Min mac visar att klockan är 04:38 och jag har varit vaken i snart två timmar... Lite irriterat har jag undrat varför jag vaknade SÅ tidigt? Och varför har jag inte somnat om? Sen slog det mig, att idag är det skolavslutning..Nu hägrar tio veckors sommarlov för många, och sen återvänder de i Augusti med - förhoppningsvis - laddade batterier för att köra igång studierna igen. Men inte jag. Nu låter jag väldigt dramatisk... Jag har ju själv valt att hoppa av utbildningen och att börja jobba, men det känns ändå vemodigt. Jag kommer inte längre att åka tåget med Emma och Hanna t.ex Inte för att jag kommer att sakna fyra timmars pendling varje dag, men vår gemenskap har betytt jättemycket för mig. Jag kommer inte längre att vara en del av galenskapen som vi har i klassen, jag kommer inte ha nära kollegor nu, jag kommer att jobba ensam som aktivitetsledare i en grupp av sju utvecklingstörda människor. Å ena sidan ska det bli skönt att vara ensam, slippa intriger och "dramatik" men å andra sidan kan det bli ganska ensamt tror jag. Men jag försöker hålla mig positiv och tänker att nu har jag - nästan - fria händer att göra vad jag vill, att förändra lokalen, inredningen, utbudet mm mm. Vilket jag ser fram emot otroligt mycket! Men som sagt, det innebär att jag måste ta avsked av några fantastiska människor som jag önskar jag kunde fortsätta träffa varje dag.

Nu har solen stigit upp, min stad är vacker i gryningen, jag tänker på Kevin... 

I förrgår skickade jag ett sms till honom, jag frågade om han var trött eller om han ville komma hit efter jobbet?

Han svarade att han sovit dåligt och ville hem.

Jag sa att jag hoppades att han skulle få sova bättre denna natten, men också att jag hoppades vi skulle hinna ses innan han åker på semester på söndag? Sen slängde jag in ett väldigt "breezy": "Förresten, kommer du på festen på torsdag?" (Har jag sagt att jag ska ha lite fest för att fira att jag har slutat skolan och att jag har fått jobb?) 

Hans svar löd: "Vi hinner ses innan jag åker, men jag vet inte om det blir på torsdagen" Sen lägger han till en blinkande smileygubbe efter sista bokstaven!

Va f*n?? 

När jag tänker efter så använder han väldigt många blinkande smileygubbar, och han tar aldrig initiativet att träffas, det är alltid jag.. Han säger visserligen nästan alltid ja när jag frågar om vi ska hitta på något, men det är alltid jag som får ta upp det.

SÅ! Jag har tagit ett beslut med mig själv.. Fortsätta vara trevlig och glad, men inte säga ett pip om att träffas. Jag ska vänta ut honom! Det kommer inte att bli lätt, som sagt, jag är inte så bra på att vänta.. Sen får vi se om det rinner ut i sanden eller vad det gör.

Jag är lite irriterad och småsur på honom, vi får se om han kan få mig på andra tankar eller om detta är början till slutet av oss. Hmm, jag får nog göra något för att peppa mig lite..Jag kan inte komma så här till skolavslutningen, arg, irriterad och framallt ledsen. Jag säger som min vän Petronella: "Jag poppar lite musik så länge"

Jag önskar er alla en härlig onsdag, en mysig skolavslutning/student om det är dags för er idag! Jag hoppas att jag inte kommer att gråta för mycket.