Nu har jag suttit och stirrat på datorskärmen i nästan en timme... Försökt samla ihop mig själv, samla tankarna och minnas korrekt. Jag tror tiden är inne att berätta om Simon.

Simon är en väldigt speciell man och under en kort tid betydde han väldigt mycket för mig. Det måste få lov att ta mer än ett blogginlägg att berätta om honom, för annars blir det alldeles för mycket läsning och ni skulle tröttna och stänga ner. Och så kan vi ju inte ha det.

Jag har funderat och undrat hur jag ska lägga upp detta på bästa sätt, så att jag gör honom rättvisa.. För saken är den, att just nu, idag, så är Simon inte en stor del av mitt liv längre och när jag pratar med honom så blir jag mest på dåligt humör. Jag tänkte börja bakifrån, (för att göra det hela mer spännande?) och avsluta med början...

När han äntligen åkte iväg i taxin så gick jag ut på balkongen och rökte två cigaretter, det var så underbart gott och avslappnande att jag efter en timme rökte en till. Jag rökte tre cigaretter till den kvällen och hade inte det minsta dåligt samvete. Den här helgen hade varit otroligt jobbig, jag hade sett fram emot att spendera den med en kille jag höll på att bli förälskad i och snart nog skulle se som min pojkvän, istället satt jag mest ensam i vardagsrummet medans han antingen satt i köket eller låg i sängen med sin dator och jobbade. Lite då och då ropade han till mig: "Hörru, är du ok där ute? Det är lite ensamt här" Vid något tillfälle gick jag in till honom för jag trodde att han kanske ville prata eller gå ut, eller ja vad som helst egentligen. Men då var han tyst, svarade inte på direkt tilltal, ett par gånger sa han att han var så otroligt stressad och behövde jobba så mycket. Jag undrade i mitt stilla sinne varför han överhuvudtaget hade kommit?

På fredagkvällen tog han inte ens av sig jackan innan han hade satt upp "kontor" i mitt kök, jag gick runt i min lägenhet och skötte det jag brukar sköta på en fredag eftermiddag, pratade lite med katten, vattnade blommor, satte fram nya ljus, plockade undan post mm.

Han ropade till mig; "Ska vi gå ut i kväll? Göra stan?"

Va? Göra stan? Vem tror han att jag är? en artonåring som lever på 80-talet?

Fredagar överhuvudtaget är ingen dag då jag vill göra för mycket, jag är helt slut efter veckan och det enda jag vill göra är att crasha i soffan med pizza och något trams på tv. Gärna somna i soffan ett tag också.

Att gå ut och "göra stan" är ett koncept som inte existerar hos mig längre.

Jag föreslog att vi bara skulle köpa en pizza och ta det lugnt... Till vilket han väldigt entusiastiskt frågar 

"Vem har stans bästa pizza??!!!"

Nu äter jag inte pizza särskilt ofta så har inte haft chansen att prova mig runt min hemstads alla tusen pizzerior (jag bor i en storstad..) men det ligger tre pizzerior inom en radie av ca tvåhundra meter från min dörr, så det brukar lösa sig.

Simon kan tyvärr inte nöja sig med detta, utan börjar Googla på bästa "pizzan i stan" och får upp några pizzerior  som ligger nästan en mil ifrån mig. Jag sa att jag tyckte det var lite onödigt att köra så långt för en pizza, men Simon tyckte att det skulle vara så spännande att äta stans bästa pizza! Eftersom han tycker att han förtjänar bara det bästa här i livet.

Jag sa bestämt nej! Och fick som jag ville. Vi beställde pizza från stället tvärs över gatan och den var jättegod. Punkt slut.

Sen kom då stunden när det var dags att gå och lägga sig... Som jag nämnde ovan så har jag en katt, hon är underbar, fin, söt, kelig, nyfiken och ibland en "pain in the arse". Men hon betyder otroligt mycket för mig, hon kom att bo hos mig vid en otroligt jobbig period i mitt liv, jag var sjukskriven och spenderade dagarna på min soffa gråtandes i en månad. Fluffy (nej det är inte hennes riktiga namn..) låg hos mig hela tiden, hon vek inte från min sida, följde mig vart jag än gick i lägenheten. Hon var där med en vänlig buff med huvudet, slingrade svansen runt mina händer och tittade på mig med sina vackra blå ögon. Jag har egentligen aldrig varit en "djurmänniska" men Fluffy omvände mig helt, jag tror att det var mycket hennes förtjänst att jag tog mig ur min depression så pass snabbt som jag gjorde.

Fluffy sover i min säng, de första nätterna tyckte jag att det var jobbigt, jag försökte få henne att ligga nere vid mina fötter men hon är envisare än jag så nu sover vi väldigt nära varandra, jag har vant mig, men jag kan absolut förstå att andra inte tycker det är jättekul att ha en katt i sängen.

Simons reaktion var dock väldigt överdriven tycker jag...

Han sa att hon inte fick sova i sovrummet, hon skulle lära sig att sova själv, han ville minsann inte ha en katt mellan benen och få katthår i röven (trevligt uttrck..)

Han väckte mig flera gånger och sa "Ta bort den, ta bort den" jag tror att jag sammanlagt sov tre timmar den natten.

Så lördag morgon var jag verkligen inte på bra humör... Jag tror att det vid något tillfälle rök ur öronen på mig..

Simon låg kvar i sängen, jobbade, lyssnade på gräslig musik alldeles för högt och lite då och då ropade han till mig "Hörru, mår du bra? Är du sur? Jag har en fantastisk morgon här"

Jamen, så hima kul för dig då!!!!

Det var mest svordommar som cirkulerade i mitt huvud denna morgon...

Jag gjorde mig iordning så att vi kunde gå ut, Simon fortsatte jobba, jag sa att jag var redo att gå, Simon fortsatte att jobba, jag sa att affärerna snart stänger..Simon fortsatte att jobba...

Tillslut klockan tre...Var han redo att gå, så vi hade en timme på stan, och på den timmen lyckades han spendera 2500kr. På väldigt onödiga saker (jag skulle vilja skriva skräp..men vi har ju alla olika uppfattning om vad som är viktigt att ha och inte ha..) När vi sen kom tillbaka till mig hade han ångest över att ha spenderat så mycket pengar som han faktiskt inte har...och frågade om jag kunde lämna tillbaka allt på måndag?

Jag sa nej det kan jag inte, jag slutar inte förrän närmare sju om dagarna, då har affärerna stängt.

Simon satte sig och jobbade och jag började förbereda maten, han sa att han ville göra det, jag skulle inte behöva göra allt.. Det var ju väldigt snällt av honom tyckte jag och satte mig för att titta lite på tv (han sa att jag skulle ta det lugnt, han skulle fixa allt, han skulle bara...först..)

Efter en timme var jag utsvulten och gick för att kolla hur det gick för honom, Simon satt fortfarande med datorn och jobbade... Så jag fixade maten, han märkte nog inte ens att jag var där... Förrän jag ställde tallriken framför honom...

Vi åt och tittade på en film, sen var det dags att lägga sig igen. Den här kvällen sa Simon bestämt att Fluffy inte fick lov att sova i sovrummet!

1. Hon måste lära sig att sova själv, hon måste uppfostras bättre,  
2. Jag måste visa honom den respekten eftersom han är min pojkvän,
3. Ska han komma hit igen så måste han veta att han kan få sova ordentligt,
4. Att inte sova ordentligt är väldigt farligt för honom
5. Katten måste, precis som barn, lära sig att mamma inte alltid kommer när man gråter (just där bestämde jag att jag aldrig kommer att föda hans barn...)
6. Han tyckte att han var väldigt tillmötesgående och accepterade det för den här gången, men nästa gång han kom så skulle sängen vara hårfri!

Jag och Fluffy sov på soffan den natten, inte för att han märkte det...Han vaknade på strålande humör och tyckte att jag "varit riktigt duktig" som sovit utan katten. Jag bet mig så hårt i tungan att jag smakade blod...

Simon fortsatte att jobba på söndagen, jag försökte titta på något på tv, vilket han inte tyckte om, så han stängde av och spelade istället någon hemsk musik som "var bra för honom"

Känner ni att det är något som inte riktigt stämmer med Simon? Att det inte står helt rätt till?

Han har bipolär sjukdom och adhd...

Jag har jobbat mycket med barn som har adhd och vet vilket helvete det kan vara, jag har full förståelse för personer som lever med denna sjukdom, det är verkligen inte lätt. Men jag kände efter denna helgen att jag inte kan leva med en människa som har dessa diagnoser, det är för svårt, för jobbigt, för slitigt på mitt eget psyke och framför allt på mitt arma hjärta..

Simon är ingen dålig person, inte alls, men jag kan inte och vill inte ha honom i mitt liv "på heltid" så att säga.

Jag har grubblat, våndats och gråtit men ändå kommit fram till att detta är bäst för mig.

Jag tror att Simon behöver en flickvän som inte är lika självständig som jag är, som beundrar honom på ett sätt som gränsar till dyrkan.. En tjej som är beredd på att alltid finnas i bakgrunden och serva honom med allt han behöver.

Jag höll på att skriva "tyvärr" men jag skippar det och skriver bara "Jag är inte rätt tjej för det jobbet."

Jag har inte träffat Simon sen den helgen, det har varit dagar då jag saknat honom och tänkt att; jo men kanske det skulle funka....om jag bara ändrar lite på mig själv....Men det är just det...Jag kan inte ändra på mig själv till den grad att vi skulle funka tillsammans... Varför skulle jag behöva ändra på mig?

Vi har pratat ett par gånger på Skype och varje gång blir jag irriterad på honom och hans sätt att prata, faktumet att han aldrig kan ge mig sin fulla uppmärksamhet, även när vi pratar så håller han på med något jobb. 

Simon är otroligt intelligent, han studrade och doktorerade vid Harvard för några år sen och har fortfarande kontakt med de andra proffesorerna där. Kanske är det kombinationen vetenskapsman/forskare+adhad+bipolär som gör att han och jag blir kaos. Jag vill ju träffa någon som har något bakom pannbenet, som jag kan prata med och diskutera med, men när Simon kör igång på ett ämne som han brinner för så drar det iväg så långt utanför mina egna ramar att jag efter ett tag sitter som ett stort frågetecken och undrar; hur kom vi från att det är skandalöst att behöva betala två kronor för att få använda kopiatorn på biblioteket till att diskutera Sverige demokraternas invandrarpolitik?

Så, det här var slutet av kapitlet Simon... Imorgon, eller kanske redan ikväll.. kommer början, kanske kanske kan ni då förstå lite varför jag överhuvudtaget träffade Simon igen. Nu ska jag fortsätta med min lördag vilken innefattar tvätt och två kalas. Hoppas ni får en härlig helg.