Har jag berättat om Bertil? Nej det har jag inte...Jag träffade honom i somras, eller rättare sagt jag blev presenterad för honom av en kompis till mig, Anna. Eller, så här var det; Jag skulle hem till Anna en kväll i somras, vi har jobbat ihop och hållit sporadisk kontakt genom åren. I allafall, Anna bor i ett gammalt hus långt ute på landet med hästar, hönor, man och barn, hon kan verka ganska tvär tills man lär känna henne lite bättre, men jag gillar verkligen henne.

Som sagt jag åkte ut till henne efter jobbet i somras, efter en timme eller så frågade hon mig om jag träffade någon kille för tillfället?

Nej, jag fick ju erkänna att jag fortfarande var singel, men gärna gick på en dejt. Hon sa att hon hade en kompis, eller hennes ord för ord var: "Jag har kanske en kille till dig"

Jaha, ja det lät ju trevligt... Hon berättade att han var lite överviktig men tränar mycket och har gått ner i vikt det senaste halvåret. Han är snäll, trevlig rolig och gillar att vara aktiv.

Ja det lät ju bra. Jag sa att hon fick gärna ge honom mitt nummer och säga till honom att han skulle ringa mig.

Ungefär en vecka senare ligger jag och sover på min soffa, hemma, då telefonen ringer. Något yrvaken svarar jag bara: HALLÅ!?

"Ja goddag goddag goddag, jag hör att du vill träffa mig" hör jag i andra ändan..

"VA??" är mitt svar

"Ja, jag hör att är intresserad av att träffa mig" "Hmhmhm"

"Varför skulle jag vilja göra det? Vem fan är du??"

Jag gnuggade mig i ögonen och tänkte att det nog var någon stackare som hade ringt fel...Sen säger han;

"Ja det här är Bertil, Anna sa att du gärna vill träffa mig"

Jaha....Bertil....Ok... Bara efter detta korta samtal kände jag att håren reste sig i nacken på mig och hela min kropp skrek; NEEEEJJ!!!

Men..Jag hade lovat Anna att jag skulle vara trevlig, så jag fick förklara för honom att jag låg och sov och jag bad om ursäkt att jag var otrevlig först.

Han skrattade, eller jag tror att han skrattade...Det lät lite underligt...Typ som ett frustande blåsljud från näsan.

Vi pratade en stund, jag kände fortfarande att jag egentligen inte alls ville träffa honom...Men, jag hade ju redan då bestämt mig för att inte vara feg, så jag tvingade mig att fortsätta prata och vi bestämde att vi skulle träffas två dagar senare och se en utställning på museet. Jag gillade idén att göra något, för mig lite annorlunda, jag går inte ofta på museet. 

Sagt och gjort, vi träffades utanför den stora ingången, jag kom dit innan han så jag fick den stora äran att se honom komma gående... Ja men jösses... Han såg ut som Pingvinen i Batman. Fast utan smink. Men med den spetsiga näsan...  Han gjorde samma frustande blåsljud med näsan som han gjort i telefonen och hans händer var små och klibbiga när han hälsade. Jag tror jag rös ända in i märgen, om man kan göra det...

Utställningen var bra och jag gillade att strosa runt där och titta. Jag undrar om han tittat på "Hitch" kvällen före... Kommer ni ihåg scenen där en kille och en tjej är på en konsthall? Hitch har instruerat killen att inte vara för nära henne, ge henne utrymme att titta och ta in konsten på egen hand, men ändå vara så nära att hon kan se honom.? 

Så var Bertil. Vilket han faktiskt får pluspoäng för. Jag uppskattade att han inte var för nära, och kanske skulle frusta mig i örat..?

De hade ett litet kafe på bottenvåningen, så jag styrde stegen dit för en kall dricka, han var artig och betalade den åt mig. Sen tänkte jag att jag verkligen skulle visa intresse för honom och vad han var en typ av kille, jag hade bestämt mig för att lära käna honom. Bara för att han ser ut som Pingvinen behöver inte det betyda att han är totalt tappad bakom en vagn! Eller?

Men...Denna kille var så nervös, det gick inte att få ett ordentligt ord ur honom... Han vickade på stolen, frustade och hmhmhm:ade hela tiden, det var plågsamt, frustrerande att sitta mitt emot honom.

Vi gick en kort promenad runt museet utomhus, sen skildes vi åt och sa att vi kunde ju höras. Han tyckte att vi skulle träna ihop. Det tyckte inte jag. 

Anna sms:ade mig nästa dag och frågade hur det gick?

Jag funderade länge på vad jag skulle skriva...?

För på ett sätt kände jag mig lite förolämpad.. Är det en sån kille hon ser mig med?

Någon som är huvudet kortare än mig, liknar Pingvinen och inte kan prata ordentligt?

Jag köper att han var nervös, jag är inte världens mest självsäkra person heller, men jag gungar ju inte fram och tillbaka på stolen som en dåre, jag försöker också att hålla frustandet till ett minimum när jag är bland folk...

Borde jag ha sagt något till Anna? Att jag var ganska besviken?

Jag vet att det finns tjejer som hade skällt ut sin väninna efter noter om hon hade matchat henne med någon som Bertil..

Men jag gjorde inte det, jag sa bara att det inte gick så bra, jag kände inte att jag ville träffa honom igen.

En månad senare blev jag bjuden till Annas kräftskiva, hon sa att Bertil kunde hämta mig och skjutsa hem mig om jag ville? Han hade tydligen varit jättenervös när vi träffades och kunde inte förstå att en så snygg och självsäker tjej som jag skulle vara intresserad av honom. 

Jag undrade lite vad Anna sagt till honom.....Hade hon överdrivet lite kanske? Spätt på med lite fler positiva saker än vad jag hade sagt..?

Jag gick aldrig till festen och har inte träffat Bertil igen, vilket jag är glad för.