa (oftast män) kommer direkt in i gymlokalen från gatan, de har jackan på sig och byter inte skor. Sen bär de med sig sin jacka från maskin till maskin, ibland har de en väska med sig också. Varför?? Det finns omklädningsrum..Både på ovan- och nedanvåningen, och det finns en anledning till att det heter OMKLÄDNINGSrum...man ska klä om där! Inte inne i gymet...

Min andra observation är fotklädnad.. Säger man fotklädnad? Nej det gör man säkert inte, jag menar skor. Vad vissa har på fötterna när de tränar. Det första jag fick lära mig när jag började träna var att skor är det viktigaste du ska tänka på, lägg gärna lite extra pengar på skorna, har du dåliga skor kan du lätt skada dig och slita på lederna.

Jag menar inte att man ska lägga tre eller fyra tusen kronor på ett par skor, men mellan fem hundra och tusen kronor tycker jag är rimligt. Så när jag ser (igen oftast män) någon stiga in i gymet med BADSKOR, så tänker jag; ....??? Vad hände här liksom?? Hur tänkte du nu? Foppatofflor är en annan klassiker, eller inga skor alls, bara smutsiga tupstrumpor... Ärligt? Hur tänker en människa som utsätter sig själv (och sin omgivning) för detta?

Den tredja saken jag har tänkt på är dessa män/gubbar som är på gymet varje dag, men faktiskt inte tränar.. De strosar runt bland maskinerna, ibland sätter de sig på en maskin, men de GÖR inget, de bara sitter där, pustar lite och snackar med någon annan gubbe som sitter på en annan maskin, sen byter de....

Vad är poängen med det?

Varför betala dyrt medlemsskap om man bara nyttjar lokalen som ett fik?

Jag skulle faktiskt inte bli förvånad om jag en dag skulle se dem med en kaffekopp i handen...

Jag ser nu att det bara är män som jag har observerat, men det är antagligen för att det är män som beter sig underligt på mitt gym... Alla tjejer/kvinnor har ordentliga skor och de tränar så hårt de kan. Visst, vi har ju de små tanterna som kommer fullt sminkade, juvelerna hängande runt halsen och håret i en snygg uppsättning, det är roligt att se dem också..Men de tar ändå sin träning på allvar. 

Slut på observationerna. Nu ska jag duscha, snart kommer Nelly och vi ska göra tatuering nr tre, tillsammans, jag lägger upp en bild senare ikväll.

Ha en underbar helg alla!

Jag känner att jag behöver avsluta kapitlet Adam här. Nu. Ikväll. 

Det ligger en stor klump i magen på mig, det smärtar lite i hjärttrakten, tankarna snurrar och jag funderar på om Kevin verkligen gillar mig, eller om jag bara är ett tidsfördriv?

Om jag någonsin kommer att få mitt "happy ending"?

Vilket jag vet är direkt kopplat till Adam..Därför måste jag skriva avslutet nu. Så att jag kan åter lägga alla plågsamma detaljer bakom mig. 

Så hur långt hade vi kommit...? Jo, vi hade flyttat in i vår tredje lägenhet, missfallet fick Adam att ta upp sitt drogmissbruk igen och jag försökte planera bröllopet.

Pengar var inget som vi hade särskilt mycket av... Jag insåg att jag behövde tjäna mer pengar för att ha råd att spara ihop till vårt drömbröllop. Så jag sökte och fick ett annat jobb, som jag hatade. 

Jag gillade ingenting av det, men jag bet ihop och jobbade hårt iallafall. Jag planerade att göra något annat så fort vi hade gift oss... Alla extra pengar sattes in på ett specifikt "bröllops-konto" och jag lusläste bröllopstidningar för att få tips och ideer hur man kunde göra sitt bröllop personligt utan att spendera en mindre förmögenhet. Mamma kom över och vi letade efter en brudklänning. Det mesta var härligt, förutom jag och Adam...

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag började tvivla. En dag när jag kollade "bröllops-kontot" saknades det en stor summa pengar. I panik ringde jag Adam, han var alldeles tyst, men han erkände att han tagit ut pengar för att köpa godis och droger... Jag la på luren, sen satt jag på jobbet och kände mig bedövad, jag visste inte vad jag skulle tänka, eller känna eller göra. 

Jag jobbade sent den kvällen och runt halv tolv var jag på väg hem längs motorvägen. En bil körde upp bakom mig och blinkade med helljusen, sen kör han upp bredvid mig och vinkar att jag skulle stanna längs väggrenen.

Jag saktade ner och han körde in framför mig, då gasade jag och körde ifrån honom. Jag pressade gasen i botten och tvingade min stackars bil upp i över 160km. Jag var livrädd! Jag ringde Adam, det tog säkert tio försök innan han svarade, han var hög, jag förklarade att jag var förföljd och kunde han möta mig på gatan utanför huset?

"Njae....jag är jättetrött babe" sa han

"Men.....någon försökte precis pressa mig av vägen" 

"Ja men jag orkar inte stiga upp, han har säkert försvunnit när du kommer hem, du kör så snabbt babe"

Tårarna rann längs kinderna på mig när jag insåg hur väldigt lite Adam faktiskt brydde sig om mig.....

Nästa dag började jag jobba tidigt, på förmiddagen fick jag ett sms från Adam, han bad om ursäkt, men jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta.. 

När jag kom hem stod Adam i köket och diskade, han såg ledsen ut och sa att han behövde en paus, han kunde inte göra detta längre, han visste inte vad han ville längre. Han hade redan bestämt att han skulle sova hos sin mamma i en vecka och samla tankarna. Jag protesterade inte, jag orkade inte, men jag undrade lite varför HAN behövde en paus??

Jag grät hela kvällen och natten. Nästa dag sjukskrev jag mig och spenderade dagen i sängen med "Sex and the city" och choklad. Sent på eftermiddagen sattes en nyckel i dörren och Adam kom upp i sovrummet, han såg ut som en ledsen hundvalp och sa att han saknade mig och ville inte vara utan mig.

Jag förlät honom, utan att tveka, jag hade dött lite under de tjugofyra timmarna. Nu kände jag mig hel igen. Trygg.

Fråga mig inte varför eller hur jag kunde känna så... Men det var så jag kände.

Bröllopsplanerna fortsatte, min pappa betalade vår bröllopsresa till en ö utanför Venezuelas kust. Mamma betalade min brölloppsklänning. Vi bokade kyrkan och betalade depositionen på hotellet där vi skulle ha festen och själva sova på natten. Sen kom den ödesdigra natten när Adam väckte mig vid midnatt, han sa at han behövde prata, han var osäker igen, han grät och sa att han inte ville gifta sig längre. Han kände att han var tvungen att "leva" mer, för sin brors skull... Som aldrig fick leva. Vad skulle jag säga? Mitt i natten släpper han denna bomb... 

Jag tänkte att han skulle ändra sig efter ett par dagar, men denna gången gjorde han inte det. Han ville att vi skulle fortsätta vara tillsammans och dejta, vi kunde t.o.m fortsätta vara förlovade. Men han ville bo hos sin mamma och träffa mig ett par gånger i veckan.. Just då var jag stark och stenhård. Jag sa att om han inte ville bo med mig längre så skulle vi inte heller vara tillsammans, jag hade inte råd att behålla lägenheten själv, utan jag flyttade in i ett kollektiv. Jag bodde i ett jättestort hus tillsammans med fyra andra människor. 

Det var jobbigt, jag spenderade dagarna med att jobba och gå hem, dra för gardinerna och titta på "Sex and the city". Jag tittade på alla 6 säsongerna, sen såg jag Mamma Mia filmen och Sex and the city filmen, sen började jag om med serie ett av serien... Så höll jag på i nästan ett år.... Jag såg till att jag överlevde. Jag levde inte. Men jag var inte heller död. Jag existerade bara...

Jag och Adam hade kontakt. Alldeles för mycket kontakt. Flera gånger blev vi "tillsammans" igen, bara för att göra slut ett par veckor senare. Jag grät otroligt mycket under detta året, det slutade liksom aldrig. 

Jag grät själv i mitt rum, jag grät hos kompisar och jag grät hos Adam. Jag var ett vrak.

Men mitt i denna ångest, panik, och smärta så märkte jag att jag hade förvandlats till en skugga av mig själv, jag kände inte igen mig själv längre. Jag insåg att jag skulle lätt kunna vara tjejen som satt och väntade på Adam, tills han kände att det var ok att spendera några timmar med mig. Jag skulle kunna vara hon som stiger upp kl två på morgonen för att hämta honom när han är full och kåt. Och någonting hände i mig, jag var tvungen att komma ifrån vår stad, långt ifrån Adam och våra gemensamma vänner...

Jag var tvungen att åka hem...

Det var inget lätt beslut, igen med tårar, ångest och panik.

Jag ångrade mig och försökte att lappa ihop mitt och Adams förhållande flera gånger, men det går inte att lappa ihop något som är helt söndertrasat.

Så den 22 April 2009 satte jag mig på planet och flyttade hem igen.

Under mitt sista år i England kom Pinks album "Funhouse" ut, hon hade separerat från sin man och eftersom hon är en sån fantastisk konstnär och artist skrev hon ut sin smärta (och har tjänat miljoner på den) Jag spelade hennes album fram och baklänges, jag kände igen mig i alla låtarna... Jag grät och skrattade, drack vin och åt choklad medans jag lyssnade på sång efter sång. Det var terapi, och det var plågsamt.

Jag får fortfarande en klump i halsen när jag hör någon av sångerna. Förutom en av dem.. Självklart pratar jag om "So what". Jag älskar fortfarande den sången, den symboliserar styrka för mig, den fick mig att känna att jag klarar mig själv, jag behöver inte Adam, det är han som är en förlorare.

Det tog mig nästan två år innan jag kunde säga att jag var helt över Adam och redo att träffa någon annan. 

Jag lovade mig själv att aldrig bli så sårad igen...

Det känns som att det är lämligt att avsluta med en Pink sång, självklart "So what" och jag kommer aldrig att prata om Adam igen här på bloggen.

Efter fyra hektiska dagar när jag inte ens haft datorn påslagen tänkte jag att det är dags för del två av historien om min engelsman...

Vi började som sagt att träffas i december 2005, den första februari 2006 flyttade han in till mig. Jag var jättelycklig, jag älskade att somna i hans armar och vakna precis på kanten av sängen.. Adam sov lite som ett barn, armar och ben utsträckta över hela sängen, han märkte ALDRIG att jag låg under hans arm eller ben som vägde ett tonn när han hade somnat, en natt vaknade jag av att han rullade över mig, jag låg fastkilad mellan honom och madrassen. Det tog mig flera minuter av knipande och knuffande innan han flyttade på sig och jag åter kunde andas... När jag tänker på det nu så skrattar jag, på ett sätt så var det väldigt roligt, så här i efterhand i allafall. Men just då, när klockan var runt tre på morgonen kunde jag inte se något lustigt med det alls..

Jag älskade att handla med honom, jag älskade att spendera tid med honom, i början av vårt förhållande tillbringade vi mycket tid hemma, med fördragna gardiner, i soffan, under ett täcke och bara i våra underkläder. Jag älskade varje minut av det, jag älskade honom.

Tyvärr dröjde det inte väldigt länge innan det första mörka molnet dök upp på min himmel...

En kväll fick Adam ett sms, han hade somnat så han hörde det inte, men hans telefon var så att den inte slutade plinga förrän han hade läst meddelandet. Så den förbannade telefonen plingade och plingade och plingade.. Till slut öppnade jag telefonen, bara för att få tyst på den...

Jag önskar fortfarande att jag aldrig hade gjort det.

Meddelandet var från en tjej vi jobbade med, Kristina, hon är en tjej som jag inte alls gillade. Man kan inte alltid sätta fingret på vad det är som får en att ogilla någon, det bara finns "något" hos en person som får en att vilja sticka en vass spik i ögat och vrida runt, bara för att det är skönare än att spendera tid med den personen.

Kristina var denna person för mig. Så när jag läste meddelandet från henne, på Adams telefon kändes det nästan som om  hela jag frös till is. "Jag vill inte träffas på lördag, det är inte rättvist mot min man, du är fantastisk, men jag kan inte" jag kollade datumet och det var dagen efter jag och Adam hade spenderat natten tillsammans första gången.

Jag blev jätteledsen. Förtvivlad faktiskt. Mest för att jag tyckte att den här tjejen var riktigt vidrig, varför ville Adam överhuvudtaget ta i henne med tång?

Jag kunde ju inte konfrontera honom. Då hade jag varit tvungen att berätta att jag kollat hans telefon, och det kunde jag ju inte göra... Så jag höll tyst, men från den dagen kollade jag ofta hans telefon, och nästan alltid fanns det meddelanden från andra tjejer. Efter ett tag var jag tvungen att berätta för honom, jag kunde inte hålla inne med hur sårad och ibland äcklad jag var av vad han gjorde.

Han var ångerfull, sa att han inte menade något med det, det var bara "flirtigt" han skulle aldrig vara otrogen mot mig, han älskade mig så otroligt mycket, ville inte förlora mig. Jag trodde honom, på ett desperat sätt ville jag så gärna att han skulle älska mig, älska mig så mycket, så hårt och passionerat att han skulle ändra på sig själv och sitt sätt. 

Så naive jag var, trots att jag hunnit fylla trettio gick jag omkring i en bubbla där jag tycktes tro att folk kan förändras om de bara får tillräckligt med kärlek..  Tyvärr så är ju livet inte så. Adam har haft en jobbig uppväxt, uppfostrad av sin ensamstående mamma, pappan försvann tidigt, hans bror dog i cancer när han var tretton år och Adam kände alltid att det var "fel" son som dog, hans mamma satte brodern på en pidestal och varje gång Adam gjorde något hon inte gillade sa hon alltid; "Så där skulle inte din bror ha gjort" 

Vilket krossade Adam, lite grann för varje gång han hörde det. När en människa dör innan deras tid egentligen är slut, är det alltid hemskt, och när det är en ung människa, som har hela livet, hela sin framtid framför sig, då är livet grymt. Saken är den att man kan aldrig veta hur en människa skulle ha varit om den hade fått leva. Det finns ingen garanti att den änglalika lilla söta pojken man såg gå från spädbarn till treåring till tidig tonåring skulle fortsätta vara änglalik efter puberteten. Men det är svårt att få en sörjande mamma att förstå det.. och det är inte riktigt min uppgift att få henne att inse det. Hösten var alltid jobbig, i september var det årsdagen för när brodern fick diagnosen, vilket ju var väldigt sorgligt, i oktober var årsdagen då han dog, i december var både Adams och broderns födelsedagar, det kunde aldrig firas med glädje, vi var alltid tvugna att sörja han som inte var med oss längre.

Sen var det jul vilket också gick i sorgens tecken eftersom att han inte längre fanns hos oss. Även sju år efter hans död, sörjde Adam sin bror som om det var igår han gick bort.

Efter jul kunde vi sakta börja andas igen.. Så här var det varje år...Jag undrar om det fortfarande är så? Att hälften av året är ok och andra hälften är mörk och deprimerande.

Framåt våren 2006 tyckte Adams mamma att vi skulle flytta, till en större lägenhet. Ganska snart var Adam med på noterna och började påpeka hur liten vår lägenhet var. Jag höll i och för sig med honom, det var trångt med alla hans högtalare, hans dator och hans tv-spel. En vän till Adams mamma hade en lägenhet som hon ville hyra ut, vi fick första tjing på denna lägenhet. Det var ingen topplägenhet, otäta fönster vilket gjorde att det var som att bo i en frysbox.

Dusch fanns inte, fortfarande är det många bostäder som inte har dusch utan bara badkar, engelskmän är mycket för att "ta ett bad". Även på morgonen vet jag många som tappar upp ett bad och badar i 7 minuter innan de går till jobbet eller skolan. För mig är det bara bizarrt. Snabb-bad?

Bad ska väl tas när man kan slappna av? Ligga länge och njuta? På kvällen?

Men alla känner ju olika... 

Badkaret vi hade var stort och varmvattentanken rymde tillräckligt med varmvatten för två tredjedelar av ett bad. Så gissa hur många gånger jag badade i fisljummet vatten?

MÅNGA gånger. 

Vid den här tidpunkten började jag och Adam bråka ganska mycket, och alltid om samma sak..

Hans drogberoende. Adam rökte gräs. Varje dag. Det är mycket vanligare att man gör det i England än här i Sverige, det är mycket mer accepterat att man gör det också. Men jag hatade det verkligen. Jag blev väldigt påverkad av det även om jag inte rökte själv, jag mådde ofta illa och kände mig yr och orkeslös. Mitt sockersug slog i taket, jag började äta kopiösa mängder sötsaker. Visst åt vi riktig mat, men inte varje dag, ofta levde vi på mackor och flingor i flera veckor. 

Men en dag sa Adam att han var trött på det och han slängde sin "malkvarn" (vet inte vad det heter på svenska..Men ett redskap man "maler sönder" marijuana i för att sen kunna blanda med tobak eller röka "rent" i en joint.

Jag var överlycklig och kände att vi tog ett stort steg i rätt riktning.

En vecka senare hade jag precis fixat middag, jag stod i vårt vardagsrum med en tallrik i handen och tittade på något på tv:n när Adam plötsligt ställer sig på knä och säger; "Det var inte så här jag hade planerat det, men jag kan inte vänta längre, vill du gifta dig med mig?"

Jag minns att jag grät och släppte tallriken i golvet och sa "Ja ja ja"

Han hade köpt en ring, men den var för liten så jag fick vänta ett par veckor innan jag fick den på mitt finger. Jag var jättelycklig. Sen kom Adams mamma på den geniala iden att vi skulle flytta igen, till en större lägenhet med trädgård eftersom vi snart skulle ha barn.

Och det var ju sant, vi hade pratat om barn ett tag och efter bröllopet skulle vi ha barn bestämde vi.

Så sagt och gjort, planering för framtiden, vi flyttade till en marklägenhet med trädgård. Vilket inte var en trädgård... Det var en gräsplätt utanför vårt fönster som vi inte kunde komma ut till genom vår lägenhet utan var tvungen att gå genom trapphuset. Jag brydde mig inte jättemycket, jag var nyförlovad och skulle snart börja planera mitt bröllop. Inget kunde få mig att sluta le. Jo en sak. Mitt sista missfall.

Det var inte alls planerat att jag skulle bli gravid då, jag ville inte vara gravid när jag gifte mig, men vi blev båda överlyckliga över att se den andra blå linjen dyka upp på testet.

Lyckan varade inte länge, jag fick missfall i vecka 11. Vi var båda förkrossade, men vi försökte se frammåt mot bröllopet och familjen som skulle komma senare.

Jag förstod att Adam var ledsen och besviken, men när jag kom hem en kväll och han låg utslagen på soffan, hög som ett hus, då undrade jag för första gången om detta verkligen var det livet jag ville ha?

Fortsättning följer.....

Denna låten tänkte vi ha som bakgrundsmusik i vår bröllopsvideo... Jag älskar den fortfarande och tycker att den skulle passa perfekt, men inte i min bröllopsvideo...

Sitter och funderar, tanken har slagit mig ett par gånger idag... Att det är dags att berätta om någon som var väldigt viktig för mig när jag bodde i England men som sen blev den största anledning till att jag flyttade hem till Sverige igen.

Adam... Mitt livs kärlek..Även om jag inte älskar honom längre, så älskade jag honom så det gjorde ont när vi var tillsammans och under en lång period efteråt och jag har inte älskat någon efter honom, så....ja jag får nog säga att han är  mitt livs kärlek. Hittills iallafall... Förhoppningsvis är han inte det den dagen jag dör... Jag kommer att dela upp blogginläggen om honom, vi var tillsammans i tre år, det går inte att korta ner till ett inlägg... Det blir två eller tre "delar" jag har inte bestämt mig än... Men jag börjar såklart från början, så att ni får de bra bitarna först..Hur jag kunde bli kär i honom...

Adam kom som ny personal till mitt jobb när jag hade jobbat där i lite över ett år.

Jag var genast väldigt attraherad av honom, men han inledde snabbt en relation med en kollega till mig (till oss..) och att ge mig in i ett "krig" om en man har aldrig varit min grej.. Sen blev han placerad på en avdelning i en annan byggnad och jag "glömde bort" honom. Sommaren 2005 kom, jag gick på en helt galen bantningskur (LighterLife..där man ska dricka fyra liter vatten om dagen och dricka 3 shakes..) Jag gick ner trettiofem kilo och kände mig väldigt nöjd med mig själv..

Varje september gjordes det stora omplaceringar av personalen på denna arbetsplatsen, både positiva och negativa förändringar, men cheferna sa att de visste vad de gjorde och alla förändringar var väl genomtänkta (vet chefer någonsin vad som är bäst egentligen..??) I allafall september 2005 var inget undantag och gissa vem som blivit placerad i min byggnad?

ADAM!!!

Inte på min avdelning, men vi jobbade i samma byggnad, han hade även gjort slut med tjejen han varit tillsamans med när han började jobba hos oss, så han var singel!!! Och fortfarande skitsnygg!!!

Då rökte jag fortfarande och det föll sig så att vi alltid gick på rökpaus tillsammans, det var inget som vi planerade, det bara blev så att vi möttes i rökrutan..

Vi pratade, han fick mig att skratta och jag kände att det fanns kemi mellan oss, kanske var det bara från min sida? Men han hade glittrande busiga ögon och jag smälte varje gång han tittade på mig.

En dag - jag minns faktiskt att det var en söndag och jag jobbade...- fick jag ett sms från ett okänt nr, det var bara en rolig historia typ en "norge-historia" och jag tyckte det var lite underligt att skicka det till någon...

Så jag skrev; "Ledsen, men jag har inte detta nr lagrat, vem är du?"

Sen började en "lek" som gick ut på att jag skulle gissa vem det var som skrev...

Jag listade ut ganska snabbt att det var Adam, men lät honom tro att jag inte hade en aning om vem det var.

Precis innan jag slutade mitt pass skrev jag "Kom nu ut och rök med mig innan vi går hem ;-)" han såg lite paff ut när vi möttes i rökrutan "Hur länge har du vetat att det var jag??" sa han

"Ett par timmar faktiskt.." svarade jag

Adam och jag höll sporadisk kontakt via sms, ingen på jobbet visste att vi pratade, men ingenting hände...

Vi träffades inte utanför jobbet, vi utbytte bara vänliga, vardagliga sms, inget seciellt och jag började nog tröttna och tänkte att det aldrig skulle bli "något" mellan oss..

Men så en torsdag i November - den sista dagen i November för att vara exakt - fick jag ett sms från honom. Jag stod i snabbköpet, jag hade cola och en liten flaska vodka i min shoppingkorg (överallt i Europa får du köpa sprit i snabbköpet...förutom i Sverige..) jag skulle hem till en kompis för en välbehövlig tjejkväll med skvaller och vodka...

Det pirrade till lite i magen när jag läste hans sms; "Vad gör du ikväll? Jag slutar kl 21 och skulle inte må dåligt av en puss och en kram"

"Hmmm," tänkte jag..... Hela min kropp brann för att han skulle kyssa mig, men jag tänkte ju inte låta honom veta det hur lätt som helst.. Så jag la ner telefonen i väskan och körde hem till Alison för att få hennes råd i hur jag skulle svara honom...

Jag och Alison var riktigt nära vänner då och vi brukade skratta tills vi låg på golvet och grät, tillsammans knåpade vi ihop sms efter sms till stackars Adam som satt på jobbet och ville veta om jag skulle möta honom eller inte..?

Tio minuter innan han skulle gå av sitt skift sa jag att jag skulle möta honom runt hörnet från vår arbetsplats. Jag hade "bara" druckit två vodka och cola, vilka var svaga, och i England är de inte så strikta med promillehalten när man kör bil, så jag körde iväg och mötte honom klockan nio...

Alison hade blandat en drink som jag skulle ge honom, i ett glas som jag höll fast med knäna medans jag körde (hur galet egentligen...??) Jag var så nervös att jag skakade när han satte sig i bilen bredvid mig, jag tror att han också var nervös..

"Vart ska vi köra" frågade jag...

"Kör till de sjunkna trädgårdarna" sa han. Jag visste vad han menade, men jag har aldrig förstått varför det kallas för sjunkna trädgårdar...Man får i och för sig köra ner för en kulle, till en parkeringslats nära havet, men där finns ingenting som kan liknas en eller flera trädgårdar...

Men där var mörkt och ingen annan var där så vi satt i min bil i flera timmar, pratade, skrattade, rökte och sneglade på varandra, en sång som kom att bli "vår" på ett kul sätt spelades på repeat hela tiden..

Det var väldigt spännande att sitta i min bil, med mörkret som en tät filt runt oss, bara ljuset från vår cigarettglöd och instrumentbrädan på min bil lyste upp våra ansikten, ibland startade jag bilen för att köra igång värmen lite, det blev snabbt kallt och jag hade inte så mycket kläder på mig, (Alison sa till mig att bara åka i min uringade t-shirt så Adam skulle få lite "ögon-godis", det var väl ingen som trodde att jag skulle sitta i en kall bil utan ytterkläder i slutet av november...)

När jag hade startat bilen för sådär tjugofjärde gången sa Adam; "Men kom här ska jag värma dig istället" sen la han sin hand runt min nacke och drog mig till sig och kysste mig, jag trodde att hjärtat skulle studsa ur bröstet på mig, jag började skaka ännu mer och Adam frågade om jag vill köra hem?

Egentligen ville jag stanna kvar i vår "bubbla" jag ville inte att denna stund skulle ta slut, men jag fick ju inse att det inte var bra att sitta i en iskall bil utan tröja eller jacka, natten mellan den sista november och första december...

Så vi körde hem till mig...Vilket vi hade kunnat göra från början... Men innan vi körde sa jag bestämt till honom att han skulle få sova med händerna på täcket! Och byxorna skulle vara på!

Han var ok med det...

Från den dagen sov han bredvid mig i stort sett varje natt tills vi separerade, fast hans händer var sällan på täcket efter den natten....

Detta får nog räcka för ikväll... Känner mig stressad och "tom" på ngt konstigt sätt...

Önskar att Kevin var här... Men det dröjer minst en vecka innan jag träffar honom igen...

Så jag får göra något för att skingra tankarna.... En liten promenad kanske skulle funka....

Men ni minns sången som gick på repeat den där kvällen/natten...

This is it.... Dont judge me...  ;-)

Nu är klockan så där mycket igen...Efter midnatt och jag borde sova för ett par timmar sen... Jag har spenderat två intesiva dagar med min vän Elisabeth... Jag har aldrig nämnt henne här förut, antagligen för att vår vänskapsrelation går upp och ner... Ibland går den neråt i en sådan rasande fart att jag måste stanna upp, andas och ta en paus helt enkelt. För att sen ganska enkelt vända om och se på hur vi kommer upp på topp igen.

Elisabeth är nog så nära en syster jag kan komma...Vi driver varandra till vansinne och ibland har jag känt att jag inte orkar längre, jag behöver en paus och inte tänka på henne på ett tag. Men om hon någonsin skulle försvinna och inte finnas i mitt liv en dag så skulle jag nog vara halv... Det är helt enkelt så att hon är en del av mig.

Idag har varit en klassisk "Nelly-och-Elisabeth-dag"  vi åkte till Ikea på förmiddagen, ganska tidigt med tanke på att vi träffades igårkväll också och ingen av oss kom i säng innan ett igår morse....

Vi promenerade runt på bottenvåningen, vi hade börjat fundera på om vi var fikasugna och hur vi lättast skulle ta oss till restaurangen..? Jag fick syn på en korg med "kläd-rollar" ni vet sådanadär rullar med tejp på som man rullar sina kläder med för att få t.ex katthår... Jag behövde en ny så jag bad Elisabeth att ta en till mig. vilket hon gjorde, jag skulle slänga den i kundvagnen, ni vet hur stora Ikeas kundvagnar är...och jag missar vagnen...Det var inte så att rullen studsade på kanten och landade på golvet... Jag missade vagnen totalt med säkert en meter..och den rullar iväg längs med golvet...

Detta gjorde självklart att jag och Elisabeth bröt ihop i varsin hög, jag kämpar dessutom med att inte kissa på mig..jag stod böjd över kundvagnen med korsade ben och gråter av skratt. Plötsligt hör jag Elisabeth som säger: "Ursäkta mig, får man inte lov att skratta?? Fy vad otrevligt!!"

Jag förstod ju inte alls vad hon pratade om utan trodde att hon pratade med sin hemliga kompis (eller nåt...) så jag skrattade ju lite till...

Efter fem minuter när jag sansat mig lite frågade jag vad hon menade med det hon sa..?

"Det var två killar som ganska högt sa att det såg ut som att vi höll på att kissa på oss"

"Jaha...Men det gjorde ju nästan jag iallafall" sa jag

"Ja men det kan ju de ta och skita i, det är våra byxor!" (Elisabeth har lite hetsigt humör ibland) sen skrattade vi lite till, besökte damrummet och tog oss upp till restaurangen för att fika. Väl däruppe säger Elisabeth; DÄR! Där är de!!

"Vem??"

"Killarna som sa att vi höll på att kissa på oss"

"Jaha...."

Vi gick förbi dem och efter tre steg hör jag; "Där är ju DEM igen!!!"

Vi fortsatte bara att gå, ville inte väcka mer uppstådelse än nödvändigt....

Jag glömde berätta om två saker som hände igår, så jag gör det nu.....

Jag satt i soffan här hemma, Kevin hade precis kört, då plingar det till i min telefon... Sms från Simon....

Minns ni honom?

Som satte upp sitt kontor i mitt kök en helg....Som tvingade Fluffy att sova utanför sovrummet istället för hos mig som hon är van vid... Intensiv kille..Som har adhd....? Ni minns eller hur? Skrolla annars tillbaka och leta efter inlägg om honom...

Hans meddelande löd: "Hej NELLY, det var längesen vi hördes, jag har tittat på våra bilder, så lyckliga vi var"

Eeehhh jaha...Vad kommer detta ifrån???

Visst var jag glad...Sådär nyförälskad som man är när man träffar någon ny... Men LYCKLIG....Njae.... FjantSimon... Jag raderade hans meddelande.

I förrgår så var jag inloggade på facebook, och upp poppar ett chatmeddelande från Tobias.. Vi pratade om typ vädret en stund, sen frågade han vad jag gjort de senaste tiden eftersom jag inte varit inloggad...?

"Har du saknat mig eller?"  skrev jag och la till en blinkande smileygubbe... Jag tänkte att det är väldigt oskyldigt att skriva så... Men...Till svar får jag; "Ja, det har jag verkligen"

FAN!!! Varför sakna mig..??  Nu kommer jag att tycka det är jobbigare och jag måste avsluta något som jag inte trodde att det var något med...

Jag ska prata med honom så snart jag kan....

Kevin är hos sin mamma och hjälper till med något, ja det sa jag ju igår...Han bär stockar....

Förhoppningsvis kommer vi att träffas imorgonkväll...

Det beror på om de blir "färdiga" i tid..(med vad??? jag måste lyssna bättre när han pratar...)

Nu är klockan snart två på lördag morgon... Jag ska lägga mig... Imorgon är det ännu en ledig dag... ahhh underbart...

Ha en härlig helg alla.

Idag är det torsdag, Kristi Himmelsfärsdag, och jag är ledig..Ljuvliga ljuvliga lediga dag som sträcker sig orörd framför mig. Kevin har precis åkt, han ska hjälpa sin mamma bära stockar i skogen... Visst låter det otroligt manligt och sexigt? Jag skulle SÅ gärna vilja vara en fluga på väggen och titta på honom när han jobbar och sliter... Eller fluga på vilken vägg? En kanin eller ett vackert rådjur i skogen är kanske bättre...

Jag skulle iallafall vilja stå och smygtitta på honom när han bär stockar...

Vi hade planerat att han skulle komma hit efter jobbet igår när han slutade klockan elva (på kvällen) men han åkte och spelade golf med några kollegor istället så han kom hit redan klockan åtta!!

Vi tittade på "Snuten i varuhuset" och skrattade jättemycket. Det är en lättsedd film och jag älskar Kevin James. 

Igårkväll hade vi en riktigt bra konversation tyckte jag. Han frågade om jag var stött för att vi inte hade sex i söndags när jag sov hos honom och vad jag tänkte?  

En kille som vill veta vad jag tänker..? Really..??

Jag är inte den "typiska" tjejen som älskar att prata om mina känslor (finns hon längre egentligen..ärligt?)

Jag frågade om jag var tvungen att vara ärlig? Kunde jag inte luras lite? 

Han skrattade och tog tag i min haka.... "Nej, du kan inte lura mig Nelly, Säg nu, jag vill vet.."  Jaha...usch så jobbigt det var..Jag flackade med blicken, tittade överallt utom på honom men igen sa han; "Titta på mig Nelly" (intensivt...)

Så efter ett par "ok, och men..hmm, ja, uhm" sa jag att min första tanke var att han kanske redan var trött på mig och han nog inte ville träffa mig igen, MEN jag var själv trött och när han drog mig nära sig och höll om mig hela natten (nästan) så slog jag bort de tankarna.

Han log och sa "Så dina tankar galopperar Gagnam-style?"

"Ja...Ibland....Men jag har blivit väldigt duktig på att styra tankarna nu för tiden"

Jag kände att jag var tvungen att berätta om mitt kraschade bröllop...Jag har ju inte skrivit om det här på bloggen än... Jag kommer nog att göra det, men jag förlovade mig inte med en "dejt"...Vi hade ju ett långt förhållande, så det kommer att ta lite längre tid...Men en dag antagligen...

I allafall, Kevin var perfekt... Han hade en hand på mitt knä, tittade på mig, tog in vad jag sa, lyssnade på mig och frågade sen om jag hade jobbat mig igenom detta på egen hand, eller om jag haft "hjälp"?

Jag har suttit i många terapi-soffor genom åren men i höstas hittade jag vad som var rätt för mig; KBT! Kognitiv Betéende Terapi. Här fick jag verkligen jobba med mig själv, jag fick läxor att göra till nästa session och tillsammans med min terapeut grävde jag ganska djupt i min själ, vände ut och in på mig själv och äntligen, ÄNTLIGEN kom jag ut på "andra sidan" av mig själv. Den sidan jag skulle ha varit på, för länge sen...

Men nu svävar jag iväg igen, tillbaka till Kevin...

Sen säger han; "Det är något jag tänker på hela tiden, jag tänker verkligen på det hela HELA tiden"

Jag kände att han skulle säga något som jag inte skulle bli jätteglad över att höra...Jag kände hur jag snabbt stålsatte mig för att han skulle säga att han inte vill ha ett förhållande, inte vill binda sig...

Men han sa; "Jag vet inte om jag vill ha fler barn" "Det snurrar i huvudet hela tiden, så när jag har bestämt mig, så berättar jag för dig och du får bestämma om du vill fortsätta att träffas om jag kommer fram till att jag inte vill ha fler barn"

Jaha...vad säger man till det?

Saken är ju den att jag är inte hundra procent säker på att jag själv vill ha barn...

Det är en så lång diskussion, men i stora drag känner jag; OM jag får barn så kommer jag att vara runt fyrtio när det händer, vilket innebär att jag kommer att vara ca sextio år när barnet tar studenten och flyttar hemmifrån, om inte bostadsmarknaden har vänt från hur den är idag..Jag flyttade hemifrån när jag var tjugo, och jag flyttade till England..Men jag vet många som inte flyttar hemifrån förrän de är tjugofem..För det finns inga bostäder...

Så då kommer jag att vara över sextio när mitt liv kan "börja igen"

Sen har jag andra tankar....Vilket säkert kommer att få vissa att tycka att jag är överdrivet fåfäng..Men då får det vara så... Jag har ju gått ner rätt mycket i vikt, sjuttiofem kilo för att vara exakt..Jag har fortfarande tjugo kilo till min målvikt, men när jag kommit dit så kommer nästa steg..Nämligen att bli av med all överskottshud, vilket innebär oeration, bukplastik... Men jag vill inte göra en full bukplastik bara för att ett år senare bli gravid och tänja ut huden igen...

Jag har drömt om en platt mage sen jag var tonnåring... Om jag får den möjligheten så kan inte ens något så underbart som en baby hindra det... Alltså; ska jag har barn så måste det ske innan operationen... Så är det bara.  

Fåfäng?  Ja..det är jag....Jag sticker inte under stol med det..

Och där svävade jag iväg från ämnet igen...

Tillbaka...

Kevin sa också; "Du kommer aldrig att ha problemet med att jag ställer in bröllopet med mig, för jag vill aldrig gifta mig, så om du vill ha ett stort bröllop så får du nog leta efter någon annan"

En man som inte tror på äktenskapet, så nytt, det har jag aldrig hört förut....trötta mig...

"Men om jag vill ha ett litet litet bröllop då?"

Då skrattade han bara...Jag skrattade också och sa;

"Inget bröllop och inga barn, vad kul du är då"

"Nej jag har inte sagt inga barn än, men det är som du säger, jag kommer att vara sextiofem när de flyttar hemifrån och då kanske undra: Vart tog mitt liv vägen?, MEN jag vet ju också hur otroligt kul det kan vara"

Så det var vad JAG sa som fick honom att tänka om?? 

Det var ju irriterande...

Fast jag tror inte att det har något med mig att göra...

Ska jag vara ärlig så är det inte tveksamheten till fler barn som gör mig vemodig..det är att han har bestämt sig för att aldrig någonsin gifta sig.... För jag vill verkligen gifta mig...

Kan man verkligen bara bestämma sig för att aldrig vilja gifta sig?

Är det inte lite beroende på den man är tillsammans med?

Om man älskar någon så mycket att man vill bo ihop och dela sitt liv med den personen så är väl inte steget till giftemål jättestort? Jag kan förstå om man inte vill ha ett stort pampigt bröllop med femhundra gäster, det är inte det som är viktigt, inte för mig iallafall... Jag kan gifta mig i rådhuset i jeans om det är rätt kille...

Jag vill bara bli kär, jag vill att någon ska bli kär i mig och vilja spendera resten av sitt liv tillsammans med mig och inte kunna tänka sig sitt liv utan att jag är en del av det. Sen vill jag gärna ha en möhippa... haha

Jag sa inte detta till Kevin, det är lite för tidigt, men jag sa att jag inte har träffat någon innan som är så snäll och schysst som han är, som jag dessutom är attraherad av och som jag vill vara tillsammans med och som jag tror vill vara tillsammans med mig... 

Jag sneglade lite på honom när jag sa det sista, "Vill du vara tillsammans med mig?" sa jag ganska tyst...

Han log och sa "Jag tycker väldigt mycket om dig"

Det kanske inte egentligen var svar på min fråga..Men det räcker för mig...

Vi sa båda nu imorse att vi ska ta bort våra profiler från dejtingsidan.

Så jag tror att vi har tagit ett nytt steg, i en riktning som jag vill gå mot.

Gemenskap, tvåsamhet, oss....

Eller?

Är jag ute och cyklar...?

Jag tänkte spela en låt för er... Som jag har haft på "repeat" i ungefär ett dygn nu...

Jag är fullkomligt kär i den... Hoppas ni också gillar den, och hoppas ni alla får en härlig långhelg om ni är lediga.

Måndag... Jag är ganska trött, det har varit en intensiv helg... Det är antagligen därför jag känner mig lite gråtmild och ledsen.. Jag behöver sova, vilket jag ska göra tidigt idag, så tidigt jag kan.

Men jag kan ju berätta om igårkväll först. Om ni vill höra...?

Jag tog tåget ut till Kevin strax efter fyra igår eftermiddag, promenerade till hans hus genom klungorna av barn som lekte ute, ingen Bea i syne dock vilket jag är glad för..Hon hade nog undrat med hög röst om jag skulle hem till Kevin..

Vi grillade igen, fläsk karré, sparris och champignioner och rotfruktsgratäng. Ljuvligt gott.

Sen spelade vi Wii, Super Mario Bros, både den gamla (jag piskade honom) och den nya (jag gjorde så att vi förlorade) Donkey Kong (han fick vänta på mig och rädda mig flera gånger) och ett racer spel (jag förlorade)

Det var roligt, jag blir väldigt engagerad i tv-spel..Jag vet att man inte måste veva med armarna för att få sin "gubbe" att flytta på sig..Men det känns bättre om jag är väldigt fysiskt aktiv och jag inbillar mig att min gubbe känenr av hur jag vill att han ska röra sig...

Kevin skrattade åt mig, men ska jag vara ärlig vet jag inte om han tyckte det var kul att jag var så engagerad eller om han blev irriterad..?

Sen tittade vi på tv och somnade i soffan... Lite mysigt var det.. Vi vaknade vid elva tiden och förflyttade oss till sängen båda var för trötta för "action" men han vände mig på sidan och lade sig som den "stora skeden" och drog mig tätt intill sig så jag somnade med hans bröstkorg pressad mot min rygg. När jag vaknade låg vi inte som "sked" längre, men han vaknade när min väckarklocka körde igång och drog mig intill sig igen i fem minuter innan jag steg upp och hoppade in i duschen.

Jag satt sen i hans kök och åt en banan till frukost när han kom ut och frågade varför jag inte drack te?

"Jag gör det om en stund" sa jag

Varpå han tittade på klockan och sa; "Ditt tåg går om en halvtimme.."

Sen kokade han vatten till mig...så jag fick te...

Sen traskade jag iväg till tåget, solen sken och fåglarna kvittrade, det kändes som en helt ok dag trots att det är måndag.

Här där jag bor, fungerar tågstationer så här...Om det finns två spår så går tågen till höger på det ena spåret och till vänster på det andra spåret, så eftersom jag både i fredags och igår anlände till spår ett tog jag förgivet att jag skulle åka hem från spår två..Är inte det ganska logiskt?? Men nej, inte på landet tydligen.... Jag såg i och försig att jag var ensam på "min" sida och det stod rätt många människor på den andra sidan.... Men jag tänkte att bönderna skulle till den andra staden... Klockan blev 07:49 och jag tänkte att "Nu kommer mitt tåg snart" och mycket riktigt...Det gjorde det...Bara det att det kör in på det ANDRA spåret...

Jag sprang för att hinna över till andra sidan, men det var ju dömt att misslyckas.... Så tåget körde utan mig...

Hur är det logiskt på något sätt alls??

Att alla tåg går från samma spår, oavsett vilket håll de ska på??

Jag kan inte vara den enda som blivit förvirrad....

Så jag messade till Kevin; "Jag står ju på fel sida"

"Men hinner du?" svarade han

Jag: "Nej tåget körde nu"

Kevin: "Jag kommer med bilen"

Jag: "Nej det behövs inte, jag tar nästa tåg istället"

Kevin: "Säker?"

Jag: "Ja"

En minut senare ringde han och frågade om jag skulle hinna till min första lektion? Vilket jag inte skulle göra, jag visste att jag skulle fram till skolan lagom till lunch. 

"Ställ dig på gatan så kommer jag, och kör dig in till tåget"

Visst var det snällt av honom..?

Och han var inte alls sur eller arg på mig, skojade bara om att jag bor i stan och inte har koll på spåren.. Han frågade om jag inte tittat på skyltarna?

"Jo, och det stod Trevlig resa! vilket jag tyckte var fint av SJ att skriva"

Han tog sig för pannan....

Jag hann med tåget och kom i tid till min första lektion, men läraren var inte där..hon var sjuk, så vi fick håltimme, vilket kändes sådär..Vi satt ute i solen en stund..Sen var det lunch...

Jag har messat med Kevin lite... Frågade om han vill komma hit på onsdag efter jobbet?

"Låter trevligt, men kan vi hålla det lite öppet? Ska du utnyttja mig?" får jag till svar....

Är det bara jag som tycker att det är ett lite "konstigt" svar...?

"Klart vi kan, nej jag tänker inte utnyttja dig såvida du inte vill det" svarade jag iallafall...

"Haha är det sexuellt du ska utnyttja mig då?" svarade han....

Jag vet inte..men det känns som att han tar ett par steg tillbaka..att det rullar på för fort för honom...?

Eller är jag nojjig nu?

Eller har jag rätt?

Har jag omedvetet tryckt in honom i ett hörn?

Är jag för "på" nu?

Jag tänker ju inte fråga honom... Det vore ju bara för pinsamt...

Men jag svarar nog inte på hans sista sms..? Inte än i allafall... Kanske jag gör det när jag har lagt mig...

Ja..här kommer min "galna" sida fram.... Med lågt självförtroende och självförakt....

Jag kan sitta och måla upp scenarior i mitt huvud om att han tycker jag är jobbig och inte orkar att träffa mig mer..

Så jag tar ett djupt andetag och tar ett steg tillbaka..Låter honom ta nästa steg...

Jag tänker inte vara otrevlig, bara inte föreslå någon mer träff..Låta honom göra det istället...

Kanske svarar på hans sms... "Nej, jag försöker att inte utnyttja människor över huvudtaget" eller är det för kyligt?

Usch, jag hatar att dejta...Hatar att ha känslor som jag inte kan styra över...

Men som sagt, jag är väldigt trött och gråtmild, överreagerar säkert på många sätt.

Så nu är det sängdags för mig. 

Låta natten spola bort det ledsna och låta morgondagen börja på en "clean canvas" som de säger i England...

Sov gott, godnatt.

Söndag, jag har varit vaken i fyra timmar, diskat undan efter festen som hölls här igår och hoppas nu kunna sova ett par timmar till när jag har uppdaterat er om Kevin lite...

Han har haft sin dotter denna veckan så vi har kommunicerat via sms på kvällarna. På ett sätt gillar jag inte alls sms, men jag tycker inte om att ha långa konversationer via telefonen heller, jag föredrar att sitta "face to face"..Men när det inte är ett alternativ..så får man ju kommunicera på det sättet som funkar bäst.. och just nu är det sms för vår del. 

Så, i fredags skulle vi ju träffas...äntligen!!

Jag hade köpt nya jeans, nya underkläder och en ny top, kände mig fin när jag tog pendeltåget ut till honom. Han bor ca trettio minuter med tåg ifrån mig, i en liten sömnig håla full med barnfamiljer. Han har planer på att flytta närmare stan vid något tillfälle, men medans hans dotter fortfarande är så liten (hon är sex år) vill han bo kvar så att han inte har så långt att köra till dagis på "hans veckor". Vilket ju är förståligt...

Det var fantastiskt fint väder i fredags eftermiddag och mitt humör var på topp när jag steg av tåget. Där stod han, glad att se mig, stort leende på läpparna och gav mig en lång kram (och en liten puss..)

Sen promenerade vi hem till honom, det tog knappt fem minuter. Vi gick genom området där han bor, ett radhusområde med små trädgårdar och jättemånga barn som sprang, cyklade och hoppade på studsmattor. Vi gick förbi ett hus där tre barn hoppade på en stor studsmatta, de hoppade så högt att jag trodde de skulle flyga över buskarna. Men jag förmodar att barn har rätt bra koll på sina kroppar när de leker...

I allafall, en flicka slutar hoppa och stirrar på oss "Hej Kevin! Vart ska du?"

"Hej hej, jag ska hem" sa Kevin och skrattade lite.

"Jaha, är det nu för att det är helg eller?"

Kevin skrattade igen och sa "Jo...det är det"

Jag önskade att jorden skulle öppna sig och sluka mig, jag kände mig uttittad av ett barn...

"Det är Bea, hon brukar leka med Loppan (vi kallar hans dotter för Loppan) hon går i sexan"

Bea har det vildaste, galna hår jag någonsin sett...Nästan som att hon har borstat ut en afro... fast blond...Jag fick en stark önskan att attackera henne med en plattång... En dag kanske jag får göra det..?

I allafall, vi fortsatte promenera och kom hem till honom. Han skulle duscha, eftersom jag tog ett tidigare tåg än planerat så hade han inte hunnit göra det, så han sa; "Jag ska bara ta en snabb dusch, du vet var jag är om du vill mig något, du kan göra mig sällskap om du vill" och så blinkade han lite busigt...med ett öga.

Jag gjorde honom inte sällskap i duschen, jag tänkte på det..men vågade inte...kanske dumt... Men jag känner mig fortfarande lite blyg och att duscha tillsammans kan väl vara ganska intensivt.. Detta satt jag och grubblade och funderade på och innan jag egentligen kommit fram till vad jag skulle göra, så var han färdig och ute igen..Så kanske nästa gång...?

Han är verkligen mysig, jag känner att jag kan vara mig själv med honom, ja så mycket som mitt självförtroende tillåter..Jag ÄR blyg och lite osäker på mig själv, men jag känner att det kommer att släppa och jag kommer att kunna slappna av mer och mer i hans sällskap.

Lite senare startade vi grillen, eller Kevin startade den..Jag ska nog inte släppas alltför nära öppen eld..

Men jag fixade med dukning, sparris och svamp och försog honom med kall öl, som en duktig flickvän. 

Skrev jag precis flickvän?

Det gick av bara farten...vi är nog inte där än...men jag hoppas att det är dit vi är på väg i allafall.

Jag hörde hur han stod och pratade med någon, så jag stannade inne tills personen i fråga hade försvunnit, då kom han in, skrattade och sa; "Vågade du inte komma ut?"

Nej det gjorde jag inte..Jag har funderat en hel del på det här... och det är nog pga att jag har blivit illa behandlad förut som jag är "rädd" att det ska bli "fel"...Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, vi går alla igenom vårt eget helvete och blir illa behandlade, jag säger inte att jag har blivit värst utsatt, men självklart påverkar det förflutna oss..

Men jag vill inte ta för stor plats, vill inte att han ska känna sig pressad eller att jag rusar fram för fort. 

Så i min "iver" att "ta det lugnt" så kanske jag sänder ut fel signaler..Att jag inte är intresserad..? Men det är jag ju... Jätteintresserad....

Vi åt fläskytterfile, grillade sparrisar och champignioner och potatisgratäng nersköljt med kallt vitt vin, det var smarrigt.

Sen tittade vi på "Nyckeln till frihet", det är Kevins favoritfilm, jag hade inte sett den innan, och jag tyckte inte den var jättebra, den hade ett bra budskap, att aldrig ge upp..Men det är inte riktigt min typ av film även om Morgan Freeman är fantastisk. 

Jag somnade på Kevins bröst ett par gånger..

Sen gick vi och la oss, som vanligt får ni inga "juicy details" mer än att natten var fantastisk och jag både somnade och vaknade med ett leende på läpparna.

Igår morse åt vi frukost på hans uteplats, härligt i solen, te och nybakade bullar. Igen kom det massor av barn och frågade om Loppan var hemma?

Han sa att jag fick vänja mig vid det... Vilket gjorde mig varm i magen...Menar han att han vill att jag sitter på hans uteplats igen? Och prata med barnen som leker med hans dotter?

Det är väl ett steg....Någonstans....? Jag vet inte vert steget går..Men det känns iallafall som att han vill ha mig i sitt liv en längre period...?

Förmiddagen spenderades i hans soffa, vi spelade wordfeud och pratade och trots att jag har wordfeudhelper och fuskade,så vann han.... Det är väl egentligen inte ok?

Sen körde han mig hem, släppte mig utanför min port, pussade mig länge och körde sen iväg för att spela golf.

Jag gick in och förberedde för Petronellas fest, hon hade frågat om hon kunde bjuda några vänner och ha sin fest här?

Jag gillar att ha fest, och jag älskar att fixa med mat och dylikt..Så det var jättekul att fixa detta för henne.

Nu sitter jag och börjar återhämta mig, har druckit två liter ramlösa och börjar känna mig mänsklig igen, det blev många mojitos igårkväll...

Nu ska jag hämta Fluffy som har varit hos mina föräldrar över natten sen ska jag göra mig i ordning för att träffa Kevin igen, sova hos honom inatt.

Håller jag på att bli kär..?