Jag är hemma igen efter min helg med X... Det har varit jättemysigt! Men jag vet inte om han förtjänar att "få" mitt speciella namn, så han får låna det som är nr 2 istället.

Rasmus.

Ja, det passar honom nog.

Ska jag ta det från början?

Jag vaknade som vanligt tidigt, jag vet inte varför jag inte kan sova på morgonen längre, jag har i och försig aldrig varit en sån som kan sova till tolv men det hade varit skönt att få slumra till nio. Men icke..Jag var vaken innan 6, låg och drog mig och försökte somna om, men det gick inte, jag var för uppspelt helt enkelt. 

Jag åt frukost och masade runt i lägenheten fram till klockan nio då jag steg in i duschen, peelade, skrubbade och rakade benen. Tvättade håret. Smorde in mig med extra återfuktande hudlotion och arbetade in ett serum i håret som ska hålla mina lockar på plats. Jag tog väldigt god tid på mig.

Jag drog på mig mina väldigt tajta nya jeans och en uringade vit top som jag köpte i fredags och kände mig riktigt nöjd efter att jag sminkat mig.

Klockan tolv tog jag bussen till stationen och 13:11 rullade vi iväg.

Jag hade nyaste numret av Amelia med mig, men jag läste den inte, jag satt bara och stirrade ut genom fönstret, musik i öronen och dagdrömde. 

Jag gjorde ett tågbyte och när vi rullade ut från den perrongen skickade jag ett sms till Rasmus och sa att jag skulle vara hos honom om en halvtimme

När jag klev av tåget i hans stad var jag kräkfärdig, jag blir illamående när jag blir riktigt nervös. Men bara om det är en man inblandad. Konstigt, men sant..

Han mötte mig, kramade om mig snabbt och vi promenerade iväg till bussen. Hos mig är det väldigt lite snö kvar, men hos honom var trotoarerna täckta med is, så det gick långsamt och vingligt. Men vi pratade hela tiden.

Jag tyckte inte att han var lika snygg i verkligheten som på hans bilder, och det finns ingen chans att han skulle vara 181cm lång....Men han såg annorlunda ut, mindre på något sätt, det kan ju ha att göra med att han hade jobbat natten innan och fortfarande var trött..  Men jag kände mig ändå attraherad av honom.

Väl hemma hos honom drack vi kaffe, eller jag smuttade lite försynt på en halv kopp, jag gillar ju inte kaffe, men jag vill lära mig att dricka det. Hittills går det inte jättebra.

Sen skulle vi laga mat, spaghetti och köttfärsås hade vi bestämt. Men vi började med efterrätten... Vilket var himelskt gott.  Huvudrätten var ändå tvunget att avnjutas, jag satt på en barstol i hans kök, rufsig i håret och rosig om kinderna, jag sa till honom att det var tur att vi bestämt oss för att stanna inne den kvällen, ingen skulle kunna missa vad vi hade gjort, det stod typ tatuerat i pannan på mig.

Men det var jättemysigt att sitta och beskåda honom när han lagade mat till mig i sitt lilla kök och det smakade fantastiskt gott. Jag drog honom till mig och viskade "Jag har nog klickat med dig...."

Han tittade på mig, smålog lite och sa "Vad bra, jag tror jag har klickat med dig med"

Jag tror att jag rös över hela kroppen...

Vi satt i hans soffa, pratade, mös och tittade på melodifestivalen. Eller nej, det där sista var lögn, vi tattade inte på någonting förutom varandra. Det blev en tidig kväll den kvällen...

Jag sover aldrig bra första natten hemifrån, jag kan säga er att det gjorde det inte lättare av att Rasmus låg bredvid mig med sin snygga vältränade kropp, och som vanligt var jag vaken alldeles för tidigt imorse.

Jag såg fram emot en mysdag med lång lat frukost och fortsatt bra konversation.

Ja pratade gjorde vi, men kanske inte riktigt på samma sätt som jag hade tänkt och hoppats.

Rasmus sa att han har legat vaken inatt och grubblat. På avståndet mellan oss....

Han sa igen att han inte tänker pendla ner till mig om det kostar tusen spänn och bussarna av någon anledning ska köra runt halva sverige eftersom det tar över 8 timmar att köra 30 mil..

Det är en ren principsak för honom. Han var väldigt bestämd på den punkten.

Jag märkte på honom att det ligger något "begravet" här... Det är inte så att han bara är snål....Det är något mer...

Jag gjorde min röst så snäll och mjuk som jag bara kunde och frågade hur han tänkte när vi började prata på Dejtingsidan? Han har ju hela tiden vetat att jag bor där jag bor... Han sa att han trodde bara att förbindelserna var bättre..

Han förklarade också att han har haft två distansförhållanden tidigare och han har nu lovat sig själv "aldrig igen"

Jag vet inte vad som hände med hans ex och jag vill inte veta det heller, men jag märker att han är rädd. Kanske till och med livrädd (fast han aldrig skulle erkänna det) för att bli sårad igen.

Jag är också rädd, men jag har kommit dit i mitt liv nu att jag har lovat mig själv att tillåta någon annan att älska mig.

Han sa att vi måste ha en helt öppen kommunikation om vi ska vara tillsammans, men han sa samtidigt att han tänker inte ge sig in i ett förhållande med någon som han inte kan träffa ofta. Han vill vara spontan, han vill inte planera en månad frammåt för att gå på dejt, om man bara ses på helgerna så blir "kravet" på att allt måste vara perfekt så stort. Han vill träffa någon som han kommer hem till på en fika ett par timmar och sen gå igen.

Saken är den, att lika mycket som hans ord skar som knivar i mig, så håller jag med honom...

Jag vill inte träffa honom en gång i månaden och vara nöjd med det och jag håller med honom om att det blir en så hård press på att man "måste" ha det så himla mysigt och allt måste vara perfekt när man träffas om det bara blir en eller två gånger i månaden.

Det är ju precis så jag känner också! 

Det är väl bara typiskt att just Rasmus är så fin och härlig..Jag VILL ju ha honom i mitt liv, jag VILL ju träffa honom ofta.

Efter den här konversationen blev stämningen lite tryckt... Vi satt fortfarande nära varandra och höll om varandra, men...

Ja det var en tryckte stämning helt enkelt...

När det blev dags att ta bussen ner till stationen stod vi i hans hall, jag sa: "Känns det konstigt för dig nu?"

"Nej" sa han, "Känns det konstigt för dig?"

"Ja, lite...Det känns som att du tror att jag är sur, vilket jag absolut inte är"

"Nej jag tror inte att du är sur" sa han då "Men jag hatar att säga hejdå, och jag hatar att inte veta när vi ses igen, för jag vill verkligen träffa dig igen" (nu lade han hela sin hand över sitt hjärta) "verkligen så vill jag det för du har gjort ett starkt intryck på mig"

När vi sen stod på perrongen och tåget rullade in sa han: "Jag är skitkass på sånt här, vi hörs ikväll sen ser vi när vi ses"

Han pussade mig på kinden och var borta.

Jag såg att han hade tårar i ögonen när han vände sig om, eller var det för att det var så satans kallt..?

När jag satte mig på tåget så kom mina tårar och tankarna; "Varför jag?"

Rasmus är underbar. Han är tuff och till viss del hård, men jag tror att jag ser igenom det där.

Jag tror verkligen att han och jag skulle vara ett jättebra par om vi gav oss en chans.  Men jag förstår om han inte vill, eller om han inte vågar. Jag tror att jag förstår varför också, och jag måste en gång för alla inse att jag inte kan rädda honom. Jag kommer inte att vara den som "omvänder" honom, den som får hans hårda hjärta att smälta. Jag bor för långt bort helt enkelt. Vi kan inte vara som ett "vanligt" par som håller på att lära känna varandra.

Jag måste acceptera det, släppa det och antagligen släppa honom.

För hur mycket jag än vill. Vill, vill, VILL ha honom i mitt liv, så ser det väldigt mörkt ut för tillfället.

Nu har jag öst ur mig, nu känner jag mig tom. Det är dags att krypa ner i sängen.