Klockan är 03:35, jag har varit vaken i ca en timme. Jag har vänt och vridit på mig men nu gav jag upp, hungern har vaknat så jag sitter i sängen med ett knäckebröd med leverpastej och gurka och ett glas juice.Mysigt, men fel på så många plan. Klockan tre ska man sova, inte ligga och undra om man kan känna en svag doft av bränt... (har ni sett Legenden om Emily Rose? Då vet ni vad jag menar...Om ni inte sett den..se den! Eller låt bli om ni inte gillar skräckfilmer)

Iallafall, jag tänkte skriva mig till sömns...Jag vägrar vara vaken till kl 8 då jag ska iväg och träna..

När man är vaken mitt i natten kommer tankarna, man ser saker från en helt annan - ologisk - synvinkel och man trasslar in sig på tankespår som man aldrig varit inne på tidigare. 

I förrgår berättade jag ju om Elvis. Han som ställde tusen frågor till mig. Högst märklig och påträngande man. Ska jag vara ärlig så svarade jag inte helt sanningsenligt på alla hans frågor. Jag har i flera år beskrivit mig som en öppen och social person som gärna delar med mig av mig själv, men om jag nu verkligen tänker efter så är jag inte alls särskilt öppen. Jag har varit, förr, men när man blir bränd gång efter gång så försöker man skydda sig själv och till en början håller man tillbaka lite med informationen om sig själv. Desto mer någon vet om dig, desto lättare är det att såra dig är ett motto jag har levt efter väldigt länge. Tillslut upptäcker man, att man har har byggt en tio meter hög tegelmur runt om sig. Det är många som pratar om den här muren, för väldigt många människor verkar leva inanför höga murar, vågar sig aldrig ut och släpper aldrig in någon. Det är ju inte så jag vill leva, men var går egentligen gränsen för hur mycket och när man ska berätta om sig själv för nya människor som kommer in i ens liv?

Ska man gå på magkänslan? Men om det knyter sig där inne och spontanreaktionen är; "Varför vill du veta det???" när någon frågar vad du åt till middag igår, vad gör man då?

Tillbaka till Elvis...Han frågade och frågade och frågade.... Det sista han sa innan jag loggade ut var "Det har varit härligt att prata med dig, du har svarat rätt på många frågor, Keep up the good work" 

Igårkväll fick jag ett mejl från honom...; "Hej, jag har tänkt och funderat på svaren på våra frågor och jag tror inte att vi är något för varandra, hoppas du förstår, Kram Elvis"

Så han har totalanalyserat mig..? och kommit fram till att eftersom jag oftast klär mig i byxor och inte kjol, har jobbat med utvecklingsstörda människor och gillar potatismos bättre än pasta och ris, så passar vi inte ihop..?

Missförstå mig inte, jag sitter inte och gråter, jag hade ingen brinnande lust att träffa honom heller... 

Men ärligt; jag har sagt det förr och jag kommer säkert att säga det igen... Varför träffar jag killar som är idioter??

Över till Anders...

Vi ska träffas imorgon och gå på skyltsöndag tillsammans. Jag ser verkligen fram emot det, hoppas att det inte blåser och regnar. Igår chattade vi lite under tiden jag tvättade och han ställer frågan: "Vad tycker du om mig?"

Vi har träffats tre gånger...Är det inte en lite underlig fråga att ställa?

Under den gågna veckan har han sagt;

• "Jag vet att du tycker om mig"
• "Saknar du mig?"
• "Tänker du ofta på mig?"

Och nu den senaste: "Vad tycker du om mig?"

Jag känner mig inklämd i ett hörn, pressad och stressad. Och irriterad!

Måste han bete sig som en tjej? Måste han bete sig som jag??

Jag har en förmåga att vara klängig..Alla min f.d pojkvänner har sagt att jag kan vara nästan kvävande i mitt sätt att visa hur mycket jag tycker om dem och i mitt behov av konstant bekräftelse. Nu ser jag hur jobbigt det är.

Jag sa till Anders att jag inte känner honom så bra, och han känner inte mig, den här konversationen är för tidig att ha. För mig iallafall. Jag sa också att jag känner mig pressad.

Vad jag egentligen känner, tankarna som surrar i mitt huvud är;  Varför är det så viktigt att veta vad jag tycker nu? Vad ska du göra med den information?? Skratta och kasta tillbaka den i ansiktet på mig? För du säger inte att du tänker på mig, du berättar inte vad du tycker om mig, du säger aldrig att du saknar mig...

Jag vet inte om jag kan lita på honom. Varför skulle jag veta det? Vi har som sagt träffats tre gånger. Förtroende är något man förtjänar, inget man får på beställning.

Han svarade att vi tar en dag i taget och ser vad som händer, det ska inte vara någon stress. Egentligen bara repetition av vad jag sa... Sen hörde jag inget från honom resten av kvällen.

Vilket var ok, men jag hade velat prata med honom, jag hade velat träffa honom igårkväll faktiskt, men kände mig lite dum kanske som att jag var tvetydig. Så jag sa inget. Stannade hemma och tog det lugnt.