Idag är det torsdag, Kristi Himmelsfärsdag, och jag är ledig..Ljuvliga ljuvliga lediga dag som sträcker sig orörd framför mig. Kevin har precis åkt, han ska hjälpa sin mamma bära stockar i skogen... Visst låter det otroligt manligt och sexigt? Jag skulle SÅ gärna vilja vara en fluga på väggen och titta på honom när han jobbar och sliter... Eller fluga på vilken vägg? En kanin eller ett vackert rådjur i skogen är kanske bättre...

Jag skulle iallafall vilja stå och smygtitta på honom när han bär stockar...

Vi hade planerat att han skulle komma hit efter jobbet igår när han slutade klockan elva (på kvällen) men han åkte och spelade golf med några kollegor istället så han kom hit redan klockan åtta!!

Vi tittade på "Snuten i varuhuset" och skrattade jättemycket. Det är en lättsedd film och jag älskar Kevin James. 

Igårkväll hade vi en riktigt bra konversation tyckte jag. Han frågade om jag var stött för att vi inte hade sex i söndags när jag sov hos honom och vad jag tänkte?  

En kille som vill veta vad jag tänker..? Really..??

Jag är inte den "typiska" tjejen som älskar att prata om mina känslor (finns hon längre egentligen..ärligt?)

Jag frågade om jag var tvungen att vara ärlig? Kunde jag inte luras lite? 

Han skrattade och tog tag i min haka.... "Nej, du kan inte lura mig Nelly, Säg nu, jag vill vet.."  Jaha...usch så jobbigt det var..Jag flackade med blicken, tittade överallt utom på honom men igen sa han; "Titta på mig Nelly" (intensivt...)

Så efter ett par "ok, och men..hmm, ja, uhm" sa jag att min första tanke var att han kanske redan var trött på mig och han nog inte ville träffa mig igen, MEN jag var själv trött och när han drog mig nära sig och höll om mig hela natten (nästan) så slog jag bort de tankarna.

Han log och sa "Så dina tankar galopperar Gagnam-style?"

"Ja...Ibland....Men jag har blivit väldigt duktig på att styra tankarna nu för tiden"

Jag kände att jag var tvungen att berätta om mitt kraschade bröllop...Jag har ju inte skrivit om det här på bloggen än... Jag kommer nog att göra det, men jag förlovade mig inte med en "dejt"...Vi hade ju ett långt förhållande, så det kommer att ta lite längre tid...Men en dag antagligen...

I allafall, Kevin var perfekt... Han hade en hand på mitt knä, tittade på mig, tog in vad jag sa, lyssnade på mig och frågade sen om jag hade jobbat mig igenom detta på egen hand, eller om jag haft "hjälp"?

Jag har suttit i många terapi-soffor genom åren men i höstas hittade jag vad som var rätt för mig; KBT! Kognitiv Betéende Terapi. Här fick jag verkligen jobba med mig själv, jag fick läxor att göra till nästa session och tillsammans med min terapeut grävde jag ganska djupt i min själ, vände ut och in på mig själv och äntligen, ÄNTLIGEN kom jag ut på "andra sidan" av mig själv. Den sidan jag skulle ha varit på, för länge sen...

Men nu svävar jag iväg igen, tillbaka till Kevin...

Sen säger han; "Det är något jag tänker på hela tiden, jag tänker verkligen på det hela HELA tiden"

Jag kände att han skulle säga något som jag inte skulle bli jätteglad över att höra...Jag kände hur jag snabbt stålsatte mig för att han skulle säga att han inte vill ha ett förhållande, inte vill binda sig...

Men han sa; "Jag vet inte om jag vill ha fler barn" "Det snurrar i huvudet hela tiden, så när jag har bestämt mig, så berättar jag för dig och du får bestämma om du vill fortsätta att träffas om jag kommer fram till att jag inte vill ha fler barn"

Jaha...vad säger man till det?

Saken är ju den att jag är inte hundra procent säker på att jag själv vill ha barn...

Det är en så lång diskussion, men i stora drag känner jag; OM jag får barn så kommer jag att vara runt fyrtio när det händer, vilket innebär att jag kommer att vara ca sextio år när barnet tar studenten och flyttar hemmifrån, om inte bostadsmarknaden har vänt från hur den är idag..Jag flyttade hemifrån när jag var tjugo, och jag flyttade till England..Men jag vet många som inte flyttar hemifrån förrän de är tjugofem..För det finns inga bostäder...

Så då kommer jag att vara över sextio när mitt liv kan "börja igen"

Sen har jag andra tankar....Vilket säkert kommer att få vissa att tycka att jag är överdrivet fåfäng..Men då får det vara så... Jag har ju gått ner rätt mycket i vikt, sjuttiofem kilo för att vara exakt..Jag har fortfarande tjugo kilo till min målvikt, men när jag kommit dit så kommer nästa steg..Nämligen att bli av med all överskottshud, vilket innebär oeration, bukplastik... Men jag vill inte göra en full bukplastik bara för att ett år senare bli gravid och tänja ut huden igen...

Jag har drömt om en platt mage sen jag var tonnåring... Om jag får den möjligheten så kan inte ens något så underbart som en baby hindra det... Alltså; ska jag har barn så måste det ske innan operationen... Så är det bara.  

Fåfäng?  Ja..det är jag....Jag sticker inte under stol med det..

Och där svävade jag iväg från ämnet igen...

Tillbaka...

Kevin sa också; "Du kommer aldrig att ha problemet med att jag ställer in bröllopet med mig, för jag vill aldrig gifta mig, så om du vill ha ett stort bröllop så får du nog leta efter någon annan"

En man som inte tror på äktenskapet, så nytt, det har jag aldrig hört förut....trötta mig...

"Men om jag vill ha ett litet litet bröllop då?"

Då skrattade han bara...Jag skrattade också och sa;

"Inget bröllop och inga barn, vad kul du är då"

"Nej jag har inte sagt inga barn än, men det är som du säger, jag kommer att vara sextiofem när de flyttar hemifrån och då kanske undra: Vart tog mitt liv vägen?, MEN jag vet ju också hur otroligt kul det kan vara"

Så det var vad JAG sa som fick honom att tänka om?? 

Det var ju irriterande...

Fast jag tror inte att det har något med mig att göra...

Ska jag vara ärlig så är det inte tveksamheten till fler barn som gör mig vemodig..det är att han har bestämt sig för att aldrig någonsin gifta sig.... För jag vill verkligen gifta mig...

Kan man verkligen bara bestämma sig för att aldrig vilja gifta sig?

Är det inte lite beroende på den man är tillsammans med?

Om man älskar någon så mycket att man vill bo ihop och dela sitt liv med den personen så är väl inte steget till giftemål jättestort? Jag kan förstå om man inte vill ha ett stort pampigt bröllop med femhundra gäster, det är inte det som är viktigt, inte för mig iallafall... Jag kan gifta mig i rådhuset i jeans om det är rätt kille...

Jag vill bara bli kär, jag vill att någon ska bli kär i mig och vilja spendera resten av sitt liv tillsammans med mig och inte kunna tänka sig sitt liv utan att jag är en del av det. Sen vill jag gärna ha en möhippa... haha

Jag sa inte detta till Kevin, det är lite för tidigt, men jag sa att jag inte har träffat någon innan som är så snäll och schysst som han är, som jag dessutom är attraherad av och som jag vill vara tillsammans med och som jag tror vill vara tillsammans med mig... 

Jag sneglade lite på honom när jag sa det sista, "Vill du vara tillsammans med mig?" sa jag ganska tyst...

Han log och sa "Jag tycker väldigt mycket om dig"

Det kanske inte egentligen var svar på min fråga..Men det räcker för mig...

Vi sa båda nu imorse att vi ska ta bort våra profiler från dejtingsidan.

Så jag tror att vi har tagit ett nytt steg, i en riktning som jag vill gå mot.

Gemenskap, tvåsamhet, oss....

Eller?

Är jag ute och cyklar...?

Jag tänkte spela en låt för er... Som jag har haft på "repeat" i ungefär ett dygn nu...

Jag är fullkomligt kär i den... Hoppas ni också gillar den, och hoppas ni alla får en härlig långhelg om ni är lediga.