Det finns två nya killar på himlen. Eller säger man "på bordet"? Man lägger korten på bordet...det vet jag....Jag tycker dock att det låter finare med två killar på himlen, inte att förväxla med I himlen..De är båda väldigt levande.

Lite "lustigt" är att jag har ännu inte träffat någon av dem "på riktigt", vi har mejlat och pratat mycket i telefon.

Men en dejt är fortfarande något som väntar i framtiden.

Det känns som att det är två väldigt speciella killar och det känns lite surt att de har blivit "sända" till mig samtidigt..Men...Jag kanske ska lära mig något här också, så jag kör på som vanligt... Nu kommer jag att använda ett av mina favoritnamn. Jag har några stycken på lager och det är bara riktigt speciella killar som får äran att bära dem..

Jag börjar med Pontus. Han bor ungefär tre timmars bilfärd från mig.

Han är en sann "rocker", precis vad jag gillar.

Jag har sett ett par foton på honom och om jag nu ska vara sådär brutalt ärlig...så är han inte "snygg", men han har något som drar mig till honom. Och jag tänker att om jag känner mig dragen till honom genom ett foto...Så kommer jag nog göra det "in real life" också... Förhoppningsvis..

I onsdagskväll pratade vi i telefon i nästan två timmar, jag minns inte vad vi pratade om..Musik, Sweden Rock Festival, Ozzy Osbourne....Livet, hans båt och hans pappa.... Hans pappa har precis dött, det var tydligen väldigt snabbt och oväntat så jag tror att han fortfarande är i "chock".

Vi pratade om att träffas i lördags, jag skulle ta tåget upp till honom och vi skulle spendera dagen tillsammans.

I fredagsmorse fick jag ett mejl från honom där han sa att han hade tänkt om, han skulle hjälpa sin mamma med saker inför begravningen osv och kände att han inte har ork just nu att träffa mig.

Vilket jag förstår och respekterar till 120%

Jag sa till honom att han ska ta sin tid, vi kommer att träffas när det är rätt tid helt enkelt.

Vi pratade i telefon igen i söndagskväll och han sa att han ville att jag skulle komma upp på onsdagen (som igår) jag var väl lite tveksam och sa att jag skulle tänka på det... 

Men i tisdags fick jag ännu ett mejl där han bad om ursäkt men det funkar inte just nu.

Jag är inte arg, jag är inte besviken jag bara förstår. Jag är ingen psykolog, men vem som helst kan ju förstå att när ens pappa dör så är man ledsen och förtvivlad ett bra tag efteråt. Speciellt om det inte fanns några varningstecken.

Så jag tar ett litet steg bakåt (inget stort steg) och ger honom tid och utrymma att andas. Om det är meningen, så kommer vi att träffas och det kommer att vara fantastiskt. När han är redo.

Nu är det ju så att jag inte tänker sätta mig och bara vänta ut en kille som kanske inte är redo förrän om ett halvår...

Så över till......

Jag har inte "döpt" honom än...Jag har ett namn som skulle passa honom...Men det är mitt favorit namn, jag har länge tänkt att om jag får en son, så ska han heta detta, så det är ett väldigt speciellt namn, det är inte vem som helst som får heta detta... Därför kallar jag honom idag kort och gott för X.

Jag har en magkänsla att detta är en fantastisk kille som jag vill ha i mitt liv, om det inte blir för evigt, så hoppas jag att han stannar en väldigt lång tid.

Men jag har inte heller träffat honom på riktigt..Så jag får vänta tills vi gjort det och se om han verkligen förtjänar detta namn.

Nog om namnet....

X bor också ca 3 timmars bilfärd ifrån mig, fast på andra hållet från Pontus.

Och han är fruktansvärt snygg!!!!

Vältränad, stora armar, bred ryggtavla, lång...Ja...jag kan inte få nog av att titta på hans foton.

Vi har också haft mycket kontakt, mer än vad jag och Pontus har, jag och X pratar och sms:ar varje dag och han har fångat en del av mitt hjärta...inte hela, men en liten del...

Vi ska träffas nästa helg.

Jag känner mig lite som ett barn veckan innan julafton...Studsig, förväntansfull, spänd, kanske måste jag kräka....Jag vill skratta och gråta på en och samma gång... För även om han har sett foton på mig..så bor där en oro i mig som gör att jag inte vågar släppa helt...En oro som säger "När han ser dig så kommer han att bli besviken, du har fel sorts kurvor...Han är så vältränad, tränar sju dagar i veckan du är inte ens i närheten av hans "liga"...jag tycker också om att träna, jag skulle gärna komma upp i att träna kanske fem dagar i veckan...

Men, när man har gått ner 67 kg så är kroppen inte nödvändigtvis vacker..Hur mycket man än tränar..Huden hänger inte med helt enkelt...jag planerar ju en operation att ta bort överflödig hud..Men det kommer inte att bli förrän tidigast till hösten...  

Men..just nu, idag, pirrar det i magen när jag tänker på honom, och jag flinar som en dåre och så länge det varar tänker jag låta mig vara så här tönt-lycklig.

Jag och Petra åker till England imorgon, jag skulle ju träffa John... Jag tror inte att jag kommer att göra det, mest eftersom han inte riktigt håller kontakten...Jag ahr gett honom mitt nr, men jag har inte fått hans.. Men just nu kan det kvitta, jag har ingen förhoppning, kanske inte ens intresse.. av att det ska bli något mellan honom och mig. Hade vi träffats över en öl hade det varit kul, men jag överlever utan...