Ni som läste gårdagens bloggpost minns artikeln som jag citerade...? Förhoppningsvis har ni inte glömt den redan..?

Jag lade upp hela artikeln på facebook igår och skrev; "Alla borde läsa och lära.....!!!!!"  

När jag loggade in i morse ser jag att Anders har kommenterat "Tack för tipset :-)"

Nu är jag lite generad.....

Men kan inte låta bli att fnittra lite när jag tänker på det.....

Är detta bra eller dåligt?

Det var ju inte enbart för hans skull som jag lade upp den där... Jag tyckte det var en rolig artikel, fint på ett sätt, jag gillade den och tycker att "alla" borde läsa den...

Jag och Anders ska antagligen träfas imorgon... Då får vi se om han verkligen läste artikeln, eller om han tog åt sig och nu är tjurig... Vilket om jag ska vara ärlig...Han kanske har rätt att vara? Eller har han det?

Idag läste jag en artikel i min lokala City. Det skulle vara en "kyssorgie" på vår stads torg vid lunchtid, alla uppmuntrades att komma och lysa upp höstmörkret med lite hångel. Det lät ju trevligt, tyvärr hade jag inte möjlighet att deltaga eftersom jag inte befinner mig i direkt anknytning till min hemstad under dagarna. Men jag gillade verkligen artikeln, jag tänkte citera Kristian Pehrson (även kallad Kyssexperten) om hur den perfekta kyssen ska vara;

"Bästa kyssen är som en dans, där den ena för ett tag och den andra följer efter. Efter ett tag kan man byta roll och teknik. Kyss så mycket som möjligt. Det är en trevlig aktivitet en regnig dag - och ju mer man tränar desto bättre blir man. Försök att inte spänna läpparna utan jobba med det du har, på ett mjukt sätt.Var inte som en hungrig fågel. En del människor använder tungan på ett sätt som påminner om en fågelunge som väntar på mat. Inget vidare"

Klockrent! Jag undrar var jag kan hitta Kristian Pehrson, för han verkar ju ha stenkoll på detta med den perfekta kyssen, precis så vill varje kvinna (eller iallafall jag) bli kysst!

Hade det varit oförskämt om jag gav artikeln till Anders...?

För hans egen utvecklings skull..?

Jag känner mig frusen, lite febrig och har ont i halsen och huvudet, förkylning på gång? Influensa? Jag kryper ner under filten i soffan och somnar säkert här innan X-factor börjar ikväll.

Hoppas ni får en härlig helg

Jag har inte bott i Sverige hela mitt liv, jag föddes här och bodde här tills jag var 20 år, sen flyttade jag utomlands och bodde där tills jag kom hem för tre år sen. Tvprogrammen i detta land är trehundra procent bättre än i Sverige kan jag säga... Det hände faktiskt att jag sjukskrev mig (jag jobbade skift, så kvällar och nätter ingick) för att inte missa eller behöva se reprisen av mitt favoritprogram.... Japp, sån är jag!

Iallafall, under en vår så sändes ett program som hette "Arrange me a marrige". Det leddes av en kvinna från Indien där man ofta arrangerar sina barns bröllop. Hon förklarade att nuförtiden är det inte så att papporna träffas och bestämmer att deras barn ska gifta sig och den första gången de träffas är på bröllopet, utan allt handlar om "networking", att utnyttja sina kontakter. De i den "giftasmognas" närmaste familje/vänkrets hör sig för i sin vänkrets; "Har du en son? Som är i samma ålder som min dotter? Vad har han för intressen? Hur är hans familj? Är de lika vår familj med traditioner, moral, seder osv...

Sen träffar familjen några av männen (nu låtsas vi att det är en tjej som "letar" efter en lämplig man) och pratar lite med honom, lär känna honom lite mer och sen presenteras de två för varandra. De ges tid att prata och lära känna varandra och se om de gillar varandra. Om tycke uppstår kanske det blir bröllop efter ett par år.

Kvinnan som ledde programmet tyckte att vi i västvärlden tar för lätt på förhållanden och satsar inte "på riktigt" på varandra och i vissa fall kan jag hålla med henne... Det är så lätt att göra slut med någon om man retar sig på denna eller om denna har gjort något fel. Missförstå mig inte, om en av parterna i ett förhållande har varit otrogen, då är förtroendet borta och otroligt svårt att få tillbaka. Jag vet en del par som har hållit ihop och kämpat och lyckats rädda sitt förhållande, jag tycker för den skull inte att man ska stanna hos någon som gör en djupt olycklig. Men ibland kan jag tycka att människor ger upp för lätt, just för att det är lättare än att kämpa.

Jag ser mig själv som en fighter, någon som kämpar till sista blodsdroppen. Som jag gjorde i mitt senaste långa förhållande, jag var förlovad med honom och älskade honom så djupt att det faktiskt emellanåt gjorde ont. Men det höll ändå inte.  Kanske är det därför jag har svårt att "stadga" mig nu?

För jag blev så otroligt bränd förra gången, att jag har lovat mig själv att aldrig bli så sårad igen?

Iallafall, tillbaka till programmet; Det gick till så här, tjejer (det var bara tjejer, undrar varför det blev så...?) skrev till den här kvinnan, berättade att de hade svårt att träffa män och ha ett bra förhållande.

Kvinnan tog då kontakt med tjejens familj och två eller tre närmaste vänner och bildade en "panel" som känner den här tjejen utan och innan.

Panelen bestod oftast av mamma, pappa, syskon, ev kusin, moster, faster och kompisar. Sen fick de "nätverka" och höra sig för i sin bekantskapskrets om någon kände en singelkille i lämplig ålder, efter någon vecka träffades panelen och pratade och "jämförde" killarna. Tre killar valdes ut för att få träffa panelen. Detta låter väldigt formellt och stelt, men det skedde alltid i en avslappnad miljö, antingen hemma hos en av kompisarna, på ett cafe eller hemma hos killen.

Efter detta momentet valdes en kille ut som skulle vara "perfekt" för deras tjej.

Nästa steg var ju då att få de två att träffas och då ordnades det alltid med fest, en ganska stor fest med både tjejens familj och kompisar och några av killens kompisar som umgicks och hade kul tillsammans. På så sätt kunde killen och tjejen träffas och prata ostört utan att någon stod och tittade och tisslade, tasslade och fnittrade..

I slutet av programmet visade man ett "återbesök" hos paret ett år senare och av åtta par som träffats, var sju av dem fortfarande tillsammans och jag tror att ett eller två par var förlovade och planerade bröllop.

Detta programmet fick mig att tänka på killarna som har funnits i mitt liv... Vissa skulle nog säga att de alla är ganska lika, både till utseendet och till viss del sättet, och med facit i hand så har de inte varit något för mig.

Kvinnan i programmet menar att man själv ofta är "blind" för vilken typ av (i mitt fall) man som skulle vara bra för en själv, medans din familj och vänner känner dig ganska väl och kan se vilken kille som skulle passa dig bättre än de du själv träffar.

Jag tog fasta på det här och gav mina närmaste vänner en utmaning/uppdrag;  "Arrangera mitt bröllop!!  Eller iallafall, hitta en kille till mig; ni känner mig bäst, vet vem som skulle vara bra för mig. Hjälp mig att hitta kärleken!"

Svaret jag fick var; "Jag känner inga singelkillar" 

Är ALLA gifta nuförtiden??

"Nätdejting är nog det bästa för dig"

Jaha.... Nu har jag provat det....Flera gånger... och jag är fortfarande singel... 

Så mina vänner är inte att förlita sig på när det kommer att hitta kärleken.

Imorgon ska jag berätta om några killar jag träffade när jag bodde utomlands.

Imorgon är det fredag!

Underbara helg!

Jag kan inte släppa vad Sebastian sa om de som använder sig av dejtingsidor på internet, att vi är alla ganska osäkra människor (inkluderat honom själv då förmodar jag..det var ju där han och jag först stiftade kontakt) 

Jag vet inte om jag vill ha en osäker, tafatt mes?

Inte för att jag vill vara tillsammans med någon som är självupptagen och elak heller för den delen..

Men kanske jag inte kommer att hitta honom på internet?

Jag överväger att avsluta min prenumeration på en av sidorna. Mest eftersom att det är ganska dyrt att betala 399 kr i månaden, men också för att jag kanske ska utforska andra sätt?

Nu är ju bara problemet detta; Jag är faktiskt ganska blyg... Jag kan fundera ut och komma på ganska bra och fyndiga saker att säga till en man (i mitt huvud låter det otroligt bra) men när det sen kommer till kritan och jag står framför honom, så sviker modet mig och jag blir generad och tänker att han nog kommer att tycka att jag är konstig, töntig eller t.o.m vulgär?

Så även om det värker i hela mig av längtan att prata med HONOM så gör jag sällan det.

Det är en kille som jag ser varje dag, där jag spenderar mest av min tid varje vecka, som jag egentligen vill prata med, men återigen, sviker modet mig.

Han har en skitsnygg skinnjacka, ofta luvtröja, baggy jeans och kängor. Egentligen vet jag inte varför kläderna spelar så stor roll, men av någon anledning så känns det viktigt att skriva om dem. Jag tror att jag ska kalla honom för Dennis, För han hade en tröja med svart och röda ränder, precis som "Dennis the menace"

En dag stod jag utanför kafeterian och plötsligt märkte jag att jag inte längre lyssnade på vad min kompis pratade om, jag stod istället och stirrade in i hans ögon. 

Det var kanske bara i ett par sekunder som vi tittade på varandra, men jag kan inte släppa hans blick.

Så vad ska jag göra?

Stövla fram till honom och säga; "Hej! Jag tror vi hade "a moment" förra veckan, kännde du som jag? Har du lust att ta en fika?"  Känns inte som att det kommer att hända i den snaraste framtiden...

Så ett tag till kommer jag att sukta efter honom på avstånd....

För ett par år sen jobbade jag på en särskola, jag trivdes otroligt bra och brukade ofta prata med mina kollegor om förhållanden, kärleken och livet i största allmänhet.

En av lärarna sa till mig att jag antagligen skulle kunna träffa någon på gymet, eller någon annanstans där jag gör något jag tycker är roligt. Det är snart ett år sen jag började träna regelbundet 2-4 gånger i veckan och jag ser mer resultat varje vecka vilket är jätteroligt.

Men nu har jag börjat undra...Kanske hon hade rätt?

Kanske gymet är en bra mötesplats?

Men igen...HUR?

Gå fram till någon och fråga hur maskinen fungerar?

Sen "som tack" bjuda på en kopp kaffe?

Låter inte heller lockande om jag ska vara ärlig...

Att överhuvudtaget prata med någon under eller efter träningen, när man är svettig och röd som en kräfta i ansiktet...Jag vet inte hur sugen jag är på det om sanningen ska fram.. Sen är det så, att jag kommer till gymet för att träna, jag vet inte hur jag skulle reagera om någon kom fram och började prata med mig..?

Så just nu ligger den planen också på is...

Om du har något tips på hur jag ska gå tillväga för att hitta honom, så snälla dela med dig.

Kanske du rentav känner någon som skulle kunna vara min drömprins?

Är han över 180cm?

Tränar regelbundet? (spelar ingen roll med vad)

Inte pinnsmal?

Inte lönnfet?

Tatuering?

Tycker om katter?

Tycker om att vara aktiv på en normal nivå?

Tycker om att slöa på en normal nivå?

Tycker om att diskutera utan att vara en översittare eller besserwisser?

Ser han lite ut som Dane Cook?

Skicka honom till mig!!

Tack!

Jag har precis kommit hem från att ha träffat Olle... 

Vi träffades på Starbucks, jag kom dit lite innan honom. 

Det första han säger till mig är; "Jaså det är så du ser ut i verkligheten", han har en väldigt "stirrande blick", han spärrar upp sina ögon så att det ser ut som att de är på väg ut ur ögonhålorna. Han verkade ha diverse andra ticks också, som att skrynkla i hop sitt ansikte och pluta med munnen lite då och då. Han blundade också när han pratade, vilket i mina ögon tyder på oärlighet eller att man vill dölja något.

Vi hade verkligen ingenting att prata om.. Jag berättade lite om resor som jag varit på, till vilket han svarade; "Usch!"

Sen tittade han på min kylväska som jag har med mig varje dag och sa; "Det där var en ful handväska!"

För det första; Ingen dissar kylväskan!

För det andra; Det är ingen handväska, det är en kylväska. Som man har mat i med en kylklamp för att hålla den fräsch tills man kan äta den.

Jag tror inte att vi ens satt där i en timme, jag tror att vi sa samtidigt; "Ja det här var ju trevligt"

Sen frågade han om vi skulle fortsätta "detta"?

Jag har ju lovat mig själv att alltid vara ärlig mot männen jag träffar men framför allt ärlig mot mig själv, så jag sa att det inte riktigt kändes som att vi har något gemensamt och jag tyckte inte att vi skulle träffas igen.

Han säger då; "Nej men då gör vi inte det, ingen vits att plåga varandra mer"

Nej om det är så plågsamt att ta en fika med mig, så ska du absolut slippa!

Så jag kom hem, åt middag och tittar nu på en film, Stardust. En av mina favoriter.

Jag har fått ett par meddelanden från Simon idag, han har det tydligen jobbigt, har legat i sängen hela dagen. Han ville prata.. Nu när jag är hemma skickade jag ett sms och sa att om han vill prata så kan han ringa mig nu. Känner jag Simon rätt så dröjer det minst en timma tills han hör av sig..

Jag vet inte hur jag ska hantera detta, sist vi pratade sa han att han tror att vi behöver varandra förtillfället, men ajg känner inte att jag behöver honom och jag vill inte att han "behöver" mig heller.. Jag vill inte vara hans psykolog

Pratade med Sebastian i lördags, eller var det söndags..? Ja det spelar ju ingen roll egentligen, vi pratade iallafall per telefon. Vi pratar rätt mycket med varandra och han har blivit en en bra vän som jag känner att jag kan prata om det mesta med.

Man kan väl påstå att jag beklagade mig lite över Anders tafatthet (detta var innan söndag..) och att han var lite klängig... Sebastian sa något som jag har tänkt en del på.. Att de flesta män som använder dejtingsidor är ganska osäkra och söker bekräftelse som de inte kan få av tjejer de träffar på andra sätt. Betyder det att vi tjejer också är osäkra och "desperata"? Desperat är ju det sista jag vill bli sedd som...

Är man lite halvdesperat om man letar efter kärleken på nätet?

Min fråga är ju då; Var hittar man kärleken när man har passerat 30?

Jag jobbar på en arbetsplats där 95% av oss är kvinnor, jag har hört mig för i min vänkrets (det är en historia för sig själv) och det verkar i stort sett omöjligt...

Så vad ska jag göra?

Sluta?

Bara acceptera att jag ska vara ensam för resten av mitt liv?

Det finns säkert de som tycker så, men det får vara för dem.. Jag vill inte leva mitt liv i ensamhet, så enkelt är det bara. 

Så jag letar vidare, men resten av veckan ska vara dejtfri för mig.

Jag var otroligt trött när jag skrev gårdagens blogginlägg, ser nu att där finns en hel del stavfel och det var ganska elakt skrivit... Stackars Anders..Det är tur att han inte kommer att läsa detta och om han gör det så kommer han inte att veta att det är honom jag syftar på..

Jag är fortfarande trött ikväll, låg på energi, lite som ett urladdat batteri. Är det så här det är att vara aktiv på dejtingscenen? Men jag fikar ju bara, eller tar en drink, en kram med kläder på är ju inte så väldigt ansträngande heller..?

Kanske är det så att jag bara inte är van vid att träffa mycket nya människor?

Det kan ju vara lite energikrävande.

Jag ska träffa Olle imorgon, sen ska jag nog spendera lite tid för mig själv ett par dagar. Samla ihop mig lite, som jag skrev igår.

Jag tror att jag ska lägga mig i sängen redan nu tror jag. Läsa lite.

Ja, så får det bli.

Godnatt alla!

Ikväll träffade jag Anders igen....

Han är ju.......trevlig, ja tyvärr kan jag inte säga mer, han är inte speciellt charmig eller rolig, men visst, han är trevlig...

Jag kände mig lite modig igår när jag körde hem från kalas nummer två igår, så jag ringde honom, planen var att jag skulle säga att jag kommer över nu för att stjäla den där kyssen du pratade om....

Men han hade redan lagt sig, så jag sa inget. Fem minuter efter att vi lagt på luren får jag ett sms där han bad om ursäkt för att han var så kort i tonen, men han hade druckit ett par öl och var tydligen inte helt klar i skallen...Sa han...

Jag försäkrade honom att det var verkligen ingen fara jag hade bara velat säga hej och komma över och hångla lite...

Vi skickade några sms fram och tillbaka, han sa att jag borde ha kommit över, han ville verkligen kyssa mig...

Jag sa att han kunde komma hit idag, efter att han varit hos sin pappa och firat farsdag. Så vi bestämde att så skulle det bli.

Jag har tänkt ganska mycket på honom idag, undrat om han är så tafatt som han verkade i torsdags, att han nog är ganska blyg och vore det inte fantastiskt om han var en "dark horse" och en jäkel på att kyssas?

Tyvärr var så inte fallet.

Det var som att pussa ett barn. Helt stängd mun och pressade munnen mot mig medan han höll mig i ett krampaktigt grepp. Sen såg han riktigt nöjd ut med sig själv, han har inget fint leende heller tyvärr.... Jobbigt faktiskt. 

Jag kan ju inte skratta en stackars människa rätt upp i anskiktet när han precis har kysst mig. Inte ens jag är så elak.

Frågan är nu; Ska jag messa honom och säga: Jag har inte de känslorna för dig som jag letar efter.?

Eller ska jag träffa honom igen på fredag som vi har planerat?

Eller ska jag bara ignorera honom?

Kan man trots allt lära en gammal hund att sitta?

Eller kan man lära en 37-årig kille att kyssas?

Känner mig nere och besviken. Har en träff med Olle på tisdag, som jag sulle ha träffat förra lördagen, men jag var sjuk och han fick aldrig mitt meddelande....

Jag tror att jag måste ge mig själv en vecka efter det och samla ihop mig själv lite...

Nu är det läggdags.

Att berätta hur det slutade med mig och Simon igår gjorde mig ganska trött, känslomässigt trött får man väl säga. Jag var sen på två olika födelsedagskalas så när jag kom hem runt midnatt kraschade jag i sängen och sov till halv sju, inte särskilt länge kan tyckas, men min kropp är ju inställd på att stiga upp kl fem varje morgon för att hinna med tåg och bussar till mitt arbete. Även om jag är trött på kvällarna så föredrar jag att inte rucka alltför mycket på min dygnsrytm, utan stiger gärna upp runt åtta och startar dagen. Mycket lugnare än vanligt dock...

Iallafall, jag känner att jag behöver avsluta kapitlet om Simon så snart som möjligt, under tiden som jag skriver om honom tänker jag på honom (oundvikligt, jag vet..) och det är lite jobbigt att ha honom tillbaka i mina tankar, jag vill inte att han ska flytta in där för att kanske sen förflytta sig in i mitt hjärta igen. Så nu ska jag berätta hur det gick till när jag träffade Simon.

Jag fick ett meddelande på dejtingsajten från honom sent en kväll; "Tjohoo! Är du i Sundsvall ibland?? Det är ganska långt mellan våra städer..."

Åh, nej, inte en knasboll till tänkte jag... "Nej jag är aldrig i Sundsvall, jag borde vara det, min bästa kompis bor i Sundsvall, men nej, jag är där alldeles för sällan. Nu förhåller det sig dock så att jag ska dit nästa vecka på ett möte..."

Han tyckte att detta var alldeles fantastiskt! Så vi bestämde att vi skulle äta middag på torsdagkvällen när jag anlände till Sundsvall.

Jag kan väl inte påstå att jag var lugn när jag steg av tåget, men jag hade inte haft tid att bli nervös heller. Hans ord ringde i mina öron; "Vad har utseende med kärlek att göra"

Jag hade fått en väldigt detaljerad beskrivning hur jag skulle ta mig från tåget till stationen där han skulle möta mig. Nu stod jag under klockan på Sundsvalls station och väntade, ringde honom och hörde hans röst nära mig.

"Vänd dig om, jag är här"

Att säga att världen stannade när våra ögon möttes är väl att överdriva en aning, men någonting hände, och jag visste att jag inte skulle sova på mitt hotell den natten.

På vägen till stationen hade han beställt thaimat som vi hämtade på väg hem till honom. Den lilla thailändska tjejen bad om ursäkt att maten inte var färdig och bad oss vänta i fem minuter, Simon verkade nervös, han snurrade på en sån där liten ljuslykta som ser ut som en lotusblomma, runt runt. När jag lade min hand över hans och sa att han verkade nervös tittade han på mig och sa några andra ord som av någon anledning har fastnat i mitt minne; "Känner du dig lugn då?"

Nej, i och för sig inte...

Simon bor i en väldigt mysig lägenhet i centrala Sundsvall, jag undrade hur länge han varit singel, för hans lägenhet är väldigt detaljerat inredd, han har otroligt många "ting" som pryder hans hem, jag skulle egentligen inte säga att det är en överdrivet kvinnligt inredd lägenhet. Bara mycket "plock". Precis som hos mig. Fast i en annan stil.

Vi satte oss vid hans köksbord, han tände ljus och erbjöd mig vin. Ja tack, ett glas vin kan vara just vad jag behöver, tänkte jag. När han höjde sitt glas till en skål och såg mig djupt i ögonen tänkte jag på frasen; "Det är precis som att han kan se in i min själ" Smörigt eller hur, men denna kväll var som ingenting jag varit med om förut. Jag tror att maten var god, samtalet flöt och vinet var kallt. När vi ätit färdigt satte vi oss i hans soffa. Skinnsoffa. Den var inte särskilt bekväm om jag ska vara ärlig, inte som min egen, stor och nersutten, men det visade sig att jag inte skulle sitta i den så väldigt länge.

Han frågade om jag ville spela ett spel? Nej egentligen inte, jag är ingen spelfantast, men jag kände att jag får vara artig och spela eftersom han frågade... Men döm min förvåning när han plockade fram "Sanning och Konsekvens" spelet, lite otippat...När jag fick "konsekvensen" att kyssa den tredje personen till höger om mig, sa han "Ska vi bara köra?" och det gjorde vi.

Att kyssa en ny person för första gången är alltid speciellt, det är som personligheter, alla är olika, använder sin mun olika, rör sin tunga olika, andas olika..Det är just det som gör kyssar så spännande, så fascinerande, så härliga.

Att kyssa Simon var just det. Spännande och härligt. Jag försöker verkligen att inte använda för många tonnårsklyschor, men det var något magiskt över det hela. Hans läppar var mjuka, han lade sina händer på mina höfter, förde sakta upp dem runt min rygg för att till slut trassla in dem i mitt hår. Rysningar sköt över hela min kropp, det kändes som att jag var elektrisk och mina ben skulle inte hålla mig upprätt mycket länge till.

Jag kan inte säga hur länge vi stod på hans vardagsrumgolv och hånglade som om vi var på skoldans på högstadiet, men det spelar ingen roll, för vi stod inte där hela kvällen. Sovrummet var, precis som resten av hans lägenhet, inrett i varma färger och utan starka ljuskällor. Han hade en lampa formad som ett träd ovanför sängen, en sådan där lampa med mjukt ljus som får din hud att glänsa och se lite lite solbränd ut. Inte för att jag just då lade märke till min egen hy, men nu vet jag att det är så det är.

Sex med Simon var som att vakna ur en djup sömn, min kropp hade sovit i tre år och nu väcktes den till liv, starkare, smidigare, redo att njuta. Det kändes som att jag hade känt honom i flera år, att vi kände varandras kroppar, visste exakt hur vi skulle röra oss, var vi skulle placera våra händer och när vi skulle stanna upp i några sekunder för att låta sinnena komma ikapp och för mig att drunkna i hans intensiva ögaon. 

Fram tills då hade jag faktiskt trott att multipla orgasmer bara var en myt...

Vi somnade i trassliga, fuktiga lakan två timmar innan det egentligen var dags för mig att stiga upp.

Den helgen gjorde jag något för första gången i mitt liv. Jag struntade i mina plikter, jag struntade i förväntningarna som andra hade på mig, blev kvar hos Simon i vår kärleksbubbla. Stannade där i fyrtioåtta timmar till. Spenderade två dygn naken.

Sen var jag tvungen att åka tillbaka hem, landa i min värld igen och återgå till att vara duktig och skötsam.

Simon och jag hade daglig kontakt via Skype efter den här helgen, jag hälsade på honom en gång till innan den ödestigra helgen som han var hos mig. Nu är det över och jag har valt att inte ha honom i mitt liv för mycket, han suger för mycket energi från mig. Det var inget lätt beslut, men jag är stolt över att ha tagit det, jag har annars en förmåga att prioritera alla andra framför mig själv. Kanske är det så att jag äntligen har fått nog av energitjuvar?

I vilket fall som helst, jag går vidare och letar efter Mr Right.

Har jag redan träffat honom?

Kanske?

Jag fortsätter att rapportera...

Ha en skön farsdag söndag!