Så, det är söndagkväll, jag känner mig urlakad. Som en död sill. Trött, men ändå lycklig och harmonisk, det har varit en intensiv och härlig helg. I fredags kom Kevin hit, jag hade köpt öl och nötter och vi satt i parken och drack på en filt. Det var jättemysigt och han sa flera gånger att han tyckte detta var en bra ide. Vilket ju var tur. Nästan allt jag nojjade över tidigare i veckan, försvann, jag lyckades vara närvarande i stunden och inte låta tankarna skena iväg som en brunstig häst. Han sov här, vilket var mysigt som alltid. Sen åkte han härifrån runt sju igår morse. Han skulle spela golf och var tvungen att köra hem först för att hämta sin dotters kramdjur som hon hade glömt hos honom. 

Jag försökte somna om, men insåg att jag var otroligt hungrig så jag steg upp, åt frukost och gjorde mina dagliga gymövningar. Jag har gått med i en grupp på fb "30 day Ass lift and situps" Man börjar med 50 rumplyft och 50 situps och ökar med 5 varje dag. Efter trettio dagar har man (förhoppningsvis) en otroligt snygg rumpa och platt mage. Så den sista dagen gör man 200.... Jösses..aj aj aj säger jag bara.... Vad händer sen? Börjar man om från början med 50? eller stannar man på 200 tills man dör? Hmm, måste slänga ut en fråga...

Solen stekte på oss igår, det riktigt brände i huden, jag smorde in mig med hög faktor och satte mig på balkongen för att invänta två av mina klasskompisar som sov här inatt. 

Denna helgen har det varit festival i min stad och vi har varit där för att uppträda och "bygga broar" mellan döva och hörande. Det har varit en fantastisk helg, med så mycket skratt, kärlek och gemenskap.

Klockan fyra igår eftermiddag öppnade sig dock himlen och vi blev genomblöta! Jag satt och läste en saga för några barn och fick till slut skrika, för min röst bar inte över regnets smattrande på tältduken.

Klockan halv sex gick vi hem, köpte pizza och kraschade i soffan med läsk, godis och en film. Jag somnade efter en halvtimme, när filmen var slut halv tio väckte de mig och jag la mig i sängen och somnade direkt.

Idag var vi på plats klockan elva i ösregn och kyla, jag kände mig bakfull, fastän jag inte drack igår och sov ganska många timmar och vaknade relativt utvilad.

Hela dagen har det regnat och varit kallt, men det har varit härligt ändå. Nu är jag hemma, har duschat av mig allt festivaldamm och känner mig ensam och uttråkad. 

Jag vill träffa Kevin, jag vill träffa honom nu, ikväll, somna i hans armar ikväll, men han verkar inte fatta vinken jag ger honom. Eller så fattar han precis men ignorerar den.

Hur frammåt ska jag vara egentligen?

Ska jag säga något i stil med; "Jag vill träffa dig, kan jag komma över?"

Eller ska jag bara sitta tyst och vänta på att han tar steget och frågar om jag vill träffas?

Ska jag fråga honom över telefonen?

Eller vänta tills vi ses?

Har jag sagt att jag hatar att vänta? Verkligen HATAR det!!

Jag ogillar verkligen också att vara "klängig" och desperat, men jag hatar att vänta på att andra ska bestämma sig..

Så här sitter jag, söndagskväll, längtar, med telefonen precis bredvid mig....Undrar om jag kommer att se honom ikväll. Men inser att klockan är halv tio...så det lär nog inte hända... Ska jag fråga om han kommer på min fest på torsdag? Eller vänta tills han själv säger något? (Jag bjöd honom förra veckan, han frågade om han kunde tänka på saken?) 

Kanske bäst att jag går och lägger mig?

Jag är ju ganska trött.

Ja, så får det bli. Och så gör jag mitt bästa att vänta ut honom.

Sov gott alla.