Jag känner att jag behöver avsluta kapitlet Adam här. Nu. Ikväll. 

Det ligger en stor klump i magen på mig, det smärtar lite i hjärttrakten, tankarna snurrar och jag funderar på om Kevin verkligen gillar mig, eller om jag bara är ett tidsfördriv?

Om jag någonsin kommer att få mitt "happy ending"?

Vilket jag vet är direkt kopplat till Adam..Därför måste jag skriva avslutet nu. Så att jag kan åter lägga alla plågsamma detaljer bakom mig. 

Så hur långt hade vi kommit...? Jo, vi hade flyttat in i vår tredje lägenhet, missfallet fick Adam att ta upp sitt drogmissbruk igen och jag försökte planera bröllopet.

Pengar var inget som vi hade särskilt mycket av... Jag insåg att jag behövde tjäna mer pengar för att ha råd att spara ihop till vårt drömbröllop. Så jag sökte och fick ett annat jobb, som jag hatade. 

Jag gillade ingenting av det, men jag bet ihop och jobbade hårt iallafall. Jag planerade att göra något annat så fort vi hade gift oss... Alla extra pengar sattes in på ett specifikt "bröllops-konto" och jag lusläste bröllopstidningar för att få tips och ideer hur man kunde göra sitt bröllop personligt utan att spendera en mindre förmögenhet. Mamma kom över och vi letade efter en brudklänning. Det mesta var härligt, förutom jag och Adam...

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag började tvivla. En dag när jag kollade "bröllops-kontot" saknades det en stor summa pengar. I panik ringde jag Adam, han var alldeles tyst, men han erkände att han tagit ut pengar för att köpa godis och droger... Jag la på luren, sen satt jag på jobbet och kände mig bedövad, jag visste inte vad jag skulle tänka, eller känna eller göra. 

Jag jobbade sent den kvällen och runt halv tolv var jag på väg hem längs motorvägen. En bil körde upp bakom mig och blinkade med helljusen, sen kör han upp bredvid mig och vinkar att jag skulle stanna längs väggrenen.

Jag saktade ner och han körde in framför mig, då gasade jag och körde ifrån honom. Jag pressade gasen i botten och tvingade min stackars bil upp i över 160km. Jag var livrädd! Jag ringde Adam, det tog säkert tio försök innan han svarade, han var hög, jag förklarade att jag var förföljd och kunde han möta mig på gatan utanför huset?

"Njae....jag är jättetrött babe" sa han

"Men.....någon försökte precis pressa mig av vägen" 

"Ja men jag orkar inte stiga upp, han har säkert försvunnit när du kommer hem, du kör så snabbt babe"

Tårarna rann längs kinderna på mig när jag insåg hur väldigt lite Adam faktiskt brydde sig om mig.....

Nästa dag började jag jobba tidigt, på förmiddagen fick jag ett sms från Adam, han bad om ursäkt, men jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta.. 

När jag kom hem stod Adam i köket och diskade, han såg ledsen ut och sa att han behövde en paus, han kunde inte göra detta längre, han visste inte vad han ville längre. Han hade redan bestämt att han skulle sova hos sin mamma i en vecka och samla tankarna. Jag protesterade inte, jag orkade inte, men jag undrade lite varför HAN behövde en paus??

Jag grät hela kvällen och natten. Nästa dag sjukskrev jag mig och spenderade dagen i sängen med "Sex and the city" och choklad. Sent på eftermiddagen sattes en nyckel i dörren och Adam kom upp i sovrummet, han såg ut som en ledsen hundvalp och sa att han saknade mig och ville inte vara utan mig.

Jag förlät honom, utan att tveka, jag hade dött lite under de tjugofyra timmarna. Nu kände jag mig hel igen. Trygg.

Fråga mig inte varför eller hur jag kunde känna så... Men det var så jag kände.

Bröllopsplanerna fortsatte, min pappa betalade vår bröllopsresa till en ö utanför Venezuelas kust. Mamma betalade min brölloppsklänning. Vi bokade kyrkan och betalade depositionen på hotellet där vi skulle ha festen och själva sova på natten. Sen kom den ödesdigra natten när Adam väckte mig vid midnatt, han sa at han behövde prata, han var osäker igen, han grät och sa att han inte ville gifta sig längre. Han kände att han var tvungen att "leva" mer, för sin brors skull... Som aldrig fick leva. Vad skulle jag säga? Mitt i natten släpper han denna bomb... 

Jag tänkte att han skulle ändra sig efter ett par dagar, men denna gången gjorde han inte det. Han ville att vi skulle fortsätta vara tillsammans och dejta, vi kunde t.o.m fortsätta vara förlovade. Men han ville bo hos sin mamma och träffa mig ett par gånger i veckan.. Just då var jag stark och stenhård. Jag sa att om han inte ville bo med mig längre så skulle vi inte heller vara tillsammans, jag hade inte råd att behålla lägenheten själv, utan jag flyttade in i ett kollektiv. Jag bodde i ett jättestort hus tillsammans med fyra andra människor. 

Det var jobbigt, jag spenderade dagarna med att jobba och gå hem, dra för gardinerna och titta på "Sex and the city". Jag tittade på alla 6 säsongerna, sen såg jag Mamma Mia filmen och Sex and the city filmen, sen började jag om med serie ett av serien... Så höll jag på i nästan ett år.... Jag såg till att jag överlevde. Jag levde inte. Men jag var inte heller död. Jag existerade bara...

Jag och Adam hade kontakt. Alldeles för mycket kontakt. Flera gånger blev vi "tillsammans" igen, bara för att göra slut ett par veckor senare. Jag grät otroligt mycket under detta året, det slutade liksom aldrig. 

Jag grät själv i mitt rum, jag grät hos kompisar och jag grät hos Adam. Jag var ett vrak.

Men mitt i denna ångest, panik, och smärta så märkte jag att jag hade förvandlats till en skugga av mig själv, jag kände inte igen mig själv längre. Jag insåg att jag skulle lätt kunna vara tjejen som satt och väntade på Adam, tills han kände att det var ok att spendera några timmar med mig. Jag skulle kunna vara hon som stiger upp kl två på morgonen för att hämta honom när han är full och kåt. Och någonting hände i mig, jag var tvungen att komma ifrån vår stad, långt ifrån Adam och våra gemensamma vänner...

Jag var tvungen att åka hem...

Det var inget lätt beslut, igen med tårar, ångest och panik.

Jag ångrade mig och försökte att lappa ihop mitt och Adams förhållande flera gånger, men det går inte att lappa ihop något som är helt söndertrasat.

Så den 22 April 2009 satte jag mig på planet och flyttade hem igen.

Under mitt sista år i England kom Pinks album "Funhouse" ut, hon hade separerat från sin man och eftersom hon är en sån fantastisk konstnär och artist skrev hon ut sin smärta (och har tjänat miljoner på den) Jag spelade hennes album fram och baklänges, jag kände igen mig i alla låtarna... Jag grät och skrattade, drack vin och åt choklad medans jag lyssnade på sång efter sång. Det var terapi, och det var plågsamt.

Jag får fortfarande en klump i halsen när jag hör någon av sångerna. Förutom en av dem.. Självklart pratar jag om "So what". Jag älskar fortfarande den sången, den symboliserar styrka för mig, den fick mig att känna att jag klarar mig själv, jag behöver inte Adam, det är han som är en förlorare.

Det tog mig nästan två år innan jag kunde säga att jag var helt över Adam och redo att träffa någon annan. 

Jag lovade mig själv att aldrig bli så sårad igen...

Det känns som att det är lämligt att avsluta med en Pink sång, självklart "So what" och jag kommer aldrig att prata om Adam igen här på bloggen.