Kevin messade mig igårkväll, han undrade hur det var med mig, han och hans dotter hade kommit hem ok och de hade haft en bra midsommarhelg. Jag sa ingenting då om att träffas eftersom jag tänkte vänta tills jag fått Era eminenta råd...

Men efter att själv ha funderat idag och sen läst vad Ni tycker..Så bestämde jag mig för att ikväll pressa honom lite lite grann. Så jag sa: 

"Du, fredag, ska vi träffas? Det är tre veckor sen... Jag försöker inte pressa dig, eller jo kanske lite...Men jag är bortlovad på lördag och ev på söndag..."(minns ni att HAN sa att han var "bortlovad" för tre veckor sen och inte kunde se fotbollen tillsammans med mig.... just det... "paybacktime"...)

Kevin: Bortlovad! Fredag har jag inget

Jag: Bra! Då bokar jag dig för fredag, jag är nog hemma vid 17:30

Kevin: Haha okej

Så..på fredag ska vi ses....

Jag vet vad han har funderat på..Jag vet att han inte har känt efter utan bara tänkt..Låtit huvudet styra istället för hjärtat..Vissa människor gör det..Jag gör INTE det...Jag är en känslomänniska och - på gott och ont - låter mina känslor styra hela mitt liv.

Jag vet att Kevin tänker på sin dotter och hur hans val - i allt - påverkar henne, jag har inga egna barn men jag förstår ändå att som förälder vill man aldrig någonsin vara orsaken att ens barn mår dåligt eller är ledsen.

Men jag tror ändå att han borde lägga lite mer tilltro i henne..Hon är en del av honom, han är hennes förebild och om han visar henne att bara för att pappa har blivit kär i en vuxen kvinna som inte är mamma, betyder inte det att han har mindre tid för henne..och när det sen kommer till att presentera mig..så kommer hon att se att det är rätt bra och faktiskt kul att ha en extra vuxen i sitt liv som bryr sig om henne och vill henne väl.. Eller är jag barnsligt naiv nu?

Om ni ser på en av kommentarerna till mitt förra blogginlägg så läs vad Sofie skrev... Att Kevin kanske tänker som jag..? Jag har inte heller hört av mig till honom... Nej det är sant, det har jag inte, och det är medvetet eftersom jag känner att han har tagit ett så stort kliv tillbaka att jag inte vill pressa honom. Lite för min egen skull också.. Jag vill inte försöka få kontakt och bli ignorerad för att han "tänker" och inte kan bestämma sig..Lite barnsligt, jag vet men..Jag tänker och känner: "Tro inte att jag inte klarar mig utan dig, för det gör jag hur bra som helst, tro inte att du betyder så mycket för mig, för det gör du INTE" Jag skulle aldrig berätta hur mycket jag tycker om honom (eller någon annan man heller för den delen) innan jag visste att han tyckte om mig.Kanske också barnsligt...Men ett sätt att skydda mitt ömtåliga hjärta...

Vi får se vad som händer på fredag helt enkelt. Saken är den....  Jag har släppt honom lite nu... Jag känner inte lika mycket som jag gjorde för två veckor sen... Är det naturligt kanske? Eller var han helt enkelt inte mannen för mig?

Någon från "förr" hörde av sig till mig igår.. Ödet? Slumpen? Eller vad?

Men honom berättar jag om en annan gång.

Nu är det godnatt för mig.

Hoppas ni får sova gott, jag tror att jag kommer att göra det.