Jag bjöd min mamma på lunch idag eftersom hon fyllde år igår. Sen åkte vi till Ica Maxi för att handla lite. Medans vi går där inne får jag ett sms från X....Han är ledig på lördag!!!

Jag ska ta tåget till honom!!

Jag stod i gången med flingor och log mot telefonen... Sen kom mamma och säger: "Varför står du och ler mot din telefon som en idiot?"

Ja....vad ska jag säga kära mamma..?

Att det är möjligt att jag på lördag kommer att gå på min sista första dejt...?

Att jag ska träffa mannen jag ska spendera resten av mitt liv med på lördag?

eller Jag kommer att få mitt hjärta krossat i tusen bitar på lördag...?

Jag vet att livet inte är enkelt... Att det sällan blir som man planerar... Men för att citera Robyn..: "Im gonna love you like Ive never been hurt before"

Fast jag ska ha lite is i magen ändå...

Fast just nu har jag tusen fjärilar i magen...och det känns mysigt....

Jag är hemma efter helgen i England med Petra. Vi har haft så fantastiskt roligt, jag kan inte minnas när jag sist skrattade så mycket så länge. Jag tror inte att jag någonsin har skrattat en hel helg... Petra är så härlig och lätt att umgås med, jag känner mig aldrig stressad eller tvungen att tänka på vad jag säger när jag är med henne, allt bara flyter och är kul när hon är med. Vi tog bara handbagage för att göra det billigare och hade bestämt att vi inte skulle shoppa jättemycket, bara ngn t-shirt eller liknande...

Jo...Eller hur..... Att komma som turist till England från Sverige och handla i "vanliga" affärer är väldigt billigt.. Primark, Dorothy Perkins, Debenhams, New Look, River Island.... Jag var i himmelriket kändes det som.

Så...det blev ju några påsar med tillbaka till hotellet, vårt fina hotellrum som var handikappsanpassat... Med larmsnören hängandes från taket...Sittstol i duschen...Självklart var detta något som vi fann hysteriskt roligt.. 

På lördagkvällen var vi ute med en kompis till mig, det var jättekul att träffa henne igen, men stan gjorde mig besviken...Det har förändrats sen jag bodde där... Petra steg in på toa där det stod en tjej och sniffade kokain, ute på gatan slog en ung tjej en anna tjej blodig och vakterna stod mest och tittade på himlen. Jag var ganska besviken.

Vi kom hem ganska tidigt, frusna och trötta och gick och lade oss i de sköna sängarna.

På söndagen körde vi till en lite större stad efter frukost. Det var dimmigt och kallt, vi satte oss på ett cafe och drack varm choklad och åt brioche och crossaints. Sen shoppade vi lite till...

På kvällen träffade vi min kompis Betty som brukade vara min vapendragare som jag hade mina glansdagar med. Hon är också en härlig människa som alltid är glad och man måste inte låtsats vara någon man inte är när hon är med.

Vi åt en traditionell engelsk "roast dinner" vilket var gott. Men det bästa var att träffa Betty igen, jag saknar henne verkligen. Jag hoppas hon kommer hit snart...

I går körde vi tillbaka till flygplatsen i vår hyrbil (en ford fiesta som hade det svårt att komma uppför branta backar) sen flög vi hem.

Jag hade nästan glömt att den egentliga anledningen till att vi åkte dit, var ju att jag skulle träffa John...

Men...Han hörde ju aldrig av sig innan jag åkte..Jag skickade mitt telefonnr till honom för två veckor sen, men jag fick aldrig hans nr...

Så... Vi träffades aldrig... 

Men det gör inget... Jag har huvudet fyllt av tankar på X nu...

När jag kom hem packade jag snabbt upp, tog en dusch och lagade en kopp te, sen ringde jag honom.

Vi har haft lite kontakt under helgen, men jag har inte haft tid att sms:a eller maila honom, så det var jättehärligt att höra hans röst igen. Det är konstigt...Det känns som att jag har känt honom länge, det känns som att vi redan har träffats...I mitt hjärta så känns det som att han är min pojkvän... Väldigt underligt och lite skrämmande att känna så mycket, så snabbt, speciellt när jag faktiskt inte har träffat honom än....

Men jag tror att känner ngt liknande...Igårkväll frågade han hur stor min säng var? Sen sa han; "När vi bor i hop ska vi ha en jättestor kingsize säng"

OJ säger jag......Men det pirrar i magen och jag blir aldeles varm i kroppen när jag tänker på att vakna bredvid honom varje dag....

Förlåt..Det är väl lite fjortisvarning på sådana tankar...Eller man tänker kanske inte så när man är fjorton...Men det är väl lite barnsligt och naivt att redan tänka så...

Jag hoppas verkligen att han hittar någon som kan jobba hans skift på lördag.. Jag vill så jättegärna träffa honom. NU

Det finns två nya killar på himlen. Eller säger man "på bordet"? Man lägger korten på bordet...det vet jag....Jag tycker dock att det låter finare med två killar på himlen, inte att förväxla med I himlen..De är båda väldigt levande.

Lite "lustigt" är att jag har ännu inte träffat någon av dem "på riktigt", vi har mejlat och pratat mycket i telefon.

Men en dejt är fortfarande något som väntar i framtiden.

Det känns som att det är två väldigt speciella killar och det känns lite surt att de har blivit "sända" till mig samtidigt..Men...Jag kanske ska lära mig något här också, så jag kör på som vanligt... Nu kommer jag att använda ett av mina favoritnamn. Jag har några stycken på lager och det är bara riktigt speciella killar som får äran att bära dem..

Jag börjar med Pontus. Han bor ungefär tre timmars bilfärd från mig.

Han är en sann "rocker", precis vad jag gillar.

Jag har sett ett par foton på honom och om jag nu ska vara sådär brutalt ärlig...så är han inte "snygg", men han har något som drar mig till honom. Och jag tänker att om jag känner mig dragen till honom genom ett foto...Så kommer jag nog göra det "in real life" också... Förhoppningsvis..

I onsdagskväll pratade vi i telefon i nästan två timmar, jag minns inte vad vi pratade om..Musik, Sweden Rock Festival, Ozzy Osbourne....Livet, hans båt och hans pappa.... Hans pappa har precis dött, det var tydligen väldigt snabbt och oväntat så jag tror att han fortfarande är i "chock".

Vi pratade om att träffas i lördags, jag skulle ta tåget upp till honom och vi skulle spendera dagen tillsammans.

I fredagsmorse fick jag ett mejl från honom där han sa att han hade tänkt om, han skulle hjälpa sin mamma med saker inför begravningen osv och kände att han inte har ork just nu att träffa mig.

Vilket jag förstår och respekterar till 120%

Jag sa till honom att han ska ta sin tid, vi kommer att träffas när det är rätt tid helt enkelt.

Vi pratade i telefon igen i söndagskväll och han sa att han ville att jag skulle komma upp på onsdagen (som igår) jag var väl lite tveksam och sa att jag skulle tänka på det... 

Men i tisdags fick jag ännu ett mejl där han bad om ursäkt men det funkar inte just nu.

Jag är inte arg, jag är inte besviken jag bara förstår. Jag är ingen psykolog, men vem som helst kan ju förstå att när ens pappa dör så är man ledsen och förtvivlad ett bra tag efteråt. Speciellt om det inte fanns några varningstecken.

Så jag tar ett litet steg bakåt (inget stort steg) och ger honom tid och utrymma att andas. Om det är meningen, så kommer vi att träffas och det kommer att vara fantastiskt. När han är redo.

Nu är det ju så att jag inte tänker sätta mig och bara vänta ut en kille som kanske inte är redo förrän om ett halvår...

Så över till......

Jag har inte "döpt" honom än...Jag har ett namn som skulle passa honom...Men det är mitt favorit namn, jag har länge tänkt att om jag får en son, så ska han heta detta, så det är ett väldigt speciellt namn, det är inte vem som helst som får heta detta... Därför kallar jag honom idag kort och gott för X.

Jag har en magkänsla att detta är en fantastisk kille som jag vill ha i mitt liv, om det inte blir för evigt, så hoppas jag att han stannar en väldigt lång tid.

Men jag har inte heller träffat honom på riktigt..Så jag får vänta tills vi gjort det och se om han verkligen förtjänar detta namn.

Nog om namnet....

X bor också ca 3 timmars bilfärd ifrån mig, fast på andra hållet från Pontus.

Och han är fruktansvärt snygg!!!!

Vältränad, stora armar, bred ryggtavla, lång...Ja...jag kan inte få nog av att titta på hans foton.

Vi har också haft mycket kontakt, mer än vad jag och Pontus har, jag och X pratar och sms:ar varje dag och han har fångat en del av mitt hjärta...inte hela, men en liten del...

Vi ska träffas nästa helg.

Jag känner mig lite som ett barn veckan innan julafton...Studsig, förväntansfull, spänd, kanske måste jag kräka....Jag vill skratta och gråta på en och samma gång... För även om han har sett foton på mig..så bor där en oro i mig som gör att jag inte vågar släppa helt...En oro som säger "När han ser dig så kommer han att bli besviken, du har fel sorts kurvor...Han är så vältränad, tränar sju dagar i veckan du är inte ens i närheten av hans "liga"...jag tycker också om att träna, jag skulle gärna komma upp i att träna kanske fem dagar i veckan...

Men, när man har gått ner 67 kg så är kroppen inte nödvändigtvis vacker..Hur mycket man än tränar..Huden hänger inte med helt enkelt...jag planerar ju en operation att ta bort överflödig hud..Men det kommer inte att bli förrän tidigast till hösten...  

Men..just nu, idag, pirrar det i magen när jag tänker på honom, och jag flinar som en dåre och så länge det varar tänker jag låta mig vara så här tönt-lycklig.

Jag och Petra åker till England imorgon, jag skulle ju träffa John... Jag tror inte att jag kommer att göra det, mest eftersom han inte riktigt håller kontakten...Jag ahr gett honom mitt nr, men jag har inte fått hans.. Men just nu kan det kvitta, jag har ingen förhoppning, kanske inte ens intresse.. av att det ska bli något mellan honom och mig. Hade vi träffats över en öl hade det varit kul, men jag överlever utan...

Jag hade en dejt med Erik igårkväll. Vi har inte pratat mycket på sidan alls. Vilket ju var dumt, hade jag lagt ner lite mer tid på att prata med honom innan så hade jag kanske sluppit den utdragna kväll som var igår...

Erik frågade mig igår förmiddag om jag var ledig på kvällen? Ville jag hitta på något kul?

Efter att ha funderat ett par timmar tänkte jag; Vad har jag att förlora? Så vi bestämde att vi skulle träffas på ett café inne i stan.

Han var lite "mindre" och "tanigare" än vad han var på bilderna på sin profil...Jag gillar inte falsk marknadsföring...Men jag antar att vi alla gör det på ett eller annat sätt..

Vi beställde vårt kaffe/te och han dyker rätt in i en monolog om sig själv, sitt jobb, sitt företag (som omsätter 5 miljoner kr varje år) Han berättade att han brukade vara den som gick över lik för att komma dit han ville och brydde sig inte ett dugg om vem han sårade på vägen, tills den 16:e August 2011, då vände det, det var den värsta dagen i hans liv. Sen lämnade hans ex honom på lille julafton inför hela familjen, tog deras dotter och stack. Han har inte träffat sin dotter sen dess och nu ska de snart upp i rätten om en vårdnadstvist.

Denna informationen får jag inom 30 min efter att vi satt oss ner.

Jag tror att jag bara listar några av sakerna som kom ur hans mun, jag vet inte hur jag ska skriva om den här killen, det finns inget charmigt alls hos honom...

• "Jag sa till läkaren, som var i chocktillstånd när han insåg hur snabbt mina sår hade läkt: Det finns tre saker jag kan, 1) Röka 2) Kröka 3) Knulla" (han skulle tända en stor brasa/grill och "råkade" sätta fyr på sig själv, som tur är har han bra läkkött...)
• "Katter ska vara som kvinnor; välrakade!" "Jag rakar själv överallt, förutom under armarna där har jag så lite hår, jag hatar hår, men jag rakar pungen"
• "Mitt ex är så jävla dum i huvudet, hade hon bara låtit mig träffa min dotter så hade hon sluppit alla skulder, då hade jag tagit det, men hon är en golddigger och gillade inte faktumet att jag inte ville ha henne som en hemmafru längre" vid detta tillfället påpekade jag att det måste varit NÅGOT som fick honom att falla för henne..  Då skakade han på huvudet och skrattade: "Jag hämtade henne med en nercabbad corvette på vår första dejt, trosorna bara flög av henne!!"  Jaha...najs...Tack för den informationen..
• "Jag röstar på SD, jag ska nästla mig in där och hjälpa till att föra Sverige mot en bättre framtid"
• SD står för att få Sverige tillbaka till hur det var på 50-talet, då kärringarna var hemma och skötte huset. Om min fru vill vara hemma så går det bra, men då ska det vara städat och snyggt och maten ska stå på bordet när jag kommer hem.
• "Jag skulle ALDRIG skaffa barn med en utländsk kvinna, jag skulle aldrig blanda mina ariska gener med en färgad kvinnas gener"

Det var vid den här tidpunkten jag kände att nu fick det vara nog...

Jag sa inte mycket på hela kvällen, för jag fick inte en syl i vädret, han sa att han "Tar hand om" de som han har i sin närhet, sina vänner som han tycker om genom att skicka dem på semester (som han betalat), köpa Brietling klockor eller bilar, så sa jag att jag också "tar hand om" mina vänner och de jag tycker om, men jag ger min tid istället. Han tittade på mig som om jag pratade ett annat språk...

Sen sa han ändå att pengar inte betyder något, pengar gör honom inte lycklig.

Ingen kille för mig....

Jag gick därifrån och var hemma innan klockan tio...

Lite besviken, men en erfarenhet rikare.

Väl hemma chattade jag med Anders en stund, jag blir bara mer och mer förvirrad av den killen. Så jag tänker fortsätta träffa andra, jag tänker inte vänta tills han är redo, så att allt sker på hans villkor. Det finns många andra där ute. Och min prins måste finnas där också. Han bara måste.

Snön kom i natt, hela världen är vit. Som en tom kanvas. Redo att måla en ny tavla på, börja om. Kanske det är det jag också ska göra? Jag har funderat ett par dagar om jag ska betala nytt medlemsskap på dejtingsidan, kanske prova en ny?

Det känns inte som att jag och Anders kommer att bli något... Visst vi pratar varje dag, men mest om helt bisarra saker..Fluffy, Ullared (tv-programmet), hur halt det är ute, huruvida jag är beroende av facebook eller inte...

Sen berättar han varje gång vi pratar att han har som mål att gå ner 20 kg till midsommar, och ska ut och springa fyra gånger i veckan och simma två gånger. Det är jättebra att han motionerar och vill hålla sig i form, jag har ju samma inställning men nu har han berättat det varje dag i en vecka....Kom med något annat...

Igen slås jag av tanken om jag är patetisk?

Som försöker att träffa någon via nätet?

Men när jag har frågat alla mina vänner om de känner någon som är singel som skulle passa mig (det är ju trots allt mina vänner som känner mig bäst..) och alltid får svaret; "Neeeej.........Nej det gör jag nog inte....." så vad ska jag göra?

Jag vill inte vara singel längre...

Jag minns vad en psykolog sa till mig för många år sen; "Du måste börja umgås i andra cirklar för att träffa någon"

Jaha....Ska jag "dumpa" mina vänner med förklaringen; "Sorry, du har inte presenterat mig för någon kille, så jag går vidare, utan dig och din vänskap"? 

Det är ju helt otänkbart! Jag har fantastiska vänner och skulle inte klara mig utan dem.

Träffa någon på jobbet kanske?

Jag jobbar inom ett yrke där 90% av de anställda är kvinnor...Så det lär bli svårt...

Jag och Petra åker till England om tio dagar... Har jag pengar kvar när jag kommer hem så ska jag ta mig en funderare på om jag ska aktivera prenumerationen igen.

Eller ta kontakt med andra bekanta och skicka ut mina vibbar där?

Men det är väl desperat om något?

Ringa någon som jag inte har träffat på flera år, eller inte umgås med, och fråga; "Jag undrar om du känner någon trevlig, charmig, snygg kille som vill dejta?"

Njaae...jag vet inte hur jag känner för det direkt...

Jag hoppas kunna jobba lite mer i sommar och höst, kanske på ett nytt jobb, och inte sitta instängd på ett dammigt boende?

Nu ska jag göra mig iordning och möta dagen, sen får jag nog rota lite i mitt minne och hitta fler knasbollar jag dejtat.. Det var ju lite det som var poängen med den här bloggen.

Ha en bra dag alla.

Klockan är 5:30, måndag morgon, mina tankar jobbar på övertid, snurrar galet fram och tillbaka. Det är ganska jobbigt, försöker varva ner, göra lite avslappningsövningar som min sjukgymnast har lärt mig. Men nu kände jag att det bästa kanske är att skriva lite, att få ut tankarna i cyber-rymden.

Förra veckan mailade jag John, jag gav honom mitt telefonnr så att vi kan höras när jag kommer till England. (Ja, det är till England som jag och Petra ska till om två veckor, det är England som jag bodde i när jag pratar om att jag bodde utomlands i många år... Jag tänker att det är många svenskar som har bott där, jag "röjer" knappast min identitet genom att berätta det.)

I allafall, jag gav John mitt telefonnr och hoppades på att han skulle ge mig sitt nr...Men nej...Inte heller har han sagt något i stil med, "Tack, jag messar dig" för att bekräfta att han fått mitt nr...  Så nu känner jag mig osäker på om vi kommer att träffas alls, ja det blir väl som vanligt, att tiden får utvisa...

I lördags så firades min födelsedag, storslaget med nära vänner. Några av mina favorittjejer kom hit, vi drack drinkar blandade av Nelly på hennes eminenta vis, åt snacks och tittade på melodifestivalen. Självklart kritiserades allt som kunde kritiseras, allt från låttexten och artisten till kläderna, dansarna och huruvida Danny verkligen var rätt val som programledare?

Jag tyckte nog att det lades väldigt mycket fokus just på att detta är hans första programledarjobb, att han ska vara sig själv och att han är nervös. Jo, det märktes att han var nervös...Men vem hade inte varit det?

Danny är ju ändå Danny...Jag tror att han kommer att växa i rollen och klara det bättre och bättre för varje avsnitt som sänds. Jag hopas bara att han inte ramlar ner i "Allsång på skansen-fällan" eller något liknande...

Men nog om Danny och melodifestivalen..Tillbaka till lördagkväll. Vi satt här till runt midnatt då vi tog en taxi in till stan för att dansa, och dansa gjorde vi. Jag har inte dansat och skrattat så mycket på väldigt, väldigt länge. Jag och Nelly var de sista som gick, jag var hemma kl 05....Men det var värt det, jag hade en fantastiskt rolig kväll.

Så vad händer med mina män då?

Jag har pratat lite med en kille, Max, han verkar trevlig, bor i samma stad som mig, inte jättelångt ifrån mitt eget kvarter. Vi har inte bestämt att vi ska träffas än, han sa att han hade tänkt höra om jag ville träffas nu i helgen, men Nelly sov ju här fre-lör och vi spenderade hela lördagen ihop och igår var jag inte riktigt i form av att gå på date.

Han har bara ett foto på sin dejtingprofil och mest bilder på natur och sin son på facebook, så jag kunde inte riktigt avgöra hur han verkligen såg ut, så jag frågade om han kunde lägga up lite fler bilder?

Nu vill jag inte träffa honom, han är väldigt överviktig...Så till den grad att hans bröst nästan är större än mina, inte riktigt kanske, jag har ju en tendens att överdriva...Men han har definitivt bröst...och i min åsikt ska inte män ha det...

Jag visade hans bild för Nelly och hon tyckte att han (Max) ser ut som en kvinna i ansiktet. Han har väldigt finporig hy, så när jag tänker efter så ser han lite feminin ut, eller så ser han ut som en manlig kvinna...

Jag vet bara att han inte är särskilt attraktiv i mina ögon alls, tyvärr. 

Jag var själv otroligt överviktig för arton månader sen, jag har alltid varit överviktig, men för ungeför fyra år sen så kände jag att min enda utväg var en magoperation. Jag kanske berättar om den resan vid ett annat tillfälle...

Jag har gått ner 67kg på ett och ett halvt år och är otroligt tacksam för den här chansen jag har fått att ta tag i mitt liv.

jag har aldrig varit förtjust i överviktiga män, inte när jag själv var fet heller, nu känner jag att jag inte vill vara tillsammans med någon som inte lever någorlunda hälsosamt och tar hand om sig... Jag ser bilder på hans son på facebook och det är en riktigt knubbig pojke...

Jag kan älta om och om igen om att utseendet inte har någon betydelse, men saken är ändå den att jag vill leva sunt och inte trilla tillbaka i fällan att äta dålig mat, inte träna alls och må dåligt, så därför vill jag träffa någon som delar de åsikterna. Jag menar inte att han måste vara träningsnarkoman och träna 3 timmar om dagen 8 dagar i veckan... Men, någon som är sund helt enkelt.

Kalle..Har jag inte haft någon direkt kontakt med... Han skickade några sms i fredags; "Hej"

(varför skicka ett sms och bara skriva "Hej"?)

Sen skrev han "Hur är det?" Jag svarade "Tack bra, hur är det själv?"

"Bra o har lunch" skriver han tillbaka...

Jag svarade inte...Jag ska träffa honom en gång till så att jag kan få mina filmer, men då ska jag säga att jag inte vill ses igen. (fastän han kysser väldigt bra) 

Så vad händer med Anders då?

Vi har pratat väldigt mycket, varje dag, hela tiden. Inte om oss, utan om allt annat, men vi har nuddat vid ämnet att vi ska träffas och prata. Jag sa ju att jag inte vill prata om känslor och andra viktiga saker via chatten eller sms, ska vi prata om det så vill jag ha honom framför mig, så att vi kan se varandras kroppspråk, höra tonen på rösten osv

Och det höll han med om. 

Jag tänker inte föreslå någon dag vi ska träffas, jag överlåter det till honom, men när vi sen sitter mittemot varandra så ska jag säga exakt vad det är jag vill, och kan han inte mötas på halva vägen så får det vara.

Jag känner att jag vill ge detta en andra chans. Sen får vi se vad han vill.

Klockan har hunnit bli 06:30..nu är det nog många väckarklockor som ringer, men jag tänkte släcka laman och sova ett par timmar till. Det är ganska skönt att vara sjukskriven..

Min konversation med Anders - som började i onsdags kväll - fortsatte fram till 02 i går morse...

Han förklarade att han har haft ett långt förhållande (han skilde sig för ett år sen) haft ett tufft år och inte mått bra, han var nog inte redo för ett förhållande, men nu  har han ordnat upp allt gammalt skit. 

Vad menas med det egentligen?

Sen sa han att jag förtjänar någon bättre än honom...

Kliché.... "Det är inte du, det är jag"

Jag sa att jag nog är den bästa person att avgöra vem som är bäst för mig och vem som förtjänar min tid eller inte. Ett tag trodde jag att han var den mannen, tydligen hade jag fel....

Igår sa han att jag kan ta bort honom från Facebook om jag vill men han tyckte det vore trevligt om vi kunde prata ibland..

Så vi pratade nästan hela kvällen igår, och redan nu kl 09:00 har han messat mig...

Så vad betyder detta?

Är han bara snäll?

Försöker vara trevlig?

Eller vill han fortfarande ha mig i sitt liv?

Vad ska jag göra?

Bara spela med tills han får tummen loss och säger något?

Eller fråga honom om han verkligen inte vill träffa mig igen?

Fråga vad han menar med att han inte mått bra? Är det skilsmässan? Eller har han varit sjuk? På vad sätt har det varit tufft? Pga skilsmässan? 

Eller något annat?

Är vi vänner nu? Kan jag fråga?

Jag är så nyfiken att jag håller på att spricka...

Nåja, den här helgen ska ägnas åt det födelsedagsfirande jag inte kunde göra för två veckor sen. Bästa vännen kommer hit och ska sova här i natt. Det kommer att bli en fantastiskt rolig helg!

Tio tjejer kommer hit, mat, dryck och skratt innan vi drar ut och dansar. Kanske jag träffar drömprinsen där? 

Knappast troligt.... Men det ska bli kul att släppa loss lite.

Jag hoppas att ni får en härlig, rolig, avslappnande helg.

Kalle har varit här ikväll. Vi tittade på "Modig" och halva "Hitch"... Mina känslor löpte amok tror jag... Innan han kom ville jag ringa och säga till honom att inte bry sig om att komma hit, jag ville vara själv och ta det lugnt. Men så kom han och jag tyckte det kändes bra, han höll om mig under hela filmen.

En sak som störde mig dock... Han kallade Fluffy för "lilla vän" flera gånger...Det störde mig verkligen...Vet inte varför...

Sen började vi titta på "Hitch" och det började krypa i kroppen på mig, jag ville bara att han skulle gå hem...

Till slut fattade han vinken...

Jag tänkte att detta nog var sista gången jag skulle träffa honom, men så frågade han om han fick låna två av mina filmer?

Jag kände inte att jag kunde säga: "Nej, jag planerar att inte träffa dig igen, så tyvärr, du kan inte låna dem"

Så nu måste jag träffa honom en gång till....

Då blir det tredje gången...Typ när vissa kan tycka att det är dags att ta förhållandet till nästa nivå, att vara mer fysiska med varandra. Nakna.

Tanken på det får mig att vilja kräka lite i munnen.

Anders har fortsatt hålla kontakten, fler kattfrågor.

Ikväll ställde jag honom "mot väggen" och frågade om han verkligen tänkte skaffa katt?

Jo, det tänkte han ju...

Jag sa att det känns bara lite konstigt att han pratar mer med mig nu än när vi dejtade, eller vad det nu var vi gjorde?

Han tyckte visst att vi pratade mycket förut men det var ju bra att jag hade koll på honom...

"Suck".... Jag sa att han hade mig och Fluffy som sällskap men han valde bort det för att "få vara själv ibland"

Om han ville ha sällskap på endast sina egna villkor så var en katt ett bra val, men då förstod jag inte varför han var medlem på dejting sidan?

Svaret jag fick var: Hmmm man måste få vara själv ibland, sen måste du förstå att jag hade massa saker inbokade sedan länge och jag kunde/kan inte bara strunta i det. Sen har haft ett långt förhållande, och haft ett tufft år jag var nog inte redo för ett föhållande än, sen har jag inte mått så bra det senaste året, men nu jag fått ordnat upp allt gammalt skit, 

Så jag svarade: Jag är den första som säger att man måste vara själv ibland, jag behöver mycket tid för mig själv. Men du måste förstå att det är otroligt taskigt att strunta i mig på min födelsedag, speciellt när jag var nyopererad och inte kunde göra något av det jag egentligen hade planerat....
Och det är inte särskilt schyst mot mig heller att ta kontakt och säga flera flera gånger att du är redo för ett förhållande när du inte är det....
Det är verkligen elakt att leka med någon på det sättet

Kanske lite överdrivet...Är bara på humör att ge honom dåligt samvete... Hoppas han får det...

Fast nu tror han säkert att jag var/är störtförälskad i honom... Men det kan han få lov att tro...Jag kanske var kär...Men i såfall var jag inte djupt förälskad... För jag känner ingenting nu längre...

Detta blir nog den sista konversationen vi har...Han raderar mig säkert från facebook nu, men då får han göra det.

Jag har funderat mycket på vad jag egentligen vill ha i ett förhållande...och det är nog tid...

Bara hans tid..Känna att han verkligen vill spendera sin tid med mig.

Kan Kalle göra det?

Ska jag vara ärlig, så ja det tror jag, men då är nästa fråga..Vill jag ha hans tid..?

Vill jag ge honom min?