Kevin kom hem från semestern i söndags. Jag skickade ett sms till honom och välkomnade honom hem till svalkan, han svarade "Tack, jag är trött som fan, ska sova snart" sen har jag inte hört något mer från honom... Så...Jag förmodar att det är över nu? "Det" som aldrig riktigt hann börja...Eller? Jag tycker i och för sig att vi har kommit längre än att han kan bli ursäktad för att bara sluta höra av sig, men är det så han vill ha det så får det bli så. Men hör han sen av sig om en månad eller så, då ska han ju få veta att han lever.

Igår berättade Tobias att han är förälskad i mig, men just nu har han så mycket problem att det inte känns rättvist mot mig, men han vill ha ett förhållande, med allt vad det innebär så småningom. Men han är rädd att han är för ego för tillfället och skulle bara tänka på sig själv och såra mig. Jahapp.... Så är det med detta vi kallar livet. Det blir väldigt sällan som man tror, hoppas och planerar. Men det kan ju bli rätt bra ändå. Jag får väl slicka mina sår ett tag igen, sen ge mig ut i vimlet igen. Ett plus är väl att bloggen inte ser ut att gå i graven riktigt än.. För er som har läst sen det allra allra första inlägget vet (precis som jag) att jag sa att jag skulle ge dejtandet och mig själv ett år att hitta min drömprins... Det har snart gått ett år..Så...vad gör jag då? Lägger ner? Och lever på egen hand med Fluffy? Eller ger jag det en ny tidsgräns? Jag kan inte svara på det just nu. Men jag har inte gett upp hoppet och drömmen än... Det är väl egentligen bra, tror jag, hoppet är ju det sista som försvinner innan vi dör har jag hört... 

Nu ska jag njuta av min balkong ett tag innan sängen kallar på mig.

Godnatt.