Ja nu räcker det.... Jag har haft fem dagar av ångest och självförakt, nu får det vara nog. Jag gjorde något dumt, något riktigt korkat, MEN.... jag och Kevin är inte i ett förhållande, han har gjort det väldigt klart för mig, så....jag är ändå singel och får lov att göra vad jag vill... "When good people do stupid things they need support, not judgement" sa Petronella när hon och Emma kom och mötte mig efter jobbet i Måndags, det är riktiga vänner de två... Jag messade dem på min lunchrast, berättade hur urbota dumt jag hade betett mig och de kom direkt för att bara vara hos mig.

Emma sa att hon "hörde" på mitt sms hur dåligt jag mådde och de ville inte att jag skulle vara ensam.

Så vi promenerade i parken, åt skräpmat och bara var. Sen sov de båda hos mig, igen för att jag inte skulle behöva vara ensam med min ångest. Inte för att jag på något sätt var så långt sjunken att jag skulle ha skadat mig själv, men det var otroligt skönt att ha dem vid min sida, stöttande, inte dömande. 

Nu har jag klarat av första veckan på nya jobbet, det har gått bra och jag tror att jag kommer att stormtrivas. Jag måste bara se till att skynda långsamt så jag inte chockar mina deltagare alltför fort. Jag har så många ideer och förslag på hur vi kan utvecklas och förbättra, jag hoppas jag lyckas inspirera och motivera alla.

Ikväll tar jag det lugnt här hemma, jag ska se en film och dricka te och bara varva ner, rå om mig själv ett par timmar. Och låta Petronellas ord ringa i mina öron "When good people do stupid things they need support, not judgement"

Jag ska sluta döma mig själv så hårt. Jag är ok.

Dagen börjar lida mot sitt slut och jag har ångest. Ångest över att börja nytt jobb imorgon och ångest över att jag precis har haft sex med Tobias. Han ringde och sa att han var ute och promenerade och undrade om han kunde komma upp? Oj, suck...Ja ok då...Jag var mitt uppe i tvätten och tänkte mig inte för..Men, jag ville prata med honom om vad som hände i onsdags, jag ville säga att det verkligen inte var ok av honom att lägga all sin ångest på mig och om han är så derimerad måste han söka hjälp!  Sen stod han i min hall, lång och stor och han kramade mig så hårt, jag tappade andan lite grann. 

Vi satt i min soffa och när jag hade hängt den sista tvätten sa jag till honom precis vad jag kände och hur arg jag var på honom. Det bara rann ur mig, alla mina känslor, att jag har också mått skit, jag har också varit arbetslös, jag har också undrat hur jag skulle betala hyran och faktiskt inte haft råd till mat utan ätit en påse äpplen utspridd på en vecka. Jag har inga barn att oroa mig för men jag har varit gravid och förlorat dem. Fyra gånger. Till slut satt jag och grät på min soffa, jag grät så att jag skakade och Tobias tröstade mig, han la sina stora armar runt mig och strök mig sakta över ryggen. Och han viskade "Förlåt...jag tänkte mig inte för" 

Jag vet egentligen inte varför jag reagerade så kraftigt, men kanske alla spänningar som varit denna vecka släppte och jag behövde verkligen gråta. Lite pinsamt att jag snorade på hans tröja..Men han fick ta det, med tanke på att det var hans fel att allt brast... Sen strök han mig över kinden, över båda kinderna, torkade mina tårar och kysste mig långsamt. Jag var bara ett vrak, svag, och en sak ledde till en annan men när jag senare låg med huvudet på hans bröst slog ångesten mot mig med ännu starkare kraft. 

Jag förtjänar väl det, förtjänar känslan av att min kropp håller på att slitas i stycken. Tobias vill att vi hörs imorgon, jag tror att jag nickade och sa: Visst.. sen satt jag på balkongen och rökte tre cigaretter tills det började snurra i huvudet på mig. 

Jag känner mig tom nu, jag tror att jag kommer att kunna sova ok inatt. Jag ska bara duscha först, länge. Skrubba bort lukten av Tobias från min hud. Sen, sen kan jag sova gott.

Suck.... Jag funderar på om jag ska logga in på min dejtingsida igen...? Jag vet inte om Kevin är någon jag vill satsa på. Jag tänker tillbaka på när vi började prata, och när vi först träffades. Han var lyhörd, mysig och gullig. Nu är han....gullig, tyst och snål med komplimanger. Idag åkte han till Turkiet med sin dotter, jag fick ett mms av flygplanet och han hade skrivit: Nu är vi nära, hejdå!!

Ska jag vara glad att han tänkte på mig precis innan han steg ombord på planet? Eller tjurig för att det var så opersonligt och han inte skrivit "Puss"?

Jag har inga himlastormande känslor för honom, jag tycker om honom och skulle vilja satsa för att se om vi skulle kunna bli något fantastiskt. Men mina tankar om fantastiskt kanske inte stämmer överens med hans..? Jag vill ha någon som saknar mig när vi inte är tillsammans, någon som inte kan hålla händerna för sig själv när vi är i samma rum och som vill veta hur min dag har varit och som gärna berättar hur hans dag har varit. Utan att han tycker att jag "förhör" honom.

Imorgon börjar jag jobba, jag kan inte säga att jag är jättepeppad inför det.. Jag skulle vilja ha en veckas ledighet först. Denna veckan har varit ganska känslosam, sista dagarna i skolan, ta farväl av klasskamrater, Tobias som ville ta livet av sig och Kevin som inte är så som jag önskar att han vore. fast det där sista är ju inte snällt av mig att ens tänka.. "Han är inte som jag önskar att han vore" Jag måste ju acceptera att han är som han är. Han har sagt, flera gånger, att han tycker om mig, men ja...Jag önskar att han var mer "kramig" och "gosig" som han faktiskt sa att han var, när vi först började prata... Har jag rätt att känna mig lite "lurad"? Eller är han så här tills han har bestämt sig för om han vill satsa? Men som uttrycket säger:

                        If you are too busy to call me, I will understand

                        If you are too busy to check on me, I will understand

                       If you are late on our date, I will understand

                       But if I stop loving you, it is your turn to understand.

Jag kan nog inte bli kär i någon som inte vill ha mycket närhet, som inte vill röra vid mig vid varje tillfälle som ges, som inte letar efter mig i sängen under natten...

Suck.....

    Solen skiner och fåglarna kvittrar, jag har sovit som ett barn och vaknade med ett leende på läpparna. Kevin kom tillbaka hit efter att ha tittat på fotbollen hos en kompis. Det var mysigt, vi tittade på den sista halvtimmen av "Klienten", jag har sett den förut för länge sen, i högstadiet på bio. 

Kevin hade glömt sin tandborste i bilen, så jag gav honom en och sa att han behövde inte få panik eller känna någon press...Men tandborsten kan stå där, i min tandborstmugg så har han en tandborste när han kommer hit...

Han var ok med det.

Imorgon åker han på semester med sin dotter i en vecka. Jag börjar jobba på måndag, det ska bli kul men jag är lite nervös jag har ju inte jobbat heltid på två år.

Så förhoppningsvis går veckan fort, sen är han tillbaka hos mig. Eller tillbaka i Sverige iallafall.

Just nu är det härligt, livet ler och jag tänker njuta av vad som är nu. Sen får vi se hur det blir framöver.

Ha en härlig helg alla.

Kevin kom hit, mitt hjärta slog ett extra slag när jag öppnade dörren och han stod utanför, han är så fin... Vilket gjorde samtalet jag bestämt mig för att ha så mycket svårare än om jag inte tyckte om honom. Självklart egentligen. Vi satte oss i soffan och jag började med att säga: "Jag har tänkt på en sak" till vilket han skrattade och sa "Har du tänkt på en sak?" Ja...Det har jag....

Jag frågade honom rakt ut: Är jag bara ett KK för dig?

Han log, ett väldigt fint, varm leende, la sin hand mot min kind och sa: "Nej, det är du inte, jag tycker om dig. Men jag kan inte lova dig guld och gröna skogar, för jag vet inte hur jag vill ha det i framtiden, jag vet inte hur jag vill ha det med fler barn osv."

Jag köper det, man kan omöjligt lova någon som man känt i sju veckor att man ska spendera resten av sitt liv tillsammans. Jag kan inte det i allafall och det är inte därför jag ville ha den här diskusionen, jag vill bara försäkra mig om att vi är på väg åt samma håll och att jag inte är ett bootycall. Och det är jag tydligen inte, så jag nöjer mig med det, känner ett lugn i magen och själen. Harmonisk.

Så, godnatt vänner, tack. Verkligen tack till alla er som delar med er av era tankar och känslor till mig angående mina inlägg, det betyder så otroligt mycket. Ha en härlig helg och början på semester/sommarlov eller dylikt.

I onsdags slutade jag skolan, vilket jag säkert har skrivit här några gånger nu... Det var en bra dag, lite sorgligt att säga hejdå till klasskamraterna, men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag älskar "nya kapitel", "tomma blad" i en ny skrivbok. Redo att fyllas med (förhopningsvis) spännande, roliga och säkert lite sorgliga händelser. Jag körde till skolan för att på väg tillbaka ta med Petronella och alla hennes saker eftersom hon ska bo med Emma och hennes pojkvän under sommaren. När jag kom hem stod det en lång vacker mörkröd ros på köksbordet, från mamma och pappa. Min mamma är så omtänksam och gullig. Jag bytte om till mjukiskläder, redo att fixa mat och städa eftersom jag skulle ha fest följande dag. Min telefon plingade och jag fick ett sms från Tobias: Jag är hemma. Så jag messade tillbaka: Jag också :-)

Sen körde jag igång. Jag bakade muffins, kokade kassler och grillade kyckling. Sen dammsög jag och dammade lite.

Vid tiotiden satte jag mig ner framför tv:n och loggade in på facebook och kom att tänka på att jag fått ett konstigt sms från Tobias tidigare men sen inte hört något mer från honom. Så jag skrev till honom på chatten "Hallå? Är du ok?" och här följer nu den mest ledsamma konversation jag någonsin haft tror jag...

Tobias: Jag dricker

Jag: Sprit?

Tobias: Öl, jag har tagit piller

Maria: Va?? 

Tobias: Jag orkar inte med mitt liv

Jag: Va fan Tobias, är du galen?? Vad har hänt??

Tobias:Deppad

Jag: Och dricka öl och ta piller skulle hjälpa??

Tobias: Jag vet ingenting längre

Jag: Vad hände idag?

Tobias: Det har klagats på utb

Jag: På dig?

Tobias: Nej på utb

Jag: Jaha, fortsätt

Tobias: Många som är missnöjda

Jag: Ok, så vad händer?

Tobias:Vi ska göra klart praktiken sen får vi se

Jag:När är den klar?

Tobias: Jag har två veckor kvar efter denna

Jag: Ok, men ärligt, hur mycket har du tagit? Ska jag komma över?

Tobias:Nae, jag vill vara ifred

Jag: Ok, jag förstår det, och jag tänker inte tränga mig på, men du måste fatta att det är inte jättekul att höra att du sitter ensam och dricker och har tagit piller...... jag är inte någon som bara kan ignorera andra människor som mår dåligt.... speciellt inte när du i princip säger att du vill ta livet av dig...

Tobias: Förlåt

Jag: Kan du vara snäll och ta hand om dig.... om inte för din egen skull så för barnens....drick i allafall ett stort glas vatten innan du går och lägger dig, ok? Jag hör av mig imorgon.

Tobias: Vi hörs kanske imorgon.

Jag: Inte kanske!! Jag hör av mig, desto snabbare du svarar, desto snabbare får du vara ifred igen!!

Jag sov inte mycket den natten. Jag var ledsen men mest arg. Vem tror han att han är?? Varför lägger han det på mig?? Skulle jag bara rycka på axlarna och säga att han gör vad han vill? Jag är inte den typen av människa, även om jag vet att det inte är mitt ansvar att "rädda" honom, så skulle jag aldrig förlåta mig själv om han verkligen skulle ta livet av sig och jag inte hade gjort något alls.. Så jag messar honom 2 ggr om dagen, bara för att få ett svar från honom. Men det snurrar i mitt huvud. Han är en idiot, jag vet, och om en vecka eller så kommer jag att radera honom från facebook och säga att det aldrig kommer att bli något mellan oss, tyvärr kan vi inte vara vänner heller.

Idag måste jag prata med Kevin, tyvärr måste jag ta den här jobbiga konversationen om "var är vi i vårt förhållande?" "Vad tycker du om mig?" Jag tänker inte säga exakt de orden...Men min magkänsla säger mig att han träffar någon annan och att vi bara är KK... Jag måste få veta svart på vitt om det är så det är.

Igår fick jag följande sms från honom: "Blir du ledsen om jag inte kommer idag? (till min fest menar han)  Jag tänkte komma imorgon efter fotbollen"

Jaha.... Vilken fotboll? Ska han spela? Visas den på tv? Och när är den slut??

"När är fotbollen slut?" undrade jag

"Sent, halv elva typ"

22:30???? helt plötsligt kände jag mig väldigt billig, som den där man ringer till sent på kvällen/natten när man känner sig "sugen" Jag var den tjejen i flera år när jag bodde i England, jag vill inte vara henne igen, jag vägrar vara henne igen. 

Imorse fick jag ett sms: "Jag kan komma en stund innan fotbollen om du vill leka lite?" och en blinkande smileygubbe...

Det skriker ju "bootycall" över hela den här relationen, eller vad man nu ska kalla den..

Jag stoppade mig själv från att skriva: "Jag är inget bootycall, om du träffar någon annan så var ärlig och säg det!"

Jag vill ha den här konversationen "face to face" och inte över telefonen, så jag måste få hit honom...

Han kommer 17:30... Så jag har två timmar på mig att göra mig iordning och städa undan här lite. 

Vilket kan låta hur lätt som helst, men jag är bakis.. Så jag får ta det lugnt, göra en sak, sen sitta ner och dricka lite vatten. Göra nästa sak och dricka vatten. Försöka att inte stressa upp mig om vad som kommer att hända när han kommer över.

Så...vi hörs om några timmar...

Min mac visar att klockan är 04:38 och jag har varit vaken i snart två timmar... Lite irriterat har jag undrat varför jag vaknade SÅ tidigt? Och varför har jag inte somnat om? Sen slog det mig, att idag är det skolavslutning..Nu hägrar tio veckors sommarlov för många, och sen återvänder de i Augusti med - förhoppningsvis - laddade batterier för att köra igång studierna igen. Men inte jag. Nu låter jag väldigt dramatisk... Jag har ju själv valt att hoppa av utbildningen och att börja jobba, men det känns ändå vemodigt. Jag kommer inte längre att åka tåget med Emma och Hanna t.ex Inte för att jag kommer att sakna fyra timmars pendling varje dag, men vår gemenskap har betytt jättemycket för mig. Jag kommer inte längre att vara en del av galenskapen som vi har i klassen, jag kommer inte ha nära kollegor nu, jag kommer att jobba ensam som aktivitetsledare i en grupp av sju utvecklingstörda människor. Å ena sidan ska det bli skönt att vara ensam, slippa intriger och "dramatik" men å andra sidan kan det bli ganska ensamt tror jag. Men jag försöker hålla mig positiv och tänker att nu har jag - nästan - fria händer att göra vad jag vill, att förändra lokalen, inredningen, utbudet mm mm. Vilket jag ser fram emot otroligt mycket! Men som sagt, det innebär att jag måste ta avsked av några fantastiska människor som jag önskar jag kunde fortsätta träffa varje dag.

Nu har solen stigit upp, min stad är vacker i gryningen, jag tänker på Kevin... 

I förrgår skickade jag ett sms till honom, jag frågade om han var trött eller om han ville komma hit efter jobbet?

Han svarade att han sovit dåligt och ville hem.

Jag sa att jag hoppades att han skulle få sova bättre denna natten, men också att jag hoppades vi skulle hinna ses innan han åker på semester på söndag? Sen slängde jag in ett väldigt "breezy": "Förresten, kommer du på festen på torsdag?" (Har jag sagt att jag ska ha lite fest för att fira att jag har slutat skolan och att jag har fått jobb?) 

Hans svar löd: "Vi hinner ses innan jag åker, men jag vet inte om det blir på torsdagen" Sen lägger han till en blinkande smileygubbe efter sista bokstaven!

Va f*n?? 

När jag tänker efter så använder han väldigt många blinkande smileygubbar, och han tar aldrig initiativet att träffas, det är alltid jag.. Han säger visserligen nästan alltid ja när jag frågar om vi ska hitta på något, men det är alltid jag som får ta upp det.

SÅ! Jag har tagit ett beslut med mig själv.. Fortsätta vara trevlig och glad, men inte säga ett pip om att träffas. Jag ska vänta ut honom! Det kommer inte att bli lätt, som sagt, jag är inte så bra på att vänta.. Sen får vi se om det rinner ut i sanden eller vad det gör.

Jag är lite irriterad och småsur på honom, vi får se om han kan få mig på andra tankar eller om detta är början till slutet av oss. Hmm, jag får nog göra något för att peppa mig lite..Jag kan inte komma så här till skolavslutningen, arg, irriterad och framallt ledsen. Jag säger som min vän Petronella: "Jag poppar lite musik så länge"

Jag önskar er alla en härlig onsdag, en mysig skolavslutning/student om det är dags för er idag! Jag hoppas att jag inte kommer att gråta för mycket.

Jag tycker egentligen inte att jag har åldersnojja... Jag är trettiosju år (jag har nog inte sagt exakt hur gammal jag är förut...Bara att jag är närmare fyrtio än trettio...men inte trettionio...) men lever mitt liv på samma sätt som när jag var tjugotvå, nästan i allafall..Skillnaden är väl att jag har en egen lägenhet, jag behöver inte längre trängas med andra.. Och jag festar inte lika mycket som jag gjorde när jag var tjugotvå. Vilket är helt ok..Jag hade inte orkat komma bakis till jobbet varje fredag längre.

En annan sak som jag tycker är väldigt roligt är att mina yngre klasskomisar nu har börjat "ty sig" till mig och kommer till mig för att be om råd, och jag KAN faktiskt råda dem, jag har ju varit där de är och vet vad som händer i hjärtat när det tar slut med pojkvännen, när man träffar någon ny, när exet plötsligt, oväntat och faktiskt ovälkommet dyker upp i ens liv igen. Det är jätteroligt att kunna försäkra dem att oron och hjärtesorgen försvinner och solen kommer åter att skina på deras vackra ansikten. Just nu pratar jag med en av mina "favorittjejer" på kursen, Hanna, hon har vad man i England skulle säga: "Spunk" och då menar jag inte spunk som på svenska... Jag menar att hon är lite kaxig men på ett positivt sätt hon är inte otrevlig, hon vet vad hon vill och kämpar för att nå sina mål utan att totalt förgöra andra som kämpar mot samma mål. 

I allafall... Hanna gjorde slut med sin pojkvän i Januari, de hade varit tillsammans i sex år så självklart har hela våren varit tung och tuff för henne men nu har hon börjat nätdejta på något som heter "Happy Pancake" och hon pratar ganska mycket med olika killar. Jag vet inte hur många hon har träffat "på riktigt" men hon har fått tillbaka sin "gnista" och hon har börjat skratta igen.  Nu har hon kommit till stadiet när hon börjar tänka på att ha sex igen men hon är osäker på om det är för tidigt eller inte.

Så det känns verkligen roligt att hon ber om mitt råd så att jag kan försäkra henne om att det är naturligt att ha sexuella känslor, hon var sexton år när hon träffade sin f.d pojkvän, nu är hon vuxen och är mer "henmma" i sin kropp och då kommer de här känslorna. Och det är ok att agera på dem!! Så länge hon är ärlig och sann mot sig själv och killen och använder kondom så ska hon bara ha roligt!

Med de orden är det dags för mig att gå och lägga mig, imorgon är sista riktiga dagen på kursen. Känns vemodigt, men det kommer att bli bra. Tror jag, hoppas jag. Godnatt vänner.