Jag oroade mig och nojjade i onödan, som vanligt. Anders hörde av sig och vi träffades igen i måndags, jag åkte hem till honom och vi pratade och tittade på tv. Jättemysigt. På vägen hem inser jag att jag har punktering på bakdäcket. Mindre mysigt...

Vi kommer inte att träffas igen förrän nästa vecka, vi har båda fullt upp resten av denna veckan, men det är ok. Jag känner mig lugnare nu, lite mer trygg i mig själv och att jag och Anders kommer att hamna på ett ställe som är bra för oss båda. Om det är tillsammans eller var för sig, det vet jag däremot inte än. Det känns helt ok att tiden får utvisa detta.

Men jag kanske ska berätta någon mer knasig dejtinghistoria?

Det var ju lite det som var poängen med den här bloggen...

Vi får gå tillbaka några år, till 2002 tror jag bestämt. Jag bodde utomlands, jobbade på ett medelstort hotell som tillhörde en stor kedja av hotell och senare blev uppköpt av en ännu större hotellkedja.

Jag umgicks ganska mycket med en tjej som jobbade i receptionen, vi kan kalla henne för Amanda, och vi var ofta ute och festade på torsdagar då den lokala clubben hade en deal på vodka och mixer för motsvarande tio kronor... Vi utnyttjade det till max.. En kväll kommer det fram en kille som kramar Amanda och pratar en stund. Denna kille var jättesnygg! Amerikanare, svart, lite "gangsta rappar" stuket över honom. Han presenterade sig som Dexter för mig och log lite snett. Resten av kvällen höll han sig nära och bjöd oss på flera drinkar. När vi skulle gå hem erbjöd han sig att köra oss hem i sin BMW. Jag och Amanda hoppade glatt in i detta vrålåk och det pirrade lite extra i magen när jag satt fram bredvid honom, han var  så jäkla snygg... 

När han släppte av mig frågade han om han fick ringa mig någon dag? 

Vi bytte nr och jag gick in till mig, jag förväntade mig inte att han skulle ringa, jag har aldrig varit någon direkt "guy-magnet" som vissa av mina vänner, utan satt ofta hemma på en onsdagkväll utan dejt. Så döm om min förvåning när han ringde redan nästa dag och ville träffas. Jag kommer ihåg att jag skulle jobba, så just den fredagkvällen kunde jag inte träffas, men söndagkväll var jag fri.

Klockan sju, två dagar senare glider han upp utanför mitt hus i BMW:n.  Han körde till en restaurang utanför byn där vi bodde, restaurangen ligger vid en bäck, det är en väldigt vacker omgivning, perfekt för romantiska träffar.

Dexter var charmig, världsvan och rolig, jag gick lite som på små moln när vi beslutade att åka hem. Han var en typisk gentleman och körde mig hem utan att fråga om han fick komma in. 

Vi träffades ett par gånger veckan efter det och jag gillade honom verkligen, en kväll frågade han mig om jag ville komma hem till honom efter att vi hade ätit? Jag visste att han bodde i ett jättestort hus, ett av de största husen i vår by så självklart ville jag det. Jag var väl lite nyfiken på hur det såg ut inne i ett av dessa hus....Men mest ville jag vara ensam med honom i en mer avslappnad miljö.

Det hängde en otroligt stor kristallkrona i hallen, jag älskar kristaller, diamanter och allt som glittrar så jag stod under den ett par minuter och bara tittade, sög in allt det vackra ljuset som kom från den.

Dexter visade mig runt lite på markvåningen och vi var på väg upp för den stora välvda trappan när jag råkade titta ner. Trappan går även ner i källaren där det är inrett ett rum med soffa och tv, tv:n är påslagen och i soffan låg det en kvinna och ett barn och sov.

"Vem är det?? Utbrast jag, något chockad..

"Det är min fru och dotter".... säger Dexter....

Jag tror att min röst dröp av sarkasm när jag frågade honom om han hade tänkt att hon skulle vara med när vi gick upp i sovrummet?

"Nej hon sover djupt, hon vaknar aldrig" svarade han då.

Jag stormade ut därifrån, arg, förbannad och på gränsen till vansinnig. Tårar av ilska rann nerför kinderna på mig, hur hade jag kunnat vara så dum? Så blind? Så naive? 

Jag är dock glad och tacksam att jag tittade ner i källaren iallafall, tänk om frun, mot förmodan, hade vaknat och kommit upp för att lägga sig? Och hittat mig och sin man där?  Jag vill inte ens tänka tanken på hur det hade kunnat sluta...

Jag träffade Dexter ett par gånger efter den här händelsen, han sa att han var "förtvivlad, han älskade sin dotter så mycket men hatade sin fru, men han kunde inte lämna henne, då skulle hon ta dottern ifrån honom, men jag var ju så fantastisk, han kände verkligen att jag var hans själsfrände, vi skulle kunna ha ett fantastiskt liv tillsammans...bla bla bla...."  Jag blir så trött på mesiga karlar som använder sina fruar som ursäkter för sin egen feghet.

Efter ett par månader sprang vi på varandra i mataffären, jag hade lugnat ner mig, träffat en annan kille som jag var våldsamt förälskad i och jag hade insett att jag aldrig hade några starka känslor för Dexter. Vi gick och drack kaffe och pratade. Han bad om ursäkt för sitt tidigare beteende och undrade om vi kunde vara vänner? Jag kände att jag inte orkade vara förbannad mer, så visst, vi kunde vara vänner.

En kväll var han hemma hos mig och berättade om hur jobbigt hans liv var, han hade så många kvinnor på gång som alla ville ha mer av honom än vad han kunde ge...

Jag tror att jag bara tittade på honom med väldigt höjda ögonbryn, men bad honom att fortsätta, lätta sitt hjärta, det kanske skulle hjälpa att få prata om det?

Jag ångrade mig så fort han började prata... Han hade en kvinna som bodde i grannbyn, hon jobbade som flygvärdinna så hon var inte hemma så ofta. Hon var tydligen otroligt vacker, med långt rött, lockigt hår och självklart även rött könshår (lite mer information än jag hade väntat mig...) historien tar inte slut där.. han berättar att hon smakar syrligt surt, eller surt syrligt...(han syftade på hur hon smakar när han ger henne oralsex..) och för att förstärka denna smak brukar han mata henne med räkor och ostron... Jag tror att vid detta tillfälle håller min ögon på att lämna ögonhålorna och mina ögonbryn har försvunnit någonstans uppe i hårfästet... Jag har aldrig haft många killkompisar, genom åren tror jag att jag kan räkna dem på min högra hand, så jag är lite osäker på hur man beter sig runt sina manliga kamrater. Men DET HÄR tror jag är för mycket?

Eller? Någon där ute som har många killkompisar? Pratar de så här med er? Är detta normalt? Är det så här killar pratar med varandra? Trodde Dexter att jag var en av hans killkompisar?

Dexter fortsatte att prata, men jag minns inte vad han sa, på min näthinna har föralltid inpräntats en vision av en rödhårig naken kvinna som ligger med öppen mun och tar emot skaldjur från Dexter. 

Jag är verkligen ledsen om ni nu också har den bilden på era näthinnor..(Nej nu ljög jag...ska jag ha den visionen, kan någon annan också ha det, jag är inte den som vill lida i ensamhet, jag har gjort det i tio år nu!)

Ja som sagt, jag tror att jag träffar de mest galna männen som finns, vart jag än går så står de där och lurar runt hörnet, de bara väntar på att jag ska gå förbi så de kan kasta sin galenskap på mig.