Bloggen kan alltså inte ta emot en video från You-Tube... Jag har provat att kopiera länken rätt till sidan här, jag har klickat på "bädda in", jag har klickat på You-Tube ikonen här uppe... Men det blir bara en stor gul ruta....

Någon som kan förklara hur i hela friden man gör???

Jag tänkte lägga upp en video....

I höstas, precis innan jag startade den  här bloggen, sa en kompis till mig att jag borde lyssna på Magnus Ugglas sång "Pärlor åt svin" hon hade lyssnat på mina senaste dejtingkatastrofer...och tyckte att den stämde in på mig...

Jag kan ju som sagt inte lägga upp den...för jag KAN helt enkelt inte.... Men här är ett par rader ur sången som jag tycker är fina...;

"Du, du är du är för fin, du är, du är du är för fin för det trash du gillar varför ska du kasta pärlor åt svin, du, du är du är för fin du är för fin för så fula killar, sluta upp och kasta pärlor åt svin. Ta mig, ta mig istället jag vill och kan gå med dig till kapellet som en riktig man, du, du är du är för fin, du är för fin för det trash du gillar varför ska du kasta pärlor åt svin...."

Jag hade aldrig hört den sången innan, men nu tycker jag att det är en av de finaste låtarna... Kanske för att någon "tilldelade" den till mig...? Som såg mig, och killarna jag träffade och sa att jag förtjänar bättre... Det är fint på något sätt...

Just orden "Ta mig, ta mig istället jag vill och kan.."  De slår mig rätt i magen... För det känns som att jag träffar väldigt många som "inte kan"... Vilket antagligen bara är en bortförklaring för att de inte vill...

Men orden "Jag är inte över mitt ex än, jag är inte redo för ett förhållande" har jag hört VÄLDIGT ofta på senaste... Då kan man ju inte låta bli att undra...; "Vad fan gör du då på en dejtingsida????"

Jag har pratat med en kille ett par gånger på sidan, jag tänker inte ge honom ett namn, för han kommer aldrig att nämnas igen.... Han bor inte så långt ifrån mig, vi handlar i samma mataffär, men så vitt jag vet har jag aldrig sett honom.. 

Han har varit ganska rolig och skämtsam, han uppskattade även mitt skämt att vi skulle kunna träffas i "flinggången" i affären som en första dejt...

Idag frågade han hur det gick för mig i dejting-träsket?

Jag sa att det var väl en tolkningsfråga...Jag var kvar på sidan, så ingen har friat än....

Det skrattade han åt och sa att han tyckte vi skulle kolla hur vi två skulle funka...

Jag sa ok! Ska vi göra slag i saken och gå en promenad ikväll? Träffas vid affären om 40 min?

JA! sa han... Så jag gick iväg, men när jag kommit nedför gatan får jag ett sms: "Sorry, jag fick kalla fötter. Förlåt"  Jag trodde att han drev med mig... Men jag insåg efter cirka trettio sekunder att han inte gjorde det, så jag skickade "Mes ;-)" till honom.

"Jag vet" skrev han tillbaka....

Jag menar....Ärligt??

Tur ändå att han visade den sidan nu...Så jag fick se direkt vilken mes han verkligen är....

Nu förstår ni kanske varför jag inte ens tänker besvära mig med att ge honom ett namn.. Bara MES kanske skulle funka?

Det finns en annan låt som jag själv tycker stämmer in väldigt bra på mitt liv just nu....

Ni anar inte hur fruktansvärt frustrerad jag är för att jag inte kan lägga in en video!!!!!!

Men ni får väl kolla på You-Tube för att se/höra vad jag menar...Detta är ett par rader ur låten i allafall...

"Då plötsligt ser jag nån annan, jag tappar andan, det är inte lätt, många karlar lite tid hur ska jag få sinnesfrid, livet är ju alltför kort, det får inte slösas bort, kärlek är mitt tidsfördriv, varje dag så blir jag kär, varför blir det jämt så här, många karlar lite tid, vill ha den eller den åh dessa män, varför bara välja en??"

Det är Nanne Grönvall som sjunger "Många karlar lite tid"

Som det känns just nu...Det är många killar nu... Och tiden räcker inte till...

Trots det sitter jag själv ikväll...

Jag var verkligen sugen på att gå ut en sväng ikväll...Jag har blivit erbjuden ett jobb! Jag var på andra intervju idag och efter en timme erbjöd hon mig jobbet! Jag blev jätteglad, men har inte accepterat än...Jag tänkte låta dem svettas lite och jag väntar tills löneförhandlingarna är klara om en vecka eller så..

Så jag var lite sugen på att fira... Men Tobbe var i sitt gamla hus och fixade med någonting...Tobias blev sur för att jag fått ett jobb fastän jag inte är riktigt arbetslös som han och sa att han skulle gå och lägga sig. Klockan sju.....

Kevin har sin dotter den här veckan och X jobbar kvällspasset....

Sen har jag (tack o lov) inte kontakt med fler killar just nu... Jag hade nog blandat ihop dem och sagt fel namn....

Jo det har ju visst det...Jonas...Som jag fått ställa in två dejter med pga sjukdom.... Vi har inte träffats alls än, och ska jag vara ärlig så vet jag inte om vi kommer att göra det nu....

Det känns som att det har gått för lång tid...och han är riktigt kort...

Jag har i och för sig pratat med en kille som bor en bra bit ifrån mig, Tre och en halv timme tror jag det tar att köra..Om inte fyra.... Han är jättesnygg!!! Men vi bor som sagt långt ifrån varandra så jag har inte ens tänkt tanken att vi skulle träffas...

Men idag frågade han om vi skulle träffas i helgen?

Mitt svar löd; "Men...bor inte du i *********?? Jag ska på tjejmiddag på lördag"

"Ja visst ja...Tänkte inte på avståndet"

????? Nähä....ok...... Knaskille.... 

Men jag är färdig med att resa flera timmar för att träffa någon...Vill han träffas så får han komma hit, men han kan boka ett rum på ett hotell...Så enkelt är det.  fastän han snygg...

Jag har ingeting planerat för fredagkväll... Jag vet att både Kevin och X är lediga...Antagligen kommer de att fråga om vi ska träffas.... Jag skulle i och för sig gärna träffa Tobbe.... Ska jag vänta och se vem som frågar först?

Om någon frågar alls..?

Se.... Många karlar lite tid.....

Frågan är väl...Kommer någon av dem alls att leda dit jag vill?

Som alltid; Tiden får utvisa.... 

Hoppas ni har en härlig kväll, fastän det är måndag...Men tänk nu att dagen är slut, (i stort sett..) imorgon är det tisdag, en dag närmare helgen....om man är en av de som längtar till helgen...?

Jag är lite förvirrad (det är jag ofta, så inget att oroa sig för...) Tobias har haft barnen denna veckan och jag har varit sjuk.. Så det enda sättet vi har kommunicerat är på facebook... Precis som jag och Anders gjorde...Jag gillar det inte riktigt... I torsdags var jag inte inloggad alls, då skriver han; (Tobias) "Lever du?" "Jag är lite orolig" Om han verkligen undrade hur det var med mig och om han verkligen var "orolig" då kunde han väl ringa? Eller i allafall skicka ett sms....?  Inte skriva det på facebook!!

Jag är den första att erkänna; Jag är en facebookhora! Jag älskar facebook och är alltid inloggad, därmed inte sagt att jag kollar så fort min telefon plingar, om jag är upptagen så får det vänta...Men när jag kommer hem så sätter jag på datorn, loggar in på facebook och sen gör jag annat, men jag är där hela kvällen...

Jag tror det sitter kvar sen jag bodde i England, efter att mitt sista förhållande hade kraschat och skickat mig långt ner i ett kolsvart hål som jag hade svårt att ta mig ur. Facebook blev lite sällskap...det var kul att läsa allas statusuppdateringar och chatta med någon som bodde på andra sidan havet... Det blev mindre ensamt på något sätt...

Nu, känner jag dock... Om du försöker dejta mig..Kommunicera inte via facebook, inte hela tiden i allafall... Det blir fort tråkigt... På samma sätt som Tobias humör tråkar ut mig...

Är det inte är dotterns dåliga humör, så är det hockeylaget som förlorade, hunden som är störig, eller personen som aldrig ringde honom om ett jobb...Ja.."Allting drabbar honom"  Jag är bara trött på den attityden....Redan....

Så hur kommer det att se ut om ett år?

Eller om fem år....?

Jag skulle antingen själv ha förvandlats till en bitterfitta...Eller så hade jag lämnat honom, och då varit ännu någonting som "drabbat" honom....

Sen har vi Kevin... Som jag fortfarande inte träffat.... Men som är otroligt gullig och fin...Han har sin dotter den här veckan, så vi kan inte träffas, förrän på fredag... De veckor han inte har sin dotter jobbar han till kvart i elva på kvällarna, så jag vet ärligt talat inte hur en relation med honom skulle se ut...? Träffas varannan helg?

Ja, det hade vi ju löst på något sätt, om det klickar vill säga... Men ja...man tänker ju...funderar fram och tillbaka på hur ens liv tillsammans med någon skulle se ut....

Sen har jag träffat en Tobias till.... Jag kallar honom Tobbe...

Han är 42 år gammal, har tre vuxna barn, eller ja, två vuxna barn som är tjugotvå och nitton år gamla och den yngsta som är tretton. Så de sköter sig själva...

Vi har samma intressen, vill ut och resa, ha ett aktivt liv, inte sitta hemma framför tvn, utan hellre vara ute, antingen på en restaurang och äta middag, på en pub för after work eller i soffan hemma framför brasan, med plockmat och en flaska vin. Han är otroligt charmig, snygg och han får mig att skratta...

Men....han vill inte ha fler barn...Vilket jag kan förstå..Han var tjugo när han fick sin äldsta son, han "fick inte" göra allt som hans kompisar gjorde när de var mellan tjugo och trettio... Så nu vill han resa, han vill inte börja om med blöjor, sömnlösa nätter och hämta på dagis.

Jag köper det, jag gör absolut det.

Men då återstår frågan.... Har jag bestämt mig för att INTE ha barn?

Även om jag inte gillar uttrycket "Tiden rullar på" så gör den ju faktiskt det...

Jag kommer att vara sextio år när barnet är tjugo....

Jag kommer att vara fyrtiofem när barnet börjar skolan... Jag kommer att vara över femtio när barnet är tonåring..Orkar jag med tonårsfasoner då?

Vill jag det?

Ska jag vara ärlig....Jag vet inte...Det lutar mer åt inte hållet....Jag har nog blivit väldigt bekväm, jag är själv ensambarn, jag har bott själv länge nu, har ingen mer än mig själv att ta ansvar för eller visa hänsyn till...

Ska det då helt plötsligt komma en bebis...Som kräver (och har rätt till!!) min odelade upmärksamhet...

Det känns inte självklart...

Tobbe är en riktig man, som behandlar mig som en kvinna, han uppmuntrar mig att använda klackar trots att jag blir lite längre än honom, han säger att jag är vacker och att jag har en fantastisk kropp (jag tror han överdriver lite här...men, det är ju trevligt att höra...) och han säger att jag är en kvinna han har letat länge efter.

Han kallar mig "kvinna" hela tiden, "Vi är två vuxna människor, det var längesen vi var killar och tjejer"

Jaha..det får mig att känna mig....vuxen antagligen....lite förlägen...men det känns ändå ok...

I torsadgs var jag hemma hos honom, han dukade upp tapas i köket, vi satt på varsin pinnstol, tittade ut över det vilda havet och åt salami, skinka, oliver, jordgubbar och sköljde ner det med rödvin. Hela kvällen kändes bara så....vuxen... Men på ett bra sätt, han får mig att känna mig vuxen, njuta av hans sällskap, lyssna på hans livsöden, höra hans berättelser. Efter att ha suttit där i ett par timmar, min rumpa hade somnat...flyttade vi in i vardagsrummet, han placerade mig i en fotölj, lade up mina fötter på en pall, hämtade en filt och såg till att jag inte frös. Sen satt vi där till tidig morgon och pratade, framför brasan med motown spelandes i bakgrunden.

Det var så härligt.

Nu är det lördag, jag har haft två nätter utan ordentligt med sömn, jag måste få sluta min blå och få lite välbehövlig vila.

Jag tar alltid tacksamt emot era råd och synpunkter på vad jag ska göra...tips på hur jag bäst hanterar situationen... Så... Vad ska jag göra nu tycker ni?

Tobias (1) eller Tobbe? Eller Kevin? Eller ska jag fortsätta och vänta på Aladdin...?

Sov gott vänner!

Jag är fortfarande sjuk, riktigt sjuk... Jag har fortfarande feber som pendlar mellan 38,7 och 39,5. Jag har fortfarande ont i halsen, vad jag än äter eller dricker så svider det och gör så in i vassen ont.

Jag har hört att kvinnor som är gravida i sista trimestern får "städmani" "nesting" kallas det i England. Mamman gör sig redo för att barnet ska komma.. Får man det när man är sjuk också? Jag vill bara dra ut dammsugaren, damma alla bokhyllor, få bort alla Fluffys katthår som hon sprider överallt nu när hon fäller vinterpälsen. Öppna balkongdörren och släppa in frisk luft, ut med den stoffiga, unkna vinter/sjuk-luften...

Men jag har inte kraften, jag kommer så långt som att ta fram dammsugaren ur sin skrubb, sen måste jag sätta mig ner och pusta.... Så jag får väl ge mig, inse att kroppen behöver vila. Har jag överansträngt mig tidigare?

Jag har ju tränat ganska hårt...Min lediga vecka blev inte fylld av sovmornar, sköna promenader i solen och fika på stan... Det var träning, skriva CV, arbetsintervjuer, handla med mamma och dejter...

Så jag får väl för en gång skull lyssna på vad kroppen säger till mig, ryggläge och VILA...  

Så vad ska jag göra för att pigga upp mig själv, och kanske er med?

Berättelsen om en kille jag var på dejt med kanske?

En knasig kille?

Så att vi får skratta lite kanske?

Ok, luta er tillbaka, här kommer Artemis.

Ännu en kille som inte har europeiskt ursprung, jag har alltid varit svag för mörka, exotiska killar, och Artemis var inget undantag, han såg ut som Enrique Iglesias. I byn där jag bodde fanns ganska många kebabshops, Artemis jobbade i en av de som hade bäst rykte, hur nu en kebabshop kan ha bra eller dåligt rykte...? Men vad vet jag? Jag har aldrig varit den som har levt på hämtmat, så jag kan inte säga om något är bättre än det andra, för mig är kebab kebab, det smakar lika var man än köper det, samma med pizza och flottiga hamburgare... Det är billigt, snabbt och man får vad man betalar för. 

I allafall, min "room-mate" Laura älskade allt vad flottig mat hette, och ofta på väg hem från jobbet (vi jobbade på restauranger som låg bredvid varandra) stannade vi vid kebabshopen och köpte mat till henne,ja ibland även till mig, jag lärde mig att man kunde köpa grillad kyckling och sallad också, och det är ju gott..

I allafall, varje kväll stod Artemis där och serverade oss, med sitt breda bländande leende och sina vackra sammetsbruna ögon. Det var alltid Laura som pratade, för jag var totalt oförmögen att få fram ett vettigt ord. Jag tror att vid ett tillfälle sa jag faktiskt "heumhumummmhe" eller något liknande... Artemis skrattade åt mig och blinkade åt mig.

Varför skrattar killar åt mig när jag rodnar?

Är det SÅ roligt att jag inte kan dölja när jag är attraherad av någon?

En söndagseftermiddag när jag var på väg hem från jobbet hör jag någon som kommer springandes bakom mig, "Vänta, vänta" hör jag någon med en stark brytning som säger.

Där stod Artemis.

I sitt flottiga kebabförkläde och med penna och papper i handen.

"Kan jag få ditt nr?"

Jag blev lite paff..Bara sådär? Ska jag ge honom mitt nr? Vi har ju inte pratat med varandra alls...Det kändes inte riktigt ok...Så jag log och sa nej det får du inte, men vi lär nog ses ikväll sen vände jag och gick.

Jag vet inte hur jag trodde att vi egentligen skulle få kontakt...Han jobbade ju alltid..Men jag hade inte behövt oroa mig...Två timmar senare kom Laura hem och hon såg så där "full i fan" ut...Log mot mig på ett "pillimariskt" sett.

"Vad??" undrade jag

"Jag stötte på Artemis på vägen hem, han bad om ditt nr och jag gav det till honom!!!"

SUCK!!!

Vilken kompis man har....

Men jag kunde inte bli arg på henne, jag ville ju träffa honom och prata med honom...Så även när jag låtsades skälla på henne kunde jag inte låta bli att skratta och hon sa "Jag visste att du aldrig själv skulle ge honom ditt nr...Men han såg ut som en ledsen hundvalp när han berättade att du inte ville prata med honom"

Så, på det sättet fick Artemis mitt nr... 

Han ringde samma kväll, och kvällen därefter, och kvällen därefter..Tills jag gick med på att gå ut med honom.

På den tiden var jag verkligen bestämd...Jag hade "regler" om att en kille skulle fråga minst två gånger om en dejt. Då visade han att han var "värdig". Aldrig hångel på första dejten och vänta minst en månad innan jag hade sex...

Jag kanske skulle ta mig ett snack med mig själv för femton år sen...?  Var började det gå snett?

I allafall, jag och Artemis gick ut och dansade, han var verkligen duktig på att dansa så det var otroligt roligt att vara ute med honom. Han körde mig hem och frågade om han fick komma in?

Absolut inte var mitt svar, jag pussade honom på kinden, tackade för en trevlig kväll och gick in till mig.

Klockan var efter två på natten så jag borstade tänderna och gick och la mig direkt. Nästa morgon var en arbetsdag, jag började i och för sig inte förrän klockan elva så jag sov ganska länge. Jag brukade lämna huset vid halv elva, och döm om min förvåning när jag denna morgon möts av en jättestor bukett med gula rosor på min trappa. Jag tror att jag stod och tittade på dessa blommor i flera minuter... Sen vände jag mig om och ropade på Laura. "Varför står det blommor på trappan??"

Laura tittade ut från sitt rum, "Va?? Det vet väl inte jag.."

"De står ivägen, jag kommer inte ut" tror jag att jag sa... Lite Sheldon från Big Bang theory över min reaktion...

"Flytta på dem då..." sa Laura och knuffade undan mig.

"Där är ett kort...De är till dig"

Jag tog blommorna, de stod i en vas och var ganska tunga, på kortet stod "For my hart, Nelly"

De var från Artemis..

Tolv långa gula rosor.

Jättefint, verkligen jättefint. Men jag hade brottom till jobbet, så jag tänkte inte mer på dem. Just då.

Men medans jag höll på att förbereda för lunchserveringen slog det mig hur fina de var och vilken gullig gest det var av Artemis. Jag skyndade mig att skicka ett sms till honom och tacka!

När jag kom hem samma eftermiddag hängde det en påse på dörren. Med frukt. Massor av frukt. Även detta var från Artemis... Jag ringde honom och tackade, han frågade om han fick bjuda mig på middag samma kväll eftersom han var ledig?  

Jag var inte jättesugen på att laga mat...Så ja visst..varför inte..?

Vi åkte till en mysig liten restaurang i utkanten av samhället vi bodde i. Vi hade en väldigt trevlig kväll, men jag kände nog att Artemis var lite väl "på", väldigt intensiv i sitt sätt.. Han höll min hand, tittade mig djupt i ögonen, strök mig över kinderna.. Han hade nog skurit min mat om jag bett om det...

Igen frågade han om han fick komma in när han släppte av mig.

Nu hade jag ingen regel jag kunde falla tillbaka på, men jag kände mig intryckt i ett hörn, så jag sa att jag skulle upp tidigt nästa dag, så jag behövde sova...

När jag kom in tvättade jag av mig sminket och tog på mig pyjamas och satte mig i soffan för titta på tv och vänta på att Laura skulle komma hem.

Jag somnade med fjärrkontrollen i handen och vaknade när hon smällde igen dörren straxt efter midnatt.

"Artemis sitter i bilen utanför" säger hon.

Jag var yrvaken och trodde i fem sekunder att det var eftermiddag och han var här för att hämta mig till vår dejt..

Sen drog hjärnan igång och jag insåg att det var tre timmar sen han hade släppt av mig...

"Va?? Vad menar du med att han sitter utanför?"

"Kolla själv"

Jag tittade ut genom fönstret, och jo mycket riktigt, där satt han. I bilen, utanför mitt hus.

Jag gick ut och knackade på fönstret och frågade vad i hela vida världen han sysslade med??

"Jag vill bara se till att inget händer dig inatt"

Hade han tänkt sitta där hela natten om jag inte kommit på honom???

Jag sa att han skulle masa sig hem, ingenting kommer att "hända" mig under natten!!

Nästa morgon öpnade jag dörren försiktigt, jag hade en obehaglig krypande känsla i kroppen. Var Artemis vad man kallar en "stalker"? Stod han och vaktade på mig nu?

Varför betedde han sig på det här sättet?

Jag och Laura spenderade dagen med shopping och tjejsnack och jag tänkte inte på Artemis på hela dagen.

Sen kom vi hem. På dörren hängde en påse, mitt hjärta sjönk... Jag bad Laura titta vad som låg i påsen.. 

Laura är härlig, och totalt orädd. Hon öppnade påsen och log, "Wow... häftigt!!!"

"Vad???"

I påsen låg spaprodukter, bubbelbad, ansiktsmasker, scrubkrämer, hudlotion...ja ALLT en tjej kan behöva....

Laura och jag diskuterade länge innebörden av dess gåvor... Är han bara otroligt snäll och generös? Kanske den "perfekta" pojkvännen? Eller är det läskigt? Vi kom fram till att han var en bra kille, han visste bara inte var gränsen går...så det skulle jag få lära honom. Men först en spa kväll!

Innan jag somnade skickade jag ett sms till honom "Tack för ännu en fantastisk gåva, jag upskattar det verkligen men vi måste prata. Sov gott"

Sen somnade jag, med mjuk väldoftande hud.

Nästa morgon mötte jag Laura vid ytterdörren, hon såg nervös ut, trampade fram och tillbaka i hallen och vred sina händer som jag aldrig sett henne göra förut..

"Har det hänt något?" frågade jag..

Hon flackade med blicken men öppnade ytterdörren. Där stod Artemis bil, han satt vid ratten och sår nyvaken ut.

Jag kände paniken komma krypande men också en kraftig ilska... Jag stövlade fram till honom och sa med höjd röst "Vad gör du här??"

"Uhm, du sa att vi behövde prata...så jag väntade på dig"

"Har du suttit här hela natten????"

"Ja........"

Nu blev jag ordentligt arg och sa till honom att han hade tio sekunder på sig att komma därifrån och om han kom nära mig igen skulle jag ringa polisen!!

Han körde därifrån, såg riktigt skamsen ut.

Hur galen får man vara om man sitter utanför någons hus en hel natt??

Nästa dag fick jag ett samtal från Artemis chef, han var väldigt artig och frågade om vi kunde träffas, på "neutral" mark, ett cafe i stan, bara han och jag, han ville prata och förklara lite, eftersom Artemis språk inte var så bra.

Motvilligt sa jag ja, mot villkoret att Laura kunde vara i lokalen, vid ett annat bord..

Det tyckte han var en väldigt god ide.

Jag hade inte behövt oroa mig, Artemis chef var en gentleman och bad om ursäkt att han kontaktat mig, men han kände att han var tvungen att hjälpa Artemis med sin kommunikation. Han sa att Artemis hade svårt att anpassa sig till vårt västerländska samhälle. Han hade inte varit här så länge och i hans hemland var det så här man gjorde när man träffade någon man tyckte om. Han försäkrade mig om att Artemis inte skulle kontakta mig igen, men han vill ha mitt ord på att jag aldrig skulle komma in i kebabshoppen igen. Det lovade jag.

Jag och Laura promenerad hem, jag hade en underlig känsla i magen. Jag kände mig väldigt skyldig, men borde jag egentligen göra det?

Jag hade inte lovat honom något?

Vi var aldrig intima med varandra....Så....varför skulle jag ha dåligt samvete för att Artemis inte var helt insatt i västvärldens dejtingscen...?

Efter denna händelse har jag dock alltid varit väldigt försiktig när jag träffat män med samma religion som Artemis hade och medvetet valt att inte dejta dem.

Det kanske är att vara fördomsfull....?  Men jag kände att jag kom undan något som kunde ha slutat illa...

Detta inlägget blev kanske inte så roligt som jag tänkt...Fick ni skrattat lite i allafall?

Nu ska jag i allafall duscha av mig lite sjukbaciller och sen ladda dvd:n med något bra.

Hoppas ni har en bra onsdag, i övermorgon är det fredag vänner :-)

Jag som hoppades att en god natts sömn skulle göra att jag mådde bättre idag, men nej...Här sitter jag, med 38,4 i feber och mandlar som känns som basketbollar... Jag har sovit nästan hela dagen, bara vaknat för att dricka och ta mer alvedon. När jag nu vaknade kände jag mig lite piggare och det kliar i fingrarna för att skriva...

Jag ställde in dejten med X igår, jag orkade helt enkelt inte... Han verkade vara ok med det, sa att jag skulle höra av mig när jag kände mig bättre. Idag skulle jag ha heft en dejt med Kevin, men jag har ställt in den också, jag tror att det är bäst om jag bara tar det lugnt i ett par dagar och låter detta läka ut.  Jag har inte berättat om Kevin, för vi har inte träffats än. Men vi har pratat mycket. Han har en dotter som är 6 år gammal som han har varannan vecka. Hon var hos honom förra veckan, därför skulle vi ha träffats idag eftersom hon är hos sin mamma nu... Han är verkligen jättegullig. Verkar vara en genuint snäll kille, jag har bara sett två foton på honom men han ser sådär mysig, vanlig, lite blyg ut. Jag vill verkligen träffa honom. Vi pratade rätt mycket via sms igår och idag, jag bad om ursäkt att jag var tvungen att ställa in vår träff men jag mår verkligen dåligt. Hans svar löd; "Sötis det allra viktigaste är att du blir frisk. Sen kan vi alltid vänta på varandra. Vi kanske får resten av våra liv tillsammans :) Så vad gör några dagar!! Sötis"

Ganska gulligt. Eller vad säger ni? Är det gulligt? Eller läskigt att han tror att vi kanske kommer att spendera resten av livet tillsammans?

Jag slits mellan att tycka att han är gullig och mesig... Vi får väl se vad som händer när vi träffas, för jag vill träffa honom. 

Tobias har varit lite smågullig igår och idag. Han har frågat hur jag mår, men samtidigt gjort klart för mig att han inte tänker komma och ta hand om mig. Vilket jag inte vill att han ska göra heller, när jag är sjuk vill jag inte ha någon runt mig, jag vill bara vara ifred med mina baciller och kolla på tv eller film och inte prata med någon. Definitivt inte med någon som jag inte känner så bra. Det är knappt att jag släpper in min mamma när jag mår dåligt. Om jag är så pass sjuk att jag inte kan ta mig till affären så kan hon få lov att handla något till mig om jag verkligen verkligen behöver det... Men annars vill jag klara det själv. 

Vi får väl se hur det skulle bli om jag är tillsammans med någon "på riktigt", kanske till och med sambo nästa gång jag blir riktigt sjuk. Hur skulle det gå? Bara tanken på att ha någon som sitter nära mig eller ska kramas när jag är sjuk...usch jag ryser i hela kroppen... Men det är så långt i framtiden, inget jag behöver oroa mig för just nu.

Nu ska jag nog kura ihop mig på soffan igen, "Sex and the city" är laddad i dvdspelaren. Får se om jag orkar med de tjejerna idag, för det mesta älskar jag dem, men ibland är de bara för höljudda och...ja för mycket helt enkelt.

Jag hoppas att ni mår bra och slipper vårförkylning/influensa eller vad det nu är jag har drabbats av.

Det är söndag..Sista dagen på min ledighet... Jag har fem uppgifter som ska vara klara till deadline nästa vecka...och jag har inte hunnit särskilt långt alls. Jag sitter här och känner att jag nog har feber, halsen svider, huvudet värker och näsan rinner. Igår trodde jag att det var allergi, men jag får nog inse att det är förkylning...

Detta har jag ju definitivt inte tid med...Klockan tre ska jag äta middag hos mina föräldrar och klockan fem har jag en dejt, en biljard-date. Vi har inte träffats innan...Så jag ska nog inte "döpa" honom än...Jag kan ju alltid kalla honom X...Som jag gjorde med Rasmus... Så jag får lite tid att bilda mig en uppfattning om honom.

Frågan är väl...Kommer jag att orka?

Jag slits mellan att lägga mig och sova bort det onda, att gå ut i det strålande vädret eller att köra igång med mina uppgifter.. Det andra alternativet är egentligen det som lockar mest..Men också det som borde komma sist på listan att göra...

Blogga kanske inte heller borde prioriteras.... men nu gör jag det ändå, känner att jag behöver skriva, behöver få utlopp.

Jag skulle ha haft en dejt i fredagskväll, men ställde in den och åkte upp till Petronella för 24 timmar av tjejsnack om killar, kärlek, känslor och sex...

Det var behövligt. Vi var inte tysta förrän vi somnade, och när vi vaknade körde vi igång igen.

När jag satte mig på tåget igår vid lunchtid stängde jag av min iPod och somnade direkt.

Jag tänkte berätta lite mer om Tobias och denna veckan... Jag har insett att han är en otroligt negativ människa. Han ser allt som en motgång direkt riktat mot honom. Allt som händer är något negativt, han verkar inte kunna se det positiva med någonting. 

Jag vet och förstår att han är inne i en "fas" för tillfället, han är arbetslös och det kryllar ju inte direkt av jobb, inom någon yrkesgrupp...

I torsdags upptäckte han en "fläck" på ryggen, gick in på google och kom fram till att han nog har basaliom... Vilket är en typ av hudcancer. Så han rusade iväg till VC där de inte gjorde något, mer än sa att han skulle återvända i slutet av April..

Jag kände först att han överreagerade...Alla vet väl att google är den sista plats man ska besöka för göra en egen diagnos..? Eller?

Men sen berättade han att han har haft hodgkins lymfom i två omgångar när han var yngre, så då förstår jag bättre att han är orolig....

Jag hade sett fram emot denna veckan, jag har varit ledig, han har inte haft sina barn..Perfekt för mysiga dejter....

Men han har bara varit....Nere...Det har hänt något, som han inte vill prata om...och jag får ju respektera det.. Men när han gnäller över att laget han hejar på i hockey förlorar, bilen startar inte, tvättmaskinen centrifugerade inte...."allting drabbar honom" då känner jag; "Men ge dig"......

Jag är inte den som ser något positivt i allt, jag läste i metro en gång att om man ALLTID är glad och positiv kan det tyda på en hjärnskada... Vilket jag tyckte var underhållande läsning, men jag tycker ändå att det finns ljusglimtar i väldigt mycket, man måste bara välja om man vill se dem eller inte. Att då hänga upp sig på en bil som inte startar eller en trasig tvättmaskin och undra "Varför allting händer mig"...Ja det är så tråkigt tycker jag.

Han sa igår; "Sorry om jag är tråkig" Jag svarade; "Tråkig är väl inte ordet jag skulle använda. Vi hamnar alla i faser när livet suger ordentligt, jag har själv varit där och ganska nyligen tagit mig ur det....Jag kommer antagligen att hamna i en svacka igen vid något tillfälle....men det finns alltid ljusglimtar om man bara vill se dem.... T.ex en ny bekantskap med en snygg blondin...hahaha

Han svarade med en smileygubbe....

Igårkväll vann laget som han hejar på, så då var han uppspelt och jag frågade om han var gladare nu?

"Glad är väl inte rätta ordet"

Nähä.....

Jag vet faktiskt inte om jag orkar med denna killen...

Jag vill ha ett aktivt liv, vara ute i friska luften och ha roligt med min pojkvän (och hans barn om de finns..)

Jag vill inte sitta inne hela dagarna och titta på film, för att "Lillkillen är bråkig, så jag kan inte ta ut honom"

Han kanske är bråkig för att han är instängd i en lägenhet hela dagen...?

Eller vad vet jag?

Jag har ju inga barn....

Men där är ändå något hos honom...Som gör att jag inte vill släppa taget om honom helt och hållet...Men jag vill inte heller bara sitta och vänta på att han ska bli på bättre humör och orka träffas... Nästa vecka har han barnen, så då kan vi inte träffas. Jag har annat för mig, några dejter..Som jag faktiskt ser fram emot. 

Ingen av dejterna är "Hemma-kolla-på-film-dejter" Nu vet vi alla att en sån dejt bara leder till en sak...

Jag ska spela biljard, spela bowling, fika eller dricka vin... Och däremellan ska jag jobba och plugga...Så, ja min vecka är full, igen...

Jag kanske inte hinner uppdatera bloggen förrän i slutet av veckan.

Eller så blir jag ordentligt sjuk nu istället, jag sitter här under filten och skakar som ett asplöv...

Jag får ta ett par alvedon till och sova en stund känner jag, mina uppgifter får vänta ett par timmar helt enkelt.

Hoppas ni har en härlig söndag och att solen skiner på er.

Det är torsdag kväll, jag är trött, slutkörd faktiskt. Var på gymmet klockan sju imorse i två timmar. Nu värker kroppen ordentligt och jag vill egentligen gå och dra täcket över huvudet.

Psykiskt trött tror jag man kan säga också... Jag känner mig låg, sitter och lyssnar på en gammal Chicago låt.."You're the inspiration" och låter tankarna flyga fritt.. 

När jag skulle opereras så var jag på några möten för att få information om vad som händer i kroppen och i hjärnan, hur man ska klara av omställningen på bästa sätt.

Vi blev varnade att många som har haft ett beroende, vare sig det är mat, droger, cigaretter eller alkohol, ofta "byter ut" sitt beroende mot ett annat. Det är tydligen ganska vanligt att f.d narkomaner får ett sockerberoende istället för t.ex heroin..

Vi fick exemel på att man ska vara försiktig med alkohol, många gbp opade börjar dricka mer än de gjorde innan operationen. Med detta menar jag ju självklart inte ALLA, så om ngn som är opad läser detta finns det ingen anledning att bli arg eller irriterad, jag ger bara exempel på vad jag blev "varnad" för innan min operation.

Jag börjar ana att jag har bytt mitt socker/matberoende mot något annat...

Även nu, när jag sitter här och balanserar datorn på ett knä och Fluffy på det andra så tvekar jag om jag ska dela med mig...Jag är ju absolut inte stolt över detta...

Men jag inser att jag har börjat beté mig något....Ska vi säga slynigt/billigt/ slampigt...? 

Det är nu första veckan av April och jag har sen detta året börjat haft sex med fem killar. 

Det är ganska illa.

Jag har tänkt och grubblat; "Varför ska jag ha dåligt samvete?" Det är 2013, jag är singel och skadar ingen, jag skyddar mig mot oönskade sjukdomar och graviditeter. Varför ska jag inte kunna vara med vem jag vill?

Det kan jag ju... Men det verkar som att vi till viss del lever kvar på -50 talet... Har man sex första gången man träffas så får man stämeln "lössläppt" och vem vill dejta en tjej som är det?

Samtidigt som en kille ju är väldigt glad att en tjej ÄR lössläpt..Det är ju kul att vara med en tjej som släpper alla hämningar... Eller har jag fel? Och varför är det så att tjejen blir stämlad som "slynig" men killen blir sedd som "en man med erfarenhet"? 

Han är väl också "slampig" i så fall? Eller?

Jag dömmer ingen annan, jag kan istället beundra någon som "springer med vinden" och inte bryr sig om vad samhället tycker om henne eller honom...

För jag är inte där än.... Jag sitter här och har lite ångest, tänker att "alla" vet att jag är lössläppt och ger mig själv till vilken snygg kille som helst som vill ha mig... Det slutar ju alltid på samma sätt... Att jag aldrig ser eller hör ifrån dem igen...Då får jag skylla mig själv. Eller?  Ska jag ha dåligt samvete? Ska jag skämmas? Förtjänar jag att sitta här med ångest och känna mig billig?

Vad har frambringat denna känslan då..?

Kanske två händelser denna veckan...

Minns ni att jag skrev i måndags att jag skulle hem till Tobias? Att han ville "kassera in" påskpussen? Och att jag blev väldigt nervös innan jag åkte iväg till honom..? Minns ni?

Vi kollade på TVÅ filmer... Satt inte jättenära varandra, men tillräckligt för att han skulle stryka mig över huvudet och trassla in sina fingrar i mitt hår.

När film nr två var slut och jag var typ redo att åka hem, tittade han på mig, drog mig till sig samtidigt som han viskade "Kom" 

Det är något av det jag älskar mest med att ha gått ner i vikt... En kille kan "flytta" på mig... Det fanns inte en chans för två år sen... Då satt jag där jag satt, knappt att jag kunde flytta på mig själv...

I allafall, jag satt plötsligt i knät på Tobias och jag hade inte behövt oroa mig... Han visste vad han gjorde, han kan kyssas och det var jättemysigt.

Jag hade en tanke som snurrade i huvudet hela tiden dock... "Ha inte sex ikväll, ha inte sex ikväll, ha INTE sex ikväll"  Men det blev så ändå.... och jag ångrar det inte. Tobias är jättefin, och medans en kille som är 25 har mer uthållighet...Så vet en man som är 40 vad han gör och är mer lyhörd...

När jag skulle köra hem följde han mig till bilen, kramade mig och sa att vi skulle ses snart.

Jag kom hem med ett leende på läpparna och somnade lugn och avslappnad.

Dagen efter, i tisdags, försökte jag skoja lite med honom...Jag ville ha hjälp att skriva mitt cv och frågade om han kunde komma hit? Jag hade massor av mutor...Kaffe, godis, alkohol, cig eller min kropp om han ville ha den (igen)

Jag får svaret; "Kaffe, hade räckt, men det är hockey ikväll så jag ska se den"

Ok...ja jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det....

Senare på kvällen sa han att han hade haft en jätteålig dag.. En av de värsta.. Jag försökte stötta och frågade om han ville prata om det, men det ville han inte..Han loggade bara ut så fort hockeyn var slut...Det kändes väl sådär om jag ska vara ärlig.... Dagen efter att vi haft sex så blir han jättedeprimerad men vill inte prata om det...

Jag satt ändå inloggad på fb ett tag och även på dejtingsidan, tänkte att han kanske skulle ångra sig och ändå vilja prata.... Men istället får jag ett meddelande från Jonathan.. Så här stod det: "Hej o gud så vacker du är
hoppas allt e bra? Jag skulle göra vadsomhelst för att få göra dig sällskap i soffan framför en bra film
hoppas vi hörs kram"  

Varför gick jag på en sån replik???

Det är ju den mest klyshiga, dåliga, mesigaste replik man egentligen kan tänka sig....

Jag får väl skylla på att jag kände mig sårbar och lite ledsen över vad Tobias hade skrivit....

Jag chattade med Jonathan en stund och ganska snart hade vi bytt nr och han ringde mig.. Han var charmig, rolig, hade ett jättehärligt skratt och jag gillade verkligen att prata med honom.

Han har spelat fotboll i min hemstads fotbollslag..Säger man så..? Jag vill ju inte "röja" varken hans eller min identitet..Så jag kan ju inte säga att han spelat i AIK t.ex (om min hemstad varit Stockholm..) Men min hemstads lag är med i allsvenskan..Och om jag säger så här...Att OM Stockholm hade varit min hemstad, och OM Jonathan hade spelat i AIK..Så skulle han kunna ha varit Daniel Örlund.

Jag googlade AIk...på så sätt fick jag fram namnet Daniel Örlund...Om man är riktigt intresserad så kan man kanske kanske lista ut kopplingen mellan Daniel och Jonathan...

I allafall..tillbaka till det som är viktigt...

Jonathan och jag bestämde i tisdags att han skulle komma hem till mig följande dag (igår) och kolla på film.

Vilket han gjorde. 

Vi tittade på en av mina favoritfilmer "My best friends girl" jag tycker den är jätterolig...Men alla har ju olika smak..Han skrattade rätt mycket, men det kunde ju lika gärna vara utav artighet...

Sen gjorde han något som jag minns att jag tyckte var jättehäftigt när jag gick i högstadiet.. Han stoppade en godis i munnen, tittade på mig och frågade om jag ville ha godis?

Jag skrattade och nickade, sen sköt han in godisen i munnen på mig.

Det var lite kul, men jag insåg snabbt att han INTE kan kyssas... Det var löjligt...

Jag har ju glömt att säga hur gammal Jonathan är.... Tio år yngre än mig... Så det finns inga garantier för någonting... Bara för att man inte har fyllt trettio, man har spelat fotboll på proffsnivå och är så vältränad att magmusklerna är som en dörr.. Så betyder inte det att man "kan allt"

Men han sov ändå här, jag släppte in honom i min säng utan att egentligen tveka en sekund. Det måste ha varit de sex rutorna han har på magen.... Jag skyller på det i allafall...

Trots att han inte var bra på att kyssas så var han bra på "det andra" och vi sov inte många timmar inatt. Det kanske också är en orsak till att jag är trött nu....

Men jag visste när vi sa hejdå att vi aldrig kommer att ses igen...

Någonting i hans kroppspråk visade tydligt att han inte vill ses igen.

Och mycket riktigt, "Raka svar är alltid det mest rätta! Jag hade kul o trevligt! Har tänkt och vridit idag. Det var absolut inte bara sex men jag känner att något mer blir det inte! Sköt om dig Kram"

Jag är inte ledsen eller arg.... Bara lite uppgiven... Jag vet att om jag vill hitta någon att ha ett seriöst förhållande med så måste jag hålla mer på mig.

Ha mer respekt för mig själv, då har han respekt för mig....

Men det är svårt...

Detta blev ett långt inlägg. Hoppas ni inte har somnat..

Så vad händer nu? Var är jag nu?

Jonathan kommer jag ju inte att träffa igen.

Tobias....ja kanske...jag skulle vilja träffa honom igen...Men jag vill inte bli "hans psykolog" och alltid behöva vara där för honom men aldrig få något tillbaka...

Jag får lite underliga "vibbar" från hans håll, jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är...Men jag får vissa "Anders-vibbar" från honom..Men jag har också en känsla av att han "döljer" något, eller kanske inte döljer, men någonting som har hänt honom innan och han är lite försiktig med att släppa in någon....Vilket inte är fel.... Man måste inte vara känslomässigt slynig och berätta ALLT om sig själv för någon man inte träffat förut.

Men jag vet inte om han faktiskt är redo för ett förhållande än...

Men jag får väl lugna mig lite...och någon gång, snart....fråga honom vad hans deal är...

Tänkte avsluta med sången som jag spelat på repeat hela kvällen...Men av någon anledning vill den inte bäddas in här utan jag får bara en konstig gul ruta.... Mycket underligt...Jag är inte den mest tekniska personen...Så, det får bli utan videoinlägg idag...

Jag har varit vaken sen innan klockan fem idag, det är väl tidigare än vissa barn vaknar...?

Tänkte berätta om en kille som jag har chattat lite med på sidan...

Jag tänkte kalla honom Nadim. Han är från ett arabland men men har bott i Sverige i ungefär tjugo år. Han är högutbildad och jobbar med människor, lyssnar mycket.... Han bor i en liten by ca trettio mil ifrån mig (varför får jag kontakt med killar som bor långt bort??)

Första gången han skrev till mig var veckan innan jag skulle åka till Rasmus, han var ganska "på" och sa att han var i min hemstad och kunde vi träffas och ta en fika?

Jag skulle ju iväg och hade tankarna helt på annan plats så då var det bara "Nej, tyvärr, jag kan inte"

När jag kom hem från Rasmus så var jag bara ledsen, så jag raderade Nadim från fb och tänkte inte mer på honom...

I lördags ploppade han up på dejtingsidan..."Hej, det var länge sen" sa han

Vi började prata lite och snart pratade vi på Skype.

Han är en av dessa "intensiva" människor, som jag egentligen har ganska svårt för... Han satt i rutan och verkligen stirrade på mig, sen säger han:

"Du har blivit väldigt sårad eller hur?"

"Va?? Var kom det ifrån??"

"Nej jag bara undrar, men du har blivit sårad av många eller hur?"

"Kanske det...."

Sen fortsatte han att stirra på mig, genom datorskärmen... Väldigt konstig känsla, det kändes som att han såg in i min själ och jag kände hur tårarna vällde upp i ögonen på mig.

Jag sa att jag var tvungen att gå på toa, och loggade snabbt ut.

Efter en halvtimme kom det ett meddelande på fb; "Menade inte att göra dig förbannad, jag bara undrar vad som har hänt dig för att göra dig så avskärmad?"

Jag svarade att jag inte tycker att jag är avskärmad, men det är ganska läskigt att någon som aldrig träffat mig bara häver ur sig kommentarer om vad som kan ha hänt mig förr...

"Men det gör dig avskärmad" sa han då...

Jag hade ju kunnat be honom sluta och inte kontakta mig igen..Men jag kunde ändå inte....

På natten drömde jag att jag och Nadim var ute och promenerad i min hemstad, vi var på väg till en fest som jag visste skulle vara på någons innergård. I drömmen var det sommar, en varm sommarkväll, jag hade en långklänning på mig.

Pötsligt står Aladdin bredvid mig och tar min hand. Jag försökte dölja det för Nadim, jag höll våra händer bakom ryggen och försökte gå lite bakom honom. Men han såg det såklart och sa med låg röst; "Släpp hans hand!" När jag frågade varför sa han; "Han är inte bra för dig"

Men jag släppte inte....

Jag tänkte på Nadim hela dagen i söndags och pratade med Petronella om honom, hon tycker att jag ska vänta på Aladdin...och inte bry mig om Nadim alls, i hennes ögon verkar han vara den kontrollerande typen...

Och hon har kanske rätt, men just då var det bara något som talade till mig, jag kände att jag ville prata mer med honom. Hur kom det sig att han, efter att ha pratat med mig i en timme via skype kunde säga mer om mig än någon som känt mig i tjugo år? Och vara rätt..?

Han lockade mig, fastän jag samtidigt var livrädd...

Jag såg fram emot att prata med honom i måndags, och loggade in på Skype.. 

Efter ett tag säger han; "Jag vill se dina bröst, de ser fina ut i det linnet, får jag det?"

Eehh...jaha....så var det med det speciella.... Inte särskilt mycket alls.... Även om jag på ett sätt blev besviken på honom, så kändes det skönt att veta att han är precis som alla andra killar....

Tuttfixerad och ganska oförskämd...Eller jag ska väl inte säga ALLA andra killar, det är verkligen inte rättvist....

Igår skrev han till mig och frågade: "Har du kille nu?"

"Nej varför frågar du det?" undrade jag...

"Jag drömde inatt att du sa det"

Aha....  Han ville att vi skulle skypa..Jag var inte alls sugen på att prata med honom så sa att jag väntade på besök från en kompis, men vi kunde ju höras nästa dag eller något...

I tisdags ringde han mig, jag var och shoppade på ett stort köpcentra som ligger här i närheten. 

"Visst var det den 26:e vi sa att vi skulle träffas?"

"Hmm ja, ja det sa vi nog"

"Bra, jag har beställt biljett nu"

FAN!!

Killen har beställt en tågbiljett för att komma hit om en månad.... Hur tar jag mig ur detta??

Jag är egentligen inte orolig...Jag kommer att säga till honom nästa vecka eller veckan därefter att jag fått förhinder. Han har bott här förut, har kompisar här som han umgås med, så han kan träffa dem istället för mig...

Men jag känner mig intryckt i ett hörn, det känns som att han har mig pressad mot väggen, jag kommer ingenstans såvida han inte vill att jag ska flytta på mig...och det är ingen känsla som jag gillar. Speciellt inte i ett förållande!

Vad ska jag göra..? Säga till honom att backa?

Låta mig vara ifred? Ge mig tid?

Saken är den att jag tror inte att tiden kommer att få mig att gilla honom mer....

Kan jag inte bara ignorera honom?

Inte svara på mejl eller telefonsamtal?

Radera och blocka honom från fb?

Göra vad jag hatar att killar gör mot mig?

Kan de så kan väl jag...? Fast det är ju verkligen inte schysst, jag sa för länge sen att jag skulle aldrig straffa en kille för vad någon annan gjort mot mig...

Nu ska jag i allfall sova en stund till, sen ska jag tvätta och hjälpa mina föräldrar att sätta ihop en tv bänk.. Kul dag med andra ord... Eller inte....

Jag inser att mycket har hänt på bara ett par dagar... I onsdags började jag prata med en kille som heter Adrian. Han är från England och bor nu i en liten håla utanför min hemstad. När jag bodde i England ficka jag ALLTID frågan vad jag gjorde där? Hur jag hamnat där? Jag var nu bara tvungen att fråga honom hur i hela friden han hamnat här??

Självklart en kvinna....

I torsdags bytte vi nr och han ringde mig... Han var trevlig... Rolig, på ett engelskt sätt...Men det väcker känslor hos mig som jag helst inte vill ha tillbaka...

Jag har lite svårt att sätta fingret på det, lite svårt att förklara...Men han är väldigt engelsk i sitt sätt att prata och uttrycka sig (och då menar jag inte hans dialekt) 

Han är väldigt sarkastisk och ironisk, jag märkte hur jag väldigt snabbt "föll tillbaka" in i den jargongen och vi pratade väldigt rakt och hårt till varandra, men det VAR på ett skämtsamt sätt. Jag visste det, han visste det, men hade en svensk person hört oss så hade han eller hon nog tyckt att vi var väldigt otrevliga mot varandra...

Det var ändå kul att prata med honom och jag skrattade en hel del under de två timmarna vi pratade. Han frågade om vi skulle träffas snart och jag tyckte det kändes som en god idé, jag skulle laga engelsk shepherds pie till honom (för er som inte vet så är det stekt köttfärs med lök, morötter, kålrot, ärtor och majs, lägg i en ugnsfast form och bred potatismos över, om man tycker om ost kan man lägga ett lager över potatismoset sen in i ugnen tills potatismoset fått en gyllene färg)

Jag handlade allt som behövdes och jag tror att jag såg fram emot vår dejt. Men när gårdagen kom...Så ville jag inte längre... Jag vet inte om jag bara hade en dålig dag? Men jag kände väldigt starkt att jag inte hade energin att åka hem till honom och laga mat. Varenda fiber i min kropp sa nej nej nej....

Jag har kommit att inse att min mage och kropp ganska ofta talar om för mig vad som är rätt eller fel..

Eller gör den verkligen det?

Både i "fallet" Rasmus och Aladdin så har min kropp skrikit JA JA JA och vad hände där..?

Så borde jag ta signalerna från min kropp med en klackspark?

Igår gjorde jag i allafall inte det..Jag ringde och sa att min bil gått sönder... Så jag kunde inte komma...

Istället hängde jag hela eftermiddagen och kvällen med Petronella.

Det var precis vad jag behövde. Te, sockerkaka, tjejsnack och sen även korv stroganof till middag... Jag körde hem vid nio igårkväll, nöjd, glad och lugn.

Petronella tycker att jag ska vänta på Aladdin...Jag läste vad han hade skrivit till mig och hon tyckte att det var så fint och genuint skrivet..Hon tycker att han verkar vara värd att vänta på.. Jag är inte helt säker...Jag har inte ratat honom helt..Men jag sitter inte och väntar på honom och rullar tummarna...

Vad händer nu då?

Jag och Tobias chattade i fredags kväll, vi pratade om påsken och påskägg osv Han sa att han inte fått något påskägg och så ritade han en ledsen gubbe... Jag frågade vad som skulle vara den bästa påskpresenten?

Han svarar; En påskpuss... 

Jag sa; Inte att ditt favoritlag i hockey vinner ligan då?

"Jo...det hade ju varit det bästa...."

Jag; "Det kanske beror på vem pussen var från..?"

Han: "Jo"

I lördags chattade vi igen, jag kände mig lite modig, så när han sa att han aldrig skulle få någon påskpuss sa jag; "Påsken är snart slut...Vill du ha en påskpuss får du komma och ta den"

"Tro mig, hade jag inte haft barnen så hade jag gjort det..." fick jag till svar.

Igår när jag pratade med Petronella blev jag plötsligt väldigt nervös...Jag vet inte om jag vill att han ska pussa mig...Jag tror inte att han kan..Fråga mig inte vad jag baserar denna åsikt på..Men jag tror inte att han är bra på att kyssas.

Just nu i denna stund...Sitter jag med laptopen i knät och skakar, jag ska hem till honom kl 18 och han ska kassera in påskpussen....Jag är helt plötsligt jättenervös!!!

Tänk om han säger på ett högtidligt sätt "Hö hö hö, nu ska jag pussa dig"  Jag DÖR i såfall...

Men varför skulle han göra det?

Jag vet inte.....

Jag får hålla er uppdaterade.... Det bästa med detta är nog att jag ska till honom...Så jag kan även gå hem när jag vill.... Behöver inte sitta och vara artig tills han bestämmer sig för att gå...

Ja, som sagt, jag håller er uppdaterade...