Nu har jag suttit och stirrat på datorskärmen i nästan en timme... Försökt samla ihop mig själv, samla tankarna och minnas korrekt. Jag tror tiden är inne att berätta om Simon.

Simon är en väldigt speciell man och under en kort tid betydde han väldigt mycket för mig. Det måste få lov att ta mer än ett blogginlägg att berätta om honom, för annars blir det alldeles för mycket läsning och ni skulle tröttna och stänga ner. Och så kan vi ju inte ha det.

Jag har funderat och undrat hur jag ska lägga upp detta på bästa sätt, så att jag gör honom rättvisa.. För saken är den, att just nu, idag, så är Simon inte en stor del av mitt liv längre och när jag pratar med honom så blir jag mest på dåligt humör. Jag tänkte börja bakifrån, (för att göra det hela mer spännande?) och avsluta med början...

När han äntligen åkte iväg i taxin så gick jag ut på balkongen och rökte två cigaretter, det var så underbart gott och avslappnande att jag efter en timme rökte en till. Jag rökte tre cigaretter till den kvällen och hade inte det minsta dåligt samvete. Den här helgen hade varit otroligt jobbig, jag hade sett fram emot att spendera den med en kille jag höll på att bli förälskad i och snart nog skulle se som min pojkvän, istället satt jag mest ensam i vardagsrummet medans han antingen satt i köket eller låg i sängen med sin dator och jobbade. Lite då och då ropade han till mig: "Hörru, är du ok där ute? Det är lite ensamt här" Vid något tillfälle gick jag in till honom för jag trodde att han kanske ville prata eller gå ut, eller ja vad som helst egentligen. Men då var han tyst, svarade inte på direkt tilltal, ett par gånger sa han att han var så otroligt stressad och behövde jobba så mycket. Jag undrade i mitt stilla sinne varför han överhuvudtaget hade kommit?

På fredagkvällen tog han inte ens av sig jackan innan han hade satt upp "kontor" i mitt kök, jag gick runt i min lägenhet och skötte det jag brukar sköta på en fredag eftermiddag, pratade lite med katten, vattnade blommor, satte fram nya ljus, plockade undan post mm.

Han ropade till mig; "Ska vi gå ut i kväll? Göra stan?"

Va? Göra stan? Vem tror han att jag är? en artonåring som lever på 80-talet?

Fredagar överhuvudtaget är ingen dag då jag vill göra för mycket, jag är helt slut efter veckan och det enda jag vill göra är att crasha i soffan med pizza och något trams på tv. Gärna somna i soffan ett tag också.

Att gå ut och "göra stan" är ett koncept som inte existerar hos mig längre.

Jag föreslog att vi bara skulle köpa en pizza och ta det lugnt... Till vilket han väldigt entusiastiskt frågar 

"Vem har stans bästa pizza??!!!"

Nu äter jag inte pizza särskilt ofta så har inte haft chansen att prova mig runt min hemstads alla tusen pizzerior (jag bor i en storstad..) men det ligger tre pizzerior inom en radie av ca tvåhundra meter från min dörr, så det brukar lösa sig.

Simon kan tyvärr inte nöja sig med detta, utan börjar Googla på bästa "pizzan i stan" och får upp några pizzerior  som ligger nästan en mil ifrån mig. Jag sa att jag tyckte det var lite onödigt att köra så långt för en pizza, men Simon tyckte att det skulle vara så spännande att äta stans bästa pizza! Eftersom han tycker att han förtjänar bara det bästa här i livet.

Jag sa bestämt nej! Och fick som jag ville. Vi beställde pizza från stället tvärs över gatan och den var jättegod. Punkt slut.

Sen kom då stunden när det var dags att gå och lägga sig... Som jag nämnde ovan så har jag en katt, hon är underbar, fin, söt, kelig, nyfiken och ibland en "pain in the arse". Men hon betyder otroligt mycket för mig, hon kom att bo hos mig vid en otroligt jobbig period i mitt liv, jag var sjukskriven och spenderade dagarna på min soffa gråtandes i en månad. Fluffy (nej det är inte hennes riktiga namn..) låg hos mig hela tiden, hon vek inte från min sida, följde mig vart jag än gick i lägenheten. Hon var där med en vänlig buff med huvudet, slingrade svansen runt mina händer och tittade på mig med sina vackra blå ögon. Jag har egentligen aldrig varit en "djurmänniska" men Fluffy omvände mig helt, jag tror att det var mycket hennes förtjänst att jag tog mig ur min depression så pass snabbt som jag gjorde.

Fluffy sover i min säng, de första nätterna tyckte jag att det var jobbigt, jag försökte få henne att ligga nere vid mina fötter men hon är envisare än jag så nu sover vi väldigt nära varandra, jag har vant mig, men jag kan absolut förstå att andra inte tycker det är jättekul att ha en katt i sängen.

Simons reaktion var dock väldigt överdriven tycker jag...

Han sa att hon inte fick sova i sovrummet, hon skulle lära sig att sova själv, han ville minsann inte ha en katt mellan benen och få katthår i röven (trevligt uttrck..)

Han väckte mig flera gånger och sa "Ta bort den, ta bort den" jag tror att jag sammanlagt sov tre timmar den natten.

Så lördag morgon var jag verkligen inte på bra humör... Jag tror att det vid något tillfälle rök ur öronen på mig..

Simon låg kvar i sängen, jobbade, lyssnade på gräslig musik alldeles för högt och lite då och då ropade han till mig "Hörru, mår du bra? Är du sur? Jag har en fantastisk morgon här"

Jamen, så hima kul för dig då!!!!

Det var mest svordommar som cirkulerade i mitt huvud denna morgon...

Jag gjorde mig iordning så att vi kunde gå ut, Simon fortsatte jobba, jag sa att jag var redo att gå, Simon fortsatte att jobba, jag sa att affärerna snart stänger..Simon fortsatte att jobba...

Tillslut klockan tre...Var han redo att gå, så vi hade en timme på stan, och på den timmen lyckades han spendera 2500kr. På väldigt onödiga saker (jag skulle vilja skriva skräp..men vi har ju alla olika uppfattning om vad som är viktigt att ha och inte ha..) När vi sen kom tillbaka till mig hade han ångest över att ha spenderat så mycket pengar som han faktiskt inte har...och frågade om jag kunde lämna tillbaka allt på måndag?

Jag sa nej det kan jag inte, jag slutar inte förrän närmare sju om dagarna, då har affärerna stängt.

Simon satte sig och jobbade och jag började förbereda maten, han sa att han ville göra det, jag skulle inte behöva göra allt.. Det var ju väldigt snällt av honom tyckte jag och satte mig för att titta lite på tv (han sa att jag skulle ta det lugnt, han skulle fixa allt, han skulle bara...först..)

Efter en timme var jag utsvulten och gick för att kolla hur det gick för honom, Simon satt fortfarande med datorn och jobbade... Så jag fixade maten, han märkte nog inte ens att jag var där... Förrän jag ställde tallriken framför honom...

Vi åt och tittade på en film, sen var det dags att lägga sig igen. Den här kvällen sa Simon bestämt att Fluffy inte fick lov att sova i sovrummet!

1. Hon måste lära sig att sova själv, hon måste uppfostras bättre,  
2. Jag måste visa honom den respekten eftersom han är min pojkvän,
3. Ska han komma hit igen så måste han veta att han kan få sova ordentligt,
4. Att inte sova ordentligt är väldigt farligt för honom
5. Katten måste, precis som barn, lära sig att mamma inte alltid kommer när man gråter (just där bestämde jag att jag aldrig kommer att föda hans barn...)
6. Han tyckte att han var väldigt tillmötesgående och accepterade det för den här gången, men nästa gång han kom så skulle sängen vara hårfri!

Jag och Fluffy sov på soffan den natten, inte för att han märkte det...Han vaknade på strålande humör och tyckte att jag "varit riktigt duktig" som sovit utan katten. Jag bet mig så hårt i tungan att jag smakade blod...

Simon fortsatte att jobba på söndagen, jag försökte titta på något på tv, vilket han inte tyckte om, så han stängde av och spelade istället någon hemsk musik som "var bra för honom"

Känner ni att det är något som inte riktigt stämmer med Simon? Att det inte står helt rätt till?

Han har bipolär sjukdom och adhd...

Jag har jobbat mycket med barn som har adhd och vet vilket helvete det kan vara, jag har full förståelse för personer som lever med denna sjukdom, det är verkligen inte lätt. Men jag kände efter denna helgen att jag inte kan leva med en människa som har dessa diagnoser, det är för svårt, för jobbigt, för slitigt på mitt eget psyke och framför allt på mitt arma hjärta..

Simon är ingen dålig person, inte alls, men jag kan inte och vill inte ha honom i mitt liv "på heltid" så att säga.

Jag har grubblat, våndats och gråtit men ändå kommit fram till att detta är bäst för mig.

Jag tror att Simon behöver en flickvän som inte är lika självständig som jag är, som beundrar honom på ett sätt som gränsar till dyrkan.. En tjej som är beredd på att alltid finnas i bakgrunden och serva honom med allt han behöver.

Jag höll på att skriva "tyvärr" men jag skippar det och skriver bara "Jag är inte rätt tjej för det jobbet."

Jag har inte träffat Simon sen den helgen, det har varit dagar då jag saknat honom och tänkt att; jo men kanske det skulle funka....om jag bara ändrar lite på mig själv....Men det är just det...Jag kan inte ändra på mig själv till den grad att vi skulle funka tillsammans... Varför skulle jag behöva ändra på mig?

Vi har pratat ett par gånger på Skype och varje gång blir jag irriterad på honom och hans sätt att prata, faktumet att han aldrig kan ge mig sin fulla uppmärksamhet, även när vi pratar så håller han på med något jobb. 

Simon är otroligt intelligent, han studrade och doktorerade vid Harvard för några år sen och har fortfarande kontakt med de andra proffesorerna där. Kanske är det kombinationen vetenskapsman/forskare+adhad+bipolär som gör att han och jag blir kaos. Jag vill ju träffa någon som har något bakom pannbenet, som jag kan prata med och diskutera med, men när Simon kör igång på ett ämne som han brinner för så drar det iväg så långt utanför mina egna ramar att jag efter ett tag sitter som ett stort frågetecken och undrar; hur kom vi från att det är skandalöst att behöva betala två kronor för att få använda kopiatorn på biblioteket till att diskutera Sverige demokraternas invandrarpolitik?

Så, det här var slutet av kapitlet Simon... Imorgon, eller kanske redan ikväll.. kommer början, kanske kanske kan ni då förstå lite varför jag överhuvudtaget träffade Simon igen. Nu ska jag fortsätta med min lördag vilken innefattar tvätt och två kalas. Hoppas ni får en härlig helg.

Ett program som gillar att titta på är "Tough Love". Har ni sett det? Sänds på TV3 ibland. En grupp tjejer som har svårt att hitta den rätta får komma och bo på ett "mansion" där de får hjälp av en kvinna och en man (mor och son) att analysera sig själva, sitt sätt att se på män och sitt sätt att vara i olika sammanhang. 

De har "lektioner" och får "läxor" vilket är både roligt och frustrerande att se på. Jag har ibland suttit med händerna för ögonen och skämts för att själv vara kvinna när jag ser hur vissa tjejer uppför sig.

Vid iallafall ett tillfälle har det varit par som kommit dit för att se om de verkligen vill gifta sig och spendera resten av sina liv tillsammans? Vilket också har varit pinsamt, men underhållande att titta på.

Mannen som leder programmet heter Steve Ward, han är snygg så att jag ibland vill gråta när jag ser honom och måste helt klart vara mannen som alla kvinnor drömmer om att få spendera sitt liv med. Jag skulle nöja mig med en kväll...natt... :-)

Jag såg en gång en intervju med Steve och han fick frågan: "Vad ska kvinnor tänka på när de är på en dejt?"

På vilket han svarar: "Dont be weird" och så får man se några klipp av tjejer som är, minst sagt, "weird" på en date. En tjej ringde till sin telefonsvarare (hennes date satt fortfarande mittemot henne) och lämnade ett meddelande till sin katt! "Mamma kommer nog inte hem ikväll, purr purr" Jag tror att hon faktiskt kom hem den kvällen. Ensam.

Så visst kan tjejer uppföra sig otroligt underligt, MEN det kan killar också...

Jag tänkte här beskriva några fler konstiga saker som sagts till mig av olika män under en första date...:

• OM DU INTE VILL HA SEX MED MIG SÅ KOMMER DU ATT ÅNGRA DIG FÖR RESTEN AV DITT LIV! JAG ÄR DET BÄSTA SOM KAN HÄNDA DIG! (ja han skrek.....pinsamt så jag ville sjunka genom jorden)
• Det kanske inte är så passande att få stånd i så här tajta byxor...
• Är din haka spetsig? Den ser spetsig ut
• Tycker du om att dominera i sängen? Jag gillar tjejer med hårda nypor. 
• Får jag lägga mig på dig? (Vi satt på ett Café....gissa vad svaret blev där?)
• Du ser så mjuk och len ut, du borde heta Lena
• Jag är en persisk prins, om vi gifter oss blir du prinsessa av Persien.

Så, ja killar kan också vara konstiga på första dejten och p.g.a det inte få en andra dejt...Inte med mig iallafall.

T.ex han som gillade hårda nypor...Valter. Vi hade bestämt träff på stora torget i byn, egentligen var jag inte alls på humör att gå på dejt... Dagen innan hade varit dejten med Sebastian, jag kände mig ratad och oönskad.. Men, jag tänkte att just eftersom jag inte var på topphumör så kunde det bli riktigt riktigt bra...

Han beskrev sig själv som "snygg" och hans profilbild visade en man som absolut inte var ful, så ännu en gång tänkte jag att jag inte hade något att förlora.

Jag kom till torget först, medans jag väntade fick jag syn på en lång man komma rakt emot mig, han hade en gräsligt ful fleecejacka och en ännu fulare cowboyhatt på sig, jag tänkte "Vad i h*****e är detta???

Men han gick fram till en annan tjej som också satt och väntade, så jag andades ut igen.

Sen såg jag honom komma från ett annat håll. Jag kännde igen honom, även om bilden måste vara några år gammal... Han var "sattare" och hade grått hår... Inte på ett charmigt George Clooney sätt... Vi gick in på fiket som ligger på stora torget, beställde te och kaffe och satte oss ner. Jaha, tänkte jag..Vad ska jag fråga den här "loosern" om då?

Jag behövde inte tänka länge, han tittade på mig och log ett lite fånigt leende, och säger: Gillar du att dominera i sängen? Jag älskar kvinnor med hårda nypor!

Jag tror att mitt hjärta sjönk, lade sig någonstans i magen... och jag undrade vad i hela friden jag har gjort för att förtjäna detta?

Sen ställde jag mig upp och gick därifrån.

Jag drack inte mitt te, jag sa inte att det var trevligt att träffa honom men han är inte vad jag söker, jag sa inte ens hejdå... Jag tog bara min jacka och gick därifrån, ut från cafeét, tillbaka över torget och genom parken. Hem.

Vanligtvis tar den promenaden ungefär en kvart-tjugo minuter, den här eftermiddagen var jag hemma inom sju minuter. Adrenalinet pumpade, jag var ursinnig!

Vem f*n tror han att han är?

Fråga om jag vill gå på honom med klackar första gången vi träffas...?

Jag hade gärna gett honom en örfil eller två förståss...

Så Valter är inte heller min drömprins.. Jag hörde aldrig ifrån honom efter den dagen. 

Tur för honom 

Klockan är 04:10 och tankar snurrar i mitt huvud....

• Varför blir vissa människor "kära" snabbare än andra? Är det kärlek? Eller snarare lust? En nära vän sa en gång till mig att hon inte trodde på "Love at first sight" utan snarare på "Lust at first sight". Är det så svårt att urskilja de två? Vad händer när lusten avtar? Kommer kärleken då? Eller står man kvar med ingenting? Och om man inte känner extrema lustar när man först träffar någon, är det kört då?
• Vad gör jag om jag känner att jag håller på att bli kvävd, redan efter en träff?
• Hur kan jag säga till honom att jag vill träffa honom igen, men han måste "tagga ner"?
• Är bloggen lite tråkig? Jag visar ju inga bilder? Eftersom att bloggen är "hemlig" kan jag ju inte lägga upp foto vare sig på mig själv eller killarna jag har träffat... Hur gör jag den mer levande? Andra bilder kanske..?
• Hur dämpar jag min egen "kräsenhet"? Varför dömmer jag killar så snabbt som "mesiga" och inte alls vad jag vill ha?

Ja, några tankar som man har så här på morgonen..Jag vaknade och kände att jag var bara tvungen att starta datorn och skriva, annars skulle jag explodera. Det känns lite bättre redan nu, jag känner mig lugnare när jag får ur mig hur det känns, mina tankar fastnar i cyberrymden.

Jag hade egentligen inte tänkt att berätta om Anders än... Vi har precis träffats och egentligen skulle jag vilja ge det lite mer tid innan jag lägger honom här, men jag får nog ändå berätta lite..och se vad som händer..

Anders var en av de första jag fick kontakt med på sajten, jag tyckte verkligen att han var skitsnygg! Han hade ett sånt utseende som jag var svag för när jag gick i gymnasiet. Vi utbytte ett par mejl, men jag kände att det var väldigt ytligt och  ganska snart slutade vi höras av, tills för en vecka sen ungefär... Då fick jag följande meddelande:

"Hej, jag ser att du har lagt till mig som favorit, trevligt"

Min första tanke var faktiskt; "Är han dum eller?"

Detta meddelande följdes av;

"Jag ser att du har bytt religion, vad spännande!"

Nu fattade jag ingenting...Vadå bytt religion?? Var har han fått det ifrån?

Jag svarade att ja, jag hade möjligen lagt till honom som favorit i somras...men jag har inte bytt religion....

Han fortsatte att mejla mig, men känslan jag hade var den som jag verkligen gör mitt bästa att mota bort; "Mes!"

Det är ju verkligen omoget, ouppfostrat och barnsligt att kalla någon för "mes"... Men ibland är jag just det, omogen och barnslig... 

Anders är väldigt "på", han sa snabbt att han tyckte att jag var väldigt trevlig och såg söt ut på bilderna.. Men på min facebook sida har jag ju väldigt många foton och ingen är den andra lik.. (Vid detta laget hade vi blivit facebookvänner) 

Så jag fick förklara för honom att jag det senaste året har gått ner ungefär 60 kg, så jo det är ju en viss skillnad på bilderna...

Jag har verkligen blivit bombarderad med sms och facebookmeddelanden... "Du är så trevlig", "Du är så söt", "Jag ser fram emot att träffa dig" "Jag vill krama dig" "Jag kommer nog att stjäla en puss när vi ses"..... Ärligt? Vem säger så?? Men, eftersom jag har lovat mig själv att inte dömma någon, att ge alla en ärlig chans och vara mer öppen för att "drömprinsen" kanske kommer i ett annorlunda fodral än vad jag planerat att han skulle göra... Så träffades vi igår.

Bara en fika på ett café. Han är lång, och svepte in mig i sin famn, vilket var mysigt, jag är inte van vid killar som är huvudet längre än mig själv...

Jag drack bara en kopp te och han en kopp kaffe och vår konversation låg på en väldigt neutral nivå, men det var mysigt. Jag tittade på honom ibland och tänkte att jag nog skulle kunna träffa honom igen...

Vi sa hejdå utanför cafeét och igen sveptes jag in i hans armar, men han stal ingen kyss...

På väg hem ringde jag Petra för att rapportera. Det är så härligt med tjejkompisar, att fortfarande, fast vi är över 30 båda två, vara tvungen att berätta om killar, känslor och livet för varandra. Underbart! 

Jag vill träffa Anders igen, men han MÅSTE tagga ner....Nedan följer ett urval av sms och meddelanden jag fick igår..;

• "Jag ville pussa dig, men vågade inte" 
• "Du är söt"
• "Du ska få en puss på söndag :) Jag längtar redan till söndag, det känns som att det kan bli något, jag är så glad att jag träffat dig"
• "Vi får träffas så ofta som möjligt tycker jag"
• "Vi får träffas så ofta som möjligt tycker jag, så det inte rinner ut i sanden"
• "Vi får träffas så ofta som möjligt tycker jag"
• "Du får messa mig och ringa mig närhelst på dygnet"
• "Vill pussa dig nu haha"
• "Jag kan inte sova för jag tänker på dig hela tiden, jag ångrar att jag inte gav dig en kyss"
• "Jag hoppas verkligen att det blir vi, jag har haft tur som har träffat dig"
• Hälsningar från din förhoppningsvis blivande pojkvän"

Säg mig...Är det jag som är överdrivet kräsen? Eller är det lite konstiga saker han säger..?  Jag känner igen det här beteéndet från när jag själv var i sena tonnåren, tidig tjugoåring...Det känns lite som att han kväver mig... Så vad ska jag göra? Ska jag säga till honom att lugna sig? Eller bara vänta? Han kanske inte alls känner så här starkt när han verkligen lär känna mig? Han verkar ju nästan ha blivit förälskad direkt, medans jag känner att jag nog vill dejta lite till.. Det finns fler män där ute som inte har fått träfa mig än ;-) 

Vi ska träffas på söndag, och han har redan sagt att jag får bestämma vad vi ska göra.. Jag känner att en söndagkväll är bäst spenderad framför tv:n med mat....

Så vi får väl se...

Jag håller er underrättade..

Nu känner jag mig ganska trött, känner hur ögonlocken blir tunga, men det är snart dags att stiga upp... Så, ha en skön fredag!

På denna datingsida kan man "flirta", lägga till någon i en favoritlista och klicka "JA, jag är intresserad" för att visa någon att man är intresserad (är det för jobbigt att skriva ett meddelande?)  Jag har klickat på JA knappen ett par gånger och lagt till några killar i min favoritlista. Tanken är väl att jag ska kontakta dessa killar... Ibland gör jag det men ibland glömmer jag helt enkelt bort att jag har sagt att jag är "intresserad"...

Så var fallet med Frank, jag fick en dag ett meddelande där han skrev "Jag ser att du är inresserad av mig, jättekul!" och sen ville han veta mer om mig, bla bla bla....

Jag kände ju igen honom, minns att jag tittat på hans foto och tyckt att han var ganska söt, jag fick läsa hans profil igen för att trigga minnet, men jo jag väl "intresserad".

Jag har ju även sagt att jag ska vara öppen för alla killar jag möter på sajten...så jag skickade väl ett meddelande till honom, jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skrev om jag ska vara ärlig...  Han var inte mycket för att skicka meddelanden fram och tillbaka, han ville träffas ganska snart. Han föreslog att vi träffades i parken och gick en promenad. Jag tycker att det är en jättebra idé till en första träff, man bara träffas och pratar och får frisk luft, inga höga förväntnignar eller krav på att något ska hända, men det har potential att bli väldigt romantiskt om man kommer bra överens.

Det var jättekallt den förmiddagen och blåste ganska kraftigt, men jag tyckte ändå att det var härligt att komma ut och promenera. Frank, som verkade väldigt ödmjuk och lugn undrade om vi skulle ta en kopp kaffe någonstans och jag föreslog ett par cafeér som låg i närheten. Men han körde till McDonalds. Jag sa att jag ville ha en kopp te för att värma mig, men Frank sa att det inte finns te på McDonalds.. Nähä...Då tar jag en cola istället sa jag, eftersom jag inte tycker om kaffe.

Han läste på en skylt; "Kaffe och Paj 15kr"

Ja de pajerna är jättegoda sa jag, och tänkte att han skulle ta det..

"Om du sätter dig så kommer jag" sa han. Även om det var McDonalds vi befann oss på så tyckte jag att det var fint att han var lite gentlemanna-aktig, så jag satte mig vid ett bord och försökte snyta mig på ett värdigt sätt.

Då landar det en paj och en kopp kaffe framför mig.. 

"Man kan inte dricka te på McDonalds"

Ok... Men jag sa att jag inte tycker om kaffe, så han är tydligen inte så bra på att lyssna, och jag ville inte ha en paj..

Han satt tyst ett tag och bara tittade på mig, jag blev lite generad och flackade antagligen med blicken litegrann, då lutade han sig tillbaka i stolen och frågade; Jaha, gillar du vad du ser då?

Hmmm, jag kan inte riktigt förklara, men jag gillar inte den attityden hos folk.. Det känns ohyfsat, så jag tror att jag bara mumlade något som kunde låta som; "Ja, absolut"

Vi pratade lite om intressen, jobb och fritid, sen säger han att han gärna går därifrån, han gillar inte att prata när det är så mycket folk omkring honom. (Undrar ni som jag? "Varför körde du hit då???)

Så vi körde tillbaka till parken och satt i bilen för det var bara så in i vassen kallt.

Vad som sen hände fick mig att minnas några av de killarna jag hånglade med när jag var i tjugo-års-åldern, snabbt, hårt, obekvämt och lite pinsamt..

Han frågade om jag brukade hångla på första dejten...?

Eh, tja...det har ju hänt..jag har ingen regel som säger att jag måste vänta till tredje daten innan jag låter en man kyssa mig..Det var dumt sagt, för i nästa sekund satt jag som klistrad mot sidofönstret med huvudet inklämt mellan fönstret och nackstödet. Han pressade upp min mun och vevade runt tungan som en elvisp, det var fruktansvärt! Jag trodde inte att killar fick lov att göra så längre, det är faktiskt snart 2013!

Jag knuffade undan honom lite lätt, (eftersom jag själv satt fast i fönstret kunde jag inte dra mig undan..) och han såg sådär nöjd ut, som en hundvalp som för första gången hämtat tidningen till matte och husse (och rivit den i tusen bitar) "Ska vi komma bort från sidan, nu när vi är tillsammans?" säger han... Jag skrattade lite ansträngt och sa att vi kunde ju se vad som hände nästa gång vi träffades.. Sen körde han mig hem.

Jag spenderade resten av dagen på soffan och kollade på film och tänkte... Funderade på om jag skulle ge honom en chans till...Alla förtjänar en andra chans, eller?

Men min magkänsla pratade ganska högt den dagen och jag kände att detta var bara fel...

Nästa dag ringde han, och ringde och ringde... Sen skickade han ett sms: "Jag kommer hem till dig kl 10.00 imorgonbitti!"

Nej, det går absolut inte... Jag kan inte ha en andra date kl 10.00 på morgonen.... Så jag svarade på sms:et "Hej Frank, jag har tänkt mycket och vill vara ärlig mot dig. Jag har inte de känslorna för dig som jag letar efter" 

Och fick som svar; "Ok. Lycka till!!"

Var det genuint menat? Att han hoppas att jag hittar den jag letar efter? Eller väldigt sarkastiskt menat? "Lycka till att hitta någon som är lika bra som mig"?

Det spelar ju ingen roll vad han menade, jag behövde inte träffa honom igen, vilket var huvudsaken.

Jag dejtar vidare...

Idag tänkte jag berätta om Sebastian. 

Egentligen ingen konstig eller galen historia, han är bara en person som jag fortfarande tycker mycket om och ser som en bra vän.

Sebastian var den första som tog kontakt med mig på dejtingsidan och hans profilbild var mycket tilltalande, han var lång, mörkbrunt hår och "goatee" skägg, skitsnygg med andra ord...

Vi skickade mail fram och tillbaka till varandra och han avslutade alltid med "Kram" vilket jag tyckte var mysigt. Efter en vecka eller så bytte vi nummer och övergick till att skicka sms och Sebastian började snabbt övergå till att avsluta sms med "Puss" istället för kram.... Ja, jag avslutade också ofta mina sms med puss, det var kul och flirtigt, även om vi inte hade träffats..

Men en fredag bestämde vi att han skulle komma hit, jag var ganska nervös, tänk om han hade lagt upp bilder som var några år gamla...? Eller tänk om han var galen? Eller inte alls lika mysig som han verkade i sina sms..?

Så kom han...Hela 185cm av honom... Och han var skitsnygg!! Jag fnittrade nog lite och rodnade säkert, men ja...Han var bara urläcker...

Jag märkte dock direkt att attraktionen inte var ömsesidig. Han såg lite besviken ut när han hälsade, även om han var artig och kramade om mig. Vi hade bestämt att vi skulle kolla på film, så jag satte på "Sagan om ringen" som vi hade pratat om. Vi pratade lite under tiden, han är väldigt rolig och kul, vi märkte att vi har ungefär samma humor. Jag satt bredvid honom och ville så gärna att han skule lägga armen om mig, dra mig till sig och inte släppa mig för resten av kvällen.

Det gjorde han inte... Han höll sig på sin kant, armarna i kors som en gentleman (?) en tråkig gentleman...

När filmen var slut, reste han sig upp, tackade för en trevlig kväll och gick.

Jaha...där stod jag, något snopen, men inte förvånad..Det var så här det brukade vara på mina dejter om jag ska vara ärlig. Jag skickade iväg ett sms där jag skrev typ så här: "Kul att träffa dig, men vi kommer inte att ses igen eller hur? Jag kanske inte var vad du trodde? Det är ok, så länge jag inte sa eller gjorde något fel?"

Han svarade att han gärna träffades igen, jag var ju kul att snacka med, men han var bara intresserad av vänskap. 

Det var ju inte så att jag fallit handlöst för honom och nu hade fått mitt hjärta krossat... Så jag sa att det var lugnt, vi kunde ju ses över en kaffe nån annan gång. Men ska jag vara ärlig så trodde jag inte att han skulle höra av sig igen...

Men det gjorde han, han ringde och vi snackade ett par gånger på telefon, sen kom han hit en kväll och tittade på del två av Sagan om ringen. 

Den här gången var jag nog lite lugnare, visst tyckte jag fortfarande att såg väldigt bra ut, men min kropp brann inte när hans hand råkade snudda vid min, vi bara umgicks som vänner.

Sebastian har två barn, en pojke och en flicka, för en månad sen kom de hit och var hos mig i ett dygn, vi lekte i parken och mös framför tv:n.

När barnen somnat spelade vi Yatzy, kollade på en film och drack Captain Morgan tills klockan var 02.00...Det hade kunnat vara romantiskt, om vi varit på den nivån, det stadiet..

Men vi är bara vänner, och det är inte så "bara" tycker jag.. Jag tror att vi kan bli riktigt bra vänner vilket för mig betyder väldigt mycket, jag har inga killkompisar som är bara mina kompisar..Jag kommer väldigt bra överrens med mina tjejkompisars äkta män och pojkvänner, men jag har aldrig haft en kille i mitt liv som bara är en polare. Förrän nu :-)

Så Sebastian blev inte min prins, men han kommer att bli någon annans stora kärlek ganska snart hoppas jag. Han är en otroligt fin kille, fantastisk pappa och han är väldigt rolig och positiv. Jag önskar att jag hade blivit kär i honom, jag känner mig så bekväm i hans sällskap, men det kanske är just därför.. De romantiska känslorna är inte där, så då är det lättare att vara sig själv..?

Jag är övertygade om att det finns någon där ute som jag både kan vara otroligt attraherad av samtidigt som han är min bästa vän som jag kan vara avslappnad tillsammans med. 

Jag fortsätter att leta, inte desperat, men med bestämdhet.

Jag valde alternativ nr 2 igårkväll och gick ut med en tjejkompis, drack alldeles för mycket vin vilket jag idag betalar dyrt för..Men det var trots allt värt det, vi hade jättekul.

Jag sa ju att jag skulle berätta om killen jag träffade i måndags, men jag tror att jag måste berätta om Patrik istället. Jag träffade inte Patrik via nätet, utan en gemensam kompis presenterade oss för varandra. Eller presentera är kanske fel uttryck egentligen... Jag och Petra åt middag en dag tidigt i somras när hon sa: Min kompis Patrik såg dig på facebook och tycker du är jättesnygg, har du lust att träffa honom?

Tjaha....vad svarar man på det? Vi hade ju pratat om killar och förhållanden innan och jag hade uttryckt hur uttråkad jag var på att vara singel. Så jag hade ju inte mycket att säga emot och vad hade jag egentligen att förlora?

Ett par dagar senare fick jag en vänförfrågan på facebook från Patrik vilket jag accepterade direkt. Ett par dagar gick och jag tyckte det var lite underligt att han inte hörde av sig, eftersom det var han som hade frågat Petra om mig. Efter en vecka var jag trött på att vänta, så jag skickade ett meddelande till honom. För att inte dra ut på detta alltför mycket, så tänker jag korta ner historien något, för Patrik är inte den som hör av sig särskilt ofta...

Men, vi bestämde iallafall att vi skulle träffas en måndagkväll i stan och äta middag. Jag tyckte att vi hade en trevlig kväll, samtalet flöt på och vi skrattade mycket båda två. Jag tyckte att han var en härlig kille helt enkelt.

Han körde mig hem och vi pratade fortfarande hela tiden, han sa att han trivdes i mitt sällskap och ville träffa mig igen, vilket jag också ville göra.

Sent på torsdagkvällen fick jag ett sms från honom där han frågade om jag ville ses på fredagen? Jag tackade ja och vi bestämde att vi skulle höras nästa dag då vi även hade haft lite tid att tänka ut vad vi kunde hitta på.

Jag hade två alternativ, antingen kunde vi spökvandra, vilket är något som händer i vår stad (och säkert många andra städer i Sverige) om sommaren. Eller så kunde vi hyra en roddbåt och ro ut på vattnet, vilket också är väldigt populärt här.  Jag ringde honom och lämnade ett meddelande på hans telefonsvarare och sa att han kunde höra av sig.

Klockan blev tre, halv fyra, fyra, fem, kvart i sex..... Och jag insåg att han inte skulle höra av sig. Sur och lite sårad (mest sur) åkte jag istället ut till en kompis och grillade och hade det väldigt mysigt med vänner istället. Jag tänkte att Patrik säkert skulle höra av sig under kvällen...Men nej...Telefonen var knäpptyst.

Nästa dag ringde jag Petra och berättade vad som hänt (eller snarare vad som inte hänt..) hon blev riktigt arg och ringde upp Patrik och skällde ut honom efter noter. (Jag älskar när mina vänner tar mig i försvar på det viset) 

Vad hade han att säga i sitt försvar?

Jo han hade somnat, och när han vaknat vid åtta tiden så vågade han inte ringa mig. Han visste inte vad han skulle säga till mig, för jag verkade så sårbar....

Mycket har jag blivit kallad i mitt liv, men sårbar var helt nytt...

Ja det blev inte så att jag och Patrik träffades igen, jag tycker att han är en stor mes och jag klarar mig väldigt bra utan en mes i mitt liv. 

Patrik och Petra har inte heller någon kontakt längre, jag tror inte att de stod varandra nära innan detta, men visst är det tråkigt när vänner inte är vänner längre..

Patrik var min första dejt på nästan ett år och ska jag vara ärlig så kände jag mig inte särskilt stärkt eller förväntansfull inför tanken att göra detta igen. Men efter ett par månader så bestämde jag mig ändå för att gå med på dejtingsidan och verkligen ge allt, vara öppen och lyhörd för att hitta min prins.

Patrik är inte den värsta dejten jag varit på, det blir värre, mer galet och roligt. Jag hoppas att ni fortsätter att läsa min blogg och att jag kan lysa upp detta mörker som sänker sig över oss nu.

Ha en skön söndagkväll

När sommaren gick mot sitt slut bestämde jag mig för att gå med som betalande medlem på en av Sveriges största dejtingsidor. Mitt självförtroende hade fått sig ett litet uppsving och jag kände mig fylld av positiv energi. Energi som jag ville lägga på att dejta, träffa nya människor (läs träffa nya män...) och förhoppningsvis om ett år inte längre vara singel. Jag ville vara seriös och ge detta en ärlig chans, så jag tog god tid på mig att fylla i en profil och ladda upp bilder där jag ser glad, söt, fräsch och lite sexig ut, utan att för den skull verka slampig.

Jag var ganska spänd över att se om jag skulle få någon respons och såg fram emot att logga in om kvällarna.

Ja, respons fick jag ju... Sen började ångesten, hur går man vidare efter att ha skickat "flirtar" fram och tillbaka till varandra i fyra dagar? Jag lusläste profiler och tittade på bilder, ignorerade de som inte bemödat sig med att skriva någon profil, jag tog mig tid att fylla i alla frågor..Då är det minsta man kan begära att de ska göra likadant!

Hittills har jag träffat sju killar från den här sidan, jag kommer att berätta om de allihop. I sinomtid..

Igårkväll skulle ha blivit kille nr åtta, han heter Peter och kommer från Norge, han jobbar som trädfällare och har en väldigt stor synlig tatuering på ena överarmen. Denna hösten har jag kommit att inse hur mycket jag gillar tatueringar. Jag tycker det är skitsnyggt helt enkelt och killar som är taggade har ett väldigt stort försprång mot de som inte är det. 

Jag och Peter började prata med varandra i September, vi skickade meddelande till varandra tills jag gav honom mitt nr och vi övergick till att skriva sms istället.

Det var också väldigt neutrala meddelanden om hur arbetsdagen varit, vad vi hittade på under helgen osv...

Tills i Torsdags, då jag tänkte att nu får det vara nog med detta! Jag ville träffa honom och det snarast! Så jag frågade om han hade något för sig kvällen efter (igår) eller om han hade lust att ses över en öl vid 19 tiden?

Han svarade direkt att han gärna träffades!

Så tio i sju traskade jag iväg till stället som vi hade bestämt att ses på, jag skickade ett sms att jag stod utanför.

Fem minuter senare får jag svar att han skadat sig i skogen på arbetet och inte kan komma, men han hade skickat ett sms till mig kl 16:14...

Jag fick aldrig det sms:et, så jag gick hem igen.

Jag kände mig varken ledsen eller sur, men det var synd att han inte kunde komma, jag hade sett fram emot att träffa honom. Jag hoppas att han återhämtar sig snart och hör av sig igen så att vi kan träffas en annan gång.

Istället spenderade jag kvällen på soffan framför X-facor med katten.

Idag var planen att jag skulle träffa Olle (nr 9) kl två för att fika på ett kafe i stan. Men jag vaknade med ett värkande huvud, sprängande bihålor och rinnande näsa. Jag sov en timme till men mådde fortfarande dåligt så jag skickade ett meddelande till honom att jag tyvärr inte kunde komma..

Saken är den att jag inte har fått Olles telefonnr, han har bara mitt.. Så jag skickade ett mejl till honom och höll tummarna att han skulle logga in och kolla sina mejl innan han åkte iväg. 

Så var inte fallet... Jag fick ett sms kl tre att han satt och åt en kanelbulle på fiket och just läst mitt mejl.

Han var inte sur, utan sa att han fick skylla sig själv, vilket han ju får...

Nu är frågan; vad ska jag göra ikväll?

Ska jag gå ut med tjejerna som planerat? Eller stanna inne och ha en liten spaafton för mig själv? Scrubba och vaxa mig, måla naglarna och lägga en inpackning i håret?

Det lutar åt det senare om jag ska vara ärlig, men jag väntar ett par timmar till med att bestämma mig.

Om jag stannar inne så kanske jag skriver ett bloginlägg till om knasbollen jag träffade i måndags 

Ha en härlig lördagkväll :-)

Jag kommer inte att berätta om mina dejter i tur och ordning...Jag har en del upplevelser på lager som jag måste dela med mig av helt enkelt....

Som när jag träffade Diego en kväll i Maj för två år sen...

Jag var på AfterWork med några kollegor, det var varmt och vi njöt alla av att kunna sitta ute efter kl 20 med bara jeansjackor på oss. Jag såg denna man på väg till baren och jag kan fortfarande säga att han nog är den snyggaste man jag någonsin sett...

Lång, mörkt lockigt hår och ögon som smält choklad...Lägg till fylliga, ljust röda läppar och han såg ut som en gud i mina ögon. En pussgud..

Jag kunde inte riktigt fokusera på samtalet med mina kollegor efter det.. eftersom snyggingen satte sig vid ett bord lite snett mittemot mig och jag tyckte att han tittade på mig och log lite extra ett par gånger..

Vid halv tolv började vi skruva på oss och några tjejer bestämde sig för att gå hem. Jag funderade på om jag också skulle dra mig hemmåt...Bara ett snabbt toabesök först.. När jag kom ut från damernas så stod ingen mindre än snyggingen själv lutad mot väggen utanför.

"Hello, my name is Diego, I think you are very beautiful" sa han

Jaha.....Vad säger en tjej då..? Om inte; "Ehheehhtihhhiiiiihahahammmmmm" och rodnar ända upp till hårfästet...vilket snyggingen verkade tycka var helt hysteriskt roligt...

Det blev så att jag inte gick hem just då, utan satte mig med snyggingen (som jag kanske ska kalla Diego, eftersom han heter så...) och vi pratade en timme innan baren stängde (eller, han pratade..jag satt mest och stirrade på honom med ett fånigt flin på läpparna) 

Han kom från Spanien, bodde i Paris där han försörjde sig som fotograf och var i Sverige för att hälsa på en vän. 

Det var fortfarande varmt när vi gick ifrån baren och han frågade om jag ville promenera ett tag. Vad skulle jag säga? Nej??  Knappast... Så vi promenerade, hand i hand, runt i stan, in i parken, ner vid vattnet och längs med järnvägen. När vi skildes åt utanför mitt hus hade vi bestämt att vi ville träffas igen, han skulle komma tillbaka till Sverige några veckor senare och jag skulle besöka Paris i November. Jag somnade tidigt på morgonen när solen redan gått upp och Diego var på väg till flygplatsen.

Vi höll kontakten mest via Skype på kvällarna, han var charmig och härlig och sa varje gång vi pratade att jag var så otroligt vacker. Vilket ju alltid är kul att höra..

En kväll när jag ringde honom låg han i sängen, vilket i sig inte var konstigt, vi pratade ofta sent på kvällarna och ibland hade vi båda krypit ner i sängen för att prata innan vi somnade. Den här kvällen tog dock en annorlunda vändning...

"Jag har mina röda stringtrosor på mig ikväll. För din skull" säger han..

"Vad sa du?" frågade jag, för jag tänkte att jag måste ha hört fel...

Men det hade jag inte...han visade mig...

Det är en syn jag sent ska glömma....

Han måste ha sett hur förvånad, förbluffad och kanske lite chockad jag såg ut att bli, för sen sa han; "Jag har svarta också, eller blå, rosa, gula och vita om du gillar det bättre??

Nu var det ju inte färgen som störde mig mest...utan mer små silkestrosor med spets på en stor man var lite "too much"

I mitt stilla sinne undrade jag vad jag hade sagt som gjorde att han trodde att jag skulle falla pladask om han använde underkläder för tjejer? Skulle vi dela?

Jag kanske ska säga att jag inte dömmer människor utifrån deras sexuella läggning. Så länge det sker på lika villkor så säger jag; pippa på! Hur helst man vill, tuta och kör...

Men just då så skrek alla mina sinnen högt och ljudligt "Nej, nej, nej!!!" Jag frågade lite försynt om han ofta klädde sig i kvinnokläder? Och jo....Det brukade han tydligen göra...

Vi pratade ganska länge den kvällen, Diego öppnade sig för mig vilket jag fortfarande känner mig smickrad över. Han berättade att han är bisexuell med stark dragning till män. Men han är svag för kvinnor med just mitt utseende.. Jag valde att ta det som en komplimang... Men han kom inte tillbaka till Sverige och jag har fortfarande inte besökt Paris.

Vi pratade bara en gång till efter den kvällen, han sa att han mådde dåligt för han kände att han inte kunde vara sig själv helt och hållet, att han inte blev accepterad för den han verkligen är. Jag tyckte verkligen synd om honom, ingen ska behöva må dåligt i denna dag, på 2000- talet, för vilken sexualitet man har. Jag ville vara där och stötta honom, jag sa att han kunde höra av sig när han ville, men det blev inte så. Ett par månader senare såg jag att han ändrat sin "förhållandestatus" på facebook till gift.....

Jag hoppas att Diego är lycklig idag. Vi har ingen kontakt alls längre.