Jag kanske inte borde skriva just nu...För nu är jag sur och förbannad igen...

Det var meningen att jag skulle opererats idag, inget farligt...Jag har myom, muskelknutor, godartade tumörer som växer på livmodern. Läkarna har försäkrat mig att de är inte farliga, många kvinnor får såna här knutor, men eftersom jag har så ont så ska de tas bort. Igår träffade jag läkarna och de har varit tvugna att flytta min operation till måndag p.g.a en gravid kvinna måste akutopereras. Jag förstår ju att det måste gå före min operation. 

Så jag sa till Anders att han kunde komma hem till mig nästa helg och "ta hand om mig" (jag lade till en liten smileygubbe som blinkar..) 

Vad svarar han på det?

JO; "Jag ska nog på kalas på lördag, haha och på söndag har vi planering med scouterna."

Detta känns inte alls bra, vi har träffats i snart tre månader och jag det känns som att vi kommer ingenstans, som att vi står och trampar på samma ställe, ett steg fram ett tillbaka.

Någon gång under denna veckan berättade han att han hade visat foto på mig för sina vänner han är på semester med, jag frågade vad han har sagt om mig... Tydligen är jag någon "som det kanske kan bli något med"

I mina ögon ÄR vi redan "något"

Men tydligen delar han inte den känslan....

Är det fel av mig att vilja att han ger mig lite mer tid?

Att han ska komma hem till mig och vara här när jag kanske mår dåligt?

Jag är ju inte smittsjuk....

Är jag en "dramaqueen" som kräver något omöjligt av honom?

Bortskämd?

Nej jag tror verkligen inte att man kan kalla mig bortskämd....

Men det är ok...Jag kan ta två steg tillbaka och ta ett djupt andetag, sen åker jag och hälsar på John utan att ha dåligt samvete!

Nu ska jag gå ut och röka!

Jäkla karl som får mig att bete mig som en tonåring!

Jag och Anders har pratat varje dag sen han åkte. Eller chattat på fb...

Det känns bättre nu, nu längtar jag bara efter honom.

I förrgår (tror jag...) skrev han att jag inte klarar mig utan honom, jag kommer inte ihåg vad jag sagt innan, men han hasplade ur sig "Du klarar dig inte utan mig"

Det lät ju väldigt kaxigt tyckte jag...och inte på ett charmigt sätt, så jag sa; "Eh, jo, det har gått hur bra som helst hittills"

"Jaha" svarade han då.... Och då slog det mig...

Han är nog mer osäker än vad jag är....Han vill också skydda sig själv, han har också blivit fruktansvärt sårad...

Så jag sa till honom; "Jag tror att det är så här Anders; att du faktiskt saknar mig mer än vad du vill erkänna, eller hur?"

Då fick jag bara "mmmm" som svar....

Visst har jag rätt...?

Säg att jag har rätt....!

Idag sa han att får komma och mysa med mig och Fluffy när han kommer hem, han är VÄLDIGT förtjust i min katt.... Jag frågade honom idag om jag skulle vara svartsjuk.. Som ett skämt, han skrattade och sa att han bara driver med mig och han saknar mig lite.

Jag tror att han saknar mig ganska mycket....

Vilket får mig att må dåligt för tillfället..för jag kan vara på väg att trassla till det...

Jag måste berätta om John...

Vi jobbade tillsammans en kort period när jag bodde utomlands, jag hade en liten liten "crush" på honom, men han hade flickvän och samtidigt träffade jag HAN med stora bokstäver..Så jag och John blev bara vänner, jag minns att jag brukade skratta tills hela jag gjorde ont när vi jobbade tillsammans.

Sen hände det tyvärr en del tråkiga saker i Johns liv så han slutade att jobba med mig och vi tappade kontakten vilket jag var jätteledsen över.

2009, precis när jag flyttade hem till Sverige igen hittade jag honom på fb och vi skrev ett par meddelande till varandra, men vi har inte hållt kontakten under dessa åren. Men i höstas såg jag att han skrev på sin status att han ville tacka sina vänner som har stått ut med honom, han är nu i en bättre fas i livet och har stängt dörren till en mörk del av sitt liv. Jag förstod att John hade börjat missbruka, alkohol eller droger. Jag tror att det var alkohol...

Jag skrev till honom, sa att jag ofta tänkt på honom och att jag var glad att han kommit ut "på andra sidan", jag önskade honom all lycka i livet och hoppades att han mår bra nu.

Sen dess har vi skickat lite mejl fram och tillbaka till varandra, mest artighetsfraser, som "hoppas allt är bra" "vilket fint foto på dig" etc...

Förra veckan frågade jag honom om han jobbar och hur han mår?

Han svarade att han mår bra, han har inget fast jobb för tillfället, men han skulle verkligen vilja flytta utomlands, träffa en fin tjej, stadga sig och få barn. 

Eftersom att jag är som jag är.... Så skrev jag tillbaka; Kom till Sverige, gift dig med mig, jag föder dina barn!!! Jag lade till en liten "blink-smiley" så att han skulle fatta att jag skämtade. (men det låg en liten liten sanning i det...)

Det tog nästan två dagar innan jag fick svar.... "Du är så fin, jag vill jättegärna komma till Sverige, börja om tillsammans med dig, vilken vacker bild det är"

Sen har vi fortsatt att prata på facebook...och igår gjorde jag något helt galet.... Jag bokade en resa dit i Februari... Jag och Petra åker dit en fredag-söndag.... Helt galet om jag ska vara ärlig... För jag tycker väldigt mycket om Anders...

Men, helgen där behöver inte betyda att något kommer att hända med John... Vi kommer säkert att träffas, ta en drink men vi kanske inte alls gillar varandra när allt kommer omkring.. och sen är det ju också det...att John bor i ett annat land...

Varför har jag överhuvudtaget dessa tankar??

Det är barnsligt, omoget och bara dumt!

Men jag kan inte sluta tänka på honom....Eller på Anders... De finns alltid i mina tankar...Båda två

Det här var ju definitivt INTE hur jag hade tänkt att detta skulle sluta. Jag skulle ju rida in i solnedgången med min prins... Inte sitta ensam eftersom att två killar jag tycker om har insett att jag varit otrogen mot dem och lämnat mig båda två.....

Men nu går jag händelserna lite i förväg....

Jag fortsätter att ta en dag i taget, det blir bäst så, det brukar min pappa säga.

Jag är inte lika arg idag... Fortfarande ledsen, men mest trött. Igårkväll pratade jag med Therese, hon är så klok (för det mesta..) jag känner mig alltid lugn när jag pratar med henne och hennes råd går i stort sett alltid in i hjärtat på mig. Hon tyckte att jag skulle ringa till Anders och förklara att det är bättre att han är tydlig i sin kommunikation, kryptiska och ironiska meddelanden kan man spara tills man träffas och ser varandras kroppspråk, och det har hon ju rätt i... Jag ville egentligen inte ringa honom, jag kände mig dum, men hennes ord "Ring honom ikväll så slipper du gå och gräma dig i tio dagar" ringde i mina öron..Så jag samlade mod och ringde honom, och han svarade inte. Jag pratade även med Ida, som liksom jag var singel länge och provade internetdejting. Hon träffade dock en fantastisk kille på jobbet som hon nu är lyckligt gift med sen i somras. Hon sa att alla killar är svårflörtade och det vore bäst om jag lät det vara ett tag, låt honom ha semester och inte vara för "på". Hon kände att man ska inte "läsa" för mycket i vad som skrivs, utan gå på hur det känns när vi träffas, och det har hon ju rätt i.. När vi träffas så känns det alltid bra..

Bara en sak som Therese sa...."Nu är det raka rör som gäller, du är ju kär i killen!"

Eh...VA????? Nej det är jag inte alls det!!

Hon sa att jag inte hade varit så upprörd över detta om jag inte var kär i honom.... Jag tycker att det kan jag ju visst vara... För KÄR...Nej minsann, det är jag inte!!

Eller är jag det?

Han visar ganska klart och tydligt att han inte är kär i mig...så då vill jag inte vara kär i honom..

Imorse skrev han till mig; Är du fortfarande arg? Vad har hänt? Jag svarade att det inte var så farligt längre, sen satt jag i köket med armarna i kors och hakan vänd mot taket. Jo, sant, det gjorde jag...Precis som en tjurig 5 åring. Men jag kunde inte hjälpa det, tur att han (eller någon annan) inte kunde se mig.. Patetiskt...

Nu sitter jag i min säng, ännu mer förkyld, med feber och tycker synd om mig själv. Jag fick gå tidigt från jobbet, Petra tyckte det var bäst att jag gick hem och sov...Vilket nog var en bra idé, jag har sovit i fyra timmar och känner hur tungt mitt huvud är, ska nog lägga mig ner igen, bara en liten stund.

Önskar att han var här...

Gott nytt år......

Jag är så otroligt arg. Sårad. Ledsen. Irriterad. Och trött. Jag är nog en hel massa andra saker också... Men jag orkar inte leta efter fler känslor. 

Jag har inte träffat Anders sen i Fredags, imorgon åker han iväg på skidsemester i tio dagar, igår chattade vi med varandra på fb och jag skrev "Jag saknar dig"  På det svarar han: "Haha, då får du drömma om mig"

URSÄKTA?!?!?!??? 

Jag vet inte varför, men jag trodde att vi var på väg att bli pojkvän och flickvän...Kanske redan hade kommit dit... Men tydligen var det bara galenskap i mitt huvud...

Idag skickade jag ett spydigt sms till honom där jag skrev: Ha en skön semeseter, vi hörs. 

Och får tillbaka: Tack, det gör vi!

Jag har varit på dåligt humör precis hela dagen!

Jag tycker det är riktigt oförskämt att INTE skriva något mer i ett sms till sin flickvän.

Eller vad dum jag är, det är ju ganska tydligt att jag inte är hans flickvän..

Kommer ni ihåg vad jag skrev, tänkte och kände i början när jag först träffade honom?

Han var så mesig, tafatt och aldeles för "på" 

Nu har det ändrats..Han är sval, ointresserad och ohyfsad... Jag är inte imponerad!

Sitter med tårta till middag, Desperate Housewives på tv:n och ett ton med näsdukar. Inte för att jag gråter (särskilt mycket) men jag är dessutom dunderförkyld

Det är inte lönt att jag skriver mer ikväll, jag kommer bara att älta, varför? hur kunde jag vara så dum? varför skulle HAN vara annorlunda en någon annan? Jag är verkligen korkad....!!

Så, jag preparera mig med näsdroppar, näsdukar, hostmedicin, te, halstabletter och bok. Sen tar jag mig till sängen och ligger där, resten av dagen!

Kan morgondagen bli värre? Ja, antagligen....

Två dagar kvar på detta året, 2012, som fick mig att skratta och att gråta. Som sig bör av ett ordentligt år. Jag har bakat amerikansk "Chocolate creampie" som är en av efterrätterna jag ska ta med mig till Petra på nyårsafton. Nu sitter jag och tittar på stora maränger som växer i ugnen, jag hade 8 st äggvitor kvar, vilket jag inte bara ville slänga... Så jag tänkte prova att göra maränger. Jag undrar lite när jag ska våga ta ut dem...Maränger ska gräddas på svag (ish) värme länge, eller hur är det?

Jag har drabbats av dunderförkylning och hostar och snörvlar på ett väldigt jobbigt sätt.

Imorgon har jag ju en del att göra, jag ska fixa ögonbryn och fransar, sen tänkte jag ta mig en runda på köpcentrat innan jag åker hem och fortsätter att ta ner juldekorationerna.

Jag har säkert nämnt att jag är jultokig...Så att sätta upp och ta ner mina juldekorationer är inget som görs på en dag... Om jag jobbar eller går i skolan så tar det ca en vecka... Jag ska opereras den 10:e Januari så tills nästa helg vill jag ha allt nere i lådor och prydligt staplat i källaren, för efter op kommer jag inte att kunna lyfta saker på ca en månad.

Så nu måste det börja komma ner helt enkelt.

Så jag har verkligen inte tid att ligga däckad i soffan imorgon.

Jag träffade Anders igårkväll, han ska åka på skidsemester den 3:e Januari i tio dagar, så igår var nog sista gången vi sågs innan han sticker iväg. Det känns som att vi är på väg in i "nästa fas", ta nästa "steg" eller vad man ska säga.

Han har börjat kalla mig "hjärtat" och "gumman"...Vilket han inte har gjort förut, och jag tror inte han är typen som kallar alla tjejer han träffar för små söta namn.

Det är spännande och roligt, jag kommer nog att sakna honom när han är borta, tror jag.

När han kommer hem så är jag nyopererad, jag kommer att ha svårt att röra mig (inbillar jag mig) så det ska bli lite intressant att se hur han hanterar den situationen... Lite nervös är jag...Tänk om han inte kommer och hälsar på mig? Tänk om han tycker att det är bäst att vänta tills jag är bättre?

Jag har pratat lite med Emma om mina tankar, hon sa att OM han struntar i mig, så är det ju bättre att veta att han är en skit nu, som inte förtjänar mig, än om ett år. Och det har hon ju självklart rätt i..Men jag vill inte att han ska strunta i mig..Jag vill att han ska bry sig och vara lite lite orolig. Jag vill att han hör av sig dagen innan op eller på morgonen när jag ska opereras, bara skicka ett sms och säga att han tänker på mig....

Vi får väl se helt enkelt...

Nu ska jag slänga mig i soffan en timme innan jag går och lägger mig. Hoppas ni alla får en härlig nyårsafton och att 2013 blir ett bra år för oss alla :-)

Jag har ju glömt att berätta om dubbeldejten som jag och Petronella gick på! Med Per och Markus i fredags... Att jag glömde det...

Fast det var ju ingen dubbeldejt.... Som jag sa så har jag och Per pratats vid på dejtingsajten men han har träffat en annan tjej. Däremot har han en kompis - Markus - som han tyckte att jag skulle träffa.. Så i fredags träffades vi på en av mitt och Petronellas favoritställen.. Det var lite spänt och konstigt... Petronella satt bredvid Per mittemot Markus, jag satt bredvid Markus mittemot Per.. Flera gånger märkte jag att Per bröt ögonkontakten när vi pratade, jag vet inte varför men det kändes inte helt ok. När jag och Petronella stod på balkongen och rökte så säger hon att Markus gjort samma sak.

Killarna var trevliga, men ganska torra och tråkiga, och ännu mer Svensson än vad Anders är...Så jag kände att jag hade fått nog vid 22:30 tiden, killarna ville dra vidare men jag sa att jag och Petronella skulle hem.

Väl hemma får jag ett sms från Per, som lyder;

"Vi diskuterar färgen på dina ögon, vem har rätt?"

"De är blå, på gränsen till turkos" säger jag

"Jag säger gröna och Markus säger ljusblå, vem har rätt?"

"Markus, mina ögon är ljusblå"

"Jaha men vilken fär har Petronella på sina ögon?"

"Bruna"

Både jag och Petronella tyckte att detta var en underlig diskussion..Vi har suttit mittemot dem i fyra timmar och de vet inte vilken färg någon av oss har på ögonen..??

Dagen innan julafton fick jag ett email från Per där han tackar för senast och berättar att han är mycket trött. Jag svarade inte på det.. Sent julaftonkväll får jag ännu ett mail från honom (varför kan han inte skicka ett sms som vanliga människor??) där han undrar om jag kan rekommendera något ställe att gå ut på juldagen? Han och Markus skulle ut och undrade om jag ville hänga med dem?

Jag kan inte komma ihåg när jag sist var ute och festade på juldagen, jag har ingen aning om vart man ska gå, men jag gav ett par förslag men sa att jag tyvärr inte kunde följa med dem då jag redan hade planer.

Vid halv elva på kvällen får jag ett mms, med en bild på Markus som sitter med fem ölglas framför sig.. Per skriver att de sitter på brygghuset men ingen av ölen är god. Stora kramar från Per och Markus!!

Jag önskade dem en trevlig kväll och hoppades att de skulle fatta vinken att jag inte hade lust att prata mer.. Och det gjorde de...

Så så var det med det.

Markus är inte för mig och jag tror inte att jag är något för honom heller.

Dagen efter vår dubbeldejt fyllde Emma år. Vi var hemma hos henne åt falafel och drack jättemycket vin. Sen gick vi ut till ett ställe som jag aldrig varit på, men hört talas mycket om. Där var inte mycket folk alls, så jag ska ge det en chans till, Petronella, Emma och Elin gillar stället, så jag lär ju komma dit igen.

Vi satt vid ett lågt bord med varsin drink i handen, den godaste Mojito jag druckit på väldigt länge! Vi hade inte suttit länge, jag hade knappt satt mig ner förrän det kom fram en svart kille till mig, han räckte fram handen, ler och mitt i tandraden har han en skinande guldtand! Jag dog lite inombords...Igen.

Han pratade engelska och sa att jag var så otroligt vacker, kunde vi vara vänner? Han kunde ju se på mig att jag var en fin människa och att vi skulle bli riktigt fina vänner. Detta höll på i nästan en timme, han kom fram och pratade lite, gick och satte sig hos sina kompisar sen kom han och pratade lite...

Till slut sa jag att jo vi kan vara vänner, men inget mer, min pojkvän skulle inte gilla det.

Hela hans stackars ansikte föll ihop; "Har du en pojkvän??" "Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt....."

Jag försäkrade honom att det verkligen inte var någon fara, sen försvann han, vilket var skönt..

Imorse fick jag ett sms från Simon, kommer ni ihåg Simon?

Som bor i en annan del av Sverige än mig, som har adhd...?

Han undrade om jag kunde översätta hans CV till Engelska (som förövrigt är 14(!!) sidor lång.)

Han vill att jag översätter den till Engelska, idag! För det är bråttom, prio ett!! 

I utbyte lovar han att fixa min dator TOPP TOPP TOPP med bra backup som jag måste ha. Jag behöver "bara" köpa en extern hårddisk.

Att jag blev irriterad är ju bara förnamnet, han frågade samma sak för en vecka sen och då sa jag att jag tyvärr inte har tid, hans CV är dessutom extremt komplicerad och överdrivet invecklad. 

Jag har inte svarat på hans sms och tänker fortsätta ignorera honom. Jag vet att det är hans diagnos som gör att han inte kan "släppa" vissa saker. Så jag tror jag måste ignorera honom tills han fattar helt enkelt. Jag tror inte heller att vi kommer att vara vänner. Vi har inte samma syn på vänskap och han suger för mycket energi från mig.

Får se hur lång tid det tar innan han hör av sig igen..

Jag har pratat lite mer med Anders idag, fått sagt några saker som  jag undrat över och vi är åter på samma plan. Det kanske vi alltid har varit, bara det att jag inte har varit på det klara med det. Nu är jag det. Ja ikväll iallafall, det är inte säkert att jag inte är nojjig igen imorgon. Men vi tar det då.

Nu är det sovdags för mig.

Ha en bra kväll alla, sov gott

Har spenderat eftermiddagen med Anders, han skulle handla lite kläder för sin kommande skidsemester. Det var delvis mysigt att promenera runt på stan med honom, jag höll mig på lite avstånd eftersom jag på sistone känt att jag tagit för mycket initiativ till att träffas osv. Jag var väl inte helt avslappnad...men det var ok ändå, jag känner mig fortfarande lite spänd och tankarna som snurrar i mitt huvud är; "Är vi ett par nu?, har vi ett förhållande? Är vi pojkvän och flickvän?" Egentligen känner jag inte att jag vill ha definitiva svar på frågorna...Än...

Samtidigt som jag skriver här, chattar jag med honom på fb..och han berättar att han är dålig i magen, fiser surt, kan det vara något han inte tål?

Känns väl inte som en konversation jag egentligen vill ha... Jag vet inte om mina föräldrar som varit gifta i snart 40 år pratar med varandra om sura fisar...

Ser han oss som i ett förhållande? Som att vi nu är stadgade? Så han kommer inte bara att prata om sina fisar? Utan även släppa dem lösa så jag får lukta och avgöra om han ätit något olämpligt?

Isåfall, Hjälp.........

Jag ska lägga mig och läsa nu, jag har börjat läsa "50 Shades of Grey" av EL James, ni vet den där boken som fått kvinnor i England att låsa in sig på toan på tåget och "våldsamt onanera" på väg hem från jobbet. Jag har varit lite rädd för att läsa den efter att jag hört detta, därför läste jag inte den direkt när jag köpte den. Men nu är jag ledig lite och kan spendera dagarna hemma (jag läser bara hemma) så OM andan skulle falla på kan jag känna mig trygg i min egen lugna vrå   

GOD JUL alla kära. Julafton är nästan över, jag sitter hemma själv med ett glas julmust och en saffransbiscotti och ska börja titta på "Svensson Svensson - I nöd och lust"  Får se om jag ser den färdigt, eller om jag zappar lite mellan kanalerna.

Nu är allt bra, jag är varm inombords och trivs med tillvaron. Mina föräldrar har varit här och ätit julmat. Underbart gott, jag älskar speciellt skinka och apotekets julsenap. 

Sen somnade jag medans Kalle Anka rullade på tv:n, det hör också till på något sätt.

Julafton i min familj har alltid varit väldigt lugn och stressfri. Vi tittar på tv, pratar och äter. Jag brukar skoja med min pappa att han ska läsa "Tomten" av Victor Rydberg, som en tradition... Hittills har han inte nappat på den idén...

Vem vet, kanske nästa år?

Eller inte...

Sen delade vi ut julklapparna. Jag har inga syskon, inte heller några egna barn, så jag blir fortfarande väldigt bortskämd av mina föräldrar till jul och födelsedagar. 

Jag fick både parfym, gymkort och böcker.

Mina föräldrar gick hem för en timme sen och jag tog mig faktiskt en promenad runt kvarteret. Kände att jag behövde komma ut en sväng, det var ganska mysigt att strosa i mörkret på egen hand... Bara en ensam taxi kom körande, annars var jag helt alena på gatorna. 

Nu sitter jag som sagt i soffan, tittar på Svensson Svensson (som för övrigt är väldigt rolig!) myser och längtar efter Anders.

Jag känner mig bättre till mods angående honom nu, vi pratade länge igårkväll, jag lade inte på luren förrän kl 02 i morse. Det var mysigt och tryggt att prata med honom, om allt och inget och komma varandra lite mer under skinnet. 

Vi ska nog träffas imorgon, efter att han varit hos sin pappa och firat jul. Jag ska åka och hämta honom, sen ska han sova här. Jag hoppas att det inte bara var tomma ord... Men jag lär ju se det imorgon.

Just nu tänker jag bara njuta av att vara småförälskad (fast jag kan inte berätta det för honom än) och inte låta någon eller något ta ifrån mig den känslan.

Nu ska jag fly in i filmens värld ett par timmar innan jag lägger mig och börjar läsa min julklappsbok.

Jag hoppas att ni alla har en fin dag och tar hand om er själva och era nära.