Efter fyra hektiska dagar när jag inte ens haft datorn påslagen tänkte jag att det är dags för del två av historien om min engelsman...

Vi började som sagt att träffas i december 2005, den första februari 2006 flyttade han in till mig. Jag var jättelycklig, jag älskade att somna i hans armar och vakna precis på kanten av sängen.. Adam sov lite som ett barn, armar och ben utsträckta över hela sängen, han märkte ALDRIG att jag låg under hans arm eller ben som vägde ett tonn när han hade somnat, en natt vaknade jag av att han rullade över mig, jag låg fastkilad mellan honom och madrassen. Det tog mig flera minuter av knipande och knuffande innan han flyttade på sig och jag åter kunde andas... När jag tänker på det nu så skrattar jag, på ett sätt så var det väldigt roligt, så här i efterhand i allafall. Men just då, när klockan var runt tre på morgonen kunde jag inte se något lustigt med det alls..

Jag älskade att handla med honom, jag älskade att spendera tid med honom, i början av vårt förhållande tillbringade vi mycket tid hemma, med fördragna gardiner, i soffan, under ett täcke och bara i våra underkläder. Jag älskade varje minut av det, jag älskade honom.

Tyvärr dröjde det inte väldigt länge innan det första mörka molnet dök upp på min himmel...

En kväll fick Adam ett sms, han hade somnat så han hörde det inte, men hans telefon var så att den inte slutade plinga förrän han hade läst meddelandet. Så den förbannade telefonen plingade och plingade och plingade.. Till slut öppnade jag telefonen, bara för att få tyst på den...

Jag önskar fortfarande att jag aldrig hade gjort det.

Meddelandet var från en tjej vi jobbade med, Kristina, hon är en tjej som jag inte alls gillade. Man kan inte alltid sätta fingret på vad det är som får en att ogilla någon, det bara finns "något" hos en person som får en att vilja sticka en vass spik i ögat och vrida runt, bara för att det är skönare än att spendera tid med den personen.

Kristina var denna person för mig. Så när jag läste meddelandet från henne, på Adams telefon kändes det nästan som om  hela jag frös till is. "Jag vill inte träffas på lördag, det är inte rättvist mot min man, du är fantastisk, men jag kan inte" jag kollade datumet och det var dagen efter jag och Adam hade spenderat natten tillsammans första gången.

Jag blev jätteledsen. Förtvivlad faktiskt. Mest för att jag tyckte att den här tjejen var riktigt vidrig, varför ville Adam överhuvudtaget ta i henne med tång?

Jag kunde ju inte konfrontera honom. Då hade jag varit tvungen att berätta att jag kollat hans telefon, och det kunde jag ju inte göra... Så jag höll tyst, men från den dagen kollade jag ofta hans telefon, och nästan alltid fanns det meddelanden från andra tjejer. Efter ett tag var jag tvungen att berätta för honom, jag kunde inte hålla inne med hur sårad och ibland äcklad jag var av vad han gjorde.

Han var ångerfull, sa att han inte menade något med det, det var bara "flirtigt" han skulle aldrig vara otrogen mot mig, han älskade mig så otroligt mycket, ville inte förlora mig. Jag trodde honom, på ett desperat sätt ville jag så gärna att han skulle älska mig, älska mig så mycket, så hårt och passionerat att han skulle ändra på sig själv och sitt sätt. 

Så naive jag var, trots att jag hunnit fylla trettio gick jag omkring i en bubbla där jag tycktes tro att folk kan förändras om de bara får tillräckligt med kärlek..  Tyvärr så är ju livet inte så. Adam har haft en jobbig uppväxt, uppfostrad av sin ensamstående mamma, pappan försvann tidigt, hans bror dog i cancer när han var tretton år och Adam kände alltid att det var "fel" son som dog, hans mamma satte brodern på en pidestal och varje gång Adam gjorde något hon inte gillade sa hon alltid; "Så där skulle inte din bror ha gjort" 

Vilket krossade Adam, lite grann för varje gång han hörde det. När en människa dör innan deras tid egentligen är slut, är det alltid hemskt, och när det är en ung människa, som har hela livet, hela sin framtid framför sig, då är livet grymt. Saken är den att man kan aldrig veta hur en människa skulle ha varit om den hade fått leva. Det finns ingen garanti att den änglalika lilla söta pojken man såg gå från spädbarn till treåring till tidig tonåring skulle fortsätta vara änglalik efter puberteten. Men det är svårt att få en sörjande mamma att förstå det.. och det är inte riktigt min uppgift att få henne att inse det. Hösten var alltid jobbig, i september var det årsdagen för när brodern fick diagnosen, vilket ju var väldigt sorgligt, i oktober var årsdagen då han dog, i december var både Adams och broderns födelsedagar, det kunde aldrig firas med glädje, vi var alltid tvugna att sörja han som inte var med oss längre.

Sen var det jul vilket också gick i sorgens tecken eftersom att han inte längre fanns hos oss. Även sju år efter hans död, sörjde Adam sin bror som om det var igår han gick bort.

Efter jul kunde vi sakta börja andas igen.. Så här var det varje år...Jag undrar om det fortfarande är så? Att hälften av året är ok och andra hälften är mörk och deprimerande.

Framåt våren 2006 tyckte Adams mamma att vi skulle flytta, till en större lägenhet. Ganska snart var Adam med på noterna och började påpeka hur liten vår lägenhet var. Jag höll i och för sig med honom, det var trångt med alla hans högtalare, hans dator och hans tv-spel. En vän till Adams mamma hade en lägenhet som hon ville hyra ut, vi fick första tjing på denna lägenhet. Det var ingen topplägenhet, otäta fönster vilket gjorde att det var som att bo i en frysbox.

Dusch fanns inte, fortfarande är det många bostäder som inte har dusch utan bara badkar, engelskmän är mycket för att "ta ett bad". Även på morgonen vet jag många som tappar upp ett bad och badar i 7 minuter innan de går till jobbet eller skolan. För mig är det bara bizarrt. Snabb-bad?

Bad ska väl tas när man kan slappna av? Ligga länge och njuta? På kvällen?

Men alla känner ju olika... 

Badkaret vi hade var stort och varmvattentanken rymde tillräckligt med varmvatten för två tredjedelar av ett bad. Så gissa hur många gånger jag badade i fisljummet vatten?

MÅNGA gånger. 

Vid den här tidpunkten började jag och Adam bråka ganska mycket, och alltid om samma sak..

Hans drogberoende. Adam rökte gräs. Varje dag. Det är mycket vanligare att man gör det i England än här i Sverige, det är mycket mer accepterat att man gör det också. Men jag hatade det verkligen. Jag blev väldigt påverkad av det även om jag inte rökte själv, jag mådde ofta illa och kände mig yr och orkeslös. Mitt sockersug slog i taket, jag började äta kopiösa mängder sötsaker. Visst åt vi riktig mat, men inte varje dag, ofta levde vi på mackor och flingor i flera veckor. 

Men en dag sa Adam att han var trött på det och han slängde sin "malkvarn" (vet inte vad det heter på svenska..Men ett redskap man "maler sönder" marijuana i för att sen kunna blanda med tobak eller röka "rent" i en joint.

Jag var överlycklig och kände att vi tog ett stort steg i rätt riktning.

En vecka senare hade jag precis fixat middag, jag stod i vårt vardagsrum med en tallrik i handen och tittade på något på tv:n när Adam plötsligt ställer sig på knä och säger; "Det var inte så här jag hade planerat det, men jag kan inte vänta längre, vill du gifta dig med mig?"

Jag minns att jag grät och släppte tallriken i golvet och sa "Ja ja ja"

Han hade köpt en ring, men den var för liten så jag fick vänta ett par veckor innan jag fick den på mitt finger. Jag var jättelycklig. Sen kom Adams mamma på den geniala iden att vi skulle flytta igen, till en större lägenhet med trädgård eftersom vi snart skulle ha barn.

Och det var ju sant, vi hade pratat om barn ett tag och efter bröllopet skulle vi ha barn bestämde vi.

Så sagt och gjort, planering för framtiden, vi flyttade till en marklägenhet med trädgård. Vilket inte var en trädgård... Det var en gräsplätt utanför vårt fönster som vi inte kunde komma ut till genom vår lägenhet utan var tvungen att gå genom trapphuset. Jag brydde mig inte jättemycket, jag var nyförlovad och skulle snart börja planera mitt bröllop. Inget kunde få mig att sluta le. Jo en sak. Mitt sista missfall.

Det var inte alls planerat att jag skulle bli gravid då, jag ville inte vara gravid när jag gifte mig, men vi blev båda överlyckliga över att se den andra blå linjen dyka upp på testet.

Lyckan varade inte länge, jag fick missfall i vecka 11. Vi var båda förkrossade, men vi försökte se frammåt mot bröllopet och familjen som skulle komma senare.

Jag förstod att Adam var ledsen och besviken, men när jag kom hem en kväll och han låg utslagen på soffan, hög som ett hus, då undrade jag för första gången om detta verkligen var det livet jag ville ha?

Fortsättning följer.....

Denna låten tänkte vi ha som bakgrundsmusik i vår bröllopsvideo... Jag älskar den fortfarande och tycker att den skulle passa perfekt, men inte i min bröllopsvideo...