Sitter och funderar, tanken har slagit mig ett par gånger idag... Att det är dags att berätta om någon som var väldigt viktig för mig när jag bodde i England men som sen blev den största anledning till att jag flyttade hem till Sverige igen.

Adam... Mitt livs kärlek..Även om jag inte älskar honom längre, så älskade jag honom så det gjorde ont när vi var tillsammans och under en lång period efteråt och jag har inte älskat någon efter honom, så....ja jag får nog säga att han är  mitt livs kärlek. Hittills iallafall... Förhoppningsvis är han inte det den dagen jag dör... Jag kommer att dela upp blogginläggen om honom, vi var tillsammans i tre år, det går inte att korta ner till ett inlägg... Det blir två eller tre "delar" jag har inte bestämt mig än... Men jag börjar såklart från början, så att ni får de bra bitarna först..Hur jag kunde bli kär i honom...

Adam kom som ny personal till mitt jobb när jag hade jobbat där i lite över ett år.

Jag var genast väldigt attraherad av honom, men han inledde snabbt en relation med en kollega till mig (till oss..) och att ge mig in i ett "krig" om en man har aldrig varit min grej.. Sen blev han placerad på en avdelning i en annan byggnad och jag "glömde bort" honom. Sommaren 2005 kom, jag gick på en helt galen bantningskur (LighterLife..där man ska dricka fyra liter vatten om dagen och dricka 3 shakes..) Jag gick ner trettiofem kilo och kände mig väldigt nöjd med mig själv..

Varje september gjordes det stora omplaceringar av personalen på denna arbetsplatsen, både positiva och negativa förändringar, men cheferna sa att de visste vad de gjorde och alla förändringar var väl genomtänkta (vet chefer någonsin vad som är bäst egentligen..??) I allafall september 2005 var inget undantag och gissa vem som blivit placerad i min byggnad?

ADAM!!!

Inte på min avdelning, men vi jobbade i samma byggnad, han hade även gjort slut med tjejen han varit tillsamans med när han började jobba hos oss, så han var singel!!! Och fortfarande skitsnygg!!!

Då rökte jag fortfarande och det föll sig så att vi alltid gick på rökpaus tillsammans, det var inget som vi planerade, det bara blev så att vi möttes i rökrutan..

Vi pratade, han fick mig att skratta och jag kände att det fanns kemi mellan oss, kanske var det bara från min sida? Men han hade glittrande busiga ögon och jag smälte varje gång han tittade på mig.

En dag - jag minns faktiskt att det var en söndag och jag jobbade...- fick jag ett sms från ett okänt nr, det var bara en rolig historia typ en "norge-historia" och jag tyckte det var lite underligt att skicka det till någon...

Så jag skrev; "Ledsen, men jag har inte detta nr lagrat, vem är du?"

Sen började en "lek" som gick ut på att jag skulle gissa vem det var som skrev...

Jag listade ut ganska snabbt att det var Adam, men lät honom tro att jag inte hade en aning om vem det var.

Precis innan jag slutade mitt pass skrev jag "Kom nu ut och rök med mig innan vi går hem ;-)" han såg lite paff ut när vi möttes i rökrutan "Hur länge har du vetat att det var jag??" sa han

"Ett par timmar faktiskt.." svarade jag

Adam och jag höll sporadisk kontakt via sms, ingen på jobbet visste att vi pratade, men ingenting hände...

Vi träffades inte utanför jobbet, vi utbytte bara vänliga, vardagliga sms, inget seciellt och jag började nog tröttna och tänkte att det aldrig skulle bli "något" mellan oss..

Men så en torsdag i November - den sista dagen i November för att vara exakt - fick jag ett sms från honom. Jag stod i snabbköpet, jag hade cola och en liten flaska vodka i min shoppingkorg (överallt i Europa får du köpa sprit i snabbköpet...förutom i Sverige..) jag skulle hem till en kompis för en välbehövlig tjejkväll med skvaller och vodka...

Det pirrade till lite i magen när jag läste hans sms; "Vad gör du ikväll? Jag slutar kl 21 och skulle inte må dåligt av en puss och en kram"

"Hmmm," tänkte jag..... Hela min kropp brann för att han skulle kyssa mig, men jag tänkte ju inte låta honom veta det hur lätt som helst.. Så jag la ner telefonen i väskan och körde hem till Alison för att få hennes råd i hur jag skulle svara honom...

Jag och Alison var riktigt nära vänner då och vi brukade skratta tills vi låg på golvet och grät, tillsammans knåpade vi ihop sms efter sms till stackars Adam som satt på jobbet och ville veta om jag skulle möta honom eller inte..?

Tio minuter innan han skulle gå av sitt skift sa jag att jag skulle möta honom runt hörnet från vår arbetsplats. Jag hade "bara" druckit två vodka och cola, vilka var svaga, och i England är de inte så strikta med promillehalten när man kör bil, så jag körde iväg och mötte honom klockan nio...

Alison hade blandat en drink som jag skulle ge honom, i ett glas som jag höll fast med knäna medans jag körde (hur galet egentligen...??) Jag var så nervös att jag skakade när han satte sig i bilen bredvid mig, jag tror att han också var nervös..

"Vart ska vi köra" frågade jag...

"Kör till de sjunkna trädgårdarna" sa han. Jag visste vad han menade, men jag har aldrig förstått varför det kallas för sjunkna trädgårdar...Man får i och för sig köra ner för en kulle, till en parkeringslats nära havet, men där finns ingenting som kan liknas en eller flera trädgårdar...

Men där var mörkt och ingen annan var där så vi satt i min bil i flera timmar, pratade, skrattade, rökte och sneglade på varandra, en sång som kom att bli "vår" på ett kul sätt spelades på repeat hela tiden..

Det var väldigt spännande att sitta i min bil, med mörkret som en tät filt runt oss, bara ljuset från vår cigarettglöd och instrumentbrädan på min bil lyste upp våra ansikten, ibland startade jag bilen för att köra igång värmen lite, det blev snabbt kallt och jag hade inte så mycket kläder på mig, (Alison sa till mig att bara åka i min uringade t-shirt så Adam skulle få lite "ögon-godis", det var väl ingen som trodde att jag skulle sitta i en kall bil utan ytterkläder i slutet av november...)

När jag hade startat bilen för sådär tjugofjärde gången sa Adam; "Men kom här ska jag värma dig istället" sen la han sin hand runt min nacke och drog mig till sig och kysste mig, jag trodde att hjärtat skulle studsa ur bröstet på mig, jag började skaka ännu mer och Adam frågade om jag vill köra hem?

Egentligen ville jag stanna kvar i vår "bubbla" jag ville inte att denna stund skulle ta slut, men jag fick ju inse att det inte var bra att sitta i en iskall bil utan tröja eller jacka, natten mellan den sista november och första december...

Så vi körde hem till mig...Vilket vi hade kunnat göra från början... Men innan vi körde sa jag bestämt till honom att han skulle få sova med händerna på täcket! Och byxorna skulle vara på!

Han var ok med det...

Från den dagen sov han bredvid mig i stort sett varje natt tills vi separerade, fast hans händer var sällan på täcket efter den natten....

Detta får nog räcka för ikväll... Känner mig stressad och "tom" på ngt konstigt sätt...

Önskar att Kevin var här... Men det dröjer minst en vecka innan jag träffar honom igen...

Så jag får göra något för att skingra tankarna.... En liten promenad kanske skulle funka....

Men ni minns sången som gick på repeat den där kvällen/natten...

This is it.... Dont judge me...  ;-)

 

Annie

13 maj 2013 10:29

Spännande att höra om din engelsman ;-)hur länge bodde du i England? jag har alltid gillat England och deras språk ;-) varit där flera ggr (på språkresa i ungdomen) och sen resor dit :-)
Bodde du i London el annan stad? ;-)
Minns absolut den där låten, lyssnade mycket på "black eyed peas";-)

Kram/

http://cupcakes-ochannat.bloggplatsen.se

attkyssagrodor

15 maj 2013 21:16

Jag bodde i England i hela tretton år... Lite utanför London...
Det är väl en klassiker eller vad säger du? ;-)

 

Annie

16 maj 2013 11:14

Absolut, det är en av klassikerna ! ;-)
Åh jag älskar London ;-)

http://cupcakes-ochannat.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ju egentligen lagt ner bloggen, men den senaste tiden har det kliat i fingrarna och den där känslan av att jag snart spricker om jag inte skriver något snart. Jag har funderat på att starta en helt ny blogg, jag har skapat sidan men sen...ja ...

Här sitter jag igen, som så många andra kvällar det senaste året, med datorn i knät och ögon som tåras. Jag har tagit ett beslut, som jag känner att jag måste göra, trots att det tar emot och en del av mig inte vill. Men jag kommer att sluta med ...

Jag ÄR lycklig, jag är verkligen det. Men med lyckan kommer tydligen även panik, tårar och megaångest. Jag har konstant dåligt samvete och börjar känna mig otroligt stressad. Så vad har hänt undrar ni kanske? Det finns bara en person jag kan klan...

Oj då.... Stackars bloggen... Helt övergiven i över en vecka, ingen uppdatering, ingen rolig liten "annekdot"...Bara tystnad.. Skäms på mig... Men det är ju så här.. I Augusti förra året startade jag mitt projekt "Hitta drömprinsen" Jag gav mig sjä...

Har ni någon gång fått känslan att livet driver med er?  Eller testar er? testar för att se om du verkligen vill vara i situationen du är i för tillfället... I förhållandet du är i..? Jag får den känslan nu..Igår kom den dimpandes i min email på fa...