Klockan är 5:30, måndag morgon, mina tankar jobbar på övertid, snurrar galet fram och tillbaka. Det är ganska jobbigt, försöker varva ner, göra lite avslappningsövningar som min sjukgymnast har lärt mig. Men nu kände jag att det bästa kanske är att skriva lite, att få ut tankarna i cyber-rymden.

Förra veckan mailade jag John, jag gav honom mitt telefonnr så att vi kan höras när jag kommer till England. (Ja, det är till England som jag och Petra ska till om två veckor, det är England som jag bodde i när jag pratar om att jag bodde utomlands i många år... Jag tänker att det är många svenskar som har bott där, jag "röjer" knappast min identitet genom att berätta det.)

I allafall, jag gav John mitt telefonnr och hoppades på att han skulle ge mig sitt nr...Men nej...Inte heller har han sagt något i stil med, "Tack, jag messar dig" för att bekräfta att han fått mitt nr...  Så nu känner jag mig osäker på om vi kommer att träffas alls, ja det blir väl som vanligt, att tiden får utvisa...

I lördags så firades min födelsedag, storslaget med nära vänner. Några av mina favorittjejer kom hit, vi drack drinkar blandade av Nelly på hennes eminenta vis, åt snacks och tittade på melodifestivalen. Självklart kritiserades allt som kunde kritiseras, allt från låttexten och artisten till kläderna, dansarna och huruvida Danny verkligen var rätt val som programledare?

Jag tyckte nog att det lades väldigt mycket fokus just på att detta är hans första programledarjobb, att han ska vara sig själv och att han är nervös. Jo, det märktes att han var nervös...Men vem hade inte varit det?

Danny är ju ändå Danny...Jag tror att han kommer att växa i rollen och klara det bättre och bättre för varje avsnitt som sänds. Jag hopas bara att han inte ramlar ner i "Allsång på skansen-fällan" eller något liknande...

Men nog om Danny och melodifestivalen..Tillbaka till lördagkväll. Vi satt här till runt midnatt då vi tog en taxi in till stan för att dansa, och dansa gjorde vi. Jag har inte dansat och skrattat så mycket på väldigt, väldigt länge. Jag och Nelly var de sista som gick, jag var hemma kl 05....Men det var värt det, jag hade en fantastiskt rolig kväll.

Så vad händer med mina män då?

Jag har pratat lite med en kille, Max, han verkar trevlig, bor i samma stad som mig, inte jättelångt ifrån mitt eget kvarter. Vi har inte bestämt att vi ska träffas än, han sa att han hade tänkt höra om jag ville träffas nu i helgen, men Nelly sov ju här fre-lör och vi spenderade hela lördagen ihop och igår var jag inte riktigt i form av att gå på date.

Han har bara ett foto på sin dejtingprofil och mest bilder på natur och sin son på facebook, så jag kunde inte riktigt avgöra hur han verkligen såg ut, så jag frågade om han kunde lägga up lite fler bilder?

Nu vill jag inte träffa honom, han är väldigt överviktig...Så till den grad att hans bröst nästan är större än mina, inte riktigt kanske, jag har ju en tendens att överdriva...Men han har definitivt bröst...och i min åsikt ska inte män ha det...

Jag visade hans bild för Nelly och hon tyckte att han (Max) ser ut som en kvinna i ansiktet. Han har väldigt finporig hy, så när jag tänker efter så ser han lite feminin ut, eller så ser han ut som en manlig kvinna...

Jag vet bara att han inte är särskilt attraktiv i mina ögon alls, tyvärr. 

Jag var själv otroligt överviktig för arton månader sen, jag har alltid varit överviktig, men för ungeför fyra år sen så kände jag att min enda utväg var en magoperation. Jag kanske berättar om den resan vid ett annat tillfälle...

Jag har gått ner 67kg på ett och ett halvt år och är otroligt tacksam för den här chansen jag har fått att ta tag i mitt liv.

jag har aldrig varit förtjust i överviktiga män, inte när jag själv var fet heller, nu känner jag att jag inte vill vara tillsammans med någon som inte lever någorlunda hälsosamt och tar hand om sig... Jag ser bilder på hans son på facebook och det är en riktigt knubbig pojke...

Jag kan älta om och om igen om att utseendet inte har någon betydelse, men saken är ändå den att jag vill leva sunt och inte trilla tillbaka i fällan att äta dålig mat, inte träna alls och må dåligt, så därför vill jag träffa någon som delar de åsikterna. Jag menar inte att han måste vara träningsnarkoman och träna 3 timmar om dagen 8 dagar i veckan... Men, någon som är sund helt enkelt.

Kalle..Har jag inte haft någon direkt kontakt med... Han skickade några sms i fredags; "Hej"

(varför skicka ett sms och bara skriva "Hej"?)

Sen skrev han "Hur är det?" Jag svarade "Tack bra, hur är det själv?"

"Bra o har lunch" skriver han tillbaka...

Jag svarade inte...Jag ska träffa honom en gång till så att jag kan få mina filmer, men då ska jag säga att jag inte vill ses igen. (fastän han kysser väldigt bra) 

Så vad händer med Anders då?

Vi har pratat väldigt mycket, varje dag, hela tiden. Inte om oss, utan om allt annat, men vi har nuddat vid ämnet att vi ska träffas och prata. Jag sa ju att jag inte vill prata om känslor och andra viktiga saker via chatten eller sms, ska vi prata om det så vill jag ha honom framför mig, så att vi kan se varandras kroppspråk, höra tonen på rösten osv

Och det höll han med om. 

Jag tänker inte föreslå någon dag vi ska träffas, jag överlåter det till honom, men när vi sen sitter mittemot varandra så ska jag säga exakt vad det är jag vill, och kan han inte mötas på halva vägen så får det vara.

Jag känner att jag vill ge detta en andra chans. Sen får vi se vad han vill.

Klockan har hunnit bli 06:30..nu är det nog många väckarklockor som ringer, men jag tänkte släcka laman och sova ett par timmar till. Det är ganska skönt att vara sjukskriven..