Anders har varit här ikväll, jag bjöd på spaghetti och köttfärsås. Jag har sett fram emot att se honom hela dagen, men nu känner jag mig lite som en luftad ballong.

Han var lite "off", inte så "fysisk" som han varit förr och när han visade mig bilder i sin telefon på sin systers barn såg jag att han har foton på andra tjejer där.

Inga sexiga, snuskiga bilder, utan foton på söta tjejer som ler in i kameran... Liknande bilder som jag har skickat till honom....

Så...Jag tror jag tar ett steg bakåt, backar lite.... Låter honom ta initiativet nu.....

Sen tänker jag gå på AW imorgon med Petronella, Markus och Per. Utan att ha dåligt samvete!

Jag tänker inte låta mig bli sårad igen....

Nu har jag satt mig själv i klistret....Tror jag...

Innan jag träffade Anders, kanske överlappade lite...Så pratade jag med en kille som heter Per på dejtingsidan. Vi träffades aldrig, han träffade en annan tjej som han nu har ett förhållande med. Men vi har fortsatt att mejla lite då och då, mest för att höra hur helgen har varit osv...

När Per berättade att han träffat någon sa han att hans kompis Markus skulle ta över hans konto eftersom Per redan batalat för 6 månader. Jag skojade lite och sa att jag och Markus kanske skulle passa bra ihop? (jag hade inte träffat Anders än vid detta tillfället, vi kanske hade börjat prata men inget mer)

Idag, nu för en timme sen fick jag ett mejl från Per där han undrar om jag vill hänga med honom och Markus på AW på fredag??

Och han har skickat en bild på Markus...

Markus är söt... Blond, blå ögon och lite "stockig", jag gillar hans utseende..

Hur hamnade jag här??

En del av mig vill gå, träffa Markus... Bara för att vara säker på att Anders är rätt för mig....Men tanken ger mig också dåligt samvete.. Hade Anders gått på AW med en tjej som skulle kunna bli en dejt..Hade jag blivit jätteledsen...

Jag pratade med Petronella innan, och hon blev trött bara att höra mig, så vi får prata imorgon istället...

Någon som har ett råd att ge?

Jag tar tacksamt emot....

Idag är en bra dag. En fantastisk dag. Jättehärlig faktiskt. 

Jag har mått ganska dåligt denna veckan, varit lite ledsen och nere och allvarligt funderat på att ställa in alla planer jag hade den här helgen. Nu är jag så otroligt glad att jag inte gjorde det.

Igår kom två av mina äldsta vänner hit, Therese och jag har känt varandra sen vi var två eller tre år gamla och Caroline och jag gick i högstadiet tillsammans. Therese och Caroline gick i gymnasiet ihop, så vi har bildat en liten cirkel som jag är så otroligt glad och tacksam för att vi har kvar.

Jag hade lagat en väldigt enkel kycklinggryta som de båda uppskattade. Jag är alltid lite nervös när jag ska laga mat till Therese, hon är själv en fantastiskt duktig kock och gourmet och när hon bjuder på mat blir det alltid något autentiskt thailändskt, afrikanskt eller otroligt vällagad svensk husmanskost. Tjejen kokar långkål... Jag är fortfarande inte säker på vad det är, men det låter gourmetaktigt...

Tiden gick alldeles för fort, jag hade kunnat sitta med dem i flera timmar, ätit mer mat och bara varit i deras sällskap och samlat välbehövlig kraft. Förhoppningsvis kommer vi att ses snart igen.

När de hade gått så struntade jag i disken och lade mig istället på soffan med min bok och somnade innan jag läst en hel sida. Jag sov i en timme tror jag, sen gjorde jag mig i ordning och körde ut till Anders. Vi beställde thaimat som vi åkte och hämtade. Han körde. Jag vet inte vad det är, men jag älskar att sitta bredvid en man som kör bil, det är något konstigt manligt med hur han kontrollerar en bil, växlar och accelererar, jag vet att det låter bizarrt, men jag har haft de här känslorna sen jag var tonåring och började träffa killar som kunde köra bil.

När vi hade ätit upp kollade vi på en film, jag kommer inte ihåg vad den heter, men den är baserad på en bok skriven av Harlan Coben. De pratade franska, vilket jag inte riktigt förstår varför, Harlan Coben är inte fransk...

Jag tror jag har känslor för Anders... Jag försöker hitta de rätta orden att beskriva hur det känns, men jag kan inte riktigt.

Jag sov hos honom inatt och hela natten har han hållt om mig, vi har sovit sked hela natten. 

Ibland pratar jag i sömnen, eller mumlar något osammanhängande, har jag fått höra. Och igårkväll var tyvärr inget undantag, precis när jag skulle somna hör jag mig själv säga; Jag tycker om dig! Jag försökte verkligen stoppa mig själv, men det gick inte, orden var sagda och "ute" och jag var med ens klarvaken. 

Jag trodde att han skulle låtsats att han inte hörde vad jag sa, men han drog mig närmare intill sig, pussade mig i nacken och viskade att han tycker om mig också. Sen sov vi.

Jag vaknade med ett stort leende på läpparna och fjärilar som dansade zumba i magen på mig. 

Vi åt frukost tillsammans, vid hans köksbord, väldigt Svensson...Men jag gillade det. Jag tycker om Anders och har inte längre något emot att han är lite Svensson.

Jag har nu avslutat min prenumeration på båda dejtingsidorna. Jag vill inte gå på fler dejter med knasiga män, det räcker nu. Jag vet inte om Anders är "the one and only" men han är den enda jag vill träffa just nu.

Så vad händer nu då?

Ska jag lägga ner bloggen?

Njae....det tror jag inte...Jag har fortfarande fler dejter att berätta om, knasigheter från förr...

Kanske ska jag skriva lite om mig och Anders, vår väg frammåt tillsammans?

Vi får se helt enkelt.

Jag ska fortsätta ha en härlig, julmysig dag idag. Hoppas ni också får en härlig tredje advent idag.

Söndagmorgon, andra advent. Jag hade julfest här igår. Vi var tio personer som åt pepparkakor, lussebullar, snittar och annat juligt fyllt med socker. Jag gillar verkligen att ha gäster hemma, jag tycker om att fixa lite mat och bara umgås med mina vänner på ett avslappnat sätt. När jag har gäster så gör jag alltid plockmat, jag har inte utrymme för många att sitta vid ett bord och äta lagad middag så att göra en liten buffé känns alltid naturligt. Igår bjöd jag på

• Tunnbrödsrullar med philadelfiaost/senap, spenat och julskinka
• Rostbiffrullar med philadelfiaost/chilisås och avocado
• Knäckebröd med senap, ruccola och äpplemos
• Hembakade lussekatter
• Pepparkakor
• Rocky road
• Knäck
• Skumtomtar
• Polkagrisstänger
• Clementiner
• Tre olika sorters glögg
• Julmust
• Alkohol

Det var verkligen en lyckad kväll, avslappnat, roligt, mysigt. Jag älskar verkligen julen och allt med den, jag börjar alltid pynta min lägenhet sista veckan i November så när första advent knackar på dörren är det jul i mitt hem.

Igår fick några av mina kollegor verkligen uppleva vad jag menar med jul. Jag kör fullt ut med gran, mistel, ljusgardin i fönstret och MASSOR av tomtar och änglar.

Jag älskar det! 

Anders fyller år idag, det hade varit mysigt att vakna bredvid honom, men han hade planerat kalas innan vi träffades och jag har planerat julmys sen länge tillbaka. Det känns ändå bra att vi båda har relativt aktiva liv som ingen av oss vill välja bort för den andres skull än. Vi har ju bara träffats i två månader. Så vi får snällt vänta till lördag nästa vecka innan vi får en kväll tillsammans. Jag ser fram emot det, vi ska gå på bio och sen äta thaimat, jag älskar thaimat.

Nu ska jag iväg till en kompis. Ha en skön söndag.

Har jag berättat om Bertil? Nej det har jag inte...Jag träffade honom i somras, eller rättare sagt jag blev presenterad för honom av en kompis till mig, Anna. Eller, så här var det; Jag skulle hem till Anna en kväll i somras, vi har jobbat ihop och hållit sporadisk kontakt genom åren. I allafall, Anna bor i ett gammalt hus långt ute på landet med hästar, hönor, man och barn, hon kan verka ganska tvär tills man lär känna henne lite bättre, men jag gillar verkligen henne.

Som sagt jag åkte ut till henne efter jobbet i somras, efter en timme eller så frågade hon mig om jag träffade någon kille för tillfället?

Nej, jag fick ju erkänna att jag fortfarande var singel, men gärna gick på en dejt. Hon sa att hon hade en kompis, eller hennes ord för ord var: "Jag har kanske en kille till dig"

Jaha, ja det lät ju trevligt... Hon berättade att han var lite överviktig men tränar mycket och har gått ner i vikt det senaste halvåret. Han är snäll, trevlig rolig och gillar att vara aktiv.

Ja det lät ju bra. Jag sa att hon fick gärna ge honom mitt nummer och säga till honom att han skulle ringa mig.

Ungefär en vecka senare ligger jag och sover på min soffa, hemma, då telefonen ringer. Något yrvaken svarar jag bara: HALLÅ!?

"Ja goddag goddag goddag, jag hör att du vill träffa mig" hör jag i andra ändan..

"VA??" är mitt svar

"Ja, jag hör att är intresserad av att träffa mig" "Hmhmhm"

"Varför skulle jag vilja göra det? Vem fan är du??"

Jag gnuggade mig i ögonen och tänkte att det nog var någon stackare som hade ringt fel...Sen säger han;

"Ja det här är Bertil, Anna sa att du gärna vill träffa mig"

Jaha....Bertil....Ok... Bara efter detta korta samtal kände jag att håren reste sig i nacken på mig och hela min kropp skrek; NEEEEJJ!!!

Men..Jag hade lovat Anna att jag skulle vara trevlig, så jag fick förklara för honom att jag låg och sov och jag bad om ursäkt att jag var otrevlig först.

Han skrattade, eller jag tror att han skrattade...Det lät lite underligt...Typ som ett frustande blåsljud från näsan.

Vi pratade en stund, jag kände fortfarande att jag egentligen inte alls ville träffa honom...Men, jag hade ju redan då bestämt mig för att inte vara feg, så jag tvingade mig att fortsätta prata och vi bestämde att vi skulle träffas två dagar senare och se en utställning på museet. Jag gillade idén att göra något, för mig lite annorlunda, jag går inte ofta på museet. 

Sagt och gjort, vi träffades utanför den stora ingången, jag kom dit innan han så jag fick den stora äran att se honom komma gående... Ja men jösses... Han såg ut som Pingvinen i Batman. Fast utan smink. Men med den spetsiga näsan...  Han gjorde samma frustande blåsljud med näsan som han gjort i telefonen och hans händer var små och klibbiga när han hälsade. Jag tror jag rös ända in i märgen, om man kan göra det...

Utställningen var bra och jag gillade att strosa runt där och titta. Jag undrar om han tittat på "Hitch" kvällen före... Kommer ni ihåg scenen där en kille och en tjej är på en konsthall? Hitch har instruerat killen att inte vara för nära henne, ge henne utrymme att titta och ta in konsten på egen hand, men ändå vara så nära att hon kan se honom.? 

Så var Bertil. Vilket han faktiskt får pluspoäng för. Jag uppskattade att han inte var för nära, och kanske skulle frusta mig i örat..?

De hade ett litet kafe på bottenvåningen, så jag styrde stegen dit för en kall dricka, han var artig och betalade den åt mig. Sen tänkte jag att jag verkligen skulle visa intresse för honom och vad han var en typ av kille, jag hade bestämt mig för att lära käna honom. Bara för att han ser ut som Pingvinen behöver inte det betyda att han är totalt tappad bakom en vagn! Eller?

Men...Denna kille var så nervös, det gick inte att få ett ordentligt ord ur honom... Han vickade på stolen, frustade och hmhmhm:ade hela tiden, det var plågsamt, frustrerande att sitta mitt emot honom.

Vi gick en kort promenad runt museet utomhus, sen skildes vi åt och sa att vi kunde ju höras. Han tyckte att vi skulle träna ihop. Det tyckte inte jag. 

Anna sms:ade mig nästa dag och frågade hur det gick?

Jag funderade länge på vad jag skulle skriva...?

För på ett sätt kände jag mig lite förolämpad.. Är det en sån kille hon ser mig med?

Någon som är huvudet kortare än mig, liknar Pingvinen och inte kan prata ordentligt?

Jag köper att han var nervös, jag är inte världens mest självsäkra person heller, men jag gungar ju inte fram och tillbaka på stolen som en dåre, jag försöker också att hålla frustandet till ett minimum när jag är bland folk...

Borde jag ha sagt något till Anna? Att jag var ganska besviken?

Jag vet att det finns tjejer som hade skällt ut sin väninna efter noter om hon hade matchat henne med någon som Bertil..

Men jag gjorde inte det, jag sa bara att det inte gick så bra, jag kände inte att jag ville träffa honom igen.

En månad senare blev jag bjuden till Annas kräftskiva, hon sa att Bertil kunde hämta mig och skjutsa hem mig om jag ville? Han hade tydligen varit jättenervös när vi träffades och kunde inte förstå att en så snygg och självsäker tjej som jag skulle vara intresserad av honom. 

Jag undrade lite vad Anna sagt till honom.....Hade hon överdrivet lite kanske? Spätt på med lite fler positiva saker än vad jag hade sagt..?

Jag gick aldrig till festen och har inte träffat Bertil igen, vilket jag är glad för.

Jag oroade mig och nojjade i onödan, som vanligt. Anders hörde av sig och vi träffades igen i måndags, jag åkte hem till honom och vi pratade och tittade på tv. Jättemysigt. På vägen hem inser jag att jag har punktering på bakdäcket. Mindre mysigt...

Vi kommer inte att träffas igen förrän nästa vecka, vi har båda fullt upp resten av denna veckan, men det är ok. Jag känner mig lugnare nu, lite mer trygg i mig själv och att jag och Anders kommer att hamna på ett ställe som är bra för oss båda. Om det är tillsammans eller var för sig, det vet jag däremot inte än. Det känns helt ok att tiden får utvisa detta.

Men jag kanske ska berätta någon mer knasig dejtinghistoria?

Det var ju lite det som var poängen med den här bloggen...

Vi får gå tillbaka några år, till 2002 tror jag bestämt. Jag bodde utomlands, jobbade på ett medelstort hotell som tillhörde en stor kedja av hotell och senare blev uppköpt av en ännu större hotellkedja.

Jag umgicks ganska mycket med en tjej som jobbade i receptionen, vi kan kalla henne för Amanda, och vi var ofta ute och festade på torsdagar då den lokala clubben hade en deal på vodka och mixer för motsvarande tio kronor... Vi utnyttjade det till max.. En kväll kommer det fram en kille som kramar Amanda och pratar en stund. Denna kille var jättesnygg! Amerikanare, svart, lite "gangsta rappar" stuket över honom. Han presenterade sig som Dexter för mig och log lite snett. Resten av kvällen höll han sig nära och bjöd oss på flera drinkar. När vi skulle gå hem erbjöd han sig att köra oss hem i sin BMW. Jag och Amanda hoppade glatt in i detta vrålåk och det pirrade lite extra i magen när jag satt fram bredvid honom, han var  så jäkla snygg... 

När han släppte av mig frågade han om han fick ringa mig någon dag? 

Vi bytte nr och jag gick in till mig, jag förväntade mig inte att han skulle ringa, jag har aldrig varit någon direkt "guy-magnet" som vissa av mina vänner, utan satt ofta hemma på en onsdagkväll utan dejt. Så döm om min förvåning när han ringde redan nästa dag och ville träffas. Jag kommer ihåg att jag skulle jobba, så just den fredagkvällen kunde jag inte träffas, men söndagkväll var jag fri.

Klockan sju, två dagar senare glider han upp utanför mitt hus i BMW:n.  Han körde till en restaurang utanför byn där vi bodde, restaurangen ligger vid en bäck, det är en väldigt vacker omgivning, perfekt för romantiska träffar.

Dexter var charmig, världsvan och rolig, jag gick lite som på små moln när vi beslutade att åka hem. Han var en typisk gentleman och körde mig hem utan att fråga om han fick komma in. 

Vi träffades ett par gånger veckan efter det och jag gillade honom verkligen, en kväll frågade han mig om jag ville komma hem till honom efter att vi hade ätit? Jag visste att han bodde i ett jättestort hus, ett av de största husen i vår by så självklart ville jag det. Jag var väl lite nyfiken på hur det såg ut inne i ett av dessa hus....Men mest ville jag vara ensam med honom i en mer avslappnad miljö.

Det hängde en otroligt stor kristallkrona i hallen, jag älskar kristaller, diamanter och allt som glittrar så jag stod under den ett par minuter och bara tittade, sög in allt det vackra ljuset som kom från den.

Dexter visade mig runt lite på markvåningen och vi var på väg upp för den stora välvda trappan när jag råkade titta ner. Trappan går även ner i källaren där det är inrett ett rum med soffa och tv, tv:n är påslagen och i soffan låg det en kvinna och ett barn och sov.

"Vem är det?? Utbrast jag, något chockad..

"Det är min fru och dotter".... säger Dexter....

Jag tror att min röst dröp av sarkasm när jag frågade honom om han hade tänkt att hon skulle vara med när vi gick upp i sovrummet?

"Nej hon sover djupt, hon vaknar aldrig" svarade han då.

Jag stormade ut därifrån, arg, förbannad och på gränsen till vansinnig. Tårar av ilska rann nerför kinderna på mig, hur hade jag kunnat vara så dum? Så blind? Så naive? 

Jag är dock glad och tacksam att jag tittade ner i källaren iallafall, tänk om frun, mot förmodan, hade vaknat och kommit upp för att lägga sig? Och hittat mig och sin man där?  Jag vill inte ens tänka tanken på hur det hade kunnat sluta...

Jag träffade Dexter ett par gånger efter den här händelsen, han sa att han var "förtvivlad, han älskade sin dotter så mycket men hatade sin fru, men han kunde inte lämna henne, då skulle hon ta dottern ifrån honom, men jag var ju så fantastisk, han kände verkligen att jag var hans själsfrände, vi skulle kunna ha ett fantastiskt liv tillsammans...bla bla bla...."  Jag blir så trött på mesiga karlar som använder sina fruar som ursäkter för sin egen feghet.

Efter ett par månader sprang vi på varandra i mataffären, jag hade lugnat ner mig, träffat en annan kille som jag var våldsamt förälskad i och jag hade insett att jag aldrig hade några starka känslor för Dexter. Vi gick och drack kaffe och pratade. Han bad om ursäkt för sitt tidigare beteende och undrade om vi kunde vara vänner? Jag kände att jag inte orkade vara förbannad mer, så visst, vi kunde vara vänner.

En kväll var han hemma hos mig och berättade om hur jobbigt hans liv var, han hade så många kvinnor på gång som alla ville ha mer av honom än vad han kunde ge...

Jag tror att jag bara tittade på honom med väldigt höjda ögonbryn, men bad honom att fortsätta, lätta sitt hjärta, det kanske skulle hjälpa att få prata om det?

Jag ångrade mig så fort han började prata... Han hade en kvinna som bodde i grannbyn, hon jobbade som flygvärdinna så hon var inte hemma så ofta. Hon var tydligen otroligt vacker, med långt rött, lockigt hår och självklart även rött könshår (lite mer information än jag hade väntat mig...) historien tar inte slut där.. han berättar att hon smakar syrligt surt, eller surt syrligt...(han syftade på hur hon smakar när han ger henne oralsex..) och för att förstärka denna smak brukar han mata henne med räkor och ostron... Jag tror att vid detta tillfälle håller min ögon på att lämna ögonhålorna och mina ögonbryn har försvunnit någonstans uppe i hårfästet... Jag har aldrig haft många killkompisar, genom åren tror jag att jag kan räkna dem på min högra hand, så jag är lite osäker på hur man beter sig runt sina manliga kamrater. Men DET HÄR tror jag är för mycket?

Eller? Någon där ute som har många killkompisar? Pratar de så här med er? Är detta normalt? Är det så här killar pratar med varandra? Trodde Dexter att jag var en av hans killkompisar?

Dexter fortsatte att prata, men jag minns inte vad han sa, på min näthinna har föralltid inpräntats en vision av en rödhårig naken kvinna som ligger med öppen mun och tar emot skaldjur från Dexter. 

Jag är verkligen ledsen om ni nu också har den bilden på era näthinnor..(Nej nu ljög jag...ska jag ha den visionen, kan någon annan också ha det, jag är inte den som vill lida i ensamhet, jag har gjort det i tio år nu!)

Ja som sagt, jag tror att jag träffar de mest galna männen som finns, vart jag än går så står de där och lurar runt hörnet, de bara väntar på att jag ska gå förbi så de kan kasta sin galenskap på mig.

Första advent, skyltsöndag. Jag vaknade och steg upp tidigt idag, bakade lussekatter och ett knäckebröd (recept från Pernilla Wahlgren) och gjorde även en laddning spaghetti och köttfärsås som jag frös in.

Sen åkte jag upp i stan och träffade Anders.

Det har pirrat lite i magen hela dagen, jag såg verkligen fram emot att träffa honom. Han hade glasögon på sig idag, han var jättefin, passade verkligen i dem!

Vi strosade runt, hand i hand, på stan i mörkret och tittade på de fina ljusen, jättemysigt.

Sen gick vi hem till mig och drack glögg och åt lussekatter.

Resten hade jag tänkt lämna åt fantasin, men vi gjorde slutet på veckan väl värd att vänta på.

Nu har han åkt hem, jag sitter ensam i mörkret med bara det första adventsljuset tänt och grubblar..

Kommer han att höra av sig igen?

Kommer vi att träffas igen?

Eller är det över nu?

Vad gör jag när dessa tankar och känslor kommer över mig?

Vanligtvis äter jag något olämpligt, men ikväll står jag på balkongen, lyssnar på en kärleksballad av Michael Bolton och röker torra cigaretter som jag köpte för en månad sen när jag skulle ut en lördagkväll. 

Jag borde istället lägga mig, sova, vakna utvilad imorgon..

Känner att jag är trött, rent av sliten, jag behöver semester, en längre period av ledighet. Ja det gör vi nog alla..

Snart är det jullov, då får vi alla lite längre ledighet.

Nu sängen.

Klockan är 03:35, jag har varit vaken i ca en timme. Jag har vänt och vridit på mig men nu gav jag upp, hungern har vaknat så jag sitter i sängen med ett knäckebröd med leverpastej och gurka och ett glas juice.Mysigt, men fel på så många plan. Klockan tre ska man sova, inte ligga och undra om man kan känna en svag doft av bränt... (har ni sett Legenden om Emily Rose? Då vet ni vad jag menar...Om ni inte sett den..se den! Eller låt bli om ni inte gillar skräckfilmer)

Iallafall, jag tänkte skriva mig till sömns...Jag vägrar vara vaken till kl 8 då jag ska iväg och träna..

När man är vaken mitt i natten kommer tankarna, man ser saker från en helt annan - ologisk - synvinkel och man trasslar in sig på tankespår som man aldrig varit inne på tidigare. 

I förrgår berättade jag ju om Elvis. Han som ställde tusen frågor till mig. Högst märklig och påträngande man. Ska jag vara ärlig så svarade jag inte helt sanningsenligt på alla hans frågor. Jag har i flera år beskrivit mig som en öppen och social person som gärna delar med mig av mig själv, men om jag nu verkligen tänker efter så är jag inte alls särskilt öppen. Jag har varit, förr, men när man blir bränd gång efter gång så försöker man skydda sig själv och till en början håller man tillbaka lite med informationen om sig själv. Desto mer någon vet om dig, desto lättare är det att såra dig är ett motto jag har levt efter väldigt länge. Tillslut upptäcker man, att man har har byggt en tio meter hög tegelmur runt om sig. Det är många som pratar om den här muren, för väldigt många människor verkar leva inanför höga murar, vågar sig aldrig ut och släpper aldrig in någon. Det är ju inte så jag vill leva, men var går egentligen gränsen för hur mycket och när man ska berätta om sig själv för nya människor som kommer in i ens liv?

Ska man gå på magkänslan? Men om det knyter sig där inne och spontanreaktionen är; "Varför vill du veta det???" när någon frågar vad du åt till middag igår, vad gör man då?

Tillbaka till Elvis...Han frågade och frågade och frågade.... Det sista han sa innan jag loggade ut var "Det har varit härligt att prata med dig, du har svarat rätt på många frågor, Keep up the good work" 

Igårkväll fick jag ett mejl från honom...; "Hej, jag har tänkt och funderat på svaren på våra frågor och jag tror inte att vi är något för varandra, hoppas du förstår, Kram Elvis"

Så han har totalanalyserat mig..? och kommit fram till att eftersom jag oftast klär mig i byxor och inte kjol, har jobbat med utvecklingsstörda människor och gillar potatismos bättre än pasta och ris, så passar vi inte ihop..?

Missförstå mig inte, jag sitter inte och gråter, jag hade ingen brinnande lust att träffa honom heller... 

Men ärligt; jag har sagt det förr och jag kommer säkert att säga det igen... Varför träffar jag killar som är idioter??

Över till Anders...

Vi ska träffas imorgon och gå på skyltsöndag tillsammans. Jag ser verkligen fram emot det, hoppas att det inte blåser och regnar. Igår chattade vi lite under tiden jag tvättade och han ställer frågan: "Vad tycker du om mig?"

Vi har träffats tre gånger...Är det inte en lite underlig fråga att ställa?

Under den gågna veckan har han sagt;

• "Jag vet att du tycker om mig"
• "Saknar du mig?"
• "Tänker du ofta på mig?"

Och nu den senaste: "Vad tycker du om mig?"

Jag känner mig inklämd i ett hörn, pressad och stressad. Och irriterad!

Måste han bete sig som en tjej? Måste han bete sig som jag??

Jag har en förmåga att vara klängig..Alla min f.d pojkvänner har sagt att jag kan vara nästan kvävande i mitt sätt att visa hur mycket jag tycker om dem och i mitt behov av konstant bekräftelse. Nu ser jag hur jobbigt det är.

Jag sa till Anders att jag inte känner honom så bra, och han känner inte mig, den här konversationen är för tidig att ha. För mig iallafall. Jag sa också att jag känner mig pressad.

Vad jag egentligen känner, tankarna som surrar i mitt huvud är;  Varför är det så viktigt att veta vad jag tycker nu? Vad ska du göra med den information?? Skratta och kasta tillbaka den i ansiktet på mig? För du säger inte att du tänker på mig, du berättar inte vad du tycker om mig, du säger aldrig att du saknar mig...

Jag vet inte om jag kan lita på honom. Varför skulle jag veta det? Vi har som sagt träffats tre gånger. Förtroende är något man förtjänar, inget man får på beställning.

Han svarade att vi tar en dag i taget och ser vad som händer, det ska inte vara någon stress. Egentligen bara repetition av vad jag sa... Sen hörde jag inget från honom resten av kvällen.

Vilket var ok, men jag hade velat prata med honom, jag hade velat träffa honom igårkväll faktiskt, men kände mig lite dum kanske som att jag var tvetydig. Så jag sa inget. Stannade hemma och tog det lugnt.